Emerentia

Kategori: TJORVEN

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

48 TIMMAR TUMULT

Plötsligt låg han bara där, inte på mig, inte ens bredvid mig, utan i egen säng, med mängder av sladdar, monitorer och elektroder på och runt sig. 

Men han är vår och även om han är så ytterst liten och fågelungeaktig är han tuff. 

Nu bor vi på Neonatalavdelningen och lär oss allt om sondmatning, vägning, blöjor och närhet. 

Vi jobbar på att ligga hud-mot-hud och allt har redan blivit lättare sen vi kunde koppla bort solmadrassen för ett slag. 


Nu ska vara bara bli lite tryggare, sen tar vi oss an världen med storm. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Men det är ju väldigt svårt att låta bli. Jag har ärligt talat ingen aning om vad  jag ska skriva om annars.

Just nu tänker jag nästan enbart på BB-väskan. Jag packar alltid som om att jag ska flytta hemifrån så fort jag går utanför dörren. En vet ju aldrig när en kan behöva en extra kofta, regnjacka, några äpplen, telefonladdare, block, penna, kalender, en bok, stickor och garn eller nagelacksremover. Jag är en blandning av en levande flyttlåda (den där sista där allt tjafs åker ner) och ett apotek (för övrigt, köp Teppzin, den har en glasflaska och kan inte ätas upp av hundar!).
Men till BB vill jag liksom inte komma allt för välpackad, jag är lite rädd att bli hon som de pratar om på kafferasten (okej, i en bättre värld hinner Barnmorskorna med att ha kafferast) i all evighet ”minns ni hon som hade med iPad och badbyxor och solkräm?” ”ja! just det! hon som verkade tro att hon skulle till Mallis med två olika väskor och tre par skor?” ”Ja, jesus, ungen var ju gullig, men mamman verkade galen”. Ni fattar.

Dock har jag fått några bra tips. Mjukt toalettpapper, morgonrock, tofflor och egen kudde. Låter ungefär som det jag även hemma propsar på, så att inte göra det bara för att jag ska till förlossningen verkar ju idiotiskt.
Men, för att skingra tankarna tar jag Stina på en morgonpromenad, berömmer henne så fort hon kissar, hoppas innerligt att rumsrenheten är här för att stanna och plötsligt ser vår gata ut såhär:
FullSizeRender (3)
Då funderar jag lite på den där banan som meterolog jag tänkte mig ett slag, men lade ner mitt i alla fluviala flöden och rännilar. Geografi blev aldrig så roligt som det var på gymnasiet helt enkelt. När jag närstuderar bilden inser ajg dock hru tråkigt HSB har gjort med husen, korrigerad plåt all over the place istället för originalets puts. Måtte de inse sitt misstag och ta bort det där snart, vem vill bo i en plåtburk?
Men åter till BB-väskan, jag vill ju gärna pricka av att den är gjord på min lista.
Vad packade du? (om du nu packat någon) Vad klarade du dig inte utan? Vad saknade du och vad sket du fullständigt i när allt kom omkring?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VART FÖRSVANN ENERGIN?

Det är som att luften gått ur mig, nu sitter jag här i det som är tänkt att vara amningsfåtöljen när ungen väl har kommit och lyssnar till ljudet av speldosan och känner mig som 350 kilo valross. Jag vet att det där med valrossen inte stämmer, jag kämpar med mellanmålen och igår gissade någon att jag skulle föda först i november. 

Men tröttheten överdriver jag inte. Eller snarare: det matta, uttömda, det liksom sömniga. 

Jag hade tänkt baka och skura av sängen och kanske sy någonting, men jag ligger bara här. Kanske kan jag komma mig för att quilta ett bomullstäcke eller kanske åtminstone hade jag tänkt att jag skulle sy ett nytt överdrag till den hemskt fula amningskudden jag köpt på loppis och numera sover med som om det vore en älskare varje natt. Men nej. Jag fastnar här, jag hör hur Love visslar på utsidan när han hamrar på altanen och jag orkar bara tänka på om eller hur jag ska skriva ett förlossningsbrev. 

Fellow mamas: borde jag? Är det smart? Kanske känns själva förlossningen lite mer påtaglig då? För tiden krymper. Imorgon läser vi högt ur appen igen för då går vi in i vecka 31. 

Förutom förlossningsbrevet (berätta gärna hur ni gjort eller inte gjort!) så beundrar jag det jag igår la min sista gnutta energi på: babysittern! 

Jag vet att jag sa att vi inte skulle ha någon, men när en hiskeligt ful sådan kostade 40 kronor på Lions Loppis i helgen slog jag till, sprättade sönder, klippte till och sydde en ny av en stuvbit jeans jag hade hemma. Selet är av handtagen till en gammal väska och knäppet var från den gamla sittern. Helt enkelt: inga nya köp, bara gammal bös. Förutom min tid kändes 40 kronor som överkomligt när det kom till att ändå införskaffa en pryl till. Och jag skyfflar undan samvetet med att min mamma sa ”det är bara grejen” och att den var just 100 år gammal och inte någon ny pryl. 

Men som sagt: snälla rara: skriv i kommentarerna om era förlossningsbrev, eller hur ni tänkte kring dem snarare. 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Maja kommenterade på mitt shoppinghysteriinlägg om att en inte behöver tjäna 40 000 i månaden för at ha råd med bebis.
Det fick mig att tänka lite på min egen situation. Men mest på väntandet.

Jag har vänner som när jag berättade om graviditeten sa att de också funderade på det, men att det var så svårt när en inte har fast jobb. Där satt jag och kunde visserligen känslan helt utantill, men faktum kvarstod: jag hade just landat mitt första fasta jobb sen 2011, bor i hus och har en man med fast jobb han med.
Men den har funnits där, i flera år. Jag sade upp mig under turbulenta former 2012 och sen dess har jag jobbat på korta kontrakt och frilansat. Jag har aldrig samlat på mig någon semester, jag har konkurrerats ut av män som ville ha mitt jobb och jag har tävlat mot LAS om min överlevnad. Och jag har suttit där, i lunchmatsalen och lyssnat på de som berättat om hur de inte kanköpa en bostad för att deras kontrakt gör banken misstänksam, hur de planerar, sparar, lägger undan. Och jag har gjort det själv. Sparat, lagt undan drömmar. Lagt undan framtiden. Pausat livet.

Just för att barn kostar.
Och då har jag inte ens väntat på några 40000 i månaden, utan bara på att få veta att jag har någonting att komma tillbaka till när föräldraledigheten är uppäten.

”Projektanställningsdjungeln höll på att göra mig barnlös” 
Det är enkelt att få till en galen kvällstidningsrubrik, men om sanningen ska fram är den i mångt och mycket verklighet. Att våga hoppa på det här okända 9-månaderståget som sen är ett livslångt åtagande, ansvar och ynnest är ingenting att göra i en handvändning. Och oroar du dig inte över pengarna under föräldraledigheten, oroar du dig över hur din arbetsgivare kommer att behandla dig efteråt. Kommer du vara lika attraktiv? Eller kommer du, likt personen jag pratade med för några veckor sen, få höra att de inte ringt dig för ”du har ju barn”.

Att spara pengar till barnaåren är smart, vi lägger alla småpengar i en sparbössa som blir Tjorvens när hen fyller 18 redan nu, och allt vi sparat på att köpa begagnat, ärva eller få, antecknar jag mest på skoj. Det som inte är skoj är hur vi beräknade en eventuell graviditet utifrån mina korta kontrakt och hur livrädd jag var inför att berätta om det här som ju ska vara så fantastiskt kul och inte alls ångestfyllt eller oroande (i jobbfrågan alltså!).


Så lugn och rotad i vecka 29. Och väldigt glad över att till slut ”bara köra”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DIY & SHOPPINGSHYSTERIN

När en plötsligt (ja lite olika plötsligt kanske) ska bli någons förälder kommer en massa tankar. Och en massa googlingar.

Som vilka saker ett barn faktiskt behöver.

Vi skrev ut den där listan som slutade på tre stycken A4 och insåg att vi varken ville, hade råd eller tyckte att hälften av allt där behövdes. Så efter att ha strukit nästan hälften började vi fundera på vad vi kunde göra själva, vad vi kunde köpa på loppis och vad vi egentligen redan hade. Så vi köpte två böcker, Den onda badankan och Handla rätt för en giftfri barndom. Det är egentligen det enda vi läst i utbildningsväg när det kommer till hela barngrejen (jag har inte öppnat en enda bok eller artikel om att föda, smärtlindring eller så, vilket jag nog borde såhär med 2,5 månad kvar) och det är också efter det vi försökt leva under hela förberedelseperioden.

Emerentia_Love_Fixar
Hela overklighetskänslan kring att vi om ett väldigt kort slag ska bli föräldrar har också botats lite med att göra saker själv, slipa byråer, sticka filtar, sy haklappar och klippa gamla handdukar till torklappar. Det finns något terapeutiskt i det hela helt enkelt. Därför stickar jag som en galning. Och har köpt en overlock-maskin. Kanske blir väntan lite kortare då. För nu vill jag bara att allt ska gå i ett jehu! så att Tjorven är här snart. Vem är den där människan där inne liksom…

emerentia_pyssel3
Men åter till den där tre A4-långa listan. Jag orkar inte med den. Den gör mig matt. Allt nytt. Alla sprillans prylar som folk förväntas införskaffa. Hur mycket plast det måste lukta. Vi valde, som sagt, bort det där, men jag har vänner och bekanta som vi frågat om vi inte kan få ärva kläder ifrån som tittar frågande på mig och säger att de redan gjort sig av med allt. När jag frågar om de inte ville spara det till nästa barn, om de vill ha några, svarar de att ”det är så kul att köpa nytt” och de menar nytt-nytt, de lägger inga timmar på att rota i stora korgar på loppis, nej det ska vara sprillans. Vi har köpt ett bärsele, två bovete-madrasser (en till säng och en till vagn), en skallra, några klädesplagg och kommer köpa nya nappar och nappar till nappflaskan och imorgon kommer ett paket tygblöjor hem (ja ni hör!). Men när jag kommer in på KappAhl/Lindex/HM/valfri kedja med någorlunda ekologiska barnkläder får jag liksom panik. Det är inte bara så otroligt könat (något du slipper på loppis) det är också så nytt, och dyrt och luktar så mycket.
Jag blir villrådig. Och finner mig plötsligt med den där listan. Behöver jag amningsnapp? Amningskupor? Måste en ha ett babygym? Borde vi köpa en babystol? Vilket babyskydd ska vi välja? Och pyjamasar! Vi har bara en! Hur ska det gå? Kommer vårt barn överleva oss?

Emerentia_Gris
Mitt i all oro sover vi nu med ”Grisen”, för att föra över lite lukt och vänja oss vid ytterligare en individ i sängen.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ÅRETS MINSTA SHORTS

Nej, jag ska inte gå all Ribbing och hata på någon random shortsbärare på stan. 

Jag vill prata om dessa:


Mitt senaste stick! Det tog två dagar kanske, eller snarare ett dygn, och passar perfekt att göra framför TV:n när det regnar, när Contador faller i Touren och du kanske mår lite lite gravidilla. (Och har ont pga trampat på spik när du i 7e månaden tänkte riva altanen) 

Jag använde mig av ett gratismönster som du hittar här, och gjorde om det lite. Jag valde att sticka med stickor 3 och 4 istället och då göra den största storleken av byxan. Den är fortfarande relativt liten. Garnet jag använt är ett med lin och bomull, vilket gör dem lite sladdriga, men väldigt mjuka. 

För första gången stickade jag också mousher, de små bollarna. Jag kollade på den här videon och testade med ett annat garn först. Sen var det bara att köra. Jag gjorde dem cirka var sjunde maska på varvet med fem stycken. Borde gjort så att det var ojämnt antal maskor emellan insåg jag lite sent, så dessa första par får bli som de blir. 

Snodden tog nästa längst tid, och är definitivt tråkigast att sticka. Jag hatar snoddar. 

Nu ska jag sticka ett gäng till. Minishorts har ju ingen dött av direkt. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BABYMOON

Vi bestämde ganska tidigt att vi skulle göra någon slags babymoon (jag har googlat mig fram till detta ord!) innan Tjorven kommer till jorden mer på riktigt och med nu bara 86 dagar kvar kändes det ju definitivt som att det är på håret.

Vår planerade resa till Frankrike ställdes in på grund av varierande orsaker, en att det är lite knussligt att flyga gravid och en att jag inte orkar med män i grupp och fotbolls-EM gör att risken att råna ut för det är överhängande. Så vi skippade La France, och tog istället och slog ihop nytta med nöje i Köpenhamn. Love har alltså jobbat och jag har promenerat. 

Nu har vi lite sturskt bestämt att vi ska fortsätta med den här kombon av nytta och nöje och försöka resa även när Tjorven anlänt, förutsett att Tjorven är en lika exemplarisk bebis som jag själv var. 

Men att trixa in barnvagn och tillbehör känns ändå värt i utbyte mot att till ringa mer tid i Köpenhamn och andra städer. Och då ska vi söka upp alla adresser min farfar haft i staden, från godset vid Klampenborgs galoppbanan till lägenheten hans syster och man levde i på Gamle Kongevej. För det är lustigt hur stor betydelse familj och ursprung plötsligt fått. Hur vi nu går tillbaka i leden för att hitta namn och sammanhang, binda ihop, väva samman. Och av samma anledning så tände vi ett ljus i Köpenhamns Domkyrka. Något mina föräldrar propsat på och som jag tänkt inte är någon nödvändighet, men när vi väl stod där, i ljudet av orgeln, i den lite kalla, men otroligt vackra, kyrkan tog stunden mig och jag blev grät en skvätt.

Det är så otroligt konstigt att bära någon annan, att Love och jag tillsammans ska bli en till. Dela oss till en tredje. 

Och oavsett hur töntigt jag tyckte att hela babymoon-grejen var från början så var det här bland det bästa vi gjort de senaste sex månaderna. Bara bra vi lite. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER