Emerentia

Kategori: SKRIVA

ATT SÅLLA

Jag stryker dagligen darlings ur frilansares texter, men när det kommer till mina egna vill jag behålla varenda en. Tydligast blir det som igår när jag skulle välja ut ett gäng krönikor att marknadsföra mig själv med och jag inte alls klarade av att välja ut tre (en rolig, en aktualitets kommenterande, en åsiktsstark) vilket vore brukligt utan slutade på ett nära tvåsiffrigt nummer.

Visserligen hävdar jag bestämt att jag är min egen värsta kritiker, men när det kommer till att sedan presentera någonting blir det värre, plötsligt tycker jag att nästan allt jag gjort är fantastiskt, att allt jag producerat passar i en mapp, en showreel, en utställning. Förutom den där skitkrönikan om Lundsberg då, och den dåliga annonsen för Doggy och den kassa intervjun med Anna Järvinen och och och och. Ja, det finns en massa inser jag nu när allt kommer omkring. En massa som borde strykas, kastas, städas undan.

Så jag behåller de här sju jag bantat ner det till. Och försöker vara stolt.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


För flera år sen fick jag en idé till en barnboksserie, sen dess har jag gjort allt annat för att slippa skriva, tänka, skapa. Jag skrev liksom ut mig, skrev bort mig, tappade allt. Men så tänkte jag: föräldraledigheten kan jag ju utnyttja. Och som vanligt när jag börjat så ett frö till någon typ av planering vill jag skita i den o sätta igång direkt. 

Så nu har jag skickat ett utkast för provläsning hos mina bästa fyraåringar, och till Hanna som ska illustrera det hela lite bättre än vad jag gjort på skisserna. 

Och så har jag vågat mig på att skicka ett annat manus till Linda Skugge. Hon erbjöd sig att läsa lite om jag ville börja skriva igen och efter att ha funderat på att skylla på fylla och skicka manuset mitt i natten insåg jag ju att jag inte kan det längre pga preggo så var det bara att riva av det där plåstret. 

Så! Ett manus skickat, ett skrivet, och föräldraledigheten är fortfarande en och en halv månad bort. Tänka sig! Kanske slår jag Camilla Läckberg i produktivitet när jag är redo att lämna över ungen till hens pappa att ta över föräldraledighetspinnen. Vem vet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Egentligen menar jag ”När alla sidorna är inskickade”, och det är de nu. Och det är så underbart att jag inte vet vad.

Känslan av att trycka på ladda upp på GP:s FTP slår ingenting annat i världen, fast jag hoppas självklart innerligt att det kommer känna större när jag föder ut mitt barn i september. Ett barn som förövrigt är beräknat dagen innan vi släpper Djungeltrumman #32. Men om jag tittar på statistiken så borde det inte vara några problem, många går ju över tiden, även om jag, själv född på dagen, alltid är i tid kan detta få bli undantaget tänker jag.

Men nog om min förlossning, den planerar jag att skriva och filosofera en massa kring sen, nu handlar det om nästa nummer. Och det kommer bli så bra. Tillbaka till tidningen.
Efter numret om papperslösa har jag haft prestationsångest. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att kunna göra någonting lika bra. Så känner jag alltid. Ända sen jag insåg att jag är en ”kreatör”  har jag haft den jagande ångesten. Från det att jag gjorde en (enligt andra) vidrig annons för NK som anspelade på Anna Linds mord, har jag alltid efter att jag skickat in material, tryckt ut kampanjer, släppt tidningar känt att ”det här var det, det var allt jag hade” och så börjar jag om. Uppfinner hjulet, uppfinner mig själv.

Det här numret är inte omvälvande, det är inte omstörtande, det är inget nytt och inte så häftigt. Men det är ett bra nummer. Det är ett gediget och välarbetat ett med bra läsning, trots att jag i det här numret av Djungeltrumman har jag gjort för många intervjuer. Sen jag började har jag haft en ambition att inte ha mitt namn på majoriteten av jobben i tidningen, jag ville komma ifrån skoltidningskänslan, för mina skoltidningar har inte varit hälften så mycket för skolan som de varit för mig och mitt ego, och Djungeltrumman får inte bli sån. Men så fanns det plötsligt så många intressanta att prata med. Som Amanda Werne och Carl-Einar Häckner, för att nämna två. Så jag gjorde det. Jag tog på mig skrivande rollen igen, och mötte upp dem tillsammans med fotografen Kristoffer Hedberg på ett alldeles tomt Liseberg. Solen strålade och det kändes surrealistiskt att inte trängas med sockervaddskladdiga ungar, skrikande föräldrar och borttappade gosedjur.
01 Omslag_4
Men alla mina bylines till trots, så tror jag att det blir bra. Det blir 52 smockade sidor med sommar. Och Göteborg. För när solen skiner som nu, vem sjutton behöver röra på sig? Nej, det räcker ju att skaffa en cykel eller ett spårvagnskort och ta sig till Bergsjön och bada.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

01 Omslag_skiss10

Idag kommer Djungeltrumman #28 ut. Det är en stor dag, och väldigt nervöst. Jag förväntar mig inte att alla älskar det vi gör, det gör jag aldrig. Jag är ganska van vid att se det värsta framför mig. Ofta tänker jag att ingen tycker om någonting av det jag gör eller tycker, då blir varje positivt medhåll något härligt och oväntat istället, och det trivs jag med.

Men det här numret är extra nervigt.

Jag har pratat med Fanny Wijk i GP om hur det känns med nervositeten och mottagandet. Det är första numret jag gör som verkligen känns i magen. Det samma gäller Kristoffer Hedberg, vår fotograf som kom med idén till att fråga några papperslösa tjejer om de ville vara modeller i modereportaget. Han kände det också i magen. Att det var rätt.

Och när det känns där. Det är då så mycket mer plötsligt sätts på spel. Sitt eget omdöme, känslor och tankar.
Djungeltrumman #28 är speciellt på en massa sätt, dels för att det är översatt till arabiska, men också för att vi väljer att gå ifrån att prata om människor till att prata med människor.

Idén om att översätta numret till arabiska fick jag efter att Kristoffer presenterat idén med papperslösa som modeller. Han tyckte att det följde temat Den lägsta kasten som jag ville ha på numret och jag höll med. Utan tvekan. Det var på riktigt precis i den sekunden som jag förstod att det är precis det här jag vill göra. Prova saker. Tänka nytt. Våga. Och det var också då jag förstod att det är människor som Kristoffer jag behöver runt mig. Han satte igång att jobba med att få kontakt med modeller, ochjag började tänka på resten av numret. Hur sjutton ska vi få ihop reportage om bin (också längst ner i ett annat kastsystem) och timvikarierande kvinnor (också längst ner). Samtidigt som den känslan infann sig började ett litet frö gro i mitt huvud. Vad skulle hända om vi översatte tidningen till arabiska, Sveriges tredje största språk, ett språk som talas runt om i Göteborg men som knappt syns.
När jag, stående mot ett element på jobbet nervöst frågade
Vad skulle ni säga om att översätta numret till arabiska? Vågade jag knappt höra reaktionerna. Kanske hade jag struntat i reaktionerna och bara kört på, men jag ville ju allra helst ha medhåll. Det fick jag. Och det är en ynnest som redaktör att ha andra runt sig som också vågar.

Med det bestämt var vi tvungna att stryka en massa, översättning tar plats och material måste viktas, bort med bin och timvikarier, de får vi ta en annan gång och så började jakten på en översättare. En ung person som behärskar båda språken, som är enkel att arbeta med och som förstår vår ton. Vi hittade Jazz.

Utan honom, hade det här aldrig funkat, och utan hela redaktionen, hade det aldrig ens varit på tapeten. Jag är dem alla evigt tacksam.

Om nu lilla Djungeltrumman klarar av det här, då har inget annat mediehus någon som helst ursäkt längre.
Börja jobba.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Jag, ett tidigt geni. Vilket vi ser bevis på här:

IMG_2682

Egentligen har jag väl aldrig riktigt tvekat på min storhet, jag har citerat Mare Kandre ”Det är jag som är geniet här” flera gånger, och jag ser lätt mig själv som lite mer kompetent och smart än genomsnittet.

Men så händer det, för det händer, nästan dagligen, eller i alla fall någon gång i månaden. Att jag dippar helt.

Går in i hela jag-kan-ingenting-jag-är-usel-känslan. Jag försvinner ner i det där hålet, vet inte hur jag ska kravla mig upp. Slutar göra det jag gillar (skriva), börjar göra något annat (sticka).
Jag vill skriva, jag vill ha orken och känna att jag är tillräckligt bra, men den infinner sig inte. Jag får inte ur mig någonting. Jag hittar inledningar, kapitel, påbörjade dialoger. Men det händer ingenting. Jag hittar inte tillbaka till det där rummet där jag känner att jag har tillgång till min egen kompetens.

Jag läser Åsa Moberg och tänker på mitt längsta manus, det jag skickat in, det som lovordades, men när jag ombads göra ändringar fastnade i halsen på mig. Det lämnade aldrig datorn igen. Jag ramade in några av breven från förlagen där de bad om mer, om förändringar, om tankar. Men jag har aldrig plockat upp bollen. Det var som att det räckte med att ha skrivit klart och skickat det. Men nu sitter jag här, och undrar, ska jag skicka det till Linda ändå, hon erbjöd ju sig att bli min lektör. Men känslan av genialitet finns inte kvar. Det är inte längre Generationsromanen med stort G, det är knappt en roman och absolut inte en som kan tala för en hel generation. Eller?

Kanske ska jag bara ta upp manuset om kvinnan som hatar barn, eller det om pappan som hatar sossar.

Eller så fortsätter jag sticka jordgubbsmössan jag precis börjat på. Ja, så gör jag nog.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Han tycker att de som kommenterar är roliga, ibland fnissar han till. Ibland skrattar han till och med högt. Jag gillar det där skrattet. Jag tror att skrattet är det som gjorde att vi blev ihop. Det och framtänderna. Framtänderna är så fina. Så långa. Nästan som på kaniner. Fast de går inte att klippa av. För visst behöver en klippa kaniners tänder ibland? Eller har jag bara drömt det? Det var säkert bara en dröm.

Jag sitter på arbetsrummet och lyssnar på Eurosport genom väggarna till vardagsrummet. Han ligger nog nerhasad i soffan i den grå joggindressen som påminner lite om den Rocky har i Rocky. När han springer till Eye of the Tiger.
Love springer aldrig till musik, han tycker bättre om att lyssna. Allt han hör är bilder. All musik är som målningar och foton tillsammans. De kommer mot honom, som en våg, det har han berättat. Han berättar så mycket Love. Han berättar om återhämtning efter löpning och om cyklister och hur de bajsar under loppen, och trots att han berättat det flera gånger, ber jag honom berätta det igen. Om hur de kan bajsa i kepsen, eller springer in till en husvagn längs med loppet och lånar toaletten.

Han tittar på cykel och jag, jag låtsats som att jag jobbar, men egentligen sitter jag bara här och lyssnar.

emerentia+love

<3

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EMERENTIA-KULTUREN

Eftersom GT-kulturen inte kommer finnas kvar i samma form som nu efter årsskiftet tänkte jag att det här får väl bli mina nya kultursidor då. Och lite till. En krönika i veckan. Och lite allmänt klag och sånt dagligen.

Jag ska skärpa mig med bloggandet helt enkelt. Det här är ju min egen tidning. Där jag inte behöver be om utrymme eller begränsas av teckenlängd. Det låter ju alldeles underbart.

Vi börjar idag. Alldeles strax. Ska bara ta över skrivbordsplatsen först och få ihop lakritskolan jag just kokat.

Bild 2014-12-16 kl. 18.56 #3

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MENSBLOGGEN ÅTERUPPSTÅR

Av den enkla anledning att Göteborgs bästa (jag är partisk ja) kulturredaktör bett mig om att skriva lite om denna pärla:

Bild 2014-11-16 kl. 17.40 #2

Det är väl så dags att jag börjar skriva igen.
Det är konstigt skrivandet, kommer som vågor, precis som sorg, stötvis och bitvis och inte alltid när det passar sig.
Precis som mens helt enkelt.

Att skriva är att mensa. Nä, så går det ju inte att säga. Men att skriva gör det. Det är väl också det underbara med att skriva.
Det går att skriva precis vad som helst, även det som inte går att säga.
Och det mina kompisar, det är hela härligheten.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Skrev om kommunen, stripporna och idiotin. 
Hur pass sur jag var?
Så här pass:


Till er gullisar som undrar ”WTF?! Vem är Emerentia??” kommer här en presentation:
Emerentia Leifsdotter Lund är född 1987 och uppvuxen i Göteborg.
Hon är examinerad från Berghs School of Communication och har jobbat som
copywriter, redaktör, DJ, skribent, programledare, projektledare, bokare och debattör.
Hon är feminist, men hatar inte män, men önskar sig att fler kunde ta ett steg tillbaka och utvärdera sig själva.

Vid funderingar: hör av er nedan.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA