Emerentia

Att det ska så mycket till. För att någon ska fatta. Rachel, jag älskar dig. Och ingen annan och jag är inte det minsta intresserad av några som helst potentiella makar.

Idag har såg vi en del av Göteborg som vi aldrig sett innan, men det kändes helt okej för världens bästa Rachel-mamma sa att hon inte heller varit där förrän först förra året. (Förrän, först, förra, mycket konstiga ord) Men i alla fall, en hel drös med killar ville titta på råddjur så vi cyklade dit, jag skjutsade Rachel på cykeln hela vägen dit, blev genomsvettig och kände att det var extremt långt kvar tills något som helst slags frieri när jag svettades så mycket. I alla fall. Jag hade varit en så god hemmafru imorse och bakat 14 scones till vårt lilla picknickgäng.

Nu är Jocke min Dr Phil till sitt eget stora förtret och vi pratar känslor till det motsatta könet. Jag börjar starkt tvivla på dess existens överhuvudettaget.

Annat roligt var att det igår Way Out Vilda Western på Styret, där var självklart Rachel och jag. Rachel ramlade och jag skrapade upp knäet. Det är så hemskt mycket folk på det stället att jag nästan kräks. Och så är det väldigt mycket kvart-i-3-ragg över det också. Jag raggar inte så. Jag raggar via Facebook.

Idag var det söndagsmiddag på Andra Långgatan och vi pratade konfirmation, tveksamma klädstilar under gymnasietiden, uppfostringstaktiker och lite annat. Sonja o Egil hade gjort världens godaste mat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Michael Jackson och jag

Igår var vi på Kontiki, jag har inte vart där sen jag spelade där när Kidman gjorde en spelning där, och om sanningen ska fram vet jag inte om jag gillar stället, det är så himla litet och trångt och svettigt och så luktar det konstigt. Efter det var det i alla fall Smaka där jag träffade världens finaste granne Klara och Hanna och Christians kusin Emanuel, killen med stans största gris tatuerad på magen. Christian tycker att vi ska gå på dejt, men jag känner mig något misstänksam till tatueringen. Kommer kännas konstigt när man ligger där nakna bredvid varandra o ska vara gulliga. Åååååh min lille gris, mitt svin, min lilla kulting. Nej, jag låter det vara så. Vi hade i alla fall två efterfester igår, först en på en stor terass o sen hos Göran, och en var det bara att spatsera hemåt. Då var klockan 7. Idag kanske Cazuma o jag åker till en ö, bor i lada och lyssnar på musik. Men det är inte säkert.

Upptäckte just ett skavsår i naveln, hur det nu kom sig.

Jag har försökt sola ryggen lite sen Jonas så snällt påpekade att jag var lite ojämnt solbränd. Vi får se hur det blir med det, jag tycket det är lite läskigt att ligga på mage, det är någon stor åder som liksom pulserar när jag ligger ner. Väldigt obehagligt.

Pyret har gått o lagt sig längst in i Rhodedendron och hon har grävt ner sig i någon jordhög, ska inte bli roligt att göra rent henne sen.

Nu ska jag öva lite på att prata så att det inte låter läst för det har Jocke berättat är viktigt för mig i framtiden om jag vill ta alla med storm under min jobbintervju. Och så ska jag kanske göra någonting att äta. Dock något annat är mackisar med ketchup.

Henrik (Henrik o jag skulle ta körkort ihop i Karlsborg för en herrans massa år sedan, han tog körkort, jag åker fortfarande kommunalt) frågade mig just hur gärna jag ville ha jobbet jag ska på intervju för. Efter mitt mycket uttömmande svar var han tyst.
”För allt i världen, jag hade dumpat min kille om jag hade någon, sålt min själ, prostituerat mig, flyttat till Bukarest
Typ så gärna”
Henrik själv pluggar i Skåne. Och ja pappa, jag ska fråga om han sett Prinsen.

Och så tänkte jag slutligen bjuda på en bild. Som plåster på såren så att säga. Nej hörrni, det blev ingen bild.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vaknade högst behagligt idag, med en stor skillnad. Det var sol. Och det har det varit nästan hela dagen, förutom just nu, när jag precis har lagt mig på gräsmattan och ser hur myrorna kämpar fram och tillbaka till sina små stackar. Pyret har sprungit under staketet och sitter och tittar ut över grannens gräsmatta, hon verkar tycka att gräset är grönare där.

Det blev en [Ingenting] (ja, jag lärde mig just att göra klamrar) intervju igår med Mattias Bergkvist, den kan ni läsa på Djungeltrumman snart. Dessutom Jonas Gustafsson från Division of Laura Lee vart så snäll och lagt in en ny Spotify-lista med 10 av hans favoritlåtar.

Annars händer inte så mycket roligt, Rachel och jag ska spela skivor på Kulturkalaset i Bytikentältet. Det är en tisdag. Men innan dess åker vi till Stockholm och jobbar rumporna av oss.

Jag hatar fortfarande han i min gamla högstadieklass. Kan liksom inte släppa det. Josephine tycker inte att jag ska prata så högt om det, men vad sjuttsingen tänker jag o gör det ändå. Idag har Josephine o jag fikat och pratat om barn. Min son ska ju heta Glenn och det motsätter hon sig enormt. Men så köpte jag ett par skor som var 15cm höga istället och då blev hon tyst eftersom hon fattade att jag inte var på smällen än och att hon kanske skulle kunna få mig att ändra mig angående namnet. Josephine har vart tillsammans med sin kille i flera år. Trots det verkar det bara vara jag som tycker att de borde ge Elisabeth och Janne ett barnbarn eller två snart.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Halleluja vad töntig jag är!

Men jag kan inte sluta lyssnar på Ingenting singeln. Den är fantastisk. Tack Kritan för den och tack för att jag snart ska ha gjort klart intervjun med dem. Vi ska prata lite om Jari och så ska vi prata tankar tänkte jag. Mattias ska bara svara först. Det blir nog bra till slut.
Och så ska jag till det ockuperade huset på Viktor Rydbergsgatan. Det är mina ingifta släktingar som tydligen äger huset. Haha, ödets ironi.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår var jag på Nef. tillsammans med Adam, vi hade en hiskeligt rolig kväll, jag gjorde min egen favorit och skrattade så mycket att jag behövde slå mig över magen. Det var högst uppskattat. Vad som var mindre uppskattat var det minimala faktum att jag mötte en gammal fiende. Erik Sundblad, ja du vännen, googla dig själv och hitta dethär. Det bjuder jag på.
För tre år sedan skrev jag en krönika som nästan enbart var tillägnad Erik. Det kan tyckas olämpligt, men det var viktigt för mig just då. Jag var 19 och skulle precis börja gymnasiet.
Här är KRÖNIKAN.
Vad som hände igår var att lilla lilla Erik gick fram till mig och frågade om jag kände igen honom. Jag sa nej. Då sa han att ha kände igen mig. Sen tittade han på Adam och sa, Hon är iögonfallande Emerentia. Ja, tro fan det. Lilla Erik är ju två huvuden kortare än vad jag är. Lilla Erik.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER