Emerentia

FINNES: ELEFANTÖRA 

Igår fick jag äntligen lite tid att ge mina blommor lite omvårdnad. Det händer inte så ofta men det känns alltid bra i själen efteråt. 

Mina ekollon har vuxit till sig och blivit småsmå träd, nu får vi bara hoppas att de klarar sig och vill bo kvar i sina krukor. Jag fick en fråga om hur jag lyckades med mina ekollon och jag vet faktiskt inte. Jag plockade in kanske tio ekollon, alla med svans och jag har nog 5-7 plantor kvar idag som är på väg att bli träd. Om jag har samma tur med kastanjerna jag plockade in i fredags får vi se.

Plötsligt hade jag dessutom väldigt många fler plantor och krukor fulla med småsmå varelser än innan. Så jag tänkte! Du som läser kanske vill ta över ett litet elefantöra och byta det mot någonting annat? Ett skott av en doftpelargon kanske? En Doktor Westerlund kanske? 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GRATIS ÄR GOTT: APRIL

Som föräldraledig, studerande eller bara allmänt icke-betalande person är gratis alltid gott. Som föräldraledig är det dessutom skitsvårt att få dagarna att gå ibland och öppna förskolan liknar mer och mer en NO GO ZONE när vårförkyldningarna tar fart.

Så, här kommer mina tips för april månad!

Litterär salong: att vara ung
Ny ungdomslitteratur och annat spännande för oss som försöker behålla ungdomen trots 30-streckets antågande.
Göteborgs Litteraturhus 3/4 kl 18

Dödligt våld i nära relationer
En mörk lunch-föreläsning på Universitet på Sprängkullsgatan. Viveka Enander, universitetslektor, Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet föreläser. 
Göteborgs Universitet 4/4 kl 12:15

Ge ut din bok från manus till mål
Johanna Wiman, redaktör och min vän på tidskriften Skriva, har gjort en inspirerande handbok för dig som vill bli publicerad. Steg för steg-guide, tips från de som vet och berättelser från de som lyckats. Johanna lovar handfast vägledning oavsett om du skrivit en bästsäljare, en personlig minnesbok, självbiografisk deckare eller en nischad fackbok!
Stadsbibilioteket, 11/4 kl 18

Konstnärssamtal: Christina Lina
Lina bor och arbetar i London, experimenterar med lappteknik, keramik, performance, tryck och installation. Under samtalet berättar hon om sin bakgrund, sitt konstnärskap och den kommande utställningen på Galleri Nevven som öppnar 20 april.
Stadsbiblioteket, 18/4 kl 18

Sverige åt Svenskarna

Föreläsning om invandring och svenskarnas attityder till invandringen. 
Världskulturmuseet 20/4 kl 12

Litteratur-quiz
Världsbokdagen firas i biblioteket med ett litteraturquiz. Inga frågor på det, nej.
Kulturhuset Kåken 23/4 kl 13

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT VARA EN LÄTTSTÖTT JÄVEL

Jag minns hela min uppväxt. Hela min skolgång. Hela mitt liv. 

Hur jag alltid fått höra att jag upprörs för lätt.

Hur jag ska ta det lugnt.

Hur jag inte ska ta åt mig.

Hur jag inte ska ta allt så seriöst.

Jag har så länge och så ofta barnmat mig själv för att inte kunna ta lätt på saker. Irriterat mig på hur svårt jag har för att förstå ironi.

Kanske är jag hypersensitiv, men det är inte det som det här ska handla om. Det ska handla om att uppröras. Att då uppröras. Att inte sluta uppröras. Men främst: inte sluta regera när en upprörs.

Varje dag ser jag rasistiska åsikter på sociala medier. Bland vänner, bland bekanta. Ibland är det mer ett rasistiskt språkbruk snarare än ren rasism.

Det har gått så långt att jag inte ens reagerar alltid. Det har blivit vardagsmat. Något så normaliserat att jag inte ens lägger märke till det. Men ibland reagerar jag inte för att jag inte orkar. Jag orkar inte med påhoppen jag riskerar att få tillbaka. Men än mindre orkar jag med känslan av att någon läser och i tysthet anser mig ha en pinne i röven. Att någon anser att jag saknar humor, sinne för ironi, förståelse för nyanser. 

Jag kastas tillbaka till hur jag hela min skolgång ombetts att ”inte ta allt så jävla seriöst”, välja mina strider. 

Men jag är inte sån. Jag väljer inte strider, jag krigar för allt. Och det som gör mig mest förbannad är inte att önskningarna om att jag ska välja strider fått mig att inte alltid reagera, nej, det som gör mig mest förbannad är att jag blivit så rädd för att ses som en humorbefriad tråkig människa att jag ibland, trots att jag reagerat på något inte säger ifrån, inte tar diskussionen.

Med så ligger jag här, med mitt barn bredvid mig, ser hur ytterligare någon använder sig av uttrycket ”importera människor” och det tänder till i mig. Jag vill skriva så att fingrarna blöder. Jag vill opponera mig, jag vill undervisa, upplysa, bevisa att det är ett rasistiskt uttryck och att Sverige behöver invandringen. Men jag hejdar mig och frågar om det är värt tiden. Jag tittar ner på mitt barn, barnet som har en ny vana att nypa mig i armen om kvällarna precis innan sömnen sänker sig över sinnet, och så inser jag: för hans skull är det värt det. För mitt barns skull och för mitt barns framtida vänners, skolkamraters och omgivnings skull. 

Ingen av oss lätt irriterade. Lätt upprörda, ”känslostyrda” alldeles för seriösa människor får sluta reagera. För om inte vi, vi med glöd och upprördhet tar diskussionen, vem ska då göra det? Och allt det kostar är ju lite tid. Vinsten är så otroligt mycket större, när allt kommer omkring. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Åh jag önskar så att den loppade stolen inte skulle skänka mig sån glädje och välmående, men så är det. 

Så nu vaknar jag varje morgon, tittar på den lite rangliga stolen och luktar på doftrankan och njuter. 

Övrigt ytligt på dagordningen:


Denna tapet. Kanske vinner den (rent ekonomiskt men också lokalpatriotiskt) över en Morris-tapet. Tapetseras ska det. Två obeslutsamma ska bara ta ett beslut.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Plötsligt händer det! Ett fantastiskt recept! Även om jag spridit mina tidigare kulinariska strapatser här, är detta i en klass för sig.

Hos oss gjorde den entré den 21, tre dagar innan lön dag två i veckan då vi bestämt oss för att inte gå och handla en enda gång. (Ny utmaning för behovs-handlare av rang) 

Den störta utmaningen mot matsvinnet tycker jag inte är varor som går ut, jag bakar mer än gärna på sur mjölk, bruna bananer eller lite klumpig grädde, nej det svåra hos oss är alla burkar där du använder ytterst lite åt gången och som sen blir stående för att till slut mögla bort. 

En röd pesto är en typisk sån grej. God i teorin, används aldrig. 

 Så, tillsammans med lök, vitlök, rikligt med finhackad persilja (jag köper storpack eller mycket på lösvikt av bladpersilja, hackar loss och fryser in det sista så det inte blir gammalt. Färskt förvarar jag det i ett glas vatten i kylen) två stänger selleri (köp Lidls ekologiska, håller bra, är billig!) och två vitlöksklyftor steker jag upp lite röd pesto. 

Peppar, salt och socker är sådant som alltid ska användas efter eget huvud, så det får du höfta på. 

När röran fräst ett tag, häll på en tetra krossade tomater (köp mängder när det är extrapris, alltid bra att ha). Sockra lite, blir det för mycket, eller även om det inte blir för mycket häller du över två teskedar kapris. 

Låt puttra och sätt på pastan, spagetti eller sån sär ihålig spagetti blir nog bäst. När pastan är lite väl aldente välter du ner den i såsen. Låt dra några minuter, garnera med basilika. 

Färdigt!

För veganskt alternativ struntar du i parmesanen över det hela. 
Ingredienserna vi lyckades ha hemma:

Röd pesto, kanske 2 msk

Persilja, en näve finhackad

2 schalottenlökar

2 vitlöksklyftor

1 tetra krossade tomater

2 tsk kapris

2 stänger selleri

4 blad basilika

Svartpeppar, salt och socker

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Snart, snart, är det den 25e, men tills dess gäller det att maximera kylskåpsinnehållet. Attmaximera kylskåpsinnehållet borde alltid vara en uppgift, för varje familj, men oftast är det ju de där sista dagarna innan lön som får en att faktiskt göra det på riktigt.
Igår blev det en chili för oss, på enbart sånt som fanns hemma.
Vitlök
Lök
Majs
Sojafärs
Selleri
Krossade tomater
Sambal Oelek
Chili
3/4 äpple jag hittade på diskbänken

Fräs lök och vitlök, och chili (alternativt sambal oelek om du inte har chili) tillsätt en önskad mängd sojafärs (jag gillar inte Anammas, men i just den här rätten funkar det, eftersom det tillsätts så himla mycket andra kryddor) och har du något eller några paket taco-krydda hemma kan du med fördel ha i dem, det hade jag.
Låt allt fräsa tillsammans, tillsätt vatten och låt det koka lite, häll över dina krossade tomater, jag valde att ha i två tetrapack, men det funkar lika bra med ett.
Nu tar du i alla grönsaker, har du en stump zucchini hemma kan du ha i det, eller varför inte en snutt äpple som jag hade. Här tycker jag att det egentligen bara är kylskåpsinnehållet som avgör. Även skafferi-innehållet kan avgöra, en burk bönor eller linser hade passat perfekt i, men det hade vi inga.

Låt koka, ju längre kokning, desto bättre.
Servera med en klick creme fraîche och en stump bröd!
Gör du en större sats kan du imorgon servera det med ris, eller hälla över lite grädde och koka ihop till en bra pastasås och servera med spagetti. Återanvändning <3

PS! Selleri är en sån himla bra grönsak, blir nästan aldrig dålig! Bra att alltid ha hemma.
PS 2! Om din chili börjar bli lite hängig, torka den! Vi har torkad chili hemma cirka alltid, det gör såna här lite oinspirerade dagar mycket enklare!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SKAFFA NY FRISYR

Skaffa ny frisyr är en fantastiskt rocklåt på svenska. Robert Dahlqvists sorgliga bortgång fick mig att återupptäcka Dundertåget men också att inse att det är dags att frisera sig.

Och istället för att, som första gången jag gick till frisören, ta med mig en bild på Jill Johnson, kanske jag kan ta med mig en bild på mig. Och någon av mina frisyrer.

En nästan exakt 1 år gammal page kanske? Men kommer sakna att kunna sätta upp allt enkelt i en jag-måste-amma-knut. Samtidigt: vuxen frisyr.

Klippa lugg+längre page. Minus: känner mig ung i lugg.

Superrufs med mycket lugg: plus ser ut som min mamma. Minus: tröttnar när luggen ska växa ut.


Alternativt extremt mycket lugg med extremt mycket hår.


Sommarfrisyr anno 2010.

Eller så tar jag bara med mig den här igen:

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DRÖMMEN OM LANDET

I helgen har vi stått med jord till knäna, jag har tre gånger utbrustit ”Jag älskar mina gummistövlar” och kanske 500 sagt ”det här är det bästa jag vet”. En romantiserad stadsbild av landet. Allt jag behöver är några hektar mark. Ungefär så känner jag. Några hektar mark och ett körkort, för landet mitt i stan finns inte ens i Partille.

Så om kvällarna göder jag min kommersiella materialistiska sida och drömmer om självförsörjande.
Men främst någon annanstans att bo.

Kalla mig idiotisk, men efter en hel säsong av Husdrömmar ser jag stor potential i detta objekt med renoveringsbehov som finns ute till exekutiv auktion. Bonus: 8,3 hektar mark. Minus: Ligger i Mariestad.

Eller här, 20 hektar mark där vi kan spela in nya avsnitt av Jordskott. Plus: ligger i Alingsås. Minus: vi måste ha en annan fastighet inom 6km. Det har vi inte.

Men här har vi nåt, massa hus, inget tjafs om fastighet inom 6 kilometer. Men på minussidan: ligger i Gullspång.

Eller så går vi upp rejält i pris, 10 gånger så mycket ungefär, och så hamnar vi i Bollebygd i ett hus med lada inredd med bar. Hej nya livet som bröllopskoordinator!

I Marks kommun får vi 2,3 hektar mark och ett härligt 30-talshus. Vi ska bara klippa gräset först. Sen kan vi flytta in.

Spisen har vi redan, så den behöver vi inte ens lära oss. Perfekt.

Ulricehamn är ju trevligt, ganska nära Göteborg också, om det känns viktigt, och det gör det ju. Här får vi egen brygga och gult härligt hus. Plus: ladugård på tomten!
Minus: köket verkar vara svårstädat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SLÄPP DÅRARNA FRIA!

Nog känns det som att det är vår ändå? Lite granna?

Jag passade på att göra det jag lovat mig själv att vänta med till april: våriga skor. 


Jag inser ju att det är himla svagt av mig att inte stå ut i kanske 15 dagar med att ta på mig de här skorna, men det gick bara inte. 

Ett litet tidigt våruppror helt enkelt, trots att jag känner mig ganska gammal och egentligen tycker att en ska ”svettas in våren” som vilken tant som helst. 

Annars har vi mest kämpat med maten idag. Igår gick det framåt, idag gick det bakåt, men så är det väl.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

#ÅTTAÅRÄRINTEOKEJ

Igår fick jag ett paket.
I föräldraledighetslivet är paket en stor grej, det innebär att barnet ska kläs på, packas ner, rullas (eller bäras) iväg och sen är det kontakt med butikspersonalen hos postombudet och allt sånt. Nästan en hel dagsaktivitet en krånglig dag då det kanske kräks precis när en klätt färdigt barnet, eller om en själv glömt kissa, barnet blir för varmt, en glömmer tevattnet på, eller något annat spännande.
I alla fall fick jag ett paket igår, och även om bara uthämtningen förgyllde min dag gjorde innehållet det också, eller snarare: nej, det gjorde det inte alls. Det slog ner mig. Men det var av yttersta vikt, därav måste jag dela med mig av det.

Paktet kom från Endometriosföreningen, och även om innehållet, en gul t-shirt och ett litet band inte ser ut att vara så mycket för världen (visserligen tacksam för något att sova i) så var följebrevet desto viktigare.
Det tar i genomsnitt åtta år för endometriosdrabbade att få sin diagnos.
Tänk att tvingas gå odiagnostiserad i åtta år. Åtta år av förtvivlan, smärtor och oförstånd. Jag har skrivit om Endometrios tidigare. En skriver om det som ligger en varmt om hjärtat. Jag har skrivit om det som har levt i min kropp. 

När jag var 13 började jag få ”extra ont” vid mens. När jag var 16 fick jag för första gången åka in akut till Kvinnokliniken. När jag var 26 fick jag diagnosen. När jag var 27 opererades jag.
10 år. Det tog 10 år. 10 år innan jag fick reda på att jag inte bara ”hade lite extra ont” när jag hade mens. 10 år av hormonbehandlingar, av starka mediciner och av en himla fram-och-tillbaka tillvaro där jag i slutet nästan konstant hade ont. Och det värsta? Min endometrios är himlans lindrig ändå. Jag har aldrig haft en extremt svullen buk, aldrig behövt operera bort delar av tarmarna, inte blivit ofrivilligt barnlös. Men jag har spenderat 10 år med att varje månad ha svårt att ta mig för det jag borde. Plugga, jobba, umgås.
Och visst, en diagnos gör dig inte frisk, men det låter dig få lite förståelse. För dig själv och för din kropp. Slippa gå i oro och ångest. För även om du kommer möta andra som hävdar att det bara är ”lite extra ont” eller ”det är bara lite mensvärk”, så är det skönt att ha i ryggraden att de har fel. Det är inte bara extra ont, det är inte bara mensvärk. Det är en kronisk sjukdom som obehandlad kan leda till döden.

10 år är inte okej, inte åtta heller, och helt ärligt, vore inte ens ett år det heller. Men det är väl som det mesta, att det gäller att ta ett steg i taget, och sitta ner i båten, det är ju trots allt en kvinnosjukdom vi pratar om, och ingenting som drabbar män.

Den 25 mars arrangeras Gula promenaden i Stockholm, från Stortorget i Gamla stan mot Kungsan. Är du där då tycker jag att du borde gå. För dig, för andra, för den en på tio snippbärare som drabbas av endometrios.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA