Emerentia

Tag: Arg

VAD FAN FÅR JAG FÖR PENGARNA? 

Vi fick veckor av vård för vårt prematura barn, vi fick bo på ett sjukhus med utrustning i världsklass, men sköterskor och läkare som utbildats till proffs. Vi fick omvårdnad och vi fick ömhet, engagemang och konstant handhållning. 

Vi fick frågan om vi gett vårt barn något namn, för barnen verkade må bättre när de hade ett namn att lystra till. Vi fick kuratorer och psykologhjälp och en barnmorska som ringde för att se så att jag ätit. 

Vi fick en person som visade oss Försäkringskassans app och som höll mig i handen när jag sa att jag bara ville att mitt barn skulle lukta bebis.

Vi fick bo som en familj, tillsammans, med dusch, tvättstuga och kök, vi fick bo med larmknappar och droppställningar och ett aldrig sinande tålamod för våra frågor. 

Vi fick hjälp att lära oss sondmata, att bada ett mycket litet barn och vi fick hjälp att ta prover, bota gulsot och bygga upp vårt barns lungor.

Vi fick vård i hemmet och läkarbesök hemma. Vi fick en våg och pumpar och hundratals sprutor. Vi fick salvor och instruktionsböcker och vi fick lov att ringa precis när vi kände behovet. Vi fick återbesök och när jag fick infektion i både såret och i livmodern fick jag 10 sprutor att ta själv, och när jag inte klarade det, hjälpte sköterskorna mig, trots att de egentligen fick.

Men framför allt: Vi fick hem vår son, trots att han föddes för tidigt.

Det fick vi för pengarna. Vad fan du fått Leif Östling, det vet jag inte, men jag är tacksam så in i norden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Äntligen någonting som inte har med bebis att göra tänker ni! Och det tänker jag också!

Förutom bebis så funderar jag otroligt mycket på strukturer, på hur jag uppfattas och på hur andra kvinnor uppfattas i det stora hela. Nästan alltid är det så att kvinnor blir hotfulla och instövlande, arga, förbannade och massa andra lite tråkigare egenskaper än männens allmänna tillstånd ”kompetent”. En man är alltid kompetent, oavsett om han är arg, förbannad, glad eller irriterad. Själv får en höra om hur bossig en är så fort en vet vad en vill. Och det kan ju kännas lite tråkigt.

Så, när jag hittade den här guiden i morse kände jag bara: jackpot! Och inte för att det är så fantastiska tips, utan för att det är så där jag betett mig konstant bland män. Och jag hatar det. Jag vill vara rak och enkel och bestämd utan att någon tror att jag tänker ta deras jobb. Men så får en för fan inte vara som kvinna i det här landet. Så jag lägger band på mig.


Och nu går jag och köper en lösmustasch!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT GÖRA NER ANDRAS KÄNSLOR

 

Igår skrev jag en status på facebook.
>Attityden folk har kring andras känslor. ”Ta inte i så du spricker”, ”men det var väl inte så allvarligt” ”lugna ner dig några hekton”. Jag är så trött på den attityden. Vem är någon att berätta för någon annan hur lite den får känna för någonting?<

Den sprang ur en kommentar jag fick av ”Emil” på min bloggpost om Ralf Edströms rasistiska uttalanden. Han kommenterade att jag tog i så att jag sprack.

När min Facebook-status legat uppe i några minuter hade den samlat på sig en fem-sju likes och jag började fundera lite mer. Samtidigt chattade jag med Maria och vi kom fram till att det är en ytterst vanlig, men också totalt ovidkommande kommentar. Men den är också väldigt svår att göra sig av med.
När argumenten mot en argumentation brister, då är det enklast att ge sig på ytterligheter. Som graden av reaktion, någons utseende, uttal, köns-, klass- eller etnisk tillhörighet, för att nämna några saker. Och just när det kommer till graden av reaktion har jag numera en teori. Mycket byggd på min egen ofrivilliga Gallup i samband med statusen (av alla sju tidiga like-tryckare var det en klar majoritet kvinnor som gillade, och jag valde att tolka detta som ”jag håller med och fattar vad du menar” efter två dygn hade statusen 19 likes, varav enbart tre var från män). Jag tror att fler kvinnor får höra att deras reaktioner är oproportionerliga. Det är för ledset (gråts för mycket), för upprivet, för upprört, för irriterat, för glatt (återigen gråt), för argt.
Och jag tror att fler män än kvinnor använder fraserna, och kvinnor i relationer kring män. Kvinnliga lärare som säger att det varken var så farligt, eller något att bli så ledsen över när någon kille i klassen drog ner en byxor. Eller den manliga chefen som säger att stövlar in irriterat och upprört, när det i själva verket handlar om bestämdhet och beslutsamhet, och allvar. Eller som Emil då, som tycker att jag tog i så jag sprack när jag skrev om Ralf Edströms uttalande om kondomer till nyanlända och Bevara Sverige svenskt.

 

Det värsta med att ge sig på någon annans känsloyttring och inte själva argumenten är att det inte går att få någon riktig come-back. Det blir liksom som i mellanstadiet när killarna sa att en var för känslig och töntig och en grät för ingenting. Det går ju inte att säga emot. ”DET ÄR NÅGONTING FÖR MIG!!!” Funkar liksom inte, eftersom de redan satt ribban. När läraren bortförklarar sexistiska beteenden med att ”han är nog bara kär i dig, sluta ta åt dig så mycket” går det inte att säga emot, det går bara att ta åt sig ännu mer. Istället står en där, utan motargument eftersom den en ska argumentera emot själv inte gett sig på huvudfrågan, utan ett ovidkommande sidospår.
Den här moderiktiga personen i mönsterclash var tydligen superpoppis, om en räknar alla som måste varit kära i mig pga de inte var direkt snälla. Oavsett hur många som var kära ansågs mina känslor nästan alltid vara för mycket.  Och det verkar inte ha förändrats sisåhär 18 år senare. Fortfarande bemöts jag nästan skitofta av ”varför bry sig så mycket?” ”ta inte i så” ”du är så känslig” osv …
24697_10150178504910333_2225698_n

När det då flyger fraser som ”Ta inte i så du spricker” (kring irritation eller upprördhet), ”men det var väl inte så allvarligt” (kring upprivenhet/ledsenhet) eller ”lugna ner dig några hekton” (typ allt) sätter sig den som använder fraserna rakt på den som känner någonting.
En härskarteknik helt enkelt. Rätten till ens känslor är konstant. Och trots det förminskas de dagligen.

Jag ska börja göra som min kompis Cissi, som när hon får kommentarer om att hon är känslig, tackar och säger att hon är nöjd med det.
För jag får bli hur arg jag vill på att någon uttalar sig rasistiskt, och får ta i tills jag nästan spricker, om jag nu vill det.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv