Emerentia

Tag: Barn

LEDIGHETSLUNK

Kaffet bubblar i kaffekokaren, P1 står på, Stina kissar i trädgården.

Stickan har nyss upptäckt sina fötter och i två veckor har han kämpat med två småsmå framtänder. Min kompis Maja sa häromdagen att första året med barn är så konstigt, det händer så mycket saker hela tiden att det är svårt att hänga med. 

Jag försöker med det där njutandet alla pratade om innan, ligger sida vid sida, snusar på honom, ammar och gnuggar in näsan i hans armhåla. Det är en sån konstig känsla att både vilja att tiden ska stå still och att det ska gå fort. Jag vill upptäcka världen med Stickan, upptäcka honom, hans universum och färdigheter. Men samtidigt vill jag inte att han ska bli större. Han kan gott och väl vara bebis hela livet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag <3 att amma

För några år sen var jag helt klar med att jag skulle flaskmata ett framtids barn. Jag tänkte att det skulle vara så fantastiskt enkelt och smidigt att dela på det hela med Love. Men ju längre det växte i mig ju klarare blev det: jag ville amma.  

Jag ville amma till den milda grad att läkaren och sköterskorna till och med skrev det i min journal ”frågar om hon kan börja handmjölka” bara några timmar efter att jag kommit upp från uppvaket.

Jag ville få till amningen så snart som möjligt efter att ha hört och förstått hur tufft det kan vara, jag var ödmjuk inför uppgiften och hade samtidigt både tid och ork att vara det eftersom jag visste att vi skulle bli kvar på sjukhuset en bra tid och med andra ord skulle kunna få hjälp lite längre än många andra. 

Och när sonden väl togs bort och han lyckades få i sig allt han skulle genom enbart amningen var det en sån sten som lättade från mitt hjärta. Jag hade klarat det. 

När amningen funkar är det världens bästa grej, men när den inte gör det är det världens värsta. Och allra sämst är hetsen. Att jag redan innan mitt barn ens varit född varit rädd för hur barnmorskor, sköterskor och läkare skulle behandla mig, pressa mig och kräva av mina bröst att leverera och av Styrbjörn att klara av det. 

För mig har amningen blivit världen bästa sak, jag älskar flexibiliteten i att alltid ha maten med, aldrig behöva tänka på tetror, flaskor eller pulver. Men jag vet också att vi har haft en otrolig tur. Jag har haft en överproduktion som gjort att vi har ett förråd med mjölk som Love kan flaskmata med och natt Styrbjörn tycker att flaskan funkar precis lika bra som bröstet. 

Men amningen hade aldrig funkat med press och tvång. För ”Amningsvänligt” är ofta ganska mamma-ovänligt och alla sätt att ge sina barn mat måste vara okej. Och sättet en själv väljer måste få lika mycket stöd, oavsett om det är flaska eller bröst.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FRÅN HANDDUK TILL VALFRITT DJUR


Veckans stick-projekt har fått ta paus här, eftersom jag inge stickar så mycket, jag syr visserligen inte så mycket heller just nu, men när jag plötsligt insåg att linnehanddukar inte verkar kännas så himla skönt mot babymjukt skinn kom jag på att de grå handdukar vi haft liggande hemma och mest lånar ut till gäster kan bli en himla bra och söt badcape. 

Sagt och gjort:

Klipp en kvadrat av en handduk. 

Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten.

Klipp en trekant av det kvarvarande tyget. Vik den råa kanten dubbelt och sicksacka kanten här också!

Klipp valfria öron ur resten av resterna av handduken. Klipp dubbla! 

Fodra öronen med ett konstrasterande tyg. Sy ihop öronen räta mot räta. 

Nåla öron och trekant mot ett av hörnen och sy!

Fäst sömmarna och så är kalaset färdigt.
Hela konkarongen tillverkas med fördel av gamla handdukar och lite stuvbitar. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DAGEN D

Jag hittade min almanacka i källaren. Allt som har med tid och rum och planering har fått stryka på foten sen Styrbjörn kom. Och almanackan hade hamnat i källaren. Jag har ingen aning om dagarna utan räknar bara utifrån när han föddes och när Love ska gå tillbaka till jobbet, vilket visade sig vara nästa vecka, jag blir som min mamma som fascineras över hur fort tiden gått. Det känns evighetslångt sen nionde augusti, men det är det inte.

När jag väl lokaliserat mig i tidsrymden inser jag att idag skulle han kommit, om han varit framme på planerat datum.

emerentia_bf

Istället är han över sex veckor. Och mår nog som bebisar mår mest. Somnar ibland bara till pianokonsert och vill helst äta hela tiden.
Men jag undrar när oron ska lägga sig. När jag ska sluta rycka undan filten för att få se andetagen. Det verkar inte som att baby bluesen tog mig, kanske blev det en alldeles för chockartad start, där överlevnadsinstinkten var det som fick ta över och inte funderingarna. Eller så är det tack vare det fantastiska stödet vi fick på sjukhuset. En enda sjuksköterska kan jag klaga lite på, alla andra var fantastiska, från överläkaren till förlossningsläkaren, barnsjuksköterskorna och undersköterskorna på Neonatal. Skrattade, skojade och brydde sig, trots överbeläggning, dåliga resurser och superstress. Där låg jag och kände mig som en prinsessa, bortsett från min uppskurna mage, kateter och oförmåga att röra mig. Men oron finns där ändå, kanske försvinner den aldrig, kanske är det just det här som är föräldraskap. Att alltid oroa sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PLÖTSLIGT AMNINGSAKTIVIST

Efter att nu varit mamma en månad har jag redan hunnit med sura blickar när jag kommit dragande på min vagn när utrymmet varit något smalt, men också hunnit inse att jag är en amningsaktivist. Inget utrymme är fel för att amma. Något alla i min omgivning bara fått lära sig. På släktmiddagen, i busskuren, i motionsspåret, på gatan. Funkar det så funkar det och det viktiga för mig är att ingen annan än jag (och Styrbjörn då) är den som begränsar hans matintag. 

Har även provat att pumpa gående genom allén samt i pausen utanför operan. Det har också fungerat. Generellt fungerar brösten som sämst hemma, när Styrbjörn gråter, då sprutar de och jag behöver uppsöka handfat eller linda överkroppen med en handduk eller tre.

Så, här är mina topp 4 amningar hittills: 

Ute på gatan i stan. Lite jobbig premiär, men fick beröm för söt bebis av gullig undersköterska : 7 poäng! 

I Pias butik, go stol, men jobbigt pga kunder trodde att jag fortfarande jobbade där och blev lite obekväma. 5 poäng.

I vår bil stående i Majorna när Love köpte pianopall. Lite meckigt med bältet (varför tog jag ej av det?!) och jobbigt att byta blöja efteråt. 3 poäng.

I busskuren på Sanktsigfridsplan. Det här var toppen, bra klänning (ett lån) och lugnt och varmt trots den sena timmen. Hann precis klart tills vagnen kom=bonus. Hade varit 10 poäng om det inte vore för den något obekväma sittplatsen. Nu blir det en 9a.

Släktmiddagen är inte förevigad och den var mest krånglig. Dock är Styrbjörn lika nöjd oavsett var vi är och avslutar alltid ett matpass med den här posen:

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PÅ PAUS

Efter några veckors paus här och i livet börjar jag efter att idag ha varit ute på en halvrask promenad i Skatås känna att jag är tillbaka.

Att få barn sju veckor tidigt har varit en pärs. Omtumlande och stressigt, oroligt och ångestdrypande. 

Vi fick stanna på neonatalavdelningen ett tag, har varit inskrivna i hemsjukvården sen dess och försökt komma underfund med både Styrbjörns liv och vårt nya.

Mitt i allt förlorar våra vänner sitt barn och vi fastnar i en oro vi aldrig känt på innan. Vi tittar så att han andas varje minut. Skrämmer honom ibland bara för att se honom rycka till och drar ibland bort hans filt av samma anledning. Det känns som om att vi kämpar mot klockan. Rädslan över att han skulle dö i magen har ersatts med en skräck att han ska dö utanför. Kanske är det bara så här det är att vara förälder tänker vi. Eller så är det någonting annat, övermänskligt.

Men Styrbjörn är stark och mår bra, det är bara mamman det är fel på. Redan på sjukhuset fick jag skrivas in igen och få dropp med vätska, jag var så uttorkad att jag rörde mig långsamt. Och när jag kom hem lyckades jag med att få inflammation både i snittet och i kroppen min. 

Ibland går jag runt på paus och bara väntar på att någonting mer dåligt ska hända. Kuratorn på Östras ord ”försök att njuta” ekar i huvudet, min mamma påminner oss om att lukta på honom. Och det gör vi nu när alla slangar och sladdar är borta och han inte längre luktar plast och sjukhus.

Imorgon skrivs vi ut från sjukvården. Då börjar livet på riktigt och Styrbjörn blir 37 veckor (4 ute i världen) och ansvaret ligger helt på oss. Det är svindlande. Han är vår. Och han lever. Nu ska vi lukta och njuta.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Vi diskuterar inte ekologiskt så mycket hemma. Vi köper det bara. Gurka, tomater, paprika (lite svårhittat ibland). När det kommer till bebisen har vi köpt det mesta begagnat, jag har stickat av gamla garner från myrornas, och i de flesta plaggen står det ”organic cotton” vilket ju känns extra bra, de är inte bara urtvättade de är också ekologiska i grunden. Summasumarum har vi nog maximalt 8 plagg som är nyinköpta. Jag har läst och inspirerats av Emma Elwin (som ibland ger mig lite väl mycket köp-begär för att vara en bra hållbar inspiration dock) och blev gruvligt besviken när vi inte kunde beställa den giftfria vagn då den inte längre såldes i Sverige (jag jagade återförsäljaren i veckor, mailade, ringde, smsade) men hon har ändå gjort att jag inte lockats till nyköp, utan orkat stanna på min inslagna väg: köp använt, ärv, sy själv.

Men så kommer vi till gosedjuret. Det är nästan det enda som finns kvar på vår lista över saker vi känner att vi behöver. Jag har sytt den här grisen som just nu inte har något namn, det är ju svårt att döpa gosedjuren innan ägaren har något att säga till om. Det får helt enkelt bli en namngivningsceremoni lite senare.
Emerentia_Gris
Men nu när BB-väskan skulle börja planeras (jag packar den inte pga tänker att jag då kommer (som Love konstant skämtar med all sjukhuspersonal om) föda i november) insåg jag att Grisen är otroligt stor. Grisen är i ungefär samma storlek som barnet kommer vara när hen kommer (om hen nu inte kommer i november det vill säga). Så då började jakten på ett ekologiskt, giftfritt gosedjur.
Och se så mycket fint vi hittade:
noshorning12

anka_3

fagel_2
Förlåt alla som kanske köpte de här gosedjuren redan. Men det är det tråkigaste jag sett. Jag vill ha en ullig-gullig björn eller kanin eller får eller gris eller någonting annat som liksom känns lite mysigt. Och då kommer vi till det trista med ekologiskt. För ibland blir det inte riktigt lika bra. Det är som om att alla pengar går till produktionen och designen kommer liksom på efterkälken, den glöms nästan bort. Jag kämpar ivrigt emot min mamma om att eko-kläder måste vara växtfärgade stora linnesjok, men ibland falerar det när jag ser gosedjur som den där rutiga noshörningen där uppe. Då får hon rätt. Och det gör lika ont i hjärtat då som det smakar illa i munnen när en öppnar de ekologiska torkade aprikoserna och de är alldeles bruna och fula (i jämförelse med de konventionellt odlade besprutade väldigt aprikosfärgade och fina) och sen inte smakar så gott heller. Åh, då kan jag känna hur alla mina argument bara faller.
Men tittar vi vidare hittar vi detta:
18440000_default
HUR gulligt som helst. På precis alla plan, ekologisk bomull, bra stoppning, mjukt och ulligt. Förutom prislappen. 465 kronor.
Och jo, ja vi kan visserligen ta beslutet att vi köper ett gosedjur för 465 kronor och sen inte så många mer, då får det vara bra med grisen, björnen och räv-skallran vi redan köpt. Och sen inget mer. Och det är ju självklart ett hållbarhetstänk i bara just den lite mer minimala konsumtionen, den avvägda och planerade konsumtionen. Och vi som familj har råd, om vi avstår från en öl och en middag ute, att köpa den här på studs. Men! Men! MEN! Det stör mig. Det stör mig att en ekologisk nalle kostar 465 kronor, för det för att det inte är tillgängligt för alla, och det borde det.
Så jag beställer hem den här nallen och förbannar den. Och hoppas att den ALDRIG kommer bort någonsin, för när jag hör om andras strategier om att köpa 10 likadana apor från IKEA känner jag att det ju är otroligt smart, men också ohållbart. Fast smart. Men ohållbart. Men smart. Ja, ni fattar. Jag tror aldrig att jag ställts inför ansvaret praktisk VS hållbarhetsprinciper lika mycket som nu. Det är definitivt ställt på sin spets.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Men det är ju väldigt svårt att låta bli. Jag har ärligt talat ingen aning om vad  jag ska skriva om annars.

Just nu tänker jag nästan enbart på BB-väskan. Jag packar alltid som om att jag ska flytta hemifrån så fort jag går utanför dörren. En vet ju aldrig när en kan behöva en extra kofta, regnjacka, några äpplen, telefonladdare, block, penna, kalender, en bok, stickor och garn eller nagelacksremover. Jag är en blandning av en levande flyttlåda (den där sista där allt tjafs åker ner) och ett apotek (för övrigt, köp Teppzin, den har en glasflaska och kan inte ätas upp av hundar!).
Men till BB vill jag liksom inte komma allt för välpackad, jag är lite rädd att bli hon som de pratar om på kafferasten (okej, i en bättre värld hinner Barnmorskorna med att ha kafferast) i all evighet ”minns ni hon som hade med iPad och badbyxor och solkräm?” ”ja! just det! hon som verkade tro att hon skulle till Mallis med två olika väskor och tre par skor?” ”Ja, jesus, ungen var ju gullig, men mamman verkade galen”. Ni fattar.

Dock har jag fått några bra tips. Mjukt toalettpapper, morgonrock, tofflor och egen kudde. Låter ungefär som det jag även hemma propsar på, så att inte göra det bara för att jag ska till förlossningen verkar ju idiotiskt.
Men, för att skingra tankarna tar jag Stina på en morgonpromenad, berömmer henne så fort hon kissar, hoppas innerligt att rumsrenheten är här för att stanna och plötsligt ser vår gata ut såhär:
FullSizeRender (3)
Då funderar jag lite på den där banan som meterolog jag tänkte mig ett slag, men lade ner mitt i alla fluviala flöden och rännilar. Geografi blev aldrig så roligt som det var på gymnasiet helt enkelt. När jag närstuderar bilden inser ajg dock hru tråkigt HSB har gjort med husen, korrigerad plåt all over the place istället för originalets puts. Måtte de inse sitt misstag och ta bort det där snart, vem vill bo i en plåtburk?
Men åter till BB-väskan, jag vill ju gärna pricka av att den är gjord på min lista.
Vad packade du? (om du nu packat någon) Vad klarade du dig inte utan? Vad saknade du och vad sket du fullständigt i när allt kom omkring?

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


För flera år sen fick jag en idé till en barnboksserie, sen dess har jag gjort allt annat för att slippa skriva, tänka, skapa. Jag skrev liksom ut mig, skrev bort mig, tappade allt. Men så tänkte jag: föräldraledigheten kan jag ju utnyttja. Och som vanligt när jag börjat så ett frö till någon typ av planering vill jag skita i den o sätta igång direkt. 

Så nu har jag skickat ett utkast för provläsning hos mina bästa fyraåringar, och till Hanna som ska illustrera det hela lite bättre än vad jag gjort på skisserna. 

Och så har jag vågat mig på att skicka ett annat manus till Linda Skugge. Hon erbjöd sig att läsa lite om jag ville börja skriva igen och efter att ha funderat på att skylla på fylla och skicka manuset mitt i natten insåg jag ju att jag inte kan det längre pga preggo så var det bara att riva av det där plåstret. 

Så! Ett manus skickat, ett skrivet, och föräldraledigheten är fortfarande en och en halv månad bort. Tänka sig! Kanske slår jag Camilla Läckberg i produktivitet när jag är redo att lämna över ungen till hens pappa att ta över föräldraledighetspinnen. Vem vet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA