Emerentia

Kategori: TJORVEN

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

48 TIMMAR TUMULT

Plötsligt låg han bara där, inte på mig, inte ens bredvid mig, utan i egen säng, med mängder av sladdar, monitorer och elektroder på och runt sig. 

Men han är vår och även om han är så ytterst liten och fågelungeaktig är han tuff. 

Nu bor vi på Neonatalavdelningen och lär oss allt om sondmatning, vägning, blöjor och närhet. 

Vi jobbar på att ligga hud-mot-hud och allt har redan blivit lättare sen vi kunde koppla bort solmadrassen för ett slag. 


Nu ska vara bara bli lite tryggare, sen tar vi oss an världen med storm. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Men det är ju väldigt svårt att låta bli. Jag har ärligt talat ingen aning om vad  jag ska skriva om annars.

Just nu tänker jag nästan enbart på BB-väskan. Jag packar alltid som om att jag ska flytta hemifrån så fort jag går utanför dörren. En vet ju aldrig när en kan behöva en extra kofta, regnjacka, några äpplen, telefonladdare, block, penna, kalender, en bok, stickor och garn eller nagelacksremover. Jag är en blandning av en levande flyttlåda (den där sista där allt tjafs åker ner) och ett apotek (för övrigt, köp Teppzin, den har en glasflaska och kan inte ätas upp av hundar!).
Men till BB vill jag liksom inte komma allt för välpackad, jag är lite rädd att bli hon som de pratar om på kafferasten (okej, i en bättre värld hinner Barnmorskorna med att ha kafferast) i all evighet ”minns ni hon som hade med iPad och badbyxor och solkräm?” ”ja! just det! hon som verkade tro att hon skulle till Mallis med två olika väskor och tre par skor?” ”Ja, jesus, ungen var ju gullig, men mamman verkade galen”. Ni fattar.

Dock har jag fått några bra tips. Mjukt toalettpapper, morgonrock, tofflor och egen kudde. Låter ungefär som det jag även hemma propsar på, så att inte göra det bara för att jag ska till förlossningen verkar ju idiotiskt.
Men, för att skingra tankarna tar jag Stina på en morgonpromenad, berömmer henne så fort hon kissar, hoppas innerligt att rumsrenheten är här för att stanna och plötsligt ser vår gata ut såhär:
FullSizeRender (3)
Då funderar jag lite på den där banan som meterolog jag tänkte mig ett slag, men lade ner mitt i alla fluviala flöden och rännilar. Geografi blev aldrig så roligt som det var på gymnasiet helt enkelt. När jag närstuderar bilden inser ajg dock hru tråkigt HSB har gjort med husen, korrigerad plåt all over the place istället för originalets puts. Måtte de inse sitt misstag och ta bort det där snart, vem vill bo i en plåtburk?
Men åter till BB-väskan, jag vill ju gärna pricka av att den är gjord på min lista.
Vad packade du? (om du nu packat någon) Vad klarade du dig inte utan? Vad saknade du och vad sket du fullständigt i när allt kom omkring?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VART FÖRSVANN ENERGIN?

Det är som att luften gått ur mig, nu sitter jag här i det som är tänkt att vara amningsfåtöljen när ungen väl har kommit och lyssnar till ljudet av speldosan och känner mig som 350 kilo valross. Jag vet att det där med valrossen inte stämmer, jag kämpar med mellanmålen och igår gissade någon att jag skulle föda först i november. 

Men tröttheten överdriver jag inte. Eller snarare: det matta, uttömda, det liksom sömniga. 

Jag hade tänkt baka och skura av sängen och kanske sy någonting, men jag ligger bara här. Kanske kan jag komma mig för att quilta ett bomullstäcke eller kanske åtminstone hade jag tänkt att jag skulle sy ett nytt överdrag till den hemskt fula amningskudden jag köpt på loppis och numera sover med som om det vore en älskare varje natt. Men nej. Jag fastnar här, jag hör hur Love visslar på utsidan när han hamrar på altanen och jag orkar bara tänka på om eller hur jag ska skriva ett förlossningsbrev. 

Fellow mamas: borde jag? Är det smart? Kanske känns själva förlossningen lite mer påtaglig då? För tiden krymper. Imorgon läser vi högt ur appen igen för då går vi in i vecka 31. 

Förutom förlossningsbrevet (berätta gärna hur ni gjort eller inte gjort!) så beundrar jag det jag igår la min sista gnutta energi på: babysittern! 

Jag vet att jag sa att vi inte skulle ha någon, men när en hiskeligt ful sådan kostade 40 kronor på Lions Loppis i helgen slog jag till, sprättade sönder, klippte till och sydde en ny av en stuvbit jeans jag hade hemma. Selet är av handtagen till en gammal väska och knäppet var från den gamla sittern. Helt enkelt: inga nya köp, bara gammal bös. Förutom min tid kändes 40 kronor som överkomligt när det kom till att ändå införskaffa en pryl till. Och jag skyfflar undan samvetet med att min mamma sa ”det är bara grejen” och att den var just 100 år gammal och inte någon ny pryl. 

Men som sagt: snälla rara: skriv i kommentarerna om era förlossningsbrev, eller hur ni tänkte kring dem snarare. 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Maja kommenterade på mitt shoppinghysteriinlägg om att en inte behöver tjäna 40 000 i månaden för at ha råd med bebis.
Det fick mig att tänka lite på min egen situation. Men mest på väntandet.

Jag har vänner som när jag berättade om graviditeten sa att de också funderade på det, men att det var så svårt när en inte har fast jobb. Där satt jag och kunde visserligen känslan helt utantill, men faktum kvarstod: jag hade just landat mitt första fasta jobb sen 2011, bor i hus och har en man med fast jobb han med.
Men den har funnits där, i flera år. Jag sade upp mig under turbulenta former 2012 och sen dess har jag jobbat på korta kontrakt och frilansat. Jag har aldrig samlat på mig någon semester, jag har konkurrerats ut av män som ville ha mitt jobb och jag har tävlat mot LAS om min överlevnad. Och jag har suttit där, i lunchmatsalen och lyssnat på de som berättat om hur de inte kanköpa en bostad för att deras kontrakt gör banken misstänksam, hur de planerar, sparar, lägger undan. Och jag har gjort det själv. Sparat, lagt undan drömmar. Lagt undan framtiden. Pausat livet.

Just för att barn kostar.
Och då har jag inte ens väntat på några 40000 i månaden, utan bara på att få veta att jag har någonting att komma tillbaka till när föräldraledigheten är uppäten.

”Projektanställningsdjungeln höll på att göra mig barnlös” 
Det är enkelt att få till en galen kvällstidningsrubrik, men om sanningen ska fram är den i mångt och mycket verklighet. Att våga hoppa på det här okända 9-månaderståget som sen är ett livslångt åtagande, ansvar och ynnest är ingenting att göra i en handvändning. Och oroar du dig inte över pengarna under föräldraledigheten, oroar du dig över hur din arbetsgivare kommer att behandla dig efteråt. Kommer du vara lika attraktiv? Eller kommer du, likt personen jag pratade med för några veckor sen, få höra att de inte ringt dig för ”du har ju barn”.

Att spara pengar till barnaåren är smart, vi lägger alla småpengar i en sparbössa som blir Tjorvens när hen fyller 18 redan nu, och allt vi sparat på att köpa begagnat, ärva eller få, antecknar jag mest på skoj. Det som inte är skoj är hur vi beräknade en eventuell graviditet utifrån mina korta kontrakt och hur livrädd jag var inför att berätta om det här som ju ska vara så fantastiskt kul och inte alls ångestfyllt eller oroande (i jobbfrågan alltså!).


Så lugn och rotad i vecka 29. Och väldigt glad över att till slut ”bara köra”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DIY & SHOPPINGSHYSTERIN

När en plötsligt (ja lite olika plötsligt kanske) ska bli någons förälder kommer en massa tankar. Och en massa googlingar.

Som vilka saker ett barn faktiskt behöver.

Vi skrev ut den där listan som slutade på tre stycken A4 och insåg att vi varken ville, hade råd eller tyckte att hälften av allt där behövdes. Så efter att ha strukit nästan hälften började vi fundera på vad vi kunde göra själva, vad vi kunde köpa på loppis och vad vi egentligen redan hade. Så vi köpte två böcker, Den onda badankan och Handla rätt för en giftfri barndom. Det är egentligen det enda vi läst i utbildningsväg när det kommer till hela barngrejen (jag har inte öppnat en enda bok eller artikel om att föda, smärtlindring eller så, vilket jag nog borde såhär med 2,5 månad kvar) och det är också efter det vi försökt leva under hela förberedelseperioden.

Emerentia_Love_Fixar
Hela overklighetskänslan kring att vi om ett väldigt kort slag ska bli föräldrar har också botats lite med att göra saker själv, slipa byråer, sticka filtar, sy haklappar och klippa gamla handdukar till torklappar. Det finns något terapeutiskt i det hela helt enkelt. Därför stickar jag som en galning. Och har köpt en overlock-maskin. Kanske blir väntan lite kortare då. För nu vill jag bara att allt ska gå i ett jehu! så att Tjorven är här snart. Vem är den där människan där inne liksom…

emerentia_pyssel3
Men åter till den där tre A4-långa listan. Jag orkar inte med den. Den gör mig matt. Allt nytt. Alla sprillans prylar som folk förväntas införskaffa. Hur mycket plast det måste lukta. Vi valde, som sagt, bort det där, men jag har vänner och bekanta som vi frågat om vi inte kan få ärva kläder ifrån som tittar frågande på mig och säger att de redan gjort sig av med allt. När jag frågar om de inte ville spara det till nästa barn, om de vill ha några, svarar de att ”det är så kul att köpa nytt” och de menar nytt-nytt, de lägger inga timmar på att rota i stora korgar på loppis, nej det ska vara sprillans. Vi har köpt ett bärsele, två bovete-madrasser (en till säng och en till vagn), en skallra, några klädesplagg och kommer köpa nya nappar och nappar till nappflaskan och imorgon kommer ett paket tygblöjor hem (ja ni hör!). Men när jag kommer in på KappAhl/Lindex/HM/valfri kedja med någorlunda ekologiska barnkläder får jag liksom panik. Det är inte bara så otroligt könat (något du slipper på loppis) det är också så nytt, och dyrt och luktar så mycket.
Jag blir villrådig. Och finner mig plötsligt med den där listan. Behöver jag amningsnapp? Amningskupor? Måste en ha ett babygym? Borde vi köpa en babystol? Vilket babyskydd ska vi välja? Och pyjamasar! Vi har bara en! Hur ska det gå? Kommer vårt barn överleva oss?

Emerentia_Gris
Mitt i all oro sover vi nu med ”Grisen”, för att föra över lite lukt och vänja oss vid ytterligare en individ i sängen.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ÅRETS MINSTA SHORTS

Nej, jag ska inte gå all Ribbing och hata på någon random shortsbärare på stan. 

Jag vill prata om dessa:


Mitt senaste stick! Det tog två dagar kanske, eller snarare ett dygn, och passar perfekt att göra framför TV:n när det regnar, när Contador faller i Touren och du kanske mår lite lite gravidilla. (Och har ont pga trampat på spik när du i 7e månaden tänkte riva altanen) 

Jag använde mig av ett gratismönster som du hittar här, och gjorde om det lite. Jag valde att sticka med stickor 3 och 4 istället och då göra den största storleken av byxan. Den är fortfarande relativt liten. Garnet jag använt är ett med lin och bomull, vilket gör dem lite sladdriga, men väldigt mjuka. 

För första gången stickade jag också mousher, de små bollarna. Jag kollade på den här videon och testade med ett annat garn först. Sen var det bara att köra. Jag gjorde dem cirka var sjunde maska på varvet med fem stycken. Borde gjort så att det var ojämnt antal maskor emellan insåg jag lite sent, så dessa första par får bli som de blir. 

Snodden tog nästa längst tid, och är definitivt tråkigast att sticka. Jag hatar snoddar. 

Nu ska jag sticka ett gäng till. Minishorts har ju ingen dött av direkt. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BABYMOON

Vi bestämde ganska tidigt att vi skulle göra någon slags babymoon (jag har googlat mig fram till detta ord!) innan Tjorven kommer till jorden mer på riktigt och med nu bara 86 dagar kvar kändes det ju definitivt som att det är på håret.

Vår planerade resa till Frankrike ställdes in på grund av varierande orsaker, en att det är lite knussligt att flyga gravid och en att jag inte orkar med män i grupp och fotbolls-EM gör att risken att råna ut för det är överhängande. Så vi skippade La France, och tog istället och slog ihop nytta med nöje i Köpenhamn. Love har alltså jobbat och jag har promenerat. 

Nu har vi lite sturskt bestämt att vi ska fortsätta med den här kombon av nytta och nöje och försöka resa även när Tjorven anlänt, förutsett att Tjorven är en lika exemplarisk bebis som jag själv var. 

Men att trixa in barnvagn och tillbehör känns ändå värt i utbyte mot att till ringa mer tid i Köpenhamn och andra städer. Och då ska vi söka upp alla adresser min farfar haft i staden, från godset vid Klampenborgs galoppbanan till lägenheten hans syster och man levde i på Gamle Kongevej. För det är lustigt hur stor betydelse familj och ursprung plötsligt fått. Hur vi nu går tillbaka i leden för att hitta namn och sammanhang, binda ihop, väva samman. Och av samma anledning så tände vi ett ljus i Köpenhamns Domkyrka. Något mina föräldrar propsat på och som jag tänkt inte är någon nödvändighet, men när vi väl stod där, i ljudet av orgeln, i den lite kalla, men otroligt vackra, kyrkan tog stunden mig och jag blev grät en skvätt.

Det är så otroligt konstigt att bära någon annan, att Love och jag tillsammans ska bli en till. Dela oss till en tredje. 

Och oavsett hur töntigt jag tyckte att hela babymoon-grejen var från början så var det här bland det bästa vi gjort de senaste sex månaderna. Bara bra vi lite. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

3 MÅNADER KVAR

Idag är det exakt tre månader kvar tills Någon ska flytta in här. 


Någon som vi inte vet namnet på än, även om vi har våra föraningar, Någon som vi inte känner, inte sett, aldrig träffat och aldrig fått ta i. 

Så som någon slags terapi på vägen, som ett sätt att lära känna den här Någon så fixar vi, och donar. Vi tar bort gammal tapet, sätter upp hyllor, syr kuddar och täcken och filtar och småsmå kläder som den här Någon kanske kommer trivas i. 

Men mest väntar vi. 

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA