Emerentia

Tag: Bok

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION: FÄRJAN

Boklyssnandet går vidare. När jag syr lyssnar jag alltid på böcker och de senaste kvällarna har jag valt ljudboken istället för TV. Och det senaste har varit Mats Strandbergs Färjan.

Jag tänker mest på Rederiet och den där gången jag åkte Finlandsfärja med Hedda och Swing och jag grät i panik och ångest hela taxiresan hem när vi gått i land i Sverige igen. Det var det värsta jag gjort. Som en löneresa på Ryan Air upphöjt till 1000. Fulla människor innan vi gick på, halva resekassan spenderad redan i terminalen. Jage med tex freens vagnar och så vidare. Mitt människoförakt fick sig en utmaning, eller snarare ett uppsving.
När jag istället bara tänker på Rederiet minns jag scenen jag som 10-åring tyckte var ursexig när kapten Rolf Dahlén hade en kärleksaffär med en gravid städerska. Ingenting av det där har Färjan, eller allt snarare. Plus vampyrer.


Det enda jag kan tänka är att jag kanske hade valet läsa den här ändå, låta den krypa lite mer under skinnet. När jag lyssnar på den försvinner jag ibland bort i andra tankar, men kanske hade jag då blivit för skraj. Att vara ensam igår kväll var en lite större pärs än vanligt, kan jag tillägga. Samtidigt så har jag så otroligt svårt att kapitulera och tro på människoätande galningar. Dock funderar jag på hur den gör sig på film, om folk svimmar under Raw, vad gör de då när Färjan går upp på bio?
Det som sätter skräck i mig är deras utsatthet, hur hela färjan fylls med skräck. Hur ensamma de är, utan kontakt med omvärlden. För visst, det var ”I rymden kan ingen höra dig skrika” som lanserade Alien-filmerna, men ingen hör dig skrika på Östersjön heller, verkar det som.

Och en resa på Östersjön känns bra mycket mer realistiskt än en resa i rymden.

Nu väntar vi bara på maj-månad så att vi kan hugga tag i den här.

PS! För den som vill läsa mer om vad ni kan läsa om, tryck på kategorin RECENSIONER, så dyker allt jag tyckt till om upp!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LAKRITSKOLOR OCH SEMESTER

Smaka på det ordet. Inte på lakritskolan utan på semestern.

S-E-M-E-S-T-E-R.

Jag inleder den med att vakna tidigt och med bara en liten liten lampa ligga i soffan och läsa Utan personligt ansvar. Den påminner mig om mig. Om jagandet, om osjälvständigheten, om uppgivandet av sig själv som egen person.

Hur kunde jag, smarta männska, så många gånger ge upp allt för det andra könet? Göra mig till, krumbuktera, vrida, vända, förändra? Det är verkligen först den gången en sluppit allt det där som en kan inse att det inte ska behövas. Men jag var väl hellre förändrad än ensam.
Att bli ihop med någon lika konstig och knäpp som jag själv är det största genidrag jag hittills gjort. Slippa ursäkta, förändra, göra mig till. Socialt speciella båda två utgör en ganska bra kombo: ingen skäms.

Men åter till semestern.
Den kommer att avnjutas hemma. Det finns inget bättre än att vara ledig hemma. Tänk va. Bara gå runt och skrota, läsa lite, spela lite spel, dricka mängder med te, ta en promenad längst med Linnégatan.
För första gången på flera år har jag ett jobb att gå tillbaka till efter jul. Det finns ingen ångest eller oro över att inte ha jobb eller sysselsättning. Över att inte få in pengar eller ha råd att betala hyran.
Det borde fanimej vara en mänsklig rättighet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE

Idag har jag läst, det gjorde jag igår också, men idag blev jag klar med Egenmäktigt Förfarande.


Jag hade länge tänkt att låna boken på biblioteket, men eftersom jag aldrig kom mig iväg dit var det lika bra att köpa den.
Sagt och gjort, igår köpte jag den i bokaffären nere i mitt område (jag försöker hålla mig så nära hemma som möjligt, det vore roligt om stadsdelen blev mer än Condecco och söndagsmiddagar för 89:-. Så jag gynnar helt enkelt de i närområdet.

I alla fall, nu är den läst.
Jag uttryckte mitt motstånd ganska tidigt, jag smsade Cecilia om att jag inte riktigt visste vad jag kände.
Det är nackdelen med att dra ut på ett bokköp, alla andra har tyckt någonting.
Och ska jag vara ärlig är jag trött på äldre-erkända-män-vs-unga-ambitiösa-kvinnor-som-förlorar-sig-romaner.
Det första som slår mig är att jag konstant slungas tillbaka till 30-40-talet och plötsligt dyker det upp en mobiltelefon. Det irriterar mig. Jag kanske borde ta det som att kärlek är oföränderlig, men det är svårt. Så där besatt förälskad går det att vara  oavsett tidsålder. Kanske betedde sig dinosaurierna på precis samma sätt. Det är visserligen svårt för mig att veta just det där om dinosaurierna.
Det blir en sån där bok jag inte släpper, men konstant tänker att jag borde sakta ner takten på läsningen. Jag ville liksom dra ut på det, hinna tänka mer, men när jag kunde lägga den ifrån mig var jag någonstans ändå mätt. Jag hade nog inte orkat läsa mer om mig själv.

För så är det.
Jag har varit precis sådär kär som Ester är i boken. Jag har gått varv efter varv efter varv runt kvarter för att se om personen som bor där inne bara kanske skulle ta en promenad. Jag har suttit i trappen mitt emot och väntat tills det tänts i trappan på andra sidan gatan bara för att förstå att det är någon av personens kanske 15 grannar som är på väg ut.
Jag har erbjudit allt, min kropp eller bara en omgång TV-spel.
Och jag har fått nej, men ändå hört av mig igen.

Jag har varit Ester. Fast kanske inte så stark ändå, jag har förlorat mig mer. Jag har aldrig klarat av att anklaga någon för egenmäktigt förfarande. Jag har snarare sagt att ”du kan ju höra av dig när du vill” och sen gått med hoppet som en brosch på jackan.

Och visserligen är det fantastiskt skönt med igenkänning, men åh vad lyxigt det vore att läsa något om en helt skrupelfri kvinna.

Nu tänker jag låna min vän Sebastians ord:
”För den som är kär fungerar varje kärleksskildring som ett horoskop.”
Och för den som heter Emerentia går det bra att läsa vilken sida som helst i Egenmäktigt förfarande för att känna sig träffad och analyserad. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GENERATION Y

Jag tillhör visst den.
Men jag måste googla lite ändå.
Trots att jag skrivit om det i min bok (som jag skickade in på runda 2 idag!!!).
Och kallat den Generationsromanen.

Jag har blivit tillfrågad att skriva i en antologi om just Generation Y.

Tydligen är det stora med Generation Y internet, i alla fall enligt Wikipedia.
Jag använder internet hela tiden.
Men tycker det är lite skönt att vara utan det ändå, om det är jag som valt det.

Enligt SvD är Generation Y det här:
Generation Y surfar mellan stilar, experimenterar med olika identiteter och kan tillhöra olika subkulturer, allt beroende på vilket humör man är på när man vaknar på morgonen.

Jag vet inte jag, jag tittar i garderoben och känner att det hänger samma svarta klänningar där som alltid.
Jag får fortsätta fundera.
Sen kan jag skriva.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TACK, MEN NEJ TACK.

En gång skrev jag som aldrig förr. Flera hundra sidor som blev en bok. Jag printade ut den i skolan några kvällar i rad och sen bad jag min pappa skicka upp ett gäng kuvert åt mig och sen lade jag alla de där manusen på brevlådan och sen väntade jag.
Sen kom brev efter brev.
Tack men nej tack.
Jag hittade ett av de där breven igår. Jag ramade in det och hängde upp det ovanför pianot.
Som en påminnelse.
Att revanschen finns där att ta när jag orkar.
För Oscar har nog rätt ändå, skriva, det kommer jag alltid kunna göra. Jag ska bara tro på det också.
Brev2

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA