Emerentia

MOT MILEN!

Jag har fått fira min första morsdag. En annorlunda känsla. Och likt den onödiga slipsen på farsdag fick jag först en present som fått returneras, men sen: något som inte går att lämna tillbaka.


Ja, du ser rätt, ett heja-plakat. För tydligen ska jag springa Midnattsloppet. 1 mil den 26 augusti. 

I härliga gruppen 55-59 minuter. Jag har inte sprungit något längre än till spårvagnen sen dagen då Styrbjörn blev till (enkelt att ha koll på med härlig mensapp, ja!). Men så igår, två kilometer. Idag gör det ont, spänner och värker, men det måste gå. 

Jag tycker inte att träning är så pass intressant eller livsviktigt att alla måste hålla på med det, och det finns en mängd ”jag gör det för mig själv”-typer som mest skriver så för att få medhåll i hur duktiga de är. Jag har inte valt den här utmaningen själv, så jag kan inte säga att det är för min skull. Kanske är det mest för Loves skull för han tycker att det är ”så himla skönt” att springa. Eller så är det mest viktigt att ha ett mål och klara av det. Senast jag sprang en mil var i högstadiet. Det tog mig över en timme. Nu återstår att se om jag ens orkar hålla på med någonting så pass länge att jag klarar ett midnattslopp. För jag är en quitter, lägger av när det blir tråkigt, hittar aldrig inspirationen och orkar aldrig kämpa. Vi får väl ge det här ett försök.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

THE KEEPERS

Sen några dagar dras jag med den konstiga kombinationen otroligt torrt svalg samt snor. Jag är förkyld. Det jag trodde var heshet pga satt ett nacho i halsen var helt enkelt vanlig sjukdom. Det betyder att mycket tid, eller ja,  så mycket tid som det tillåts med en 9-månaders unge som inte kan, men väldigt gärna vill, stå, framför TV:n. Och det senaste har jag lagt närmare sju timmar på The Keepers, historien om hur jakten på rättvisa för en mördad nunna slutar i en svindlande historia om sexuella övergrepp.

Mordet på nunnan Cathy Cesnik har gäckat hennes föredetta elever sen 1969 då hon fanns död i en skogsdunge. Hennes bild hittades i korsningen vid hennes hus och hade spår efter någon som körde bil med båda fötterna. När vittnen efter närmre 50 år börjar träda fram visar det sig att skolans rådgivare har förgripit sig på flera av de kvinnliga eleverna. Nu spelas helvetet upp. När jag inte tror det kan bli värre blir det just det. Värre. En gynekolog dras in och skriver ut olika rengöringar för flickorna, och skolans rådgivare erbjuder sig att hjälpa flickorna med dem. Allt med den katolska kyrkans jakt på synd och skuld som evig piska.

Jag slukar nästan hela serien på en dag. Sista avsnittet ser jag tre gånger. Jag får inte ihop det. Sen jag började sätta mig in i fallet Sture Bergwall, inte bara läst om honom och av honom utan också varit i viss kontakt med honom har jag haft svårt för bortträngda minnen. Även om min magkänsla säger att mycket går att förtrycka i sitt eget inre, att vissa saker är för jobbiga att tänka på dagligen har jag svårt för hur vissa saker bara plötsligt ska komma upp till ytan. Att det grumliga ska bli mer klart och det ganska plötsligt. Jag hoppas lite att de översätter lite slarvigt i The Keepers, att det inte enbart handlar om Jane Does bortträngda minnen utan också saker hon helt klart alltid haft i huvudet, men inte velat tala om. Som att Fader Maskall inte bara förgripit sig på henne, utan också visat upp liket efter Cathy Cesnik som ett hot. Cathy dödades för att hon ville ange Maskall och de andra män han inbjöd att utnyttja flickorna.

Men någonstans skaver det. De bortträngda minnena. För om jag inte tror att Sture Bergwall har kunnat framkalla minnen, bör jag inte tro att någon annan kan det heller.

Men det finns en stor skillnad mellan The Keepers vittnen och Sture Bergwall, de är fler. Och de får inga droger eller mediciner som tack för varje minne, de får istället enbart förödmjukelse. Kyrkan i Baltimore ville inte erkänna att Fader Maskall har förgripit sig på något barn och de får själva stå med skammen. Och andras ifrågasättande, även de kvinnor som startat gruppen för att ge Cathy Cesnik upprättelse ifrågasätter deras erfarenheter till en början, men i takt med att de allt hellre vill hitta Cathys mördare väljer de att tro på vittnesmålen.

Det finns alltid två sidor, och det finns alltid två sidor av en dokumentär. The Keepers kunde varit längre, minst tre avsnitt till. De hade kunnat gå till botten med allt lite mer, inte bara suttit i köket och pratat. Hittat fakta, ställt följdfrågor. Det är följdfrågorna jag saknar mest i The Keepers. Kanske ställer de dem i en säsong två.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GOT MY BACK

Igår blev det nypremiär för skivspelandet. Jag har dragit på det lite, inte vågat vara ifrån Stickan utan att kunna lämna hipp som happ. Men så kom jag på: han kan ju följa med.

Sagt och gjort, igår spelade både Stickan och jag skivor. Back2back så att säga. Mest sov han. Och provåt lite nya tacos hos Mercado Mexico.

En riktig proffsunge.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ETT AVSLUT OCH EN NY BÖRJAN

Först måste jag berätta: Att skriva ner min förlossningsberättelse var det smartaste jag gjort. Det har varit som att samtidigt som jag tryckte på ”publicera” var bearbetandet över.
Ett hett tips till alla er som funderar, tänker och grubblar över er förlossning. Skriv ner och skriv ut. Sen om du vill att andra ska läsa, eller om du vill hålla den för dig själv, bestämmer självklart du, men det finns något terapeutiskt i att få skriva ner sin historia, med sina egna ord.

Kanske blev bearbetningen av födseln också naturligt avslutad nu när vi äntligen fått ge Stickan sina namn, att det blev så många var ingenting att göra åt, och när Loves drömnamn blev tilltalsnamn fick han helt enkelt ge med sig på fronten att det skulle bli fler än ett. Hans efter min farfar, André efter Loves bror, Styrbjörn efter Styrbjörn Colliander och Lovesson som Loves son och Lund eftersom det är vårt efternamn. Efter månader av grubblerier och funderingar på förlossning, föräldraskap och vänskap fick namnkalaset bli startskottet på framtiden.

Efter att i en veckas tid ha bakat till fördärvelse hade vi i söndags närmare femtio barn och vuxna hemma som skålade för Hans André Styrbjörn Lovesson Lund (när jag läser dem nu känns det som vi kanske satt namnet i fel ordning, men det är väl ingenting att grubbla över nu) och som åt kakor tills det sprutade ur öronen. Kanske därför det också känns som att det fortfarande är helg, vi andas fortfarande ut efter vår storstädning och storbaken.

Nu kan vi det här med namngivning känner jag, bästa tipsen: köp ungen en gästbok för alla gäster att skriva i, ta ett gruppfoto att klistra in i gästboken och gör små godispåsar utan godis men med andra små roliga saker i till barnen att underhålla sig med. Och ha en något mer rotad gräsmatta än vi hade.  Och se för gudsskull till att få ett foto av barnet i de fina kläderna. Det missade vi.

Jag vill också passa på att tacka för alla tillrop, alla historier och alla små tack jag fått sen jag skrev min förlossningsberättelse, det trodde jag faktiskt aldrig och varje like och hejarop har värmt ända in i märgen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

MÅLBILD

Jag är inte så vidare mycket för målbilder, ett gott exempel på det är mitt förlossningsbrev, det handlade inte ett dugg om drömmiga bilder utan jag la det mesta av mitt öde i andras händer. 

Men en målbild har jag haft sen dagen Love och jag blev ihop. Våra barn ska växa upp sida vid sida med djur. 

Vissa håller inte alls med, men jag tror att barn dom växer upp med djur har en större chans att växa upp till empatiska små personer. (Grundar detta enbart på magkänsla) att det dessutom verkar främja att slippa allergier är en himla bonus tycker jag. (Det har jag faktiskt läst någonstans)

Så, med den målbilden slog idag mitt hjärta lite extra hårt när Stickan promt skulle hålla i Stinas koppel och Stina verkade förstå att det var han som höll henne för plötsligt gick hon så fint, så fint. 

Så, nu kan det bara bli ännu bättre, de här två kommer ha varann för en lång tid framöver. Någon att leka med, mysa med och viska hemlisar till. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hello fellow kamrater!

Efter någon, eller ja, några veckors paus är det dags för veckans vegos återtåg! Vi har vego hela veckan, även Stickan, men har inte riktigt lagat någonting värt att dela med sig av det senaste. En hel del mat i en färg (halloumi med pasta och créme fraiche) som inte ens lovar upp någon som går hemma hela dagarna.

Men igår så, denna fejksöndag, blev det någonting värt att dela både utseendemässigt och smakmässigt. Jag blev bjuden på en liknande förra helgen, och tänkte att det här kan ju inte ta sån tid, och mycket riktigt. Ungefär lika lång tid som ugnen tar att värma upp och 15 minuter för gräddning ungefär.

Smördegpizza!

Du behöver:

Två smördegsrullar

Två potatisar

Två päron

2 dl créme fraiche

1-2 paket fetaost

Lite Saint Agûr från kylen

En skalk parmesan/grana padano eller annat rivbart.

Blanda fetaosten med créme fraichen, ha i svartpeppar och lite salt. Kanske lite färska örter om du har hemma.

Skiva päron och potatis tunt.

Bred ut créme fraiche-röran över degen (som självklart ligger på en varm plåt!)

Lägg ut potatis och päron. 

Strö över lite extra fetaost (du sparade ju lite från paketet) och riven ost. Och klicka ut eventuell mögelost.

In i ugnen på 200 grader och ta ut när det fått fin färg.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Livet med bebis, det är bra härligt. Jag har än så länge inte drabbats av jag-måste-få-kissa-ifred-känslan, men kanske är jag bara mer okej än många andra med att kissa inför publik. 

Men, musiken. Barnmusiken. Barnlåtarna.

BäBä Vita Lamm, herre min je, jag har ingen aning om exakt _hur_ många gånger jag sjungit den gamla lammullsvisan, men det är säkert 1000 gånger, minst. Borde göra en uträkning. 

Och så har vi Babblarna. Första låten är verkligen Stickans första låt. Vi sjunger den i badet, i bilen, vit matbordet. Närhelst ungens ansikte behöver spricka upp i ett leende och inte förvridas i en min värdig riktigt sura citroner. 

Men BäBä, perfekt vid nattning, så den har vi nattat med sen sjukhuset, dag som natt. Jag kan sjunga den när jag ser på tv, när jag läser eller som nu, när jag skriver. Låten är som en del av mig, ett mantra. Och egentligen är jag helt okej med det. Men Love har fått nog. En natt, en av få griniga och ledsna nätter låg jag och försökte liggamma i mörkret, tänka på bättre tider ovh samtidigt lugna barnet med denna klassiska bit när Love i ren frustration skrik-väser: BYT LÅT!!! 
Så, nu med lite hjälp av fellow föräldrar lö instagram har jag fått följande tips:

Ta mig till havet

Trubbel

Dans på Brännö brygga

I natt jag drömde

Fartig bonddräng

Nu tändas tusen juleljus

Kanske har du som läser också ett genitips på låt, dela med dig. Här ska det sövas! 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

NÅGON SLAGS COMEBACK

Nej, nu jäklar ska här skrivas. All tid bara försvann, kanske för att vi snabbt åkte till Stockholm, Stickan fick tänder och min handled checkade ut. Eller så är det bara småbarnsåren. 

Nu ligger han här, nykissad, för den här mamman tänkte ”gott att vädra lite” o då kissade ungen i soffan, såklart, som sig bör.

Vad har hänt sen sist då? Förutom att trädet är felplanterat? 

Stickans två gaddar har blivit vassare.


Jag provade att göra mitt face till ett babyface i Faceapp-appen och det blev underbart nog INGEN skillnad (typ) kolla ba:

Jag anmälde mg också till casting för hårmodellande men fegade ur när de frågade ”färga håret?”. Nej, det har jag aldrig gjort #teamtona och vågade därför inte alls. Såg dessutom så självgod ut på fotot jag skickade dem att de valt bort mig ändå.

Och så har jag vårat mig. En försenat våruppror skedde idag när vi skulle äta frulle på Oizo.

Det var nog det. Härligt liv. Men nu blir det bara härligare. Ikväll till exempel bjuder Kicks in till mingel med goodiebag. Och imorgon ska min handled och jag få träffa en arbetsterapeut. Livet leker.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv