Emerentia

KÖKSLUCKE-PROJEKTET FÖR IDOTER

Barnet kryper i ilfart här och då tänkte dessa förstagångsföräldrar att det ju var en toppenidé att måla skåpsluckor. 


Hittills har vi provmålat tre olika nyanser men dessa två klarade utgallringsprocessen och nu står vi här och river oss i hårbotten så den flagnar. Vilka idioter är vi som lägger sista semesterveckan på detta evighetsprojekt?

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Nu har jag slutat kindpussas och slutat skorra Merciiiiiii så fort jag handlat något. 

Men jag drömmer fortfarande om en höst i Paris. Och en vinter. Och en vår. Och en hel sommar. Ett liv helt enkelt. Och om vi verkligen bodde där, hur hade livet sett ut då? Hade jag sadlat om till florist eller levt på Love? Hade jag vandrat gatorna upp och ner och hade jag någonsin sluppit alla turister? Och hade jag själv någonsin blivit något annat än turist? 

Men jag tror att livet att sett ut ungefär så här, om jag fick drömma alltså.


Jag hade suttit uppflugen i ett fönster varje morgon med mitt morgonkaffe i handen.

Och jag hade klätt mig chict och ledigt samtidigt och varit sådär franskt sval, men ändå intensiv. Aldrig duckat en diskussion och alla andra hade debatterat lika glatt.

Och jag hade länsat papperskorgar och gathörn på fynd. Som det här plisseringspappret.

Och jag hade förkovrat mig i konst(en).

Det är så enkelt att drömma sig bort utomlands, att bilda sig en vision om hur det hade varit. Som att det är lättare att släppa loss bara för att ”hemma” är längre bort. Och samtidigt få mer förståelse. Hade vi sagt ”vi flyttar till Paris” hade alla jublat, men om vi istället sagt ”vi flyttar till Gotland på heltid” tror jag snarare att frågan blivit ”varför?” Och ”vad långt bort!”. Det är konstigt det där, hur avstånd relativiseras utifrån förväntningar, förhoppningar och förutfattade meningar. 

Så jag fortsätter drömma om det ljuva livet. Och låter det stanna vid en dröm. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIMBACKA KVARN

Surdegbagarn i familjen fick resten av familjen (minus hund) att besöka en kvarn. Efter viss motsträvighet hos mig visade det sig vara riktigt mysigt att gå in i en mjölig gammal kvarn. Och någonstans väldigt nyttigt, att ser var maten vi har på bordet kommer ifrån, på riktigt. 

Limbacka kvarn går nästan hela dagen och mjölet säljs mest till bagerier, så vårt ”nätta” inköp på 15+5+5 var inte mycket för kvarnens överlevnad.

Om brödet hemma nått nya höjder? Ja påse på höjden och på smaken. Och på bakfrekvensen. Hela livet ackompanjeras av assistentens snurrande. Men några croissanter i Paris är trots det mer än välkomna.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

JAG <3 PRATA // WOW TALKS

Vad passar en pratkvarn bättre än att prata på scen? Nä, precis, ingenting!
Så när jag fick frågan om att vara host för WOW Talks på HiFi-scenen var det ju självklart att säga ja. Ett härligt avbrott i föräldraledigheten, som dessutom är på upphällningen (!!!!!!).

Mitt största problem är att rensa bort ett gäng eh-öh-ah som ganska plötsligt nästlat sig in i mitt vokabulär sen Styrbjörn började ta det mesta av min tankeverksamhet och sen hitta en bild som passar sig för press-sammanhang, kanske utan unge på ryggen, i famnen eller en minihand petandes i ansiktet.


Bild som går bort pga barn, snygg bakgrund och härligt stirrig blick.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT

Genom Sverige far vi, bilen full av klänningar jag kommer välja bort till förmån för en kjol och blus. Det mest amningsvänliga jag packat. För ammar, det gör vi än.

Det finns få saker som jag tänkt så mycket på som amningen. Få saker jag tyckt varit lika praktiskt också för den delen. Och mina bröst har aldrig sett så mycket solljus som dessa tio månader. Men det är inte utan funderingar och huvudbry, och några bett i bröstvårtan. 

Nu det senaste har jag känt allt mer att jag ”måste sluta” mest för att BVC pratar om tre lagade mål mat _hela_ tiden. De där tre lagade målen får mig att känna mig värdelös. Vi löser inte tre lagade mål mat hos oss, Stickan vill inte äta burkmat, han vill gnaga lite på det vi äter, men helst vill han bara få amma, och få lite välling morgon och kväll. När vi är på BVC frågar de om maten, och jag, som tidigt bestämde mig för att inte hymla, inte ljuga, säger som det är: han vill inte äta riktig mat. Vi provar och provar, men han vill inte. 

Barnet som helst bara vill stå upp växer, och lika mycket som han växer, växer mitt dåliga samvete. ”Det vore ju bra praktiskt om han ville äta mat ändå” tänker jag nästan verka dag, och langar upp patten var som helst. Som på torsdagens fotografering för Tidningen Skriva. Eller på parkbänken mitt i löpspåret. Där tampas jag, mellan bröstet och maten, och att då få läsa Elsa Billgrens blogginlägg om att amma länge är inte bara skönt, det är rent ut sagt nödvändigt för samvetet och kvalen. 

I grunden är amningen egoistisk. Jag vill amma Mitt barn. jag vill förse Mitt barn med näring. Jag vill knyta an till Mitt barn. Jag vill trösta Mitt barn. Jag jag jag, mitt mitt mitt. Att flaskmata och därför dela mer på ansvaret är inte bara mer jämställt, utan mindre egoistiskt. Jag komma på mig själv med att rättfärdiga mitt ammande med att jag behövde ammandet för chocken av att få ett sånt litet barn i en tid då barnet inte skulle kommit. Och det stämmer ju. Men det är inte heller någonting som egentligen behöver rättfärdigas. Lika lite som den fortsatta amningen behöver rättfärdigas. Men samtidigt hör jag hur andra mammor säger att de också fortfarande ammar med mer än ett uns skam i rösten, vi går alla ner i tonläge och volym när vi erkänner att tio månader efter barnets födelse är vi fortfarande ammande mammor. Vi berättar hur BVC tjatar om fast föda. För efter BVC’s genomgående tjat av vikten avamning, efter dagar och nätter av kämp och slit för att få amningen att fungera, så ska vi inte längre fortsätta. Som en av de andra mammorna sa, lite tystare såklart, nu när det väl börjat fungera och de slutat tjata om att jag ska amma tjatar de om att jag måste sluta.    

Jag försöker tänka att, Little Britain-sketchen till trots, finns det otroligt få vuxna män som (enbart) livnär sig på bröstmjölk och amning. Det är som med barn som sent blir stadiga i nacken, inte många vuxna saknar total stabilitet i nacken, nej, det kommer när det kommer. 

Och fram tills dess är det väl bara att framför allt jobba på det dåliga samvetet, för det blir ingen unge mätt av.
PS! Jag vet att stigmat kring att inte amma är hemskt stort, och jag tror att varje familj gör det bästa för dem. Och att ingen, ingen, därför ska lägga sig i deras val av matningsmetod. 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det är onsdag, en onsdag som jag trodde skulle ha stor roll i mitt liv, dagen för mitt barns mässlings-vaccinering, en skolavslutning och lite odling och plantering. Men det blev en onsdag bland många, jag ligger med benen i luften och lyssnar på P3 Serie -Darknet och tittar på den lilla minikaktusen som växer på den större kaktusen (borde det inte heta taggtus!?). 

I helgen ska vi på bröllop och det har utlöst en klädpanik utöver det vanliga. Ska jag ha en hemsyddklänning eller det dyraste jag äger? Det lutar åt det dyraste. Inte för att det är just det dyraste, utan för att den också är en sån klänning som aldrig används annars. Just epitetet ”min dyraste klänning” kommer enbart av hur ångestfyllt men samtidigt lustfyllt det där köpet var, som ett minne av en tid som inte längre är min. 

Men klädpaniken har suttit kvar, jag försökte mota bort den genom att sy ett gäng byxor och tröjor åt Styrbjörn i helgen, men det hjälpte föga. När jag öppnar garderoben drabbas jag nästan alltid av ”jag har inget att ha på mig”-paniken. Men efter att ha chattat med Emily om just garderoben slår det mig. Att garderoben bara speglar mitt inre, att den spretar är enbart ett symptom på min osäkerhet. Jag överköper för att hitta någonting som får mig att känna mig fin och bekväm. Och att jag varje gång jag öppnar garderoben drabbas av känslan av att inte ha någonting att ta på mig, betyder bara att jag misslyckats. Mina kvicka, ogenomtänkta köp är bara minimering av bränder. Inget långsiktigt.

Det ska bli ändring, och bättre ändring än vad det hittills blivit i mitt badrumsskåp, jag lovade ju ett mer miljövänligt badrumsskåp, men världens största goodiebag från Kicks satte paus i den frågan. När sommaren lider mot sitt slut ska jag sortera, välja bort, tänka smart. Och fram tills dess: inte införskaffa onödigheter. Inga kjolar till enbart ett tillfälle, inga jackor som bara passar till en grej och inga klänningar som påminner om något jag redan har. Och så ska allt ”skönt och fint att ha som gravid” läggas undan. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MOT MILEN!

Jag har fått fira min första morsdag. En annorlunda känsla. Och likt den onödiga slipsen på farsdag fick jag först en present som fått returneras, men sen: något som inte går att lämna tillbaka.


Ja, du ser rätt, ett heja-plakat. För tydligen ska jag springa Midnattsloppet. 1 mil den 26 augusti. 

I härliga gruppen 55-59 minuter. Jag har inte sprungit något längre än till spårvagnen sen dagen då Styrbjörn blev till (enkelt att ha koll på med härlig mensapp, ja!). Men så igår, två kilometer. Idag gör det ont, spänner och värker, men det måste gå. 

Jag tycker inte att träning är så pass intressant eller livsviktigt att alla måste hålla på med det, och det finns en mängd ”jag gör det för mig själv”-typer som mest skriver så för att få medhåll i hur duktiga de är. Jag har inte valt den här utmaningen själv, så jag kan inte säga att det är för min skull. Kanske är det mest för Loves skull för han tycker att det är ”så himla skönt” att springa. Eller så är det mest viktigt att ha ett mål och klara av det. Senast jag sprang en mil var i högstadiet. Det tog mig över en timme. Nu återstår att se om jag ens orkar hålla på med någonting så pass länge att jag klarar ett midnattslopp. För jag är en quitter, lägger av när det blir tråkigt, hittar aldrig inspirationen och orkar aldrig kämpa. Vi får väl ge det här ett försök.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

THE KEEPERS

Sen några dagar dras jag med den konstiga kombinationen otroligt torrt svalg samt snor. Jag är förkyld. Det jag trodde var heshet pga satt ett nacho i halsen var helt enkelt vanlig sjukdom. Det betyder att mycket tid, eller ja,  så mycket tid som det tillåts med en 9-månaders unge som inte kan, men väldigt gärna vill, stå, framför TV:n. Och det senaste har jag lagt närmare sju timmar på The Keepers, historien om hur jakten på rättvisa för en mördad nunna slutar i en svindlande historia om sexuella övergrepp.

Mordet på nunnan Cathy Cesnik har gäckat hennes föredetta elever sen 1969 då hon fanns död i en skogsdunge. Hennes bild hittades i korsningen vid hennes hus och hade spår efter någon som körde bil med båda fötterna. När vittnen efter närmre 50 år börjar träda fram visar det sig att skolans rådgivare har förgripit sig på flera av de kvinnliga eleverna. Nu spelas helvetet upp. När jag inte tror det kan bli värre blir det just det. Värre. En gynekolog dras in och skriver ut olika rengöringar för flickorna, och skolans rådgivare erbjuder sig att hjälpa flickorna med dem. Allt med den katolska kyrkans jakt på synd och skuld som evig piska.

Jag slukar nästan hela serien på en dag. Sista avsnittet ser jag tre gånger. Jag får inte ihop det. Sen jag började sätta mig in i fallet Sture Bergwall, inte bara läst om honom och av honom utan också varit i viss kontakt med honom har jag haft svårt för bortträngda minnen. Även om min magkänsla säger att mycket går att förtrycka i sitt eget inre, att vissa saker är för jobbiga att tänka på dagligen har jag svårt för hur vissa saker bara plötsligt ska komma upp till ytan. Att det grumliga ska bli mer klart och det ganska plötsligt. Jag hoppas lite att de översätter lite slarvigt i The Keepers, att det inte enbart handlar om Jane Does bortträngda minnen utan också saker hon helt klart alltid haft i huvudet, men inte velat tala om. Som att Fader Maskall inte bara förgripit sig på henne, utan också visat upp liket efter Cathy Cesnik som ett hot. Cathy dödades för att hon ville ange Maskall och de andra män han inbjöd att utnyttja flickorna.

Men någonstans skaver det. De bortträngda minnena. För om jag inte tror att Sture Bergwall har kunnat framkalla minnen, bör jag inte tro att någon annan kan det heller.

Men det finns en stor skillnad mellan The Keepers vittnen och Sture Bergwall, de är fler. Och de får inga droger eller mediciner som tack för varje minne, de får istället enbart förödmjukelse. Kyrkan i Baltimore ville inte erkänna att Fader Maskall har förgripit sig på något barn och de får själva stå med skammen. Och andras ifrågasättande, även de kvinnor som startat gruppen för att ge Cathy Cesnik upprättelse ifrågasätter deras erfarenheter till en början, men i takt med att de allt hellre vill hitta Cathys mördare väljer de att tro på vittnesmålen.

Det finns alltid två sidor, och det finns alltid två sidor av en dokumentär. The Keepers kunde varit längre, minst tre avsnitt till. De hade kunnat gå till botten med allt lite mer, inte bara suttit i köket och pratat. Hittat fakta, ställt följdfrågor. Det är följdfrågorna jag saknar mest i The Keepers. Kanske ställer de dem i en säsong två.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv