Emerentia

HEJ LILLA KASTANJ!

Efter att ha väntat på mina ekollon i en evighet visade sig kastanjodlande vara en ren fröjd!

En vecka senare har jag inte bara ett utan två små träd och ett som är på väg att veckla ut bladverket! Och ett gäng som gror.

Eftersom vi samtidigt kämpar med att odla vårt gräs är kastanjen så himla skön, för gräset, trots att vi köpte en köldtålig sort, verkat aldrig komma. Kanske str vi här utan gräs om en månad när vi bjudit in på kalas. Varför, varför, verkar det som att vi alltid gör saker mot en deadline? Som med vår altan. Bestämt skulle den vara färdig tills dess att Loves syster skulle gifta sig här. Och det var den ju, men deadline mitt i sommaren, med en gravid familjemedlem och 30 väntande gäster är ju ingenting annat än idiotiskt. Och ändå gör vi samma sak igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PÅSK VAR DET HÄR!

Love gillar inte pynt. Jag gillar att pyssla, ävensom jag inte gillar ordet pyssla pga inte ser mig som någon slags superskapare alt Kitty Jutbring-typ som köper på mig pysselsaker utan snarare använder det som redan finns hemma. Och inte heller spraymålar allt turkost eller guldigt eller Gud vet vad.

Men, ändå föll andan på i måndags när jag, mina löften till trots, gick in på TGR, och köpte vattenfärger. 

Och plötsligt, kanske ska denna renässansmänniska inte bara bli stylist, kanske borde jag även bli dekoratör. Skoja. Men! Bland vattenskvätt och färgkakor försvann jag, skrev och tecknade, målade och målade. Och plötsligt hade jag visst målat de trärena äggen vi haft i riset som Love ändå kom överens med, sin pyntskräck till trots. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag slås allt oftare av att jag försöker vara någon slags modern renässansmänniska, och ha fler än en stäng på min lyra. Så självklart jublade jag högt när jag i förra veckan fick jag chansen (okej, jag erbjöd mig pga drömmigt jobb) att styla våra vänners lägenhet.

När vi skulle sälja Prinsgatan var det svåraste att plocka bort. Jag älskar ju alla mina prylar och pinaler. Hos någon annan är det betydligt lättare, utan alla personliga kopplingar till allt! Så fint det blev. Och vad roligt det är att nästan helt ha möbler och mattor som faktiskt funnits i lägenheten och som tillhör de som bott där (med undantag för några kuddar, två lampor och ett sideboard jag lånat ut). Någonstans tycker jag att det mitt i stylinghetsen blir lite roligare. Lite bättre känsla. Sen är det ju enkelt att säga när de som bor i lägenheten har en himla fantastisk smak och det går enkelt att göra det tillsammans. När vi fick se bilderna kunde både Madeleine och jag klappa oss på axeln och skämta om karriärbyte.

I grunden har jag mest tänkt: Ut med soffan, fram med växterna, rensa ut överhäng i hyllor, flytta lite saker, plocka bort mycket.

Vips! En fantastisk tvåa i Vasastan med underbar balkong, originalporslin på toaletten och världens finaste blå väggfärg!

Visning måndag och tisdag nästa vecka. 

Foto: Bjurfors

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SLEEPLESS IN GOTHENBURG

Kanske blir det här skrattretande eller irriterande för vissa, men vi sover himla bra i vår familj, trots 8-månaders bebis och hund i sängen. (Nära föräldraskap och samsovning kan vi prata om en annan dag)

Jag har länge försökt att kontrollera min insomning, slappna av och glida iväg, men fortfarande med i tankarna. Jag har en gång varit med om Nattmara, och efter det hsr jag allt oftare försökt att medvetet tänka och förändra min sömnbana, men jag klarar det bara precis i minutrarna när jag somnar in. 

Men hur som helst, de senaste veckorna har jag haft svårt att komma till ro, och får därför ta till alla mina tricks för att somna.

Jag kan inte läsa, läsning är alldeles för roligt och eftersom jag läser snabbt blir det ibland nästan mer stressande att läsa en bok. 

Så istället, mina bästa insomningstips/tips för den vakne att lägga tid på:

Bortskänkes på Blocket

Här kan du lätt spendera några minuter, krafs och tjafs och har du tur kan du komma över något kap: bara du svarat först.
Kategorin ”Övrigt” på Auctionet

Sjukare saker får du leta efter. Ett parti golfpegar, eller kanske 1000 pikéer med tryck från något företagsevent. Eller ett uppstoppat djur. Du hittar det här. Plus i kanten för ganska litet köp- och habegär.
Lägg patiens

Du får inte börja om. Nej, det får du inte. Och sova får du först när du löst tre på raken.
Gå på Liseberg

Det här tipset fick jag när jag var 11, innan gulkortens tid och Liseberg var ett nöje alla fick lova att förlusta sig med en gång per år. Så, för en drömmig och rolig insomning tog jag mig i tanken till Stora Entrén och därifrån skulle jag orientera mig till alla mina favoritattraktioner. Kommer aldrig längre än till den första: Jukebox-bilarna.
Räkna baklänges från 300

Någon slags meganedräkning ala narkosen, men det funkar, räkna i ett långsamt tempo och blir det fel: börja om. Knappt tagit mig till 150, jag lovar.

Men vissa kvällar fungerar ingenting. Då blir det Sex & the City på en liten dov skärm, ett TV-program helt utan spänning inför nästa moment eftersom jag sett alla avsnitt så otroligt många gånger. Och just skärmen och ljudet gör sig inte så bra i samsovningstider, vilket leder till ett försök till interaktion här: jag vill ha tips! Hur somnar du bäst? Vad gör du? Vad har du för tricks? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION : SÖRJA FÖR DE SINA

Maj och Thomas liv går vidare. Apatiska Maj får jag lust att skriva. Gång på gång tycker jag illa om henne. Vill elda upp henne, få henne att göra någonting. Önskar henne vrede och utbrott. Känslor utanför kroppen och munnen. 

Men Maj är väl som kvinnor var, eller förväntades vara under 30-40-50-talet. Väna, hemmavarande, tysta och enkla. Men Maj är inte enkel. Jag vill att Maj ska vara svår. Ilsk. Känslostyrd. Istället: ett tyst raseri.

Samtidigt älskar jag Maj. Jag älskar böckerna om äktenskapet som aldrig önskades. Känslorna hon hela tiden letar efter. Känslor hon hoppas ska dyka upp. 

Thomas ångar på, kämpar mot suget, går promenader. Kriget är över och alla borde vara lyckliga. 

Det känns som att jag spionerar på min mormor eller farmor, och ibland känns det fult. Som om att jag tjyvkikar in i någonting jag inte får se, men så inser jag att jag fastnar i Majs tankesätt, fasaden. Att upprätthålla den och låta den upprätthållas av andra. Som att ser värsta vore lite skit i hörnen. Kanske vore det imperfektiva också perfekt. 

I Maj speglas inte bara kvinnorna innan mig, utan även jag själv, uppvisandet, godkännandet, oron. Fast jag skulle nog själv säga att jag har ett driv Maj saknar, även om ångesten river även mig förstår jag att det är just ångest, och ingenting att dö av. Min logiska sida i alla fall. 

Efter tre böcker ur Elena Ferrante-serien kommer Maj och hennes liv som en fortsättning, en svensk version av Ferrantes italienska svit. Men utan den livslånga vänskapskampen. Maj jagar visserligen vänner, men inte en och samma. Hon pendlar mellan Vera och svägerskorna, de hon fått på köpet. Och där Elena har go nog att läsa på universitetet, trots att hon, precis som Maj, hyser ett avskyvärt självförakt, sitter Maj och ångrar att hon inte fick med sig virkningen till pensionatssemestern. 

Det finns en del kvar om Maj. Jag hoppas så innerligt att hon biter ifrån. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT SKRIVA

Nu är äntligen april här, förutom att bara (eller klädda i genomskinliga strumpor) anklar är okej betyder det också att månaden då jag ska gästa en skrivkurs är här.

Djungeltrummans eminente bokrecensent Sofia är förutom just bokrecensent bibliotekarie och skrivpedagog på mitt lokala bibliotek här i Härlanda. Det betyder att hon dels har en massa kunskap om böcker, men också att hon håller kurser i skrivande för unga. Och en av de grupperna ska jag nu gästa! 

Att prata skrivande är så fantastiskt skönt, för några veckor sen tog Sofia och jag en promenad i en ytterst kallt, men soligt Kålltorp pratade vi om just skrivande och efter den promenaden var det lite som att det lossnade. Att skriva är ofta ett ensamt jobb, oavsett om du skriver artiklar, en bok, dikter eller reklam. Det är du och dina ord till den dag du ska få feedback. Innan dess: ensamhet. Om du inte är paret Kepler då, så klart. 

Så, här sitter jag nu, och skriver om att skriva så att jag kan prata om att skriva. 

Sanningar hittills: 

På min vanliga promenad fann jag plötsligt en ödlehund. (Okej, ingen sanning i skrivandets värld)

Antingen är du en skrivande människa, eller så är du det inte. 

Och: alla kan inte skriva. Det är en ynnest att kunna skriva. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FINNES: ELEFANTÖRA 

Igår fick jag äntligen lite tid att ge mina blommor lite omvårdnad. Det händer inte så ofta men det känns alltid bra i själen efteråt. 

Mina ekollon har vuxit till sig och blivit småsmå träd, nu får vi bara hoppas att de klarar sig och vill bo kvar i sina krukor. Jag fick en fråga om hur jag lyckades med mina ekollon och jag vet faktiskt inte. Jag plockade in kanske tio ekollon, alla med svans och jag har nog 5-7 plantor kvar idag som är på väg att bli träd. Om jag har samma tur med kastanjerna jag plockade in i fredags får vi se.

Plötsligt hade jag dessutom väldigt många fler plantor och krukor fulla med småsmå varelser än innan. Så jag tänkte! Du som läser kanske vill ta över ett litet elefantöra och byta det mot någonting annat? Ett skott av en doftpelargon kanske? En Doktor Westerlund kanske? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GRATIS ÄR GOTT: APRIL

Som föräldraledig, studerande eller bara allmänt icke-betalande person är gratis alltid gott. Som föräldraledig är det dessutom skitsvårt att få dagarna att gå ibland och öppna förskolan liknar mer och mer en NO GO ZONE när vårförkyldningarna tar fart.

Så, här kommer mina tips för april månad!

Litterär salong: att vara ung
Ny ungdomslitteratur och annat spännande för oss som försöker behålla ungdomen trots 30-streckets antågande.
Göteborgs Litteraturhus 3/4 kl 18

Dödligt våld i nära relationer
En mörk lunch-föreläsning på Universitet på Sprängkullsgatan. Viveka Enander, universitetslektor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet föreläser. 
Göteborgs Universitet 4/4 kl 12:15

Ge ut din bok från manus till mål
Johanna Wiman, redaktör och min vän på tidskriften Skriva, har gjort en inspirerande handbok för dig som vill bli publicerad. Steg för steg-guide, tips från de som vet och berättelser från de som lyckats. Johanna lovar handfast vägledning oavsett om du skrivit en bästsäljare, en personlig minnesbok, självbiografisk deckare eller en nischad fackbok!
Stadsbibilioteket, 11/4 kl 18

Konstnärssamtal: Christina Lina
Lina bor och arbetar i London, experimenterar med lappteknik, keramik, performance, tryck och installation. Under samtalet berättar hon om sin bakgrund, sitt konstnärskap och den kommande utställningen på Galleri Nevven som öppnar 20 april.
Stadsbiblioteket, 18/4 kl 18

Sverige åt Svenskarna

Föreläsning om invandring och svenskarnas attityder till invandringen. 
Världskulturmuseet 20/4 kl 12

Litteratur-quiz
Världsbokdagen firas i biblioteket med ett litteraturquiz. Inga frågor på det, nej.
Kulturhuset Kåken 23/4 kl 13

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Åh jag önskar så att den loppade stolen inte skulle skänka mig sån glädje och välmående, men så är det. 

Så nu vaknar jag varje morgon, tittar på den lite rangliga stolen och luktar på doftrankan och njuter. 

Övrigt ytligt på dagordningen:


Denna tapet. Kanske vinner den (rent ekonomiskt men också lokalpatriotiskt) över en Morris-tapet. Tapetseras ska det. Två obeslutsamma ska bara ta ett beslut.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA