Emerentia

Kategori: SPELA

GOT MY BACK

Igår blev det nypremiär för skivspelandet. Jag har dragit på det lite, inte vågat vara ifrån Stickan utan att kunna lämna hipp som happ. Men så kom jag på: han kan ju följa med.

Sagt och gjort, igår spelade både Stickan och jag skivor. Back2back så att säga. Mest sov han. Och provåt lite nya tacos hos Mercado Mexico.

En riktig proffsunge.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Förra veckan gick mycket tid åt att prata om vårt nya nummer, men också till att tänka på Backstage och deras bokningar.

En gång för flera år sen, när jag precis börjat blogga och var bra under 18 beskrev någon min blogg som John Holms könsorgan, lika intressant som en bifftomat. Det har alltid förundrat mig, jag har alltid undrat över vad det egentligen betydde, men nu känner jag mig villig att använda samma ord om Backstage.

Att fortfarande tjata om att män ska sluta boka män känns konstigt nog främmande, det känns som någonting vi inte ska behöva göra längre. Men likt Nationalteatern fortsätter kvinnor kämpa, trots att de håller på att dö. Och den här gången handlar kämpet om DJ-bokningar.

Det jag som redaktör finner mest intressant i hela härvan är hur otillgängliga Stureplansgruppen/Avenygruppen gör sig. Jag tvingas ringa en pressperson som sen vill att jag mailar de ansvariga. På deras initiativ ska de alltså inte prata med mig, utan maila med mig, när jag sen säger att de får ringa, accepteras det, men personen som ringer mig hänvisar bara till deras vice VD. När jag sen vill ha tag i honom, då finns det inte på tal om att ringa, nej, Per Gunne nås via mail.

Per Gunne väljer också att inte svara på frågorna jag skickade honom, utan går bara med på en kommentar som han skickar mig morgonen efter.

Det är lätt att tro att det är för att medial uppmärksamhet är tråkig i sammanhanget, vilket ju är förståeligt, för det är det. Vem fan vill stå till svars för att vara imbecilla mansälskare utan strategi? Men det stannar inte vid Djungeltrumman och kritiken från oss. Utan nu visar det sig att Backstage på sin facebook-sida också väljer att radera de kommentarer som är negativa till deras mansvurmande bokningsstrategi.

Så nu börjar det om. Jag försöker nå Per Gunne igen, på mail, igen, jag skickar frågor, igen. Jag lär väl få svar med en kommentar, igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EN FÖRSMAK PÅ SÖNDAGEN!

På söndag gör jag någon slags återkomst till DJ-båset, jag har halv-fult avvärjt varenda förfrågan det senaste, har inte haft ork att stå på ett dansgolv till klockan 3 en fredag och sen inte orka gå upp på lördagen och plötsligt ha sumpat en hel dag.

Men när Hedvig frågade om jag var sugen på våfflor, sa jag ja, och vips så blev det dagsspelning på Boulebar på söndag! Åh så kul! Och gott! Trots att jag gjorde våffeltårta åt Love på hans födelsedag häromdagen är jag inte ett dugg trött på våfflor, och efter att ha pausat musiken ett tag är jag inte heller trött musik eller skivspelande, så därför presenterar jag här:

En styck spellista med känslan jag tänkte förmedla på söndag!

Men tills dess jobbar jag mest. Och går till banken som en annan tant, men något ska en väl göra en fredag…

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT BOULEBAR!

Bild 2016-02-12 kl. 18.11 #2

Jag lämnar valpen hemma med sin husse och drar till Boulebar! Blir lite som en pånyttfödelse, så längesen var det sen jag spelade skivor sist. Eller ändå inte, kom jag på nu, jag fightades de sista timmarna på Grammofonstudion förra månaden ju… men på lokal var det längesen!

Lovar Carola och Kornél Kovacs. Det blir kul!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hej du snubbe i hyfsat modern frisyr!
Ja, jag menar dig, du som kom fram fyra gånger under tiden jag spelade i lördags.
Du som tyckte att du var lite bättre än resten av de kanske 10 killarna som kvällen till ära ville ”ge mig tips”.

Det slår aldrig fel.
När jag, eller någon av mina vänner som är DJ:s och råkar vara tjejer ska spela skivor kommer mansfolket och ska ge oss tips.
Det brukar finnas några standardfraser.
En önskan om en låt mynnar ut i en svärordssvärm.
En önskan om en ny musikstil som mynnar ut i att berätta huruvida jag ser ut på ett visst sätt eller annat.
En önskan om att få höra en annan låt än den som spelas på grund av någon annan valfri snubbe i publiken vill höra den mynnar ut i ett fuck-you finger.

Eller de som tränger sig in i DJ-båset, visar vad playknappen sitter, stoppar in sin iphone och försöker ta över.
Eller ”DU borde spela någon av de här tre låtarna [insert tre låtar som är trista]
Eller den kanske konstigaste: Du spelar bra, men med den kroppen borde du verkligen spela trance istället.

Eller som du i lördags då.
Du som började med att önska, blev avspisad, kanske lite väl burdust eftersom jag redan tröttnat på resten av ditt kön som gjort stora nummer av att berätta hur jag gjorde mig i DJ-båset. Och från att önska ville du prata om min fientlighet, till att tipsa mig om vilka fartfyllda låtar jag borde spela.

Det gjorde du några gånger, blev aldrig nöjd, inte ens de gånger vi faktiskt tänkt på samma låtar samtidigt, och sen passade du på att gå fram till min vän som stod bredvid och inleda konversationen med ”jag har ju sagt åt henne så många gånger”.

Du skulle inte sagt åt mig alls.
Du skulle backat.
Svalt din stolthet, egot och tron om att du hade någonting där att göra.
För där stod du med din hyfsat moderna frisyr och ditt hyfsat moderna skägg och din lite ironiska t-shirt och tygkasse och kände väl att du var ”schyssta killen” på stället.
Men föga såg du att du är precis som de andra.

För precis som de så gick du fram med ett självförtroende som gjorde det helt okej för dig att berätta om hur jag skulle sköta mitt jobb och hur jag skött mig hittills.
Om mina misstag när det kom till att välja låtar ”utan taktkänsla”.
Om mina misstag kring val av ”riktiga danslåtar”.
Om mina misstag att inte lyssna på dig, när du tog dig tid att berätta för mig hur mycket bättre jag kunde sköta mig.

Mitt enda misstag i lördags var att det inte var min vän som sa åt dig och spottade efter dig, och inte jag.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.