Emerentia

Kategori: TÄNKA

MAMMAMÖRKRET

Min vän Maja har bestämt sig för att dra igång ett projekt som hon kallar för Mammamörkret. En sida som samlar texter, poddar och samtal om hur det är att bli mamma och hur det känns när allt inte är rosenrött och de mörka tankarna smyger sig på.

Att känna sig otillräcklig, ifrågasätta sin lämplighet som förälder, tänka att ens kärlek inte räcker, eller kanske inte ens finns där, är ingenting någon är ensam om, utan någonting en himla många känner igen sig i.
Att efter mängder av skrikiga nätter och dagar och dygn känna att det inte finns någon kärlek kvar är inte heller varken konstigt eller ovanligt. Men så skämmigt.

Vi måste prata om det där. Vi måste våga öppna upp och säga att det händer mig med ibland, jag sitter här i soffan och förstår inte hur jag ska kunna ta mig för någonting mer i hela världen. Den där hudlösheten som inte liknar någonting jag känt förr. Hur jag i samma sekund som babyskyddet ställdes ner på golvet inte kunde sluta gråta. Hur jag så ofta tänker att jag inte klarar det här.

Kanske vill du skriva av dig lite? Du kanske känner igen dig? Antingen kan du kommentera på inlägget här, eller så kan du maila Maja direkt på [email protected], där kan hon självklart också besvara frågor om hur det du skriver kommer användas, hur du är anonym och annat du kan fundera över.

PS! Nu kan du följa min blogg via bloglovin!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

img_7086Vi sitter som fågelholkar. Eller hunden sover och barnet snusar, de är lyckligt ovetandes, men jag tror ändå att Stina kröp lite närmre i natt när hon kände att jag var orolig och inte kunde sova. Men vi sitter här, klistrade vid TV:n, jag vaknade klockan 03, skulle läsa allt jag kom över och amma samtidigt. Jag läste tre rader, tre ovissa rader och lade ner telefonen. Istället sjönk jag ner i min sons ögon där i mörkret. Det kompakta mörkret. Det omslöt oss och jag väckte Love. Jag tror han vinner, sa jag. Jag tror han vinner. På övervåningen sover min syster. Jag kämpar mot impulsen att smsa henne och säga att jag tror han vinner. Jag tittar på min son och tänker på hur oberört han äter. Hur han gör det han kan för att överleva: äta, sova, äta sova. Vi kanske borde lära oss av honom. Äta. Sova. Överleva. Det må låta nattsvart, som att jag målar upp en bild av Dantes inferno men det känns så. Det känns så trots att det här inte drabbar mig primärt. Jag vita svenska kvinna drabbas inte hårdast.

Men känslan är samma som när Jimmie Åkesson och SD valdes in i Riksdagen första gången 2010 hade jag förtidsröstat och bodde i USA. Då var mina amerikanska vänner bestörta. De satt tryggt i båten med Obama och jag avundades dem. Nu är vi på samma plats.
När klockan är 05 smsar jag min syster. Hon är också vaken. Vi ligger i varsin säng och låter mörkret rulla in. Trots att det börjar ljusna utomhus känns det mörkare nu.

För en galen man kan bygga en mur. En galen man kan mörda ett folk. Men runt omkring sitter alla de som inte reagerar tillräckligt hårt, som inte röstar emot, som inte gör någonting.
I morgonsoffan sitter Jimmie Åkesson och kommenterar Donald Trumps vinst. Det är så här det börjar skriver min vän Magnus om det tilltaget.
Är det just det här jag kommer att berätta för min son hur allt började. Hur en man utsåg en hel religion till vår gemensamma fiende (igen).
Och samtidigt går det inte att få bort tanken ur huvudet: hur kunde det hända. Hur kan väljarna gå på att Trump inte är en del av etablissemanget? En vit man är alltid en del av etablissemanget i USA. En vit kvinna kan vara född in i det. Men är fortfarande en mindre del av det än en vit man med makt och obetalda skatter.

Jag hör hur Trump välkomnas av nazistiska Gyllene Gryning.
Och Trump kommer välkomnas av Löfvén och av Merkel. För att de måste. Det är de på ytterkanten som är de mest intressanta. Vilka som nu ser sin chans, som ser sina allierade i en man som vill bygga murar, utrota en religion och utföra massutvisningar.

Och det enda jag är glad över är hur berörd jag blivit över valresultatet. Det betyder att jag måste ha kraft att stå emot, engagera mig, och ta bladet från munnen.
Och så det andra. Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tala är silver, tiga är guld.
Det sa alltid min fröken Agneta. Hon sa också att det var det ordspråk jag verkade ha svårast att förstå.
Jag tänker på det ganska ofta.
Hur lätt det är att prata. Hur svårt jag har att viska. Hur enkelt det är att slänga ur sig saker.
Jag hatar dit och hit och älskar hit och dit och jag döööör vad roligt eller tråkigt eller sorgligt något var.

Men ibland så går det liksom snett.
När en skriver om andra.
När en säger något om någon en inte har en relation till och inte utgår från sig själv.

När en säger att  ”äntligen valuta för tiggeriet” eller att ”tiggarna med mobil ska rösta” eller ” orkar inte se flickskägget”.
När en säger något om någon som redan ligger ner.
Eller som i tiggarnas fall. Någon som redan sitter på sina bara knän.

BnTrlq9IYAAYURE BnTv1hCIEAANVzl
Det gör mig ont.
Jag förstår att det går snabbt ibland. Jag förstår att det inte är så att eftertanke alltid finns. Jag förstår att det lätt kanske slinker ut något ur munnen utan att det passerat hjärnan först.
Men jag förstår inte hur det kan hinnas skrivas ner, tryckas på post och sen skickas ut i cyberspace.
Hur det kan gå så långt.

Det går att be om ursäkt. Att pudla, buga och förklara hur dåligt det hela var.
Det går att gå vidare och säga ”jag förstår att det inte var din mening”.
Men de som retweetar för att de håller med en känd politiker, fotbollsspelare, kändis, programledare, producent.
De har redan fått medhåll av någon offentlig. De har redan fått sina åsikter godkända.
Det är det farligaste.
De som inte tar tillbaka tweeten. De som inte pudlar. De som inte säger att det gick för fort.
Det är dem som är de farliga.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VAR ÄR POLITIKERNAS FÖRDÖMANDE?

Att SverigeDemokraterna inte fördömer är väl egentligen inte direkt förvånande tänker ni, även om en kanske trott det lite i alla fall med tanke på hur de låtsats städa upp. Dock verkar det mer vara en städning ala Emerentia 6 år då allt hemma hos kompisen Oscar åker in i lådan under sängen, litei garderoben och med under täcket i sängen. Men vi försökte i alla fall.

Men när jag scrollar igenom twitterflödet #granskning igår lyser de med sin frånvaro, blåsipporna.
Enda gången de säger till är när de säger att de ser fram emot nästa veckas granskning av vänsterextremisterna.
I min artikel på Nyheter24 efterlyste jag det parti som först pratar om nazismen i riksdagen.
Det verkar vara ganska långt bort.
Eller kanske till efter valet om F! tar sig över spärren.
Jag har letat så gott jag kunnat. Politiker som reagerat ska självklart in på listan de med. Men antalet tysta är skrämmande.

Richard Jomshof fokuserar hellre på Islam: (Retweetas också av Markus Weichel)
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.44.43
Kent Ekeroth skriver hellre om hur mångkulturen berikar än hur nationalisterna mördar:Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.11
Erik Almqvist och Josef Fransson retweetar Niklas Svensson
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.46
Erik Almqvist retweetar också Timbros Johan Lundberg och och ser fram emot granskningen av Vänsterextremisterna.
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.57.57
Paula Bieler mår illa av attacken mot Fidel Ogu, men skriver inget om programmet.
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.11.04
Hjältefiguren Mannen på gatan  (med blåsippa på tröjan) tycker att det värsta med ”nationalisterna” i  Uppdrag Granskning är att de beter sig som ”kriminella invandrargäng”. 
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.52.23Skärmavbild 2014-04-24 kl. 08.52.42
Allra mest poppis att retweeta känns (säger känns pga räknade ej utan fick en uppfattning av) det som att denna tweet varit:
Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.19.46 Skärmavbild 2014-04-24 kl. 09.19.39

Listan på futtighet är milslång:
Linus Bylund, SD, skriver ingenting
Camilla Jonasson, SDU Dalarna, skriver ingenting
Anton Stigermark, utskottledare SDU, skriver ingenting
Dennis Dioukarev, SD Kronoberg Östra, skriver ingenting
Josefin Helander, kandidirar till Riksdagen, skriver ingenting
Angelika Bengtsson, SD#30 på riksdagslistan, skriver ingenting,
Johan Nissinen, SD Jönköping, skriver ingenting
Annie Lööf, C, skriver ingenting
Birgitta Olsson, FP, skriver ingenting
Mikael Gustafsson, EU-parlamentariker för V, skriver ingenting
Maria Abrahamsson, M, skriver ingenting
Martin Solberg, Grön Ungdom mår fortfarande illa.
Morgan Johansson, S, skriver ingenting
Alexander Bengtsson, MUF, vill ha skarpare straff.
Victor Ahlén, SSU, fördömer
Barn- och Ungdomsminister Maria Larsson, KD, skriver ingenting
Carl Bildt, M, skriver ingenting
Veronica Palm, S, skriver inget om programmet men att nazisterna enligt aftonbladet får bombutbildning
Fredrik Federley, C, skriver ingenting
Maria Ferm, MP, skriver ingenting
Rosanna Dinamarca, V, skriver ingenting
Jens Holm, V, skriver ingenting
Carolina Szyber, KD, skriver ingenting
Ylva Johansson, S, skriver ingenting
Max Andersson, MP, skriver ingenting
Wiwi-Anne Johansson, V, skriver ingenting
Cecilia Dalman Eek, S, skriver ingenting
Agneta Börjesson, MP, skriver ingenting
Henrik von Sydow, M, skriver ingenting
Ilona Waldau, V, skriver ingenting
Mehmet Kaplan, MP, skriver ingenting
Anna Kinberg Batra, M, skriver ingenting
Mats Pertoft, MP, skriver ingenting
Rickard Nordin, C, skriver ingenting
Tomas Tobé, M, skriver ingenting
Desiree Pethrus, KD, skriver ingenting
Fredrik Lundh Sammeli, S, demonstrerade i Luleå mot nazismen.
Katarina Brännström, M, berömmer Janne Josefsson genom att retweeta att Niklas Svensson är glad att Josefsson kommer till Barpol dagen efter.
Staffan Danielsson, C, skriver ingenting
Monica Green, S, skriver ingenting
Cecilia Widegren, M, skriver ingenting
Jan Ericson, M, skriver ingenting
Christian Holm, M, skriver ingenting
Johan Forsell, M, skriver ingenting
Lena Hallengren, S, skriver ingenting
Jessica Rosencrantz, M, skriver ingenting
Christer Nylander, FP, skriver ingenting
Pernilla Gunter, KD, skriver ingenting
Adam Cwejman, FP, skriver ingenting
Integrationsministern Erik Ullenhag, FP, skriver ingenting
Morgan Johansson, S, skriver ingenting

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

ATT FÖRSVINNA

Det har liksom alltid förundrat mig, hur det vore att bara försvinna.
Hur det skulle kännas att bara bestämma sig för att inte svara, inte kontaktas, inte närvara.
Därför ser jag på Saknad och läser om folk som vaknar ur koma och pratar svenska trots att de är amerikaner egentligen.
Det fascinerar så mycket.
Ibland önskar jag att jag kanske kände mindre ansvar och själv bara försvann.
Men det går ju inte, inte på riktigt.
Men det händer något med en när en tänker så, hur skulle det vara egentligen?
Personer vi minns men inte längre känner eller ens vet någonting om. Personer vars namn försvunnit ur huvudet trots att de sitter bredvid en på skolfotot i sexan.
Någon som inte längre är.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER