Emerentia

Tag: Bok

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LAKRITSKOLOR OCH SEMESTER

Smaka på det ordet. Inte på lakritskolan utan på semestern.

S-E-M-E-S-T-E-R.

Jag inleder den med att vakna tidigt och med bara en liten liten lampa ligga i soffan och läsa Utan personligt ansvar. Den påminner mig om mig. Om jagandet, om osjälvständigheten, om uppgivandet av sig själv som egen person.

Hur kunde jag, smarta männska, så många gånger ge upp allt för det andra könet? Göra mig till, krumbuktera, vrida, vända, förändra? Det är verkligen först den gången en sluppit allt det där som en kan inse att det inte ska behövas. Men jag var väl hellre förändrad än ensam.
Att bli ihop med någon lika konstig och knäpp som jag själv är det största genidrag jag hittills gjort. Slippa ursäkta, förändra, göra mig till. Socialt speciella båda två utgör en ganska bra kombo: ingen skäms.

Men åter till semestern.
Den kommer att avnjutas hemma. Det finns inget bättre än att vara ledig hemma. Tänk va. Bara gå runt och skrota, läsa lite, spela lite spel, dricka mängder med te, ta en promenad längst med Linnégatan.
För första gången på flera år har jag ett jobb att gå tillbaka till efter jul. Det finns ingen ångest eller oro över att inte ha jobb eller sysselsättning. Över att inte få in pengar eller ha råd att betala hyran.
Det borde fanimej vara en mänsklig rättighet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GENERATION Y

Jag tillhör visst den.
Men jag måste googla lite ändå.
Trots att jag skrivit om det i min bok (som jag skickade in på runda 2 idag!!!).
Och kallat den Generationsromanen.

Jag har blivit tillfrågad att skriva i en antologi om just Generation Y.

Tydligen är det stora med Generation Y internet, i alla fall enligt Wikipedia.
Jag använder internet hela tiden.
Men tycker det är lite skönt att vara utan det ändå, om det är jag som valt det.

Enligt SvD är Generation Y det här:
Generation Y surfar mellan stilar, experimenterar med olika identiteter och kan tillhöra olika subkulturer, allt beroende på vilket humör man är på när man vaknar på morgonen.

Jag vet inte jag, jag tittar i garderoben och känner att det hänger samma svarta klänningar där som alltid.
Jag får fortsätta fundera.
Sen kan jag skriva.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TACK, MEN NEJ TACK.

En gång skrev jag som aldrig förr. Flera hundra sidor som blev en bok. Jag printade ut den i skolan några kvällar i rad och sen bad jag min pappa skicka upp ett gäng kuvert åt mig och sen lade jag alla de där manusen på brevlådan och sen väntade jag.
Sen kom brev efter brev.
Tack men nej tack.
Jag hittade ett av de där breven igår. Jag ramade in det och hängde upp det ovanför pianot.
Som en påminnelse.
Att revanschen finns där att ta när jag orkar.
För Oscar har nog rätt ändå, skriva, det kommer jag alltid kunna göra. Jag ska bara tro på det också.
Brev2

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ja, så säger jag, om och om igen. Jag pratar med mig själv, det har blivit så mycket mer tydligt nu när jag plötsligt sitter bredvid någon på kontoret. De frågar vad jag pratar om och jag vet inte riktigt, för jag kan inte hålla det inom mig, utan säger det högt. Rakt ut ba.

Sara frågar om jag grubblar, jag börjar prata om röster och om saker jag tänker på, det var inte så hon menade säger hon, så vi släpper det. Jag tänker inte så mycket tänker jag och låter det vara. Hur mycket låter du vara frågar hon. Jag svarar ”ingenting”. Och låter det vara. Det fortsätter så lite, som en monolog i dialogform. Det hade kunnat vara bara jag som pratade, fast det är det inte, det är någon mer. Där sitter Sara i en stol, hon ler så att glasögonen åker upp lite på näsan för att kinderna liksom pressar upp dem.

Jag borde skriva på Boken tänker jag. Så jag gör det. Det är så jag jobbar säger jag. Jag gör det jag ska. Fast inte hela tiden. Ibland slarvar jag. Jag städar inte så ofta när allt kommer omkring.

Till lunch dricekr jag en treo och äter knäckebröd med lite ost på. Inget smör. Jag gillar inte smör. Det handlar om konsistensen, den är äcklig. Men messmörskonsistensen är värst. Den kräks jag av. Det är något vidrigt med att bita i smör, det liksom ilar i tänderna och hela kroppen.

Du är allt bra dum du, det är bara att bestämma sig säger jag, och så bestämmer jag. Från och med nu ska jag använda eyeliner oftare till vardags, så som jag gjorde förut. Jag ska klä mig fint och jag ska gå upp när klockan ringer. Och jag ska sluta svära så förbaskat.

Jag är allt bra dum jag, det var ju bara att bestämma sig.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÅT HELVETE MED HIMMELEN

Jag är trött, men jag skriver, jag skriver för att det är mitt jobb. Skrivskrivskriv. Ibland undrar jag varför jag valt att jobba med att skriva, men ja, jag kan ju ingenting annat. Och spela skivor då, men det ger mig inte riktigt så mycket pengar än. I alla fall. Jag skriver.
Nu ska jag skicka det jag skrivit till Annika, för att få respons och se vad hon tycker, förr fanns det något kittlande med det, att andra skulle läsa mig, eller inte kittlande, men nervöst, nu är det mer något nödvändigt, jag skriver väl inte för mig själv heller tänker jag. Men det gör jag ju, för allt måste ju komma ut någonstans. Jag kommer aldrig bli en bra psykologkund, jag skriver så mycket bättre än jag pratar när det kommer till känslor. Det skulle bara vara en besvikelse, det lovar jag.

Nu ska jag yoga.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. ATT KLÄ SIG FÖR BRÖLLOP
  5. BABYMOON