Emerentia

MÅLBILD

Jag är inte så vidare mycket för målbilder, ett gott exempel på det är mitt förlossningsbrev, det handlade inte ett dugg om drömmiga bilder utan jag la det mesta av mitt öde i andras händer. 

Men en målbild har jag haft sen dagen Love och jag blev ihop. Våra barn ska växa upp sida vid sida med djur. 

Vissa håller inte alls med, men jag tror att barn dom växer upp med djur har en större chans att växa upp till empatiska små personer. (Grundar detta enbart på magkänsla) att det dessutom verkar främja att slippa allergier är en himla bonus tycker jag. (Det har jag faktiskt läst någonstans)

Så, med den målbilden slog idag mitt hjärta lite extra hårt när Stickan promt skulle hålla i Stinas koppel och Stina verkade förstå att det var han som höll henne för plötsligt gick hon så fint, så fint. 

Så, nu kan det bara bli ännu bättre, de här två kommer ha varann för en lång tid framöver. Någon att leka med, mysa med och viska hemlisar till. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hello fellow kamrater!

Efter någon, eller ja, några veckors paus är det dags för veckans vegos återtåg! Vi har vego hela veckan, även Stickan, men har inte riktigt lagat någonting värt att dela med sig av det senaste. En hel del mat i en färg (halloumi med pasta och créme fraiche) som inte ens lovar upp någon som går hemma hela dagarna.

Men igår så, denna fejksöndag, blev det någonting värt att dela både utseendemässigt och smakmässigt. Jag blev bjuden på en liknande förra helgen, och tänkte att det här kan ju inte ta sån tid, och mycket riktigt. Ungefär lika lång tid som ugnen tar att värma upp och 15 minuter för gräddning ungefär.

Smördegpizza!

Du behöver:

Två smördegsrullar

Två potatisar

Två päron

2 dl créme fraiche

1-2 paket fetaost

Lite Saint Agûr från kylen

En skalk parmesan/grana padano eller annat rivbart.

Blanda fetaosten med créme fraichen, ha i svartpeppar och lite salt. Kanske lite färska örter om du har hemma.

Skiva päron och potatis tunt.

Bred ut créme fraiche-röran över degen (som självklart ligger på en varm plåt!)

Lägg ut potatis och päron. 

Strö över lite extra fetaost (du sparade ju lite från paketet) och riven ost. Och klicka ut eventuell mögelost.

In i ugnen på 200 grader och ta ut när det fått fin färg.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Livet med bebis, det är bra härligt. Jag har än så länge inte drabbats av jag-måste-få-kissa-ifred-känslan, men kanske är jag bara mer okej än många andra med att kissa inför publik. 

Men, musiken. Barnmusiken. Barnlåtarna.

BäBä Vita Lamm, herre min je, jag har ingen aning om exakt _hur_ många gånger jag sjungit den gamla lammullsvisan, men det är säkert 1000 gånger, minst. Borde göra en uträkning. 

Och så har vi Babblarna. Första låten är verkligen Stickans första låt. Vi sjunger den i badet, i bilen, vit matbordet. Närhelst ungens ansikte behöver spricka upp i ett leende och inte förvridas i en min värdig riktigt sura citroner. 

Men BäBä, perfekt vid nattning, så den har vi nattat med sen sjukhuset, dag som natt. Jag kan sjunga den när jag ser på tv, när jag läser eller som nu, när jag skriver. Låten är som en del av mig, ett mantra. Och egentligen är jag helt okej med det. Men Love har fått nog. En natt, en av få griniga och ledsna nätter låg jag och försökte liggamma i mörkret, tänka på bättre tider ovh samtidigt lugna barnet med denna klassiska bit när Love i ren frustration skrik-väser: BYT LÅT!!! 
Så, nu med lite hjälp av fellow föräldrar lö instagram har jag fått följande tips:

Ta mig till havet

Trubbel

Dans på Brännö brygga

I natt jag drömde

Fartig bonddräng

Nu tändas tusen juleljus

Kanske har du som läser också ett genitips på låt, dela med dig. Här ska det sövas! 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

NÅGON SLAGS COMEBACK

Nej, nu jäklar ska här skrivas. All tid bara försvann, kanske för att vi snabbt åkte till Stockholm, Stickan fick tänder och min handled checkade ut. Eller så är det bara småbarnsåren. 

Nu ligger han här, nykissad, för den här mamman tänkte ”gott att vädra lite” o då kissade ungen i soffan, såklart, som sig bör.

Vad har hänt sen sist då? Förutom att trädet är felplanterat? 

Stickans två gaddar har blivit vassare.


Jag provade att göra mitt face till ett babyface i Faceapp-appen och det blev underbart nog INGEN skillnad (typ) kolla ba:

Jag anmälde mg också till casting för hårmodellande men fegade ur när de frågade ”färga håret?”. Nej, det har jag aldrig gjort #teamtona och vågade därför inte alls. Såg dessutom så självgod ut på fotot jag skickade dem att de valt bort mig ändå.

Och så har jag vårat mig. En försenat våruppror skedde idag när vi skulle äta frulle på Oizo.

Det var nog det. Härligt liv. Men nu blir det bara härligare. Ikväll till exempel bjuder Kicks in till mingel med goodiebag. Och imorgon ska min handled och jag få träffa en arbetsterapeut. Livet leker.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I EN ANNAN SLAGS TRÄDGÅRD

Igår packade vi in oss i bilen och åkte för att hälsa på Emily och hennes handelsträdgård!

Efter en kopp svart bestämde vi oss för att Stickan skulle få ett eget körsbärsträd. 5-6 meter skulle det bli och leva i hur mänga år som helst. Så vi slog till. Körsbärsblom på baksidan vore ju någonting alltså! 

Sparrisen lät vi dock stanna, tydligen kan du inte skörda sparrisen förrän efter tre år. Och det tålamodet har jag ju inte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LEDIGHETSLUNK

Kaffet bubblar i kaffekokaren, P1 står på, Stina kissar i trädgården.

Stickan har nyss upptäckt sina fötter och i två veckor har han kämpat med två småsmå framtänder. Min kompis Maja sa häromdagen att första året med barn är så konstigt, det händer så mycket saker hela tiden att det är svårt att hänga med. 

Jag försöker med det där njutandet alla pratade om innan, ligger sida vid sida, snusar på honom, ammar och gnuggar in näsan i hans armhåla. Det är en sån konstig känsla att både vilja att tiden ska stå still och att det ska gå fort. Jag vill upptäcka världen med Stickan, upptäcka honom, hans universum och färdigheter. Men samtidigt vill jag inte att han ska bli större. Han kan gott och väl vara bebis hela livet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HEJ LILLA KASTANJ!

Efter att ha väntat på mina ekollon i en evighet visade sig kastanjodlande vara en ren fröjd!

En vecka senare har jag inte bara ett utan två små träd och ett som är på väg att veckla ut bladverket! Och ett gäng som gror.

Eftersom vi samtidigt kämpar med att odla vårt gräs är kastanjen så himla skön, för gräset, trots att vi köpte en köldtålig sort, verkat aldrig komma. Kanske str vi här utan gräs om en månad när vi bjudit in på kalas. Varför, varför, verkar det som att vi alltid gör saker mot en deadline? Som med vår altan. Bestämt skulle den vara färdig tills dess att Loves syster skulle gifta sig här. Och det var den ju, men deadline mitt i sommaren, med en gravid familjemedlem och 30 väntande gäster är ju ingenting annat än idiotiskt. Och ändå gör vi samma sak igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PÅSK VAR DET HÄR!

Love gillar inte pynt. Jag gillar att pyssla, ävensom jag inte gillar ordet pyssla pga inte ser mig som någon slags superskapare alt Kitty Jutbring-typ som köper på mig pysselsaker utan snarare använder det som redan finns hemma. Och inte heller spraymålar allt turkost eller guldigt eller Gud vet vad.

Men, ändå föll andan på i måndags när jag, mina löften till trots, gick in på TGR, och köpte vattenfärger. 

Och plötsligt, kanske ska denna renässansmänniska inte bara bli stylist, kanske borde jag även bli dekoratör. Skoja. Men! Bland vattenskvätt och färgkakor försvann jag, skrev och tecknade, målade och målade. Och plötsligt hade jag visst målat de trärena äggen vi haft i riset som Love ändå kom överens med, sin pyntskräck till trots. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag slås allt oftare av att jag försöker vara någon slags modern renässansmänniska, och ha fler än en stäng på min lyra. Så självklart jublade jag högt när jag i förra veckan fick jag chansen (okej, jag erbjöd mig pga drömmigt jobb) att styla våra vänners lägenhet.

När vi skulle sälja Prinsgatan var det svåraste att plocka bort. Jag älskar ju alla mina prylar och pinaler. Hos någon annan är det betydligt lättare, utan alla personliga kopplingar till allt! Så fint det blev. Och vad roligt det är att nästan helt ha möbler och mattor som faktiskt funnits i lägenheten och som tillhör de som bott där (med undantag för några kuddar, två lampor och ett sideboard jag lånat ut). Någonstans tycker jag att det mitt i stylinghetsen blir lite roligare. Lite bättre känsla. Sen är det ju enkelt att säga när de som bor i lägenheten har en himla fantastisk smak och det går enkelt att göra det tillsammans. När vi fick se bilderna kunde både Madeleine och jag klappa oss på axeln och skämta om karriärbyte.

I grunden har jag mest tänkt: Ut med soffan, fram med växterna, rensa ut överhäng i hyllor, flytta lite saker, plocka bort mycket.

Vips! En fantastisk tvåa i Vasastan med underbar balkong, originalporslin på toaletten och världens finaste blå väggfärg!

Visning måndag och tisdag nästa vecka. 

Foto: Bjurfors

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. EN VECKA I BILDER