Emerentia

LEVA LIFE 

Just nu: kräks i skrevet. Som räddas upp med handduk utan vidare uppsugningsförmåga.


Ikväll: prisutdelning. Tänker eyeliner och byxdress och bärsjal.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DET SITTER I VÄGGARNA

Så, jakten på vårt hus historia är igång på riktigt.

Vi har gått och sneglat mot grannen originalfönster och drömt om trägolv på nedervåningen ett tag nu, och idag gick jag all Christopher O’Reagan och tog Stickan i vagnen ner till Stadsbyggnadskontoret för att se efter vad det fanns för dokumentation på vårt hus.
Att det skulle finnas några dokument visste jag sen innan, ett bygglov för dörren mot baksidan bland annat.
Och det här var vad jag fann!

Vad som är sig likt? Inte så mycket, våningsplanen, fönstrens placering, men inte planlösningen, de tre rummen på nedervåningen har blivit ett och på ovanvåningen har allt gjorts om.

Den stora frågan nu är om den fyrkantiga lilla lådan där kan vara en ugn, eller om de helt enkelt slapp det på 1933 och bara körde på element.

För att eventuellt få hjälp av den riktige Christopher O’Reagan hoppas jag nu på säsong 3 av Det sitter i väggarna och att de kanske kan komma hit och hjälpa oss lite med både golv och att ta reda på vilka som bott här tidigare!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

När vi för ett år sen flyttade in i huset sa vi ”vi behöver inte ens köpa nåt ju!”, vi tyckte att vi hade samlat på oss så mycket att det inte alls behövdes något mer. Sen kom vi på den lilla förändringen att vi gick från att bo i en trea till att bo i ett hus och att taklampor var en bristvara. Precis som mattor.
Och så har det fortsatt. Det är fortfarande ljusbringare och värmande mattor som behövs.
Så nu letar jag taklampa/or ovanför köksbordet.
Det finns ett kriterium, ljuset ska spridas nedåt.
Så därför kollar jag självklart på dessa:


Följer inte alls kriterierna med andra ord.
Det viktigaste är att den ska hålla tycker jag, vi får inte tröttna, vi ska inte byta lampa igen om några år eller två, det ska liksom kännas rätt. Så jag letar vidare. Och bannar alla sajter som bara visar lamporna otända? Det spelar väl ingen roll vill jag skrika. Jag vill se tända lampor i mörka rum! Ge mig en känsla av hur lampan ter sig i novembermörkret och du har mig fast.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VÅRT EVIGA IKEA-HACK

Nu har vi gjort det igen! Hackat en IKEA-möbel. Eller snarare: en IKEA-katalogisering.

Vi köper helt enkelt den superenkla hyllan Grundtal som brukar visas i badrum och kök och monterar den i hallen som en skohylla. Matchar vår loppade 30-talshängare och tar inte stryk av lite blöta skor! Vi gjorde det på Prinsgatan och igår monterade vi upp en hylla vi hade liggande i källaren! Golvyta fri och skor upp!

Varsegod för tips!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Boklyssnandet går vidare. När jag syr lyssnar jag alltid på böcker och de senaste kvällarna har jag valt ljudboken istället för TV. Och det senaste har varit Mats Strandbergs Färjan.

Jag tänker mest på Rederiet och den där gången jag åkte Finlandsfärja med Hedda och Swing och jag grät i panik och ångest hela taxiresan hem när vi gått i land i Sverige igen. Det var det värsta jag gjort. Som en löneresa på Ryan Air upphöjt till 1000. Fulla människor innan vi gick på, halva resekassan spenderad redan i terminalen. Jage med tex freens vagnar och så vidare. Mitt människoförakt fick sig en utmaning, eller snarare ett uppsving.
När jag istället bara tänker på Rederiet minns jag scenen jag som 10-åring tyckte var ursexig när kapten Rolf Dahlén hade en kärleksaffär med en gravid städerska. Ingenting av det där har Färjan, eller allt snarare. Plus vampyrer.


Det enda jag kan tänka är att jag kanske hade valet läsa den här ändå, låta den krypa lite mer under skinnet. När jag lyssnar på den försvinner jag ibland bort i andra tankar, men kanske hade jag då blivit för skraj. Att vara ensam igår kväll var en lite större pärs än vanligt, kan jag tillägga. Samtidigt så har jag så otroligt svårt att kapitulera och tro på människoätande galningar. Dock funderar jag på hur den gör sig på film, om folk svimmar under Raw, vad gör de då när Färjan går upp på bio?
Det som sätter skräck i mig är deras utsatthet, hur hela färjan fylls med skräck. Hur ensamma de är, utan kontakt med omvärlden. För visst, det var ”I rymden kan ingen höra dig skrika” som lanserade Alien-filmerna, men ingen hör dig skrika på Östersjön heller, verkar det som.

Och en resa på Östersjön känns bra mycket mer realistiskt än en resa i rymden.

Nu väntar vi bara på maj-månad så att vi kan hugga tag i den här.

PS! För den som vill läsa mer om vad ni kan läsa om, tryck på kategorin RECENSIONER, så dyker allt jag tyckt till om upp!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

SOM MORMOR

Jag blev med en påse stuvar i förra veckan och har sen dess funderat lite vad jag ska göra av dem. Och eftersom det verkar som att det snart vankas tänder här, samt att vi börjat smaka på lite gröt ibland bestämde jag att haklappar och dregglisar vore perfekt. Och plötsligt hade hela dagen gått och jag har gjort åtta haklappar och sju dregglisar. Oops! Så nu har jag några att sälja, om någon skulle vara intresserad.
Det var som att mormor tog över mig, på hennes gamla maskin sydde jag söm efter söm, klippte bland hennes tyger, fållade på hennes minutiösa sätt. Och nu har vi haklappar så det räcker och blir över ett tag framöver. Och jag hann lyssna färdigt på min senaste ljudbok, Färjan. (Den återkommer jag med recension på)


Jag finner en sån tillfredsställelse i att sy av gamla gardiner, lakan (billigt på loppis och ofta bra tvättat och alldeles mjukt!) och stuvar. Klippa gamla kläder till nya saker, nyttja de sista millimetrarna. Den bästa sortens återvinning.

Det småblommiga tyget verkade ha varit en blus en gång i tiden, att Stickan ska använda den nu, fast på sitt sätt känns någonstans som det bästa av cykler, som en cirkel som sluts.

PS! Mönstren är inte direkt svåra, utan ritade rakt av haklappar och dregglisar jag redan har, det enda du behöver är en symaskin med raksöm, strykjärn och tryckknappar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT SÅLLA

Jag stryker dagligen darlings ur frilansares texter, men när det kommer till mina egna vill jag behålla varenda en. Tydligast blir det som igår när jag skulle välja ut ett gäng krönikor att marknadsföra mig själv med och jag inte alls klarade av att välja ut tre (en rolig, en aktualitets kommenterande, en åsiktsstark) vilket vore brukligt utan slutade på ett nära tvåsiffrigt nummer.

Visserligen hävdar jag bestämt att jag är min egen värsta kritiker, men när det kommer till att sedan presentera någonting blir det värre, plötsligt tycker jag att nästan allt jag gjort är fantastiskt, att allt jag producerat passar i en mapp, en showreel, en utställning. Förutom den där skitkrönikan om Lundsberg då, och den dåliga annonsen för Doggy och den kassa intervjun med Anna Järvinen och och och och. Ja, det finns en massa inser jag nu när allt kommer omkring. En massa som borde strykas, kastas, städas undan.

Så jag behåller de här sju jag bantat ner det till. Och försöker vara stolt.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att Styrbjörn kommit har jag blivit en storkonsument av ljudböcker. Varje promenad ackompanjeras nu av en röst. Romaner, fackböcker eller mittemellan spelar inte så stor roll, men lyssnar, det gör jag.
Nu senast på Dan Josefssons Mannen som slutade ljuga.
Den handlar om en av mina största fascinationer i livet: Sture Bergwall. Eller snarare: projektet Thomas Quick. För om Thomas Quick var någonting, så var det ett projekt. Sture Bergwall och Margit Norells gemensamma.

I Mannen som slutade ljuga harvar vi inte med skyldig eller inte-tugget (det behövs ju ändå inte) och inte heller någon större spänningshöjare, vi fruktar aldrig för offrens liv, vi oroar oss aldrig. Vi vet precis vart vi är på väg. Men ändå upphör boken inte att förundra mig. Dan Josefsson redovisar hur Sture kunde gå från att vara småtjyven som förgripit sig på några unga pojkar till en fullfjädrad mördare som åt, styckade och gömde sina offer.
När jag hemma går runt och lyssnar på boken och skymtar förbi min egen spegelbild i spegeln ser jag hur jag går runt med ett förvånat, men samtidigt förskräckt ansiktsuttryck. Hur kunde en enskild människa besvärja så många. Hur kunde Margit Norell bli så otroligt central i en hel behandlingsform, och hur kunde hon attrahera smarta människor och få dem att själva fabricera hela barndomar? Jag kan bara inte förstå det. Margit Norell är högntressant som person i sig själv, hur hennes lilla studiegrupp har innehållit personervälkända personer som Hanna Olsson men också Monica von Sydow (P3-dokumentär fans vet precis vem denna Monica är) får mig att vilja slå upp wikipedia, trycka på länk efter länk och bara fortsätta färdas i Margits egenkomponerade värld där alla verkar ha haft en fruktansvärd barndom full med övergrepp.

Det enda jag saknar nu är någon att diskutera boken med.

Boken är lång och kräver sin koncentration, men en sån behållning. Vill du hellre snabbt komma över ungefär samma sak kan du kolla på Dan Josefssons dokumentär här. Eller så gör du som jag: tittar och läser parallellt. Ja, så gör du. Du kan också lyssna på P3 Dokumentär om Sture.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Sen vi flyttade in har jag irriterat mig på våra kökshandtag till fördärvelse. De stora klumpiga, ytterst modernt rostfria förstör så in i bänken.
Så efter att ha varit på jakt efter nya handtag ett bra tag, hittat några kompatibla med hålen så kommer våra vänner och har handmålat sina luckor och det har blivit så otroligt fint att jag plötsligt kände: det ska vi också göra! Då kan vi ju dessutom spackla för de gamla hålen och sätta på knoppar och skålhandtag. Och så hinner vi drömma oss bort om ett nytt, lite tåligare golv i köksdelen och kanske ändå nya stommar, och nya luckor ändå, trots att vi skulle måla om dem. Men i ett 30-talshus är de här luckorna lite väl lantliga tycker jag.
Så istället drömmer jag om detta:

Inklusive allt. Minus spisen, för vår spis är himla bra.
Men så stillas ha-begäret och jag tänker att jag först ska ta reda på vart vårt kök kommer ifrån. Med ett hus som bytt ägare en hel drös gånger det senaste året visade det sig vara lite svårare än att bara fråga och nu sitter vi här, i ett kök helt utan etiketter. Jag hoppas att det inte är IKEA, för i såna fall är det faktum-stommar och då blir det svårare med luckbyte eftersom IKEA bytt system.
Så, nu tänkte jag vända mig till dig, du som läser, kanske renoverar du kök, kanske har du ett likadant kök, kanske vet du någon som har samma, eller så har du drömt om vårt kök (då kan du köpa luckorna när vi tagit reda på vem som tillverkat dem) och kan berätta vem tillverkaren är?
Help a renoveringssugen sister out, så att säga. Och ursäkta mästerfotografierna.

Så här ser våra skåp ut, de är 110 cm höga och 70 cm breda. Vi har fyra stycken sådana. och ett med samma mått fast med vitrindörr.

Här ser ni också vårt val av nya handtag. Kommer göra susen, om vi bestämmer oss för att behålla luckorna och bara byta handtag (vill du köpa våra tidigare fyrkantiga handtag: come get them!)

Så här ser luckorna ut i detalj. De där små prickarna har spökat för mig, hittar dem INGENSTANS på någon lucka alls.

Här är gångjärnen, de kommer från BLUM, det är tydligen en leverantör som levererat till en mängd olika köksfirmor, så ingen ledtråd där heller verkar det som. 
Och de djupare lådorna ser ut så här. Inga loggor, inga märken, inga klisterlappar.

 

Så, nu slår vi våra kloka huvuden ihop och tar reda på vem som tillverkat vårt kök!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA