Emerentia

Tag: återbruk

TVÅ BRA SISTAMINUTEN-KLAPPAR

Om du inte ger bort läkarvård eller mediciner till barnen i Aleppo går det att rensa skafferiet och på så sätt få ihop finfina presenter att ha med sig när en ska gå bort! För när en blir bjuden på glögg, då ska någonting tas med, så är det bara. Med en ganska stor familj och mängder av glöggfrälsta kompisar kan jag ibland känna mig något dränerad när det kommer till presenter, och ibland glömmer jag av och får köpa på vägen (sorry för Aladdin-asken Mattias & Sofie!). Till nästa år har jag bestämt att jag ska göra storkok på fikonmarmeladen redan i slutet av november för att ha byggt upp ett litet lager när det blir bjudningsdags.

Fikonmarmelad med citron
Enklaste möjliga är oftast bäst.
Använd 250 gram torkade fikon, koka upp vatten som du häller över fikonen, låt dessa stå och dra sig, gärna över natten, men det funkar med någon timme eller tre också.
Skiva fikonen tunt och fint, tänk på att skalet kan kännas lite tjockt så lägg tid på att finhacka. (Du kan självklart, som jag, göra latmansversionen och mixa det hela med en stavmixer senare). Riv sesten från en citron och pressa ut saften. Ha i 150 gram socker, det är ungefär två deciliter, även här kan du smaka av, mindre socker=mindre fast men också mindre söt marmelad. Koka ihop ett slag, låt sjuda men inte bränna! Häll upp på burk, fyll ända upp och vänd burkarna upp-och-ner. Låt svalna och ställ in i kylskåp.

Härlig ätbar bodyscrub
Du använder en burk kokosolja, helst ekologisk, viktigt här är att den är neutral i smaken och lukten, så slipper du dofta solsemester. Sen hivar du i farinsocker, såpass mycket du vill och känner ger en härlig konsistens och vill du kan du sen ha i en liten kanelstång eller kanske lite eterisk olja. Bästa burken är återburk (skoja!) återbruk menar jag ju, så klart! Och en salsasås-burk är den perfekta sizen att gräva ner några fingrar och få upp lite scrub när du ligger i badet. Det bästa för alla med barn eller klåfingriga sambos eller husdjur: den ät ätbar.
Pris: ca 45 kronor skulle jag säga. Bra pris för en sistaminuten eller gåbortpresent.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VART FÖRSVANN ENERGIN?

Det är som att luften gått ur mig, nu sitter jag här i det som är tänkt att vara amningsfåtöljen när ungen väl har kommit och lyssnar till ljudet av speldosan och känner mig som 350 kilo valross. Jag vet att det där med valrossen inte stämmer, jag kämpar med mellanmålen och igår gissade någon att jag skulle föda först i november. 

Men tröttheten överdriver jag inte. Eller snarare: det matta, uttömda, det liksom sömniga. 

Jag hade tänkt baka och skura av sängen och kanske sy någonting, men jag ligger bara här. Kanske kan jag komma mig för att quilta ett bomullstäcke eller kanske åtminstone hade jag tänkt att jag skulle sy ett nytt överdrag till den hemskt fula amningskudden jag köpt på loppis och numera sover med som om det vore en älskare varje natt. Men nej. Jag fastnar här, jag hör hur Love visslar på utsidan när han hamrar på altanen och jag orkar bara tänka på om eller hur jag ska skriva ett förlossningsbrev. 

Fellow mamas: borde jag? Är det smart? Kanske känns själva förlossningen lite mer påtaglig då? För tiden krymper. Imorgon läser vi högt ur appen igen för då går vi in i vecka 31. 

Förutom förlossningsbrevet (berätta gärna hur ni gjort eller inte gjort!) så beundrar jag det jag igår la min sista gnutta energi på: babysittern! 

Jag vet att jag sa att vi inte skulle ha någon, men när en hiskeligt ful sådan kostade 40 kronor på Lions Loppis i helgen slog jag till, sprättade sönder, klippte till och sydde en ny av en stuvbit jeans jag hade hemma. Selet är av handtagen till en gammal väska och knäppet var från den gamla sittern. Helt enkelt: inga nya köp, bara gammal bös. Förutom min tid kändes 40 kronor som överkomligt när det kom till att ändå införskaffa en pryl till. Och jag skyfflar undan samvetet med att min mamma sa ”det är bara grejen” och att den var just 100 år gammal och inte någon ny pryl. 

Men som sagt: snälla rara: skriv i kommentarerna om era förlossningsbrev, eller hur ni tänkte kring dem snarare. 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. GUBBS, GUBBS, GUBBS // GENUSHAVERIET SVT OPINION
  5. EN VECKA I BILDER