Emerentia

Livet med bebis, det är bra härligt. Jag har än så länge inte drabbats av jag-måste-få-kissa-ifred-känslan, men kanske är jag bara mer okej än många andra med att kissa inför publik. 

Men, musiken. Barnmusiken. Barnlåtarna.

BäBä Vita Lamm, herre min je, jag har ingen aning om exakt _hur_ många gånger jag sjungit den gamla lammullsvisan, men det är säkert 1000 gånger, minst. Borde göra en uträkning. 

Och så har vi Babblarna. Första låten är verkligen Stickans första låt. Vi sjunger den i badet, i bilen, vit matbordet. Närhelst ungens ansikte behöver spricka upp i ett leende och inte förvridas i en min värdig riktigt sura citroner. 

Men BäBä, perfekt vid nattning, så den har vi nattat med sen sjukhuset, dag som natt. Jag kan sjunga den när jag ser på tv, när jag läser eller som nu, när jag skriver. Låten är som en del av mig, ett mantra. Och egentligen är jag helt okej med det. Men Love har fått nog. En natt, en av få griniga och ledsna nätter låg jag och försökte liggamma i mörkret, tänka på bättre tider ovh samtidigt lugna barnet med denna klassiska bit när Love i ren frustration skrik-väser: BYT LÅT!!! 
Så, nu med lite hjälp av fellow föräldrar lö instagram har jag fått följande tips:

Ta mig till havet

Trubbel

Dans på Brännö brygga

I natt jag drömde

Fartig bonddräng

Nu tändas tusen juleljus

Kanske har du som läser också ett genitips på låt, dela med dig. Här ska det sövas! 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

NÅGON SLAGS COMEBACK

Nej, nu jäklar ska här skrivas. All tid bara försvann, kanske för att vi snabbt åkte till Stockholm, Stickan fick tänder och min handled checkade ut. Eller så är det bara småbarnsåren. 

Nu ligger han här, nykissad, för den här mamman tänkte ”gott att vädra lite” o då kissade ungen i soffan, såklart, som sig bör.

Vad har hänt sen sist då? Förutom att trädet är felplanterat? 

Stickans två gaddar har blivit vassare.


Jag provade att göra mitt face till ett babyface i Faceapp-appen och det blev underbart nog INGEN skillnad (typ) kolla ba:

Jag anmälde mg också till casting för hårmodellande men fegade ur när de frågade ”färga håret?”. Nej, det har jag aldrig gjort #teamtona och vågade därför inte alls. Såg dessutom så självgod ut på fotot jag skickade dem att de valt bort mig ändå.

Och så har jag vårat mig. En försenat våruppror skedde idag när vi skulle äta frulle på Oizo.

Det var nog det. Härligt liv. Men nu blir det bara härligare. Ikväll till exempel bjuder Kicks in till mingel med goodiebag. Och imorgon ska min handled och jag få träffa en arbetsterapeut. Livet leker.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I EN ANNAN SLAGS TRÄDGÅRD

Igår packade vi in oss i bilen och åkte för att hälsa på Emily och hennes handelsträdgård!

Efter en kopp svart bestämde vi oss för att Stickan skulle få ett eget körsbärsträd. 5-6 meter skulle det bli och leva i hur mänga år som helst. Så vi slog till. Körsbärsblom på baksidan vore ju någonting alltså! 

Sparrisen lät vi dock stanna, tydligen kan du inte skörda sparrisen förrän efter tre år. Och det tålamodet har jag ju inte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LEDIGHETSLUNK

Kaffet bubblar i kaffekokaren, P1 står på, Stina kissar i trädgården.

Stickan har nyss upptäckt sina fötter och i två veckor har han kämpat med två småsmå framtänder. Min kompis Maja sa häromdagen att första året med barn är så konstigt, det händer så mycket saker hela tiden att det är svårt att hänga med. 

Jag försöker med det där njutandet alla pratade om innan, ligger sida vid sida, snusar på honom, ammar och gnuggar in näsan i hans armhåla. Det är en sån konstig känsla att både vilja att tiden ska stå still och att det ska gå fort. Jag vill upptäcka världen med Stickan, upptäcka honom, hans universum och färdigheter. Men samtidigt vill jag inte att han ska bli större. Han kan gott och väl vara bebis hela livet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HEJ LILLA KASTANJ!

Efter att ha väntat på mina ekollon i en evighet visade sig kastanjodlande vara en ren fröjd!

En vecka senare har jag inte bara ett utan två små träd och ett som är på väg att veckla ut bladverket! Och ett gäng som gror.

Eftersom vi samtidigt kämpar med att odla vårt gräs är kastanjen så himla skön, för gräset, trots att vi köpte en köldtålig sort, verkat aldrig komma. Kanske str vi här utan gräs om en månad när vi bjudit in på kalas. Varför, varför, verkar det som att vi alltid gör saker mot en deadline? Som med vår altan. Bestämt skulle den vara färdig tills dess att Loves syster skulle gifta sig här. Och det var den ju, men deadline mitt i sommaren, med en gravid familjemedlem och 30 väntande gäster är ju ingenting annat än idiotiskt. Och ändå gör vi samma sak igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PÅSK VAR DET HÄR!

Love gillar inte pynt. Jag gillar att pyssla, ävensom jag inte gillar ordet pyssla pga inte ser mig som någon slags superskapare alt Kitty Jutbring-typ som köper på mig pysselsaker utan snarare använder det som redan finns hemma. Och inte heller spraymålar allt turkost eller guldigt eller Gud vet vad.

Men, ändå föll andan på i måndags när jag, mina löften till trots, gick in på TGR, och köpte vattenfärger. 

Och plötsligt, kanske ska denna renässansmänniska inte bara bli stylist, kanske borde jag även bli dekoratör. Skoja. Men! Bland vattenskvätt och färgkakor försvann jag, skrev och tecknade, målade och målade. Och plötsligt hade jag visst målat de trärena äggen vi haft i riset som Love ändå kom överens med, sin pyntskräck till trots. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag slås allt oftare av att jag försöker vara någon slags modern renässansmänniska, och ha fler än en stäng på min lyra. Så självklart jublade jag högt när jag i förra veckan fick jag chansen (okej, jag erbjöd mig pga drömmigt jobb) att styla våra vänners lägenhet.

När vi skulle sälja Prinsgatan var det svåraste att plocka bort. Jag älskar ju alla mina prylar och pinaler. Hos någon annan är det betydligt lättare, utan alla personliga kopplingar till allt! Så fint det blev. Och vad roligt det är att nästan helt ha möbler och mattor som faktiskt funnits i lägenheten och som tillhör de som bott där (med undantag för några kuddar, två lampor och ett sideboard jag lånat ut). Någonstans tycker jag att det mitt i stylinghetsen blir lite roligare. Lite bättre känsla. Sen är det ju enkelt att säga när de som bor i lägenheten har en himla fantastisk smak och det går enkelt att göra det tillsammans. När vi fick se bilderna kunde både Madeleine och jag klappa oss på axeln och skämta om karriärbyte.

I grunden har jag mest tänkt: Ut med soffan, fram med växterna, rensa ut överhäng i hyllor, flytta lite saker, plocka bort mycket.

Vips! En fantastisk tvåa i Vasastan med underbar balkong, originalporslin på toaletten och världens finaste blå väggfärg!

Visning måndag och tisdag nästa vecka. 

Foto: Bjurfors

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SLEEPLESS IN GOTHENBURG

Kanske blir det här skrattretande eller irriterande för vissa, men vi sover himla bra i vår familj, trots 8-månaders bebis och hund i sängen. (Nära föräldraskap och samsovning kan vi prata om en annan dag)

Jag har länge försökt att kontrollera min insomning, slappna av och glida iväg, men fortfarande med i tankarna. Jag har en gång varit med om Nattmara, och efter det hsr jag allt oftare försökt att medvetet tänka och förändra min sömnbana, men jag klarar det bara precis i minutrarna när jag somnar in. 

Men hur som helst, de senaste veckorna har jag haft svårt att komma till ro, och får därför ta till alla mina tricks för att somna.

Jag kan inte läsa, läsning är alldeles för roligt och eftersom jag läser snabbt blir det ibland nästan mer stressande att läsa en bok. 

Så istället, mina bästa insomningstips/tips för den vakne att lägga tid på:

Bortskänkes på Blocket

Här kan du lätt spendera några minuter, krafs och tjafs och har du tur kan du komma över något kap: bara du svarat först.
Kategorin ”Övrigt” på Auctionet

Sjukare saker får du leta efter. Ett parti golfpegar, eller kanske 1000 pikéer med tryck från något företagsevent. Eller ett uppstoppat djur. Du hittar det här. Plus i kanten för ganska litet köp- och habegär.
Lägg patiens

Du får inte börja om. Nej, det får du inte. Och sova får du först när du löst tre på raken.
Gå på Liseberg

Det här tipset fick jag när jag var 11, innan gulkortens tid och Liseberg var ett nöje alla fick lova att förlusta sig med en gång per år. Så, för en drömmig och rolig insomning tog jag mig i tanken till Stora Entrén och därifrån skulle jag orientera mig till alla mina favoritattraktioner. Kommer aldrig längre än till den första: Jukebox-bilarna.
Räkna baklänges från 300

Någon slags meganedräkning ala narkosen, men det funkar, räkna i ett långsamt tempo och blir det fel: börja om. Knappt tagit mig till 150, jag lovar.

Men vissa kvällar fungerar ingenting. Då blir det Sex & the City på en liten dov skärm, ett TV-program helt utan spänning inför nästa moment eftersom jag sett alla avsnitt så otroligt många gånger. Och just skärmen och ljudet gör sig inte så bra i samsovningstider, vilket leder till ett försök till interaktion här: jag vill ha tips! Hur somnar du bäst? Vad gör du? Vad har du för tricks? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION : SÖRJA FÖR DE SINA

Maj och Thomas liv går vidare. Apatiska Maj får jag lust att skriva. Gång på gång tycker jag illa om henne. Vill elda upp henne, få henne att göra någonting. Önskar henne vrede och utbrott. Känslor utanför kroppen och munnen. 

Men Maj är väl som kvinnor var, eller förväntades vara under 30-40-50-talet. Väna, hemmavarande, tysta och enkla. Men Maj är inte enkel. Jag vill att Maj ska vara svår. Ilsk. Känslostyrd. Istället: ett tyst raseri.

Samtidigt älskar jag Maj. Jag älskar böckerna om äktenskapet som aldrig önskades. Känslorna hon hela tiden letar efter. Känslor hon hoppas ska dyka upp. 

Thomas ångar på, kämpar mot suget, går promenader. Kriget är över och alla borde vara lyckliga. 

Det känns som att jag spionerar på min mormor eller farmor, och ibland känns det fult. Som om att jag tjyvkikar in i någonting jag inte får se, men så inser jag att jag fastnar i Majs tankesätt, fasaden. Att upprätthålla den och låta den upprätthållas av andra. Som att ser värsta vore lite skit i hörnen. Kanske vore det imperfektiva också perfekt. 

I Maj speglas inte bara kvinnorna innan mig, utan även jag själv, uppvisandet, godkännandet, oron. Fast jag skulle nog själv säga att jag har ett driv Maj saknar, även om ångesten river även mig förstår jag att det är just ångest, och ingenting att dö av. Min logiska sida i alla fall. 

Efter tre böcker ur Elena Ferrante-serien kommer Maj och hennes liv som en fortsättning, en svensk version av Ferrantes italienska svit. Men utan den livslånga vänskapskampen. Maj jagar visserligen vänner, men inte en och samma. Hon pendlar mellan Vera och svägerskorna, de hon fått på köpet. Och där Elena har go nog att läsa på universitetet, trots att hon, precis som Maj, hyser ett avskyvärt självförakt, sitter Maj och ångrar att hon inte fick med sig virkningen till pensionatssemestern. 

Det finns en del kvar om Maj. Jag hoppas så innerligt att hon biter ifrån. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT SKRIVA

Nu är äntligen april här, förutom att bara (eller klädda i genomskinliga strumpor) anklar är okej betyder det också att månaden då jag ska gästa en skrivkurs är här.

Djungeltrummans eminente bokrecensent Sofia är förutom just bokrecensent bibliotekarie och skrivpedagog på mitt lokala bibliotek här i Härlanda. Det betyder att hon dels har en massa kunskap om böcker, men också att hon håller kurser i skrivande för unga. Och en av de grupperna ska jag nu gästa! 

Att prata skrivande är så fantastiskt skönt, för några veckor sen tog Sofia och jag en promenad i en ytterst kallt, men soligt Kålltorp pratade vi om just skrivande och efter den promenaden var det lite som att det lossnade. Att skriva är ofta ett ensamt jobb, oavsett om du skriver artiklar, en bok, dikter eller reklam. Det är du och dina ord till den dag du ska få feedback. Innan dess: ensamhet. Om du inte är paret Kepler då, så klart. 

Så, här sitter jag nu, och skriver om att skriva så att jag kan prata om att skriva. 

Sanningar hittills: 

På min vanliga promenad fann jag plötsligt en ödlehund. (Okej, ingen sanning i skrivandets värld)

Antingen är du en skrivande människa, eller så är du det inte. 

Och: alla kan inte skriva. Det är en ynnest att kunna skriva. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER