Emerentia

Sen vi flyttade in har jag irriterat mig på våra kökshandtag till fördärvelse. De stora klumpiga, ytterst modernt rostfria förstör så in i bänken.
Så efter att ha varit på jakt efter nya handtag ett bra tag, hittat några kompatibla med hålen så kommer våra vänner och har handmålat sina luckor och det har blivit så otroligt fint att jag plötsligt kände: det ska vi också göra! Då kan vi ju dessutom spackla för de gamla hålen och sätta på knoppar och skålhandtag. Och så hinner vi drömma oss bort om ett nytt, lite tåligare golv i köksdelen och kanske ändå nya stommar, och nya luckor ändå, trots att vi skulle måla om dem. Men i ett 30-talshus är de här luckorna lite väl lantliga tycker jag.
Så istället drömmer jag om detta:

Inklusive allt. Minus spisen, för vår spis är himla bra.
Men så stillas ha-begäret och jag tänker att jag först ska ta reda på vart vårt kök kommer ifrån. Med ett hus som bytt ägare en hel drös gånger det senaste året visade det sig vara lite svårare än att bara fråga och nu sitter vi här, i ett kök helt utan etiketter. Jag hoppas att det inte är IKEA, för i såna fall är det faktum-stommar och då blir det svårare med luckbyte eftersom IKEA bytt system.
Så, nu tänkte jag vända mig till dig, du som läser, kanske renoverar du kök, kanske har du ett likadant kök, kanske vet du någon som har samma, eller så har du drömt om vårt kök (då kan du köpa luckorna när vi tagit reda på vem som tillverkat dem) och kan berätta vem tillverkaren är?
Help a renoveringssugen sister out, så att säga. Och ursäkta mästerfotografierna.

Så här ser våra skåp ut, de är 110 cm höga och 70 cm breda. Vi har fyra stycken sådana. och ett med samma mått fast med vitrindörr.

Här ser ni också vårt val av nya handtag. Kommer göra susen, om vi bestämmer oss för att behålla luckorna och bara byta handtag (vill du köpa våra tidigare fyrkantiga handtag: come get them!)

Så här ser luckorna ut i detalj. De där små prickarna har spökat för mig, hittar dem INGENSTANS på någon lucka alls.

Här är gångjärnen, de kommer från BLUM, det är tydligen en leverantör som levererat till en mängd olika köksfirmor, så ingen ledtråd där heller verkar det som. 
Och de djupare lådorna ser ut så här. Inga loggor, inga märken, inga klisterlappar.

 

Så, nu slår vi våra kloka huvuden ihop och tar reda på vem som tillverkat vårt kök!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

REVANSCH PÅ RÖDA MATTAN

Emmy och jag har lärt oss: jackor av, stå i mitten av mattan, stå stilla, ge varje fotograf uppmärksamhet. 

Och se på resultatet! Det här kan vi ju till och med göra om! 

Inte bara revansch på 2015, utan också på  mitt värsta fototillfälle i livet. Skårsskolans skolkatalog 1997.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BLAND FRÄCKISAR ÄR DU ALLTID ENSAM

Jag älskar galor. 

Speciellt när jag hamnar bredvid Quincy Jones och frågar honom ”vad sysslar du med då?”. Här i Partille blandas folk med fä och jag är det sistnämnda. 

Utammade bröst och sammet har jag valt kvällen till ära. Tror det gjorde succé på röda mattan. 
Hittills har P4-artisten Miss Li spelar och Zara Larsson har slagit Håkan Hellström i jakten på trofén för Årets Artist. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SOAP IS IN THE BROW

Jag har aldrig varit mycket för smink, eller jo, jag minns hur jag stal mammas läpp-penna och målade skarpa kanter och sa ingenting utan passade på när hon stack iväg tidiga mornar för att spela tennis. Jag gömde munnen i halsduken så att grannarna inte skulle se och sträckte på halsen först när jag tänkte att jag var på säkert avstånd. Jag minns med fasa den gången jag mötte min mamma i backen upp till vårt hus. Hur hon hoppade av cykeln med ena benet och jag frös till is.
Sen minns jag inte mer. Jag lär ha fått sminka av mig. Efter det sminkade jag mig i skolan med smink jag köpt i hemlighet. Och med ett täckstift jag hittat på landet som var så tjockt och så glittrigt att det med säkerhet användes av Lill Lindfors när hon tappade kjolen i Mellon och var praktiskt taget naken.

När jag väl fick sminka mig, jag tror det var i 9an hade jag en lång period med kajalpennan i högsta hugg och sen en längre period med eyeliner och nu senast har jag haft ett år, eller lite mer, med ögonfransförlängning för det har varit det mest sköna och praktiska jag upplevt. Men med försörjning från försäkringskassan och ett skriande behov av ”nursinpads” har jag bestämt mig för att sluta med ytterligheterna och istället ”investera” i en mascara.

Jag har också tagit steget att gå med i Beauty & Bullshit, en helt fantastiskt varm Facebook-grupp där alla delar med sig av sina bästa tips. Så! Efter att idag ha läst om Soap Brows har jag provat!
Voila!

Mina tidigare väldigt magra, ljusa och tråkiga ögonbryn ser nu ut som något att nästan vara lite avundsjuk på!
Hur du gör? Sminka på dig ditt underlag, ta en fransborste, gnugga med lite vatten på en tvål, bygg upp dina bryn, det är nu du formar dem. Sen på med din vanliga ögonbryndfärg! Klart!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016

Som jag själv förväntade mig var jag ju urdålig på den där bloggutmaningen. När Love gick på ledighet slutade jag skriva. Då ville jag plötsligt bara äta frukost med honom jättelänge, prata, lyssna på ljudböcker och ligga på soffan. Vi skulle aldrig köpt våra matchande pyjamasar tänker jag ibland, jag tror de är boven i dramat, för jag tror de förslappar oss. Men, jag tänker bloggigt nog göra en årssammanfattning ändå. Det är alltid roligt att ha i framtiden. Jag lånar mallen av Underbara Clara.  2014 skrev jag den här sammanfattningen av det året.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Gav ut en tidning, fick en Stina, flyttade till hus, byggde en altan, blev gravid, fick barn och ammade! Mycket blir ju nytt när en blir förälder, så jag tror aldrig jag gjort så mycket saker som jag aldrig gjort förut som det här året.

Genomdrev du någon stor förändring? Nu drev jag ju visserligen aldrig barnet genom kroppen, men jag bar honom i sju månader och det är ju en förändring i sig som heter duga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag själv, som jag ju egofokuserat tycker var viktigast ändå.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  9 augusti. På två timmar kom Styrbjörn ut, med russinlungor och en liten knapp till näsa.

Dog någon som stod dig nära? Nej, men det tog inte lång tid in på 2017.

Vilka länder besökte du? Holland! Annars var det ett ytterst hemmabundet år, vilket ju sig bör när en köper hus som ska pillas med och bos in.


Bästa köpet?
 Det vore hemskt om jag inte skrev huset, och det känns väldigt konstigt att säga att en hund är ett köp. Men förutom huset och Stina, så är det nog vår barnvagn och bärsjalen. Och spegeln ovanför sängen, det låter ju nästan syndigt med en spegel ovanför sängen, men om jag ska vara ärlig är jag mer förtjust i ramen än själva spegelfunktionen.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Förutom alla leenden Stickan bjudit på har Stina varit en skrattmaskin.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Mer snö och bättre väder. Eftersom jag nu går ut med hund och barn oavsett väder önskar jag mig bättre väder. Uppehåll, sol och torrt. Eller snö. Och ett trappräcke i trappan till vinden.

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrattat och simmat, jag hann simma en gång innan Styrbjörn kände att det var dags att anlända. Läst!

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft så livlig fantasi att jag inbillat mig saker som inte stämmer. Och varit mer i nuet.

Favoritprogram på TV? I år har jag plöjt serier. Jag antar att det händer när en får barn och helammar. The Good Wife, Midnattssol, Orange Is The New Black, The Fall, jag minns inte ens allt jag sett för jag har sett så mycket. Jag borde se mindre film och läsa mer.

Bästa boken du läste i år? Glöm mig av Alex Schulman. Jag förvånas själv av mitt val, men jag har gått och tänkt på den här boken och relationerna i den så mycket. Kanske har det med att göra att jag själv blev förälder och relationer ställdes på sin spets, eller så har den bara dröjt sig kvar för att det kändes så jobbigt allt sammans.

Största musikaliska upptäckten? Barnvisor. Plötsligt visade det sig att jag sjungit fel på de flesta. Nynnat med och trott att jag haft koll, nu senast fick jag söka upp Mors Lilla Olle enbart för att förstå att jag sjungit fel hela livet. Men jag blir bättre och har nu skrivit en egen variant av Bä Bä Vita Lamm.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag fick ett fast jobb och gav ut en sjuhelvetes tidning. Djungeltrumman 2016 har varit bättre än någonsin, mer aktuell, mer närgången, ivrig och sann.


Största framgång på det privata planet?
Att Love och jag är bättre än någonsin. Ärligare och lugnare, gladare och lyckligare. Att vi efter fem år ihop blev föräldrar är det absolut bästa jag kan tänka mig.

Största misstaget? Att vi inte alltid har isglass hemma. Hur kan jag vara så dum att jag tror att den cravingen ska försvinna bara för att barnet är ute ur kroppen? Ja, det är ju idiotiskt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Och lugnare. Jag tror jag är toppen som mamma, plötsligt blev jag så obrydd kring saker som tidigare betytt så mycket. Plötsligt skiter jag i vad andra tycker, bryr mig inte om vad som händer på klubben och tycker att allt är ganska bra precis som det är.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset och barnet.

Något du önskade dig och fick? En hårtork! Jag har aldrig haft en hårtork men nu, nu jäklar ska här blåsas. Eller det ska det inte, men om jag måste så kommer jag blås håret för att inte gå ut med istappar.

Något du önskade dig och inte fick? En muff till vagnen. Jag fryser så om händerna att jag tycker vantar är lite krångligt, men så köpte jag mig ett par fina nya vantar på loppis i helgen och nu var även det bekymret ur världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Då var vi på landet hos Maria och Olle och Kalle och Malin. Men först vaknade jag hemma, fick frukost och tårta på sängen och sen åkte vi och myste som det bara går att göra dagen innan midsommar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att jag varit mer hos mormor.

Vad fick dig att må bra? Att se mina föräldrar vara med Styrbjörn. Det är en sån ynnest att de redan nu har en så stabil och kärleksfull relation med honom. Och att de är så försiktiga samtidigt som de är så ivriga.

Vem saknade du? Malin. Efter två år på glid tänkte jag att det här skulle bli året då jag hälsade på en massa i Stockholm, men så blev det inte. Och min farmor, jag hade så gärna visat henne Styrbjörn.

De bästa nya människorna du träffade? Styrbjörn, så klart! Och Maria och Sigge, även om inte Maria var en direkt ny person, så träffades vi liksom först nu på riktigt. Att samtidigt gå och bära på x antal kilo bebis spränger de flesta av barriärer, även den som bara är att chatta på facebook. Att ha någon som var i precis samma situation samtidigt har varit himla fint.

Mest stolt över? Att jag orkat jobba så mycket med mina problem och stressmoment. Jag var rädd innan Stickan kom att jag skulle koka över ofta, att jag skulle drabbas av panik och behöva mer hjälp från Love för att få gå undan, andas och sen komma tillbaka. De där pauserna har jag bara behövt ta någon enstaka gång och det är något jag blivit både stolt och förvånad över. Att ha ett kontrollbehov och må dåligt över minsta förändring är ju ingenting som känns kompatibelt med barn, men det är som att de bara försvunnit.

Högsta önskan just nu? Jag skulle önska att jag fick tummen ur och sålde av allt jag samlat i källaren för en framtida loppis. Men jag ligger hellre bara här och tittar på mitt barn.


Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
  Jobba mer med mig själv och inställningen att allt blir bra, och att allt löser sig. Jag ska verkligen försöka stressa upp mig mindre för småsaker, som att missa bussen, vänta på någon, gå fel väg. Jobba på det och slappna av. Liggamma oftare.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VAKUUMET SOM UPPSTÅR

Nu har jag inga mor- eller farföräldrar kvar. Jag funderar mest vart de är rent fysiskt. Finns det en plats bakom, eller framför denna? Så jag ligger på soffan och tittar på Stickan, tänder ljus och tänker. Spelar spel när André och Lisa kommer hit, vinner i Monopol och sover. Sover tills klockan är 12 och tänker att dagen ändå är lång. Åker och letar ett trappräcke på Återbruket, men det finns inget, köper några kuddfodral på loppis och en gammal tvålkopp för 20 kronor.
Och så kommer vi hem och så är allt bara luddigt och bomulligt. Som att ingenting händer på riktigt. Så jag snusar Stickan i nacken, försöker minnas dofterna, förpackar dem i minnet för att aldrig glömma. Stryker honom över håret som börjat växa trots skorven och tänker inte på någonting alls. Det är som att luften, eller livet, står stilla.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DET KOM EN KALL VIND IN

2017.
Det har gått sju dagar. Fast bara tre om jag räknar de som räknas. Tre dagar sen min mormor gick bort. Hastigt, inte det minsta lustigt och alldeles oväntat, trots att hon skulle fylla 94 och enligt henne själv varit ”redo för slakt” i tre år.
Men min mormor var inte redo för slakt, hon var en mycket liten dam, som gjorde hattar, sydde Barbiekläder, fraktade äkta mattor själv på spårvagnen och alltid fick en att skratta. Oavsett hur eländigt allt var. Oavsett om ens syster ätit både glass och popcorn och macaronipudding och kräktes så mycket att det enda som fanns kvar att göra var att tapetsera om. Fast först fick jag bara byta håll på kudden, för mitt i natten, då orkade mormorn min inte lösa någonting av det, utan där låg vi, i kräklukten, min syster och jag och försökte somna om. Mormorn, hon målade om, bytte gardiner och såg på Kvinnofängelset. Hennes TV-tablå var så helig att vi ibland blev hemskickade för att hon minsann hade bokat tid att se på det ena eller det tredje.  Hon åkte till Spanien med en väninna och väninnan packade ett helt gäng bikinis, för som väninnan sa åt mormorn visste de inte vem som skulle dyka upp.

Inte ett grått hår hade hon på huvudet. Och någon gammelmormor, det var hon inte, trot att hon hade inte mindre än sex barnbarnsbarn.

Och en gång trodde hon att en kalv kom in i trädgården, men det var bara en kall vind, men hon hörde det hon ville höra och när hon blev erbjuden en trampmoppe så tackade hon ja och störtade ner i diket på direkten, men klagade, det gjorde hon inte.

Min mormor var inte som andra mormödrar.
Eller så var hon just det. Alldeles ytterst speciell.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. GUBBS, GUBBS, GUBBS // GENUSHAVERIET SVT OPINION
  5. EN VECKA I BILDER