Emerentia

GRÅTER OCH STÖR DE ANDRA

Det postades oändliga hyllningar och hälsningar igår på internationella kvinnodagen. Vissa saker tyckte jag bättre om än andra och tänkte att jag skulle dela med mig av de sakerna lite undan för undan.

Först ut är min vän Johannas 10 år gamla film om hennes farmors syster Linnea som institutionaliserades eftersom hon inte var som de andra. En viktig kortfilm om hur kvinnans utrymme lämnar lite för utsvävningar.

Lägg 10 minuter på den här filmen, antagligen kommer du som jag önska att den var minst tio minuter längre.

Cries and Disturbs the Others from Johanna Bernhardson on Vimeo.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det är dags igen för ett vegetariskt recept! Kanske letar du just nu efter något att äta idag och det här är så enkelt att du kan låta någon annan göra det och själv lägga benen på soffbordet och bara andas.

Den här bloggen fungerar inte bara som min offentliga dagbok, utan också som en receptbok för mig som aldrig följt något recept, eller brytt mig om att anteckna dem i någon anteckningsbok. På det här sättet tänker jag istället att jag kanske kan få med mig någon annan på det vegetariska tåget, men också för att jag själv ska komma ihåg när jag lagat något smart och extragott.

Som alltid är det så att vi tagit vad vi havit hemma, men låt gå, det är våra go-to ingredienser som alltid finns i kylskåpet.

1 morot
3 stänger selleri
1 näve bladpersilja
2 vitlöksklyftor
1 scharlottenlök, alternativt salladslök eller vanlig gullök
3 matskedar creme fraiche
vatten efter behag
1 paket gnocchi
1 tärning vegetarisk buljong

Hacka allt fint.
Stek först vitlök och persilja i smör, ha i buljongen och löken.
Låt steka och ha sen i moroten och sellerin.

Klicka i creme fraiche, vi hade lite kvar av en creme fraiche-kräm jag gjort häromdagen så det kom visst med lite fetaost också.
Häll på en deciliter vatten för önskad konsistens.
Har du lite färdigriven parmesan i en påse kan du hälla över den med, då blir det krämigt!

Koka gnocchin, ta av när de har flutit upp, häll över gnocchin i såsen.
Blanda och garnera med mer persilja!
Ät!
Självklart har du alltid i salt och peppar efter smak, sånt hör matlagning till och bestäms bäst efter eget tycke!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DAGARNA SOM GÅR

Dagarna bara går och går här, vi snorar, hostar, snyter oss och skrattar. Dagarna liksom flyter ihop och blir till en anda lång vecka.
Förra veckan var Love bortrest och Stickan och jag själva, vi löste det tack vare bärsele och trädgården. Bära Styrbjörn ute, och släppa ut Stina när det är kris. Det finns ingenting som inte går att lösa, men min respekt för de som jämt är ensamma är enorm. Själv lagade jag en matlåda för ett helt kompani, åt samma mat varje dag och bjöd hem mig själv till mina föräldrar där jag en morgon kunde gå en ensam hundpromenad, lyssna på duvkurr och tänka, och låta mina föräldrar knyta starkare band till sitt barnbarn.

Men de här dagarna, de som flyter ihop till en vecka och som sen flyter ihop till en månad, de är helt okej. Jag slås ofta att det är just det här som är livet. Kanske är det här mer liv än jobbet, äta, sova, dö. Kanske är det just detta som jag senare kommer drömma tillbaka till. Sånt är så svårt att veta, för att inte säga omöjligt. Att leva i nuet, som alla förespråkar, det är så himla svårt. Hur vet jag vad som är nu och vad som är sen egentligen? Och hur ska jag ta tillvara på det när så himla mycket händer samtidigt?
Alla andra säger njut. Och det ger mig dåligt samvete för att jag ammar och samtidigt surfar nyheter på nätet. Att jag samtidigt lägger en timme på att sprida varma kommentarer i stenhårda kommentarsfält. Men jag njuter väl också? Eller?

I övermorgon blir Stickan 7 månader, sju månader har gått sen den där dagen i augusti då jag trodde att sköterskorna skulle hälsa på mig som de alltid gjort och sen konstatera att jag kunde åka hem, fortsätta vila, utnyttja min sjukskrivning, men inte heller oroa mig för att något barn var på väg. Tji fick jag. Och så här i backspegel: helt okej. Mer än okej. Helt fantastiskt faktiskt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sällan äter vi fisk, men gör vi det är det i soppa eller som nu, i sallad. Kanske letar du efter alternativ till räkpåsen, fredagseäddningen som gjorde intåg i ditt liv när du blev sambo, började jobba regelbundna tider och såg dina föräldrars liv som ett lyckande. 

Men om du tröttnat på aioli och bake-up baguette kan du göra en nudelsallad istället.

För två räcker denna till lunch på lördagen också, perfekt när ni tapetserar om hallen i en ljusa och fräscha boning. 


1 paket glasnudlar (bönnudlar) (ta inte ett helt paket, ta lite mindre ändå)

200g räkor

2 salladslökar

2 avokados

1 mango

15 cm gurka

2 morötter

4 selleristänger

1/3 isbergssalladshuvud

En näve jordnötter eller lite mer

Dressing:

1 tesked sambal oelek

Höfta lite sesamolja

1 matsked socker

2 matskedar limesaft

Hackad salladslök

1 klyfta vitlök

Lika mycket ingefära som vitlök

Pressa båda vitlöken och ingefäran, då sprids de bra i dressingen, blanda alla andra delar.

Skala räkorna (skölj dem lite i kallt vatten och låt dem gärna bada i lite limesaft) och blanda salladen och låt den stå framme medan nudlarna kokar.

Hacka jordnötterna.

Häll av nudelvattnet och blanda allt. (Eller så tar du delarna var för sig pga bättre till dagen efter att koka nya nudlar)

Servera! 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GRATIS ÄR GOTT: MARS

Livet som föräldraledig kan vara ganska knapert, inte på blöta pussar och grötkladd, men på cash och intressen, när jobbet glider längre ifrån blir det liksom svårare att hitta sig själv. Därför tänkte jag att jag skulle börja tipsa om bra och gratis saker att göra i stan! ABF:s inställda föreläsningsverksamhet lämnar ett stort svart hål i mitt hjärta, men jag ska försöka ändå. Någonting måste det väl gå att hitta på!

Tänk på döden
Eller ja filosofera kring den i alla fall. På stadsmuseet kör de någon filosofigrej vissa onsdagar och just denna handlar det om döden. Det är alltid intressant.
Stadsmuseet 1/3 kl 18

Asylrätt
Lär dig mer om asylrätten, perfekt för dig som gärna diskuterar med släktingar och vänner.
Stadsbiblioteket 2/3 kl 18

Näckrostimmen: kvinnliga relationer i tidig 1900-tals litteratur

Eva Borgström pratar om hur kvinnlig kärlek skildrades i litteraturen under tidiga 1900-talet.
Göteborgs universitetsbibliotek 7/3 kl 18-19

Tove Janssons mytologi
Min mamma gillar inte Mumintrollet, men det gör ingenting, för det gör jag. Kanske gör du det också, kanske samlar du bara på Iitalas muggar, men vad gör det. Alla kan lyssna på samtalet om Tove Janssons mytologi och tankar kring familj.
Konstmuseet 9/3 kl 18

Minnesträff: 2a världskriget
Lyssna på gamla gubbar gör du säkert dagarna i ända, men vissa saker är himla viktigt att prata lite extra om. Som de som flydde till Sverige under 2a världskriget. På Sjöfartsmuseet arrangerar de minnesträffar, en person börjar berätta, publiken fortsätter. 
Sjöfartsmuseet 9/3 kl 14

Timbuktu om Identitet, rasism och längtan efter tillhörighet
Timbuktu kommer till Gebege och inte för att spela eller för att fira Looptroop-medlemmars födelsedag, utan för att prata utifrån sin bok.
Slåss om platserna med litteraturvetarna på GU, så kom i tid.
Humanisten 14/3 kl 15:15

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VECKANS VEGANSKA

Kanske dags för en ny serie här, en vego-serie helt enkelt. I år går jag in på mitt 18de år som vegetarian, och vi lagar allt mindre med animaliska produkter hemma. Inspirerad av den här intervjun jag gjorde för längesen kommer jag aldrig hävda att vi är veganer, utan att vi ibland äter veganskt. Alla kan inte göra allt, men alla kan göra något, tänker jag. Och hoppas att fler kan gå ifrån sitt kött-och-potatis och jag-måste-grilla-stek-liv bara för att det ska grillas när temperaturen stiger.

Men nog om det. I helgen blev det en vegansk korvgryta, den ser kanske lite tråkigare ut än den var, och som nästan alltid, otroligt Cajsa Wargigt-inställning.

Stek lök, vitlök och selleri. Självklart smaksätter du med salt och peppar och annat du tycker om, jag använder Urtekrams ekologiska Italien-mix.

Klicka i två matskedar tomatpuré och en tesked sambal oelek.

En skvätt vatten kan vara bra så att det hela blir lite puttrigare. 

Skär vegansk korv i skivor, stek den i röran och när du fått lite yta, häll på iMat. 

Riv i en morot och lite mer vatten. 

Koka pasta, när den är nästan precis klar, vänd ner den i grytan, blanda och låt blandas ett slag. Servera! Om du inte kan avstå ost fungerar det med parmesan här.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HEJ FRÅN SJUKSTUGAN

Det må se mysigt ut, men de senaste dagarna har varit en pers! Efter att Stickans lite traumatiska entré i världen har vi varit välsignade (oj Let’s go all HejSonja!) från sjukdom och baciller. Men självklart var det så dags nu, denna månad som plötsligt bytt namn från februari till vabruari. 

Nu hostar vi ikapp och varje gång Stickan somnat av ren utmattning så nyser självklart jag och väcker honom. Som plåster på något slags sår la vi våra sparade pengar på en Apple TV, så nu sitter vi här, parkerade under filtar i soffan och läker. För hur hemskt jag än tyckte att tjejen i akutens väntrums ”åh det gör ont i mammahjärtat” var så är det ändå så, det värker i mig när Stickan hostar, när slemmet samlas och är svårt att då upp, när han tappat andan och blir alldeles röd av ansträngning. När han skriker sig till sömns för att halsen gör ont och när febern återigen tickar upp över 40 grader. 

Jag har kommit i kontakt med en ny sida av mig själv. Den hariga mamman. Mamman som åker till akuten med vad som visar sig inte vara något annat än en sjuhelvetes förkyldning. Men det får vara så, försöker jag intala mig. Det är så här med förstfödda, försöker jag tänka. Jag är inte en hemskt feg mamma, försöker jag inse. Det handlar bara om att lära sig. Och inse att en har ett mammahjärta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION 2 x FERRANTE

Först och främst måste jag filosofera lite kring ljudbokens vara eller inte vara. Jag måste erkänna att jag liksom lite föraktat de som sagt att de ”läst” böcker när de i själva verket ”lyssnat” på böckerna. Jag tycker liksom inte riktigt att det är samma sak. Läsning av text ger dig en så mycket större frihet att tolka texten, tonerna, färgerna. Se nya scener, binda ihop dem med din egen värld och föreställning. Med ljudböcker spelar uppläsarens ton och tryck så stor roll att en del av den där tolkningsmöjligheten försvinner.

Jag är därför lite ledsen att jag inte läst Ferrantes romansvit om Elena och Lila,  utan lyssnat på den. Samtidigt är jag otroligt glad att jag ens haft möjlighet att ta del av böckerna och utan ljudboken hade jag inte kunnat det, eller jo, såklart, men i ett helt annat tempo, med korta lässtunder då och då, medan jag ammar, diskar eller gör någonting annat, men inte sträckläsa som jag helst vill.

Med det sagt: recensionsdags!

Elena Ferrantes romaner om Elena och Lila, vännerna med en sån blossande kärlek och konkurrens att kärlekshistorien aldrig blommar ut utan enbart är som små knoppar på en rhododendron-buske om våren. Elenas tävlingssinne och Lilas konstanta hävdningsbehov gör att de aldrig kommer så där riktigt uppriktigt nära, utan enbart värderar varandra högt, utan att kunna samtala kring det mer öppet.
Jag finner mig själv reflektera över mina egna relationer till mina vänner, gång på gång inser jag att jag är en blandning mellan Elena och Lila, att jag lamslås av konkurrens, att jag samtidigt vidhåller min egen genialitet att jag ibland har svårt att förstå att det faktiskt finns de som är bättre än jag. Samtidigt som jag konstant pikar mig själv, nedslås och bryter ihop i prestationspanik.

Det finns något befriande i sättet Ferrante beskriver vänskapen väninnorna emellan, hur de följs åt genom livet utan att vara speciellt nära, samtidigt som de inte är speciellt nära med någon, förutom sig själva. Att vara förtrolig med någon annan än sig själv i 50-60-talets Neapel verkar vara en idiotisk, för att inte säga livsfarlig, idé. Och kanske gäller det inte bara Neapel på 50-talet, kanske gäller det även idag, mitt i sociala medier-stormen, där selfies är det bästa bekräftelse-elexiret som finns och där det enda som verkar muntra upp olyckliga är kattklipp på Youtube.

Kanske är det för att Elena och Lila är skrivande människor som jag identifierar mig så mycket med dem, eller så är det för det underliggande, kvinnokampen. Kampen om utrymme, kampen om bildning och gillande. Kampen kvinnor konstant tvingas till för att överleva i ett (yrkes)liv. Det finns bara ett visst angivet utrymme för kvinnor (till skillnad från mäns mansspreading-möjligheter), och just det utrymmet gäller det att lägga beslag på, kosta vad det kosta vill. Men efter att ha tagit del av Ferrantes vänskaps-epos slår det mig att det inte får kosta vad det kosta vill, vi måste värna våra relationer, vi måste se att vänskapen är det viktiga och att vi aldrig kommer att komma vidare om vi vänder oss själva ryggen.

Efter att ha funderat över mina egna relationer har jag insett vikten av de jag har, att jag har vänner som jag kan diskutera med, inte behöver vara överens med och som jag vet att jag kan dela allt med, utan att för någon sekund oroa mig för hur de tolkar mig, mina reaktioner eller relationer. Men jag måste fortsätta jobba på det, jag måste fortsätta se att jag aldrig blir starkare eller bättre av att inte hylla eller uppskatta andra.

Elena och Lilas liv följs åt, visserligen i ett 60-tals Neapel, men könsrollerna verkar inte ha förändrats så mycket när allt kommer omkring, kanske lite mindre blodigt, och mer självklart när det kommer till bildning för alla. Men skulden inför kärleken, inför förändring och attraktion är de samma. Horan och Madonnan, och i mitten, de, som likt Lila inte verkar kunna kategoriseras alls.

Min största invändning är till första bokens titel, Min fantastiska väninnan. I original Min geniala väninna och den borde behållits, för Lila och Elena är ingenting annat än geniala, så direkt fantastiska är de inte, men geniala, det är de. Och den titeln hade gett ett bättre bild av boken, mer rättvis och sann, för Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är böcker om bildning, om genialitet och om vänskap. Hur orden och kunskapen är makt. Alltid. I alla relationer.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA