Emerentia

Kategori: SE

TACK <3 + TV-TIPS!

”På tredje dagen uppstånden”, jo, man tackar…

Inte riktigt så med denna underbara förkyldning nej. Så när jag nu på morgonen (stort framsteg att orka gå upp innan kl 11) när jag loggar in och ser att det fullkomligt har trillat in tips på serier jag kan kolla på resterande dagar av denna mardrömsförkyldning så blir jag allra mest bara så himla varm.

För alla andra tänkte jag skriva ner era tips här, kanske finns det fler som jag med förkyldning, ett tråkigt jobb som tillåter lite serie-tittande, eller så kanske någon är längre i sin graviditet än mina 32 veckor (bytte vecka idag! Nu rullar det äntligen på lite igen!!) som mest bara jäser och gör det där som appen säger, men som jag har så svårt för ”vila”.

Så, era bästa tips:
Från Netflix:
Love (hade visst sett denna, tyckte den var lite puttrande, men inte rafflande, jag gillar rafflande!)
Dexter
Marco Polo
Flaked
The Americans (jag har sett allt, SÅ bra, även om det kanske är lite väl snygga kläder på kvinnorna ibland. Tänker mycket på det efter att Elsa Billgren skrev om det här!!)
”Allt med Chelsea”
Grace& Frankie (Katta undrar om en måste vara i klimakteriet för att uppskatta, jag tänker att vi alla motbevisar och säger nej… jag har sett ett avsnitt och gillade, men glömt av!)
Suits (jag har sett, tröttnat lite efter att det känns lite same-same hela tiden, är mer ett fan av Ally och Boston Legal som är lite mer vrickade och kanske inte gör samma anslag på sanningen…)
Orphan Black
Blacklist
Modern Family
Broadchurch
River (jag har sett! Toppenbra och väldigt jobbig!)
Gilmore Girls
Scorpion
Chef’s Table
Och två filmer: The Fundamentals of caring och Laggies.

Jag har också HBO, men TV:n loggar ut därifrån stup i kvarten och jag kan villigt erkänna att jag är något lat och inte orkar logga på igen och bekräfta min ”enhet” med en annan ”enhet”. Om du är piggare än mig, kan du på HBO se:
Bosch (jag har sett = bra)
The Affair (Tyckte bättre om säsong 1)
Game Of Thrones (älskar, men sparar senaste säsongen till bebis-ankomsten)
Mr Robot (Finns också på SVTplay!)
Togetherness

Övriga tips:
This is England (SVTplay)
House
Empire
Black-ish
UnReal
Hitlåtens historia (SVTplay)
Wentworth

Det ska bli så fint att likt gårdagen inte behöva kolla på Taken gång 345 enbart för att den går på fyran och jag inte orkar scrolla genom Netflix-utbudet.
För den som vill är kommentarfältet alltid öppet här, det är bara att fylla på!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ALICE I UNDERLANDET – EN TRIPP

Hade lyxen att bli bjuden på premiären av Alice i Underlandet på Stadsteatern förra lördagen, som de valpföräldrar vi är fick vi valpvakt och kunde passa på att likt ”föräldrar på stan” även gå ut och äta.

Men skit i maten (okej, toppengoda musslor på Levantine) utan nu fokuserar vi på det här:

06_Alice_pressbild_OlaKjelbye_2015-16_4341Vad vi ser? Gizem Erdogan som jag gick i gymnasiet med (klassiskt skryt) och Carina Boberg som kolmask. Just då i något slags musikaliskt nummer som fick mig att tänka på hur jammiga damer kan vara ändå, när de tillåts.
Lyxen med att själv inte aktivt ha köpt en biljett och valt ut en föreställning är överraskningen, det kan vara bra, mindre bra, fantastiskt eller urkasst (Markurells i Wadköping till exempel, det var ju inte alls kul) och så plötsligt kommer någonting som Alice i Underlandet. Något riktigt konstigt. Jag vet inte vad jag ska tänka, tro eller känna, de runt mig skrattar, men jag lägger band på mig, Love skrattar högt, någon gång klappar han, jag avundas att han är så frisläppt, jag har fortfarande svårt med känslor i stora samlingar. Jag samlar mig, någon framför mig skrattar så hon gråter. Jag tittar på detaljerna. Jag har alltid drömt om teatern. På avstånd, aldrig vågat ta steget, aldrig sökt till teaterlinjen på gymnasiet, men alltid skrivit in sista ansökningsdatumet till scenskolorna i almanackan. Alltid sparat minnet av läraren på högstadiet som sa att jag borde satsa. Så jag super in allt när jag är där. Stämning och detaljer.

Det finns detaljer i Alice i Underlandet som lätt missas, för det händer så mycket, men järnröret bakom de nästan Hitler-jugend-liknande karaktärerna får mig att att tänka på Almqvist&CO och tacklingen 40 000 miljarder, i EURO! som Adam Lundgren skickar iväg är en solklar passning till SD:s missberäknande av kostnader (hetsade att läsa recensionen i GP pga jag alltid jämför mina känslor inför kultur med ”riktiga” kulturkonsumenter/kritiker) och tycker att det är konstigt hur GP:s recensent kunde missa det. För det var kanske bland det bästa i hela pjäsen. De tysta, men hårda sparkarna. Precis som hur tekoppen förvandlas till en räddningsflotte.

Sen händer det självklart en massa roligheter, nakna rumpor och katten som jazzsjunger, allt på ett syratrippigt sett som får mig att tänka på att det lika gärna kunde ha varit en dröm alltihopa.

Och efter att ridån gått ner, jag ställt mig upp lite väl tidigt under applåden, men jag tyckte att det var bra. Så hänger det kvar, när vi beställer våra musslor och kötträtt (äter ju inte kött så vet inte ens vad kötträtter heter trots att de är klassiska) är pjäsen det enda vi kan prata om, hur galet det var, hur svårdefinerat, hur konstigt. Servitrisen ska själv gå på pjäsen med sin mamma, vi avundas honom som har den kvar och dessutom kan se en något mer inspelad version några veckor senare.

Boka biljett nu, bättre än valfri film på Netflix alla dagar.

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är fredag och det är september och det är dags för Stadsteaterns Stora Scen att slå upp portarna för hösten. Min mamma har sagt att hon vill att vi har en teaterhöst. Att vi ser allt som går att se. Att vi verkligen går på teater. Kanske menar hon att vi ska köpa ett säsongskort. Det vore trevligt säger jag och hoppar på erbjudandet att se premiären av Markurells i Wadköping så fort jag får det.

Jag varnas. Jag kanske inte gillar den. Det är ganska mycket gubbar med.

Men jag tänker på Krister Henriksson och hur mycket jag älskade honom i Doktor Glas säsongen och att det verkligen är helt okej med lite gubbar ibland.

Det är pirrigt och luktar lite tant. Precis som det ofta gör på premiärer på Stadsteatern. Det luktar som en blandning av hårmousse och gå-bort-skor. Såna som legat i en påse i väskan innan de byter ut promenadskorna som suttit på fötterna under vägen till teatern.

Det luktar premiär.

Bakom mig sitter kompositören. Att han jobbat med föreställningen förstår jag eftersom han redan innan ljuset i salongen släkts fått frågan om han är nervös säkert tre gånger.

Det är tjusningen med teater. Tjyvlyssnande. I några timmar sitter vi i samma mörker. Samma tystnad. Jämfört med bio och dess höga surroundljud delar vi också tystnaden i teatersalongen. Vi kommer närmre varann. Speciellt jag och min granne till vänster. Han snyter sig i handen och hostar gammalt. Han luktar lite mjölk och i pausen byter jag och hon som bjudit med mig plats för att jag ska få känna någon annan doft under andra akten.

Det tisslas och tasslas, någon har fått biljetterna av sin dotter, hon kunde inte gå, någon har stått på en väntelista länge och fick biljetten som någon annan lämnat återbud till. Någon har sett alla premiärer sen teaterscenen föddes samtidigt som Big Ben och någon har följt med sina föräldrar och rättar till kalasbyxorna.

Runt omkring mig händer det så otroligt mycket att det är svårt att fokusera på pjäsen.

Pjäsen om han med det röda håret som är gift med hon i det röda håret men som trots det röda håret fick ett barn med svart hår. Ett barn, en son, en son som inte kommer att klara examen. Eller är det den rike grevens son som inte kommer att klara examen? Eller är det så att den mörkhårige sonen inte alls är barn till de rödhåriga utan faktiskt till greven? Så att när allt kommer omkring, då vet ingen vems son som faktiskt blir underkänd. Eller är det grevinnans älskare som blir underkänd? För sonen till de rödhåriga får också grevinnan att värma upp. Inte lika mycket som hon värmer upp inför sin greve. Nej han får sätta på henne över matsalsbordet. Likt en fars på Vallarna drar han ner hennes mamelucker och hon ligger där på mage och låter munnen formas likt en ”o”.

Det smälls i dörrar och springs i trappor. Dan Ekborg (ja, det är fantastiskt att Stadsteatern lockat honom tillbaka) pratar med hela sina lungor, som vanligt. Min gamle idol Snoken, förlåt, jag menar, Sven-Åke Gustafsson, spelar en skvallrande barberare och förutom grevinnan de Lorche och den rödhåriga fru Markurell (Melin) är det bara rektorn som spelas av en kvinna och henne behöver jag påminna mig om såhär i efterhand.

När det är paus passar vi på att dricka vin. Det verkar alla andra göra för de i första akten frånvarande skratten gör intåg när andra börjar. Då skrattar publiken som på beställning, men när andra akten bara har pågått i fem minuter utbrister jag herregud. Högt. Det var inte planerat att det skulle ljuda utanför mitt eget huvud, men det gör det, och jag måste byta position för att inte få kramp i benen.

Ju längre farsen pågår, ju svårare får jag att fokusera och att fortsätta se någonting spännande i det jag ser på scen.

När lamporna äntligen släcks, och signalerar att det äntligen är över. Då är de enda som reser sig de som snabbt vill därifrån. Resten applåderar avmätt och när jag vandrar Avenyn ner försöker vi förstå vad vi just sett. Inte är det en modernisering av frågan om allt, inklusive en examen, kan köpas för pengar.
Nej, i en tid där världen brinner. Där liv släcks i medelhavet. Där gränser stängs och rasismen växer i den tiden väljer Göteborgs Stadsteater att sätta upp något så farsliknande att jag undrar om jag inte stigit ut från Lisebergsteatern.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bröllopsklänningar som påminner om min:

 

 

Bröllopsklänningar som inte alls påminner om min:

 

Och klänningar som mammor sytt:

Bilder som bara är fina:

 

Kungliga bröllop:

Elisabeth II


Grace Kelly

Typ kungliga bröllop:

Wallis+Edward


The Kennedys


Elizabeth Taylor


John+Yoko


Mick+Bianca

Här pratar jag klädsel. 
PS! Glöm inte att prenumerera!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT FÖRSVINNA

Det har liksom alltid förundrat mig, hur det vore att bara försvinna.
Hur det skulle kännas att bara bestämma sig för att inte svara, inte kontaktas, inte närvara.
Därför ser jag på Saknad och läser om folk som vaknar ur koma och pratar svenska trots att de är amerikaner egentligen.
Det fascinerar så mycket.
Ibland önskar jag att jag kanske kände mindre ansvar och själv bara försvann.
Men det går ju inte, inte på riktigt.
Men det händer något med en när en tänker så, hur skulle det vara egentligen?
Personer vi minns men inte längre känner eller ens vet någonting om. Personer vars namn försvunnit ur huvudet trots att de sitter bredvid en på skolfotot i sexan.
Någon som inte längre är.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Imorgon åker jag till Amsterdam, så jag tänkte maxa mina två sista dagar i Göteborg. Det inleddes med att jag igår såg Mimi & Grigris. En film från Tchad.
Kille med bara ett ben som fungerar som det ska försörjer sig trots det som dansare.
Han träffar en söt, prostituerad tjej.
Hans styvpappa behöver sjukvård och han får jobba mer, det går inte att bara dansa och att jobba extra i pappans skrädderi/fotostudio, så han börjar smuggla bensin. Det går inte så bra, svårt för honom att simma och istället får han köra bilen.

Jag fångades inte riktigt när filmen rullade. Publiken skrattade på samma ställen som publiken skrattar till Mitt Stora Feta Grekiska Bröllop. Med andra ord när kvinnor ska slå män med kavel/påk. Det är ju kul, att kvinnor i grupp ska ge sig på en man. Då skrattade Draken lite. Annars var det tyst.

Någonstans sitter filmen ändå kvar, men det fanns större konflikt i att bara ha ett fungerande ben och ändå jobba som dansare. Det hade varit en bättre dokumentär än vad spelfilmen blev.

Och som avslutning på kvällen såg jag Child of God.
Den inleddes med en rumpa. Ur rumpan kom en bajskorv.
Till detta hör att jag gick på filmen med någon jag inte känner så väl. Där satt jag och försökte komma underfund med vad första klippet var, en mask? Något slags djur? När det går upp för mig att det var avföring tror jag bestämt att jag skrek till.
Sen fortsatte det i någon slags absurd pojkdröm, springa i skogen med gevär, skjuta djur, se på när par har sex i bilar. Sen nekrofilin.
Och en man som har så stora tänder att hans tal är så sluddrigt att det knappt går att förstå vad han säger.

Någonstans kändes det som att James Franco bara försökt göra ett monster som inte kom någon vart.

Och min första, och näst sista filmfestivalkväll för året kan sammanfattas med avsaknad av djup.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}
  1. Hhahahaha när en man sjunger ”Tjejer, ohohoho tjejer, vi måste höja VÅRA röster för att höras”.
  2. De visar min ungdomsbibel #Fittstim. Lite känslomässigt nu.
  3. Känner igen mig i Belindas nervositet. Hade också varit det om jag skulle fika med @gudschy. #fittstim
  4. Belinda saknar de längst ner på stegen. Lite det jag känt att hon saknat. Nu ska det bli spännande. #fittstim
  5. Var är respekten? Frågar Belinda Olsson. Jag undrar om hon menar respekten för de som får se brösten lr Jennie som släpas bor. #fittstim
  6. Mer manlig musik. nu Röyksopp.
  7. Förstår inte riktigt varför Belinda känner att hon måste prova att bada topless. Det är ju till för de som vill det. #fittstim
  8. Men jag hade också tyckt det varit jobbigt att bada topless i TV. #Fittstim
  9. Som Liv Ambjörnsson säger. Det behöver inte passa alla att bara topless. #fittstim
  10. Det handlar om mod säger Bengt Forsberg om topless-beslutet. Och om att göra som du vill. #fittstim
  11. Belinda säger med någon slags ironi i rösten ”Lundell är så taskig” när han kallat dem för tristfittor. #fittstim
  12. Dock hade han exakt samma retorik som männen som hatar mig idag har. Jag har inte fått ligga/saknar pojkvän/är trist.
  13. Kul för Belinda att de sålde fler #fittstim-böcker tack vare det.
  14. NU KOMMER HEN!!!! #fittstim
  15. Lite manlig hiphop på det då. #fittstim
  16. Söder som social experimentverkstad. DET känner jag mig INTE igen ni. (No ironi) #fittstim
  17. Dock undrar jag hur jag hade känt som förskolebarn med ett gäng journalister på skolgården hela tiden #fittstim
  18. Tänk om Lotta sagt Vi har hon/han/hen och översatt he/she/it. Det hade varit konstigt #fittstim
  19. Hen öppnar upp hjärnan! Hen kommer! Då kan vem som helst komma. #fittstim
  20. Större skillnad på de individuella hjärnorna än de könsliga hjärnorna. #fittstim
  21. Belinda Olsson har fokuserat på likheterna mellan könen. Inte skillnaderna. #fittstim
  22. Könet är inte bara längden på ett urinrör #fittstim
  23. Belinda ska träffa en mamma som inte berättat vad hennes barn har för kön. #fittstim
  24. Belinda ska fråga mamma vad barnet har för kön, trots att mamma inte vill berätta #fittstim
  25. Hur kan du inte veta könet? frågar Belinda. Jag känner rätt mycket trans-presoner svarar Vides mamma.
  26. Nu frågar hon mamman vilket kön barnet har. #fittstim
  27. Äntligen lite Beyonce!! #girls #fittstim
  28. Dagens feminism är som romarriket säger Ebba Witt Brattström #fittstim
  29. Idag har vi minoritetsfeminism. #fittstim
  30. Hen är kvinnoförakt #fittstim
  31. Vi skulle kanske alla kunna göra något mer #fittstim
  32. The Knife!!!! #fittstim
  33. Tystnade pga äldrevården i #fittstim
  34. Man kan inte leva på tacksamhet säger Mira. #fittstim
  35. Vad ska det stå på plakaten 8 mars? Ner med Reinfeldt. #fittstim
  36. En granne när jag var liten var feminist #fittstim
  37. Kanske ska vi vara tacksamma. #fittstim
  38. Är dagens feminist för ego? #fittstim
  39. Det här betyder inte att det finns saker att kämpa för. #fittstim
  40. Ulf Lundell lägger på luren i Belindas öra. Avsnittet är över.  #fittstim

 

Sammanfattning: Belinda Olsson utsätter sig för saker hon inte är bekväm i (bada topless i badhus). Belinda Olsson grattar kvinnor på 8:de mars istället för att prata om dagen mer ingående. Belinda Olsson känner sig tvungen att fråga mamman till barnet Vide om Vides kön, trots att mamman valt att låta Vide uppfostras utan könsliga ramar.
Det spelas ganska mycket manlig musik.
Belinda och Gudrun Schyman träffas. Gudrun Schyman äter ett muffin, men säger inte så mycket.

Vad jag kände: nej, feminismen har inte spårat ut.

Kl 21:00 kör vi igen. Jag heter EmerentiaLL på twitter.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

THE FALL

I höstas köpte vi TV. Mest för att jag började jobba på TV. Det kändes liksom rätt. Vi köpte en SMART-TV för att den skulle vara mer som en skärm. Jag förbannar den där skärmen en del. Mycket för att jag har en tendens att bli liggande i vår alldeles för lilla soffa och se skitprogram efter skitprogram. Idag såg jag något om några riktiga hemmafruar och en biografi om Megan Fox.
MEN! Det finns bra saker med skärmen.
Som att det är superenkelt att koppla Netflix till den.
Idag klämde vi de fem avsnitten som finns av BBC-serien The Fall.

436110530_640
Det var så bra.
Så långt från Rolf Lassgår-ligger-med-damer-på-det-destruktiva-sättet-pga-han-förlorat-sin-fru. Långt från ensam-komissare-med-svår-relation-till-dottern. Långt från manligt-as-som-är-kvinnofientligt-men-sköter-sitt-jobb/löser-i-alla-fall-sina-fall.
Gillian Anderson tar till och med upp det själv, hon ifrågasätter om hennes manliga kollegor har svårt för kvinnor med one-night-stands. Frågan hänger i serier obesvarad, men vi förstår. Ja. Det har de. Som de flesta.
Man fucks woman. 
Man=subject
Woman=object
Woman fucks man
Woman=subject
Man=Object

Det är så lysande enkelt i all sin svårhet. Gillian Anderson raggar upp en kollega, ligger med honom, ger motvilligt honom hennes nummer och ångrar sig sen när mannen börjar skicka sexiga bilder på sig själv. Hon ignorerar honom och svarar inte.

Det är det här vi behöver få se på TV.
Nu jobbar jag inte kvar på SVT, men hade jag gjort det och hade jag haft möjligheten, hade jag köpt in serien direkt. Oavsett om ”alla” sett den redan eller inte. Jag hade köpt den för att väga upp för Beck, Wallander och allt vad de manliga egona heter. Stella Gibson är någon. Smart, snabb och framför allt: hon är en kvinnlig huvudroll som inte behöver ursäkta sig. Hon får vara precis hur smart hon vill. Utan att någon manusförfattare har varit tvungen att skriva in att hon har någon diagnos (BRON) eller psykisk sjukdom (HOMELAND). Det är bara ren och skär styrka.

Åh Scully. Välkommen tillbaka.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

THE BLACK DOG

Jag vaknade innan klockan i morse.

Hade saker jag var tvungen att göra.
Försökte somna om, glömma av dem, inte tänka på dem. Men det gick inte. Så nu, 8:10 har jag varit vaken i ungefär två timmar. Nu kanske jag kan få lite ro. När jag betat av en del av listan på saker som måste göras.
Och så hittade jag den här. Enkelt att förstå, lätt att ta till sig och viktigt att tänka på. Dock kändes den väldigt manlig, men men.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv