Emerentia

Kategori: TYCKA

img_7086Vi sitter som fågelholkar. Eller hunden sover och barnet snusar, de är lyckligt ovetandes, men jag tror ändå att Stina kröp lite närmre i natt när hon kände att jag var orolig och inte kunde sova. Men vi sitter här, klistrade vid TV:n, jag vaknade klockan 03, skulle läsa allt jag kom över och amma samtidigt. Jag läste tre rader, tre ovissa rader och lade ner telefonen. Istället sjönk jag ner i min sons ögon där i mörkret. Det kompakta mörkret. Det omslöt oss och jag väckte Love. Jag tror han vinner, sa jag. Jag tror han vinner. På övervåningen sover min syster. Jag kämpar mot impulsen att smsa henne och säga att jag tror han vinner. Jag tittar på min son och tänker på hur oberört han äter. Hur han gör det han kan för att överleva: äta, sova, äta sova. Vi kanske borde lära oss av honom. Äta. Sova. Överleva. Det må låta nattsvart, som att jag målar upp en bild av Dantes inferno men det känns så. Det känns så trots att det här inte drabbar mig primärt. Jag vita svenska kvinna drabbas inte hårdast.

Men känslan är samma som när Jimmie Åkesson och SD valdes in i Riksdagen första gången 2010 hade jag förtidsröstat och bodde i USA. Då var mina amerikanska vänner bestörta. De satt tryggt i båten med Obama och jag avundades dem. Nu är vi på samma plats.
När klockan är 05 smsar jag min syster. Hon är också vaken. Vi ligger i varsin säng och låter mörkret rulla in. Trots att det börjar ljusna utomhus känns det mörkare nu.

För en galen man kan bygga en mur. En galen man kan mörda ett folk. Men runt omkring sitter alla de som inte reagerar tillräckligt hårt, som inte röstar emot, som inte gör någonting.
I morgonsoffan sitter Jimmie Åkesson och kommenterar Donald Trumps vinst. Det är så här det börjar skriver min vän Magnus om det tilltaget.
Är det just det här jag kommer att berätta för min son hur allt började. Hur en man utsåg en hel religion till vår gemensamma fiende (igen).
Och samtidigt går det inte att få bort tanken ur huvudet: hur kunde det hända. Hur kan väljarna gå på att Trump inte är en del av etablissemanget? En vit man är alltid en del av etablissemanget i USA. En vit kvinna kan vara född in i det. Men är fortfarande en mindre del av det än en vit man med makt och obetalda skatter.

Jag hör hur Trump välkomnas av nazistiska Gyllene Gryning.
Och Trump kommer välkomnas av Löfvén och av Merkel. För att de måste. Det är de på ytterkanten som är de mest intressanta. Vilka som nu ser sin chans, som ser sina allierade i en man som vill bygga murar, utrota en religion och utföra massutvisningar.

Och det enda jag är glad över är hur berörd jag blivit över valresultatet. Det betyder att jag måste ha kraft att stå emot, engagera mig, och ta bladet från munnen.
Och så det andra. Äta. Sova. Överleva. Se på min son och försvinna ner i honom.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är sällan jag kommenterar inlägg på Facebook som tillhör människor jag inte känner. När jag känner personen har jag ingenting emot att gå in i diskussionen och säga till, säga att det inte är okej att kalla någon för fitta även om de spelar i ett annat fotbollslag eller så. Men ibland är det ursprungliga inlägget så bortom all sans att jag inte har något val. Någon måste markera. Någon måste formulera sig.

Det viftas med Pride-flaggor, vi byter profilbilder och alla (i alla fall i mitt flöde) beklagar sorgen över det som hänt i Orlando. Och samtidigt, i en annan värld (i någon annans Facebook-flöde) frodas homofobin.
Man publicerar en bild från Pride-festivalen där någon promenerar med tre människor i koppel. Det kopplas ihop med att censuren av barnböcker. Det är konstigt och vidrigt att barnböcker censureras, men att sexualitet får visas på gatan.
Under kommenteras det om hur äckligt det är. Hur ”dessa människor” är ”avarter” och hur sinnessjukt det är. Det postas emojis som kräks.
Och få säger ifrån.
Det är så allt förnuft försvinner ur mig, som bortblåst, trots att jag vet vad det kan dra upp, hur många mail jag kan få, hot och smädelser. Men skit samma. Någon måste säga ifrån. Några måste säga ifrån. Jag måste vara en av dem.

Här är är min kommentar, visserligen tagen ur sitt sammanhang, men ändå:
Efter att ha läst igenom kommentarsfältet slås jag av hur fruktansvärt homofobiskt många uttrycker sig. Nästan hela tiden med brasklappen ”Jag är inte homofob” och sen kommer en harang som inte är annat än just homofobisk.
Att prata censur i det här tillfället och när det kommer till barnböcker blir ju bara skrattretande. Du vill uppenbarligen inte censurera barnböckerna, men en fri sexualitet är skadligt och jobbigt att prata om med barn.
Vill du inte ta med dina barn till stan under Pride för att du vill skydda dem: gör inte det då. Och vill du läsa böcker som strider mot EU-konventionen, gör det då. Men att bokhandlar inte vill sälja böckerna, bibliotek inte låna ut dem och förlag inte längre trycka dem i sin forna form är ju en annan sak. Leta upp originalalstren på loppis om det känns viktigt att visa barnen hur dåligt vi beskrev andra människor förr.
Det lustigaste i sammanhanget är ju att det alltid är samma som skriker att PK-maffian är igång som sen själva vill censurera de och dem som de själva inte håller med. Det ska få sägas vad som helst, och uttryckas vad som helst. Trådstartaren verkar inte ta någon som helst ansvar för hur andra uttrycker sig i tråden, trots att ingen ska vara homofob.
Och när det kommer till frågor och kommentarer som:
”Hur förklarar man sånt här för barn och andra som inte sett liknande?” ”Äckligt” ”De skämmer ut sig”
Angående: ”Hur förklarar man sånt här för barn…”
Ja, hur förklarar ni att barn blir till, varför gräset är grönt, varför föräldrarna svär och äter glass när barnen inte får? Det finns mängder av saker att förklara för sina barn, saker de inte sett förut, och saker de undrar över. Kanske är en helt värdig förklaring ”de går så för att de vill och får”.
Och angående ”äckligt”. Nej det är inte äckligt. Äckligt är vuxna människor som kallar andra äckliga utifrån att de under en dag på året går i en parad, uppklädda, utklädda eller bara påklädda och sen försöker låtsats som om att de inte är homofober trots att de kallar annan sexualitet än den normativa för ”avart”.
Och angående ”de skämemr ut sig”. Nej, det gör det inte. Var och en skäms för sig själv och det borde varenda homofob och ”icke-homofob” som är ”rädd för barnens bästa” också göra.
Det är ni som borde skämmas.

Och här är hela tråden för den som själv vill visa en annan världsbild än den som säger att bara normativt heterosex är okej.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ATT GÖRA NER ANDRAS KÄNSLOR

 

Igår skrev jag en status på facebook.
>Attityden folk har kring andras känslor. ”Ta inte i så du spricker”, ”men det var väl inte så allvarligt” ”lugna ner dig några hekton”. Jag är så trött på den attityden. Vem är någon att berätta för någon annan hur lite den får känna för någonting?<

Den sprang ur en kommentar jag fick av ”Emil” på min bloggpost om Ralf Edströms rasistiska uttalanden. Han kommenterade att jag tog i så att jag sprack.

När min Facebook-status legat uppe i några minuter hade den samlat på sig en fem-sju likes och jag började fundera lite mer. Samtidigt chattade jag med Maria och vi kom fram till att det är en ytterst vanlig, men också totalt ovidkommande kommentar. Men den är också väldigt svår att göra sig av med.
När argumenten mot en argumentation brister, då är det enklast att ge sig på ytterligheter. Som graden av reaktion, någons utseende, uttal, köns-, klass- eller etnisk tillhörighet, för att nämna några saker. Och just när det kommer till graden av reaktion har jag numera en teori. Mycket byggd på min egen ofrivilliga Gallup i samband med statusen (av alla sju tidiga like-tryckare var det en klar majoritet kvinnor som gillade, och jag valde att tolka detta som ”jag håller med och fattar vad du menar” efter två dygn hade statusen 19 likes, varav enbart tre var från män). Jag tror att fler kvinnor får höra att deras reaktioner är oproportionerliga. Det är för ledset (gråts för mycket), för upprivet, för upprört, för irriterat, för glatt (återigen gråt), för argt.
Och jag tror att fler män än kvinnor använder fraserna, och kvinnor i relationer kring män. Kvinnliga lärare som säger att det varken var så farligt, eller något att bli så ledsen över när någon kille i klassen drog ner en byxor. Eller den manliga chefen som säger att stövlar in irriterat och upprört, när det i själva verket handlar om bestämdhet och beslutsamhet, och allvar. Eller som Emil då, som tycker att jag tog i så jag sprack när jag skrev om Ralf Edströms uttalande om kondomer till nyanlända och Bevara Sverige svenskt.

 

Det värsta med att ge sig på någon annans känsloyttring och inte själva argumenten är att det inte går att få någon riktig come-back. Det blir liksom som i mellanstadiet när killarna sa att en var för känslig och töntig och en grät för ingenting. Det går ju inte att säga emot. ”DET ÄR NÅGONTING FÖR MIG!!!” Funkar liksom inte, eftersom de redan satt ribban. När läraren bortförklarar sexistiska beteenden med att ”han är nog bara kär i dig, sluta ta åt dig så mycket” går det inte att säga emot, det går bara att ta åt sig ännu mer. Istället står en där, utan motargument eftersom den en ska argumentera emot själv inte gett sig på huvudfrågan, utan ett ovidkommande sidospår.
Den här moderiktiga personen i mönsterclash var tydligen superpoppis, om en räknar alla som måste varit kära i mig pga de inte var direkt snälla. Oavsett hur många som var kära ansågs mina känslor nästan alltid vara för mycket.  Och det verkar inte ha förändrats sisåhär 18 år senare. Fortfarande bemöts jag nästan skitofta av ”varför bry sig så mycket?” ”ta inte i så” ”du är så känslig” osv …
24697_10150178504910333_2225698_n

När det då flyger fraser som ”Ta inte i så du spricker” (kring irritation eller upprördhet), ”men det var väl inte så allvarligt” (kring upprivenhet/ledsenhet) eller ”lugna ner dig några hekton” (typ allt) sätter sig den som använder fraserna rakt på den som känner någonting.
En härskarteknik helt enkelt. Rätten till ens känslor är konstant. Och trots det förminskas de dagligen.

Jag ska börja göra som min kompis Cissi, som när hon får kommentarer om att hon är känslig, tackar och säger att hon är nöjd med det.
För jag får bli hur arg jag vill på att någon uttalar sig rasistiskt, och får ta i tills jag nästan spricker, om jag nu vill det.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Manlig domninans.
Män är bättre.
Män kan mer.
Män tar för sig mer.

Eller så älskar män bara män.

Jag är inte roligt, har inga ambitioner på att göra stand up, hyser till och med stor skräck över att behöva stå på scen och skämta, fruktar att det är något jag kommer behöva göra på en eventuell framtida möhippa just därför, så tro mig: jag har INGEN ambition eller ens längtan över att ta över skämt-Sverige. Om sanningen ska fram skrattar jag till och med ganska sällan åt folk som ska vara roliga på beställning.

Men debaclet kring RAW får mig att må illa. Kanske för att jag har en vän som är rolig, på beställning och spontant och som borde stå på en massa scener och skämta med folk men som inte får chansen.

Jag läser vad Karin Adelsköld skriver. Citat ur email hon fått.
Kvinnor drar inte pubik.

Okända drar inte publik hävdar Karin.

Och jag kan inte göra annat än att skriva under på det.
När Pripps Blå släpper tre filmer om sommaren är två av tre talespersoner män.
När Red Bull samlar musiker är en förkrossande liten del kvinnor.
När klubbar bokar DJ:s är det så få kvinnor på vissa stället att de inte ens existerar. Den maximala andelen kvinna är den x kromosom männen som spelar har. I övrigt: inga.

Vi måste börja marknadsföra kvinnorna. Vi måste börja ryggdunka varann. Vi måste prata lika gott om varandra som killarna. Och vi måste pay-it-forward.
Jag lockas ofta av att boka killar, bli lite vän med någon mäktig snubbe, bekräfta honom att jag vet vem han är, hoppas att han kanske bokar mig nästa gång, kommer ihåg mitt namn, hälsar, och så vidare in till tidens ände, amen. Men jag måste sluta. Jag måste tipsa om tjejer när jag själv inte kan. Jag måste boka tjejer när jag bokar andra. Jag måste alltid tänka tjej.
Jag måste sluta fjäska.

Jag är så urbota trött på alla som säger att ”de inte vet hur tjejerna spelar” eller att ”jag bokar bara mina kompisar” eller ”tjejer drar ingen publik”.
Åh gå och häng dig.
Eller gå ut och lyssna på några tjejer som skämtar, eller spelar eller så. Och lär dig vilka du gillar.
Eller skaffa nya vänner som inte har könet man.
Eller marknadsför dem då. Sätt ditt häftiga namn som ett godkännande på hur bra tjejen är. Kvalitetsstämpla.

Men framför allt:
Sluta skyll på andra när du inte gör ditt jobb.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tala är silver, tiga är guld.
Det sa alltid min fröken Agneta. Hon sa också att det var det ordspråk jag verkade ha svårast att förstå.
Jag tänker på det ganska ofta.
Hur lätt det är att prata. Hur svårt jag har att viska. Hur enkelt det är att slänga ur sig saker.
Jag hatar dit och hit och älskar hit och dit och jag döööör vad roligt eller tråkigt eller sorgligt något var.

Men ibland så går det liksom snett.
När en skriver om andra.
När en säger något om någon en inte har en relation till och inte utgår från sig själv.

När en säger att  ”äntligen valuta för tiggeriet” eller att ”tiggarna med mobil ska rösta” eller ” orkar inte se flickskägget”.
När en säger något om någon som redan ligger ner.
Eller som i tiggarnas fall. Någon som redan sitter på sina bara knän.

BnTrlq9IYAAYURE BnTv1hCIEAANVzl
Det gör mig ont.
Jag förstår att det går snabbt ibland. Jag förstår att det inte är så att eftertanke alltid finns. Jag förstår att det lätt kanske slinker ut något ur munnen utan att det passerat hjärnan först.
Men jag förstår inte hur det kan hinnas skrivas ner, tryckas på post och sen skickas ut i cyberspace.
Hur det kan gå så långt.

Det går att be om ursäkt. Att pudla, buga och förklara hur dåligt det hela var.
Det går att gå vidare och säga ”jag förstår att det inte var din mening”.
Men de som retweetar för att de håller med en känd politiker, fotbollsspelare, kändis, programledare, producent.
De har redan fått medhåll av någon offentlig. De har redan fått sina åsikter godkända.
Det är det farligaste.
De som inte tar tillbaka tweeten. De som inte pudlar. De som inte säger att det gick för fort.
Det är dem som är de farliga.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JADDABADDABOU

Okej, ska skriva text om kvinnor i musiken igen.
Ibland undrar jag hur många gånger jag behöver skriva den här texten.
Texten om att för få tjejer får scenutrymme. För få kvinnor i rollen som bokare. För få kvinnors namn i stora rubriker.

Det är uttröttande. Hur stor debatten än blir mellan varven, verkar det inte gå fram. Kulturkalaset improvar inte sina bokningar (pratar nu förra året, har inte kollat årets än) och Gröna Lund verkar inte ens se att de kunnat byta namn till Gubbe Lund.
Ja, ni förstår.
Men jag skriver samma text igen och hoppas att kanske, kanske, kanske blir det lite bättre ändå.
Kanske kan min killes lillasyster få se att det finns ett helt gäng kvinnor och tjejer hon kan ha som musikaliska förebilder nu när hon startat band. Kanske kan det vara jättemöjligt och helt naturligt för henne att fortsätta med det hela livet, bli peppad och sen som killar har gjort i all evighet, satsa på en icke avlönad musikalisk karriär istället för att plugga till något. Jag hoppas det, verkligen. Jag hoppas att fler tjejer skiter i att vara duktiga och gör något av sitt liv. Jag hoppas att de ba kör på sina drömmar.

Det var det. Nu ska jag jobba. Och imorgon ska jag träffa Jerker Fagerström på DDB och prata jämställdhet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det finns ett gäng yrken som förpassas män.
De flesta yrken förpassas män.

Inte nog med att det är färre kvinnor inom många yrken, avbildas de än mer sällan i många yrken. Fotografer är män. Musiker är män. DJ:s är män. Journalister är män.
När bara män ses och hörs i en yrkesgrupp är det inte bara ett helvete för framtiden, det är också en nedervärdering av de kvinnor som jobbar med yrket i dagsläget.
Att kvinnor aldrig hörs, ses eller talas med gör att jobbet inte känns värdigt.

När unga tjejer aldrig får förebilder stängs dörrar.

Därför blir jag jublande glad när jag hör att reklambyrån DDB Stockholm ska anställa tjejer.
När jag gick på Berghs och tänkte bli copy hade vi färre kvinnliga föreläsare på två år än vad vi flesta har fingrar på högerhanden.
När Guldäggsgalan 2014 summeras säger KOMM:s ordförande Jessica Bjurström att vi måste putta upp tjejerna på scen.
Hon har rätt.

Det är nästan uteslutande män som vinner reklampriser i Sverige. Det är nästan uteslutande män som snackar reklam i Sverige. Det verkar bara vara män som gör reklam i Sverige.
Men vi kvinnor då? De som fortfarande jobbar? De som slutat? De som gör någonting annat? De som kände att det inte var någonting för dem?

Varför har de slutat? Varför gör de någonting annat? Och varför var det ingenting för dem?

När DDB stockholm letar kvinnor blir jag jublande glad.
Sen läser jag var VD:n Jerker Fagerström säger.
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.08.08
Skärmavbild 2014-05-02 kl. 17.13.05
”Vi är alltid på jakt efter de bästa talangerna, och personligheten är alltid avgörande. Men nu vill vi även att fler kvinnor jobbar hos oss…”

Där har vi problemet. Medan mina fellow mans-reklamare alltid kunnat vara sköna snubben, reklamaren med halsduk inne, reklamaren som kommit på crazy-idéer om att byta namn på chokladkakor, eller kanske, ja, vad vet jag? Nåt annat.
Så har jag känt mig tvungen att vara duktiga flickan. Aldrig ta för mycket plats. Alltid avväga hur jag säger, vad jag gör, vem som tittar. Fått höra att personligheten är för stor för att rymmas bland de andra. Trots att kompetensen är hög.
Sett hur kapabla kvinnor gått från att känna att de kan förändra världen till att skriva resebroschyrer åt kommunen.
Sett hur kvinnor går ner i tid, byter jobb, går över till kundsidan, slutar göra reklam.

De har säkert inte lika stor eller härlig personlighet. Säkert inte heller samma talang.
Då är det ju skönt att män som Jerker Fagerström finns. Som kan tänka sig att anställa dem ändå.

PS. Slump i rekrytering existerar inte.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag läser för många mammabloggar för att själv inte ha barn eller egentligen tänka så mycket på att skaffa det. Men jag har fastnat för det. Jag bläddrar runt bland bebisfötter och amningstip och lär bli världens absolut mest felfria mamma med tanke på hur mycket jag lär mig.

Det är också anledningen att jag läst Anitha Schulmans blogg ett tag. Vi debatterade ju i Debatt en kväll och jag känner att jag inte alltid gillar dubbelmoralen, men det är ju inte unik för henne, de flesta tidningar lever ju på att försöka inge mig med fejkat självförtroende och på nästa blad berätta hur jag blir av med läsken jag just drack.

Jag brukar buffra bloggar, så jag kan läsa mycket samtidigt, det blir lite som att ha väntat på något gott, fast inte för länge. Ja, ni fattar.
Så när jag sitter här och surfar runt på bästa buffrings-blogg-sätt så hittar jag den.
Idiotin.
Anitha Schulman skriver om sin filipinska nanny.
Visserligen ett tag sen hon hade en filippinsk nanny, men hon skriver om det nu. Hon skriver om hur hon först tyckte lite synd om nannyn, men att det försvann sen, för nannyn bar sitt yrke med stolthet. Och så hade hon kontakt med sin familj, och SINA barn via Skype.

Det här är på allvar ett problem.
Jag förstår au-pair-grejjen, jag har umgåtts med ett gäng tjejer som kommit till Sverige från andra länder för att bo i familjer och passa deras barn. De har sett det som en möjlighet att komma hemifrån. Att se någonting, utvecklas, öva sin engelska, och så vidare och så vidare. Jag förstår det. Men det handlar om när en grupp människor utnyttjas av andra.
Som när mammor lämnar sina barn i sitt hemland för att ta hand om andras barn i ett annat land.
När underklass förflyttas internationellt.
Att säga att det är okej för att personen i fråga är stolt över det är inte annat än dumt.
Bara för att jag inte längre reagerar på glåpord betyder det inte att det är okej.
Bara för att den som gång på gång har sex mot sin vilja inte längre orkar bry sig, gör det inte handlingen okej.

Det kan inte Skype ändra på. Och det beror inte på att åsiktskorridoren är smal. Det beror på att den är värderar människor högre.
Sorry.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Jag läste Cissi Wallin för någon vecka sen om hur det kommenteras kring mat.
Det gjorde mig illa till mods. Och jag har tänkt på det mycket det senaste. Hur det låter och ser ut när vi äter, hur det kollas, inspekteras, kommenteras.

Jag är som de flesta, tänker på vad jag stoppar i mig.
Känner skuld när jag stoppat i mig för mycket.
Varför skriver jag ”stoppat” i mig förresten?
För att jag ser mig som en korv?
Ja, ibland.
Om jag inte äter för lite, så har jag vääääldigt god aptit.
Jag hade gärna låtit min mat ätas upp utan kommentar.
När jag som vanligt gjorde min lilla kvälls rutin där jag går igenom dagens tidningar hittade jag denna.
Matvanorna som ska hålla mig slank.

Bara det att det inte finns några matvanor på tallriken.
Min matvana blir svält.
Det är inte bara min, tusentals tjejer och killar svälter sig.
Vi behöver inte bli påhejade av en av Sveriges största tidningar.
Vi blir det tillräckligt ändå.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Är inte samma som att ha svårt med namn eller så.

Nej, Allvarligt.
När den ansvarige utgivaren säger att ”det ser ut som att vi särbehandlar personer med olika namn” måste hon skoja. Det är ju inte så det ser ut. Det är inte så vi tolkat det.

Det ser inte ut som ni särbehandlar personer med ovanliga namn. Det ser ut som ni är rasister.

Och det är bara precis som i stryktipset, en helgardering att sätta en namnskylt på Sanna Nielsen, och som vi alla vet, får du ett rätt på en helgardering är det egentligen inte ett rätt.

PS. lånade bilden på Soraya, som skrivit bra om detta innan här. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA