Emerentia

Tag: bygga

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje dag går vi några rundor i kvarteret, det ska sovas, kissas, bajsas. Livet med barn och hund bjuder på en massa, men också rutiner som tar oss fram och tillbaka på gatorna i Kålltorp.
I flera veckor har ett av bostadsbolaget Poseidons hus renoverats här, ny fasad och idag, plötsligt nya fönster. De gamla karmarna ligger söndertrasade, men rutorna står prydligt uppradade längs med huset.


Jag undrar vad som ska hända med de där fönstren. Och varför karmarna inte tas om hand. Varför de inte bjuds ut direkt till boende i området som vill och orkar ta tillvara på områdets riktiga charm. Boende som tar sitt ansvar och som inte är ett stort bostadsbolag som ska värna om miljö, men inte gör det lätt för andra att återbruka.

Det händer någonting när jag går förbi där. Det bubblar i mig. Kanske har jag blivit smittad av Ulla Skoog eller någon i Byggnadsvårds-gruppen jag nyss gick med i, någonting är det som upprör mig så. Jag ringer Poseidon, men ingen kan svara, de jobbar tydligen i distrikt och distrikt öster är inte på plats förrän på torsdag. Deras informationschef går att nå först imorgon kl 07:45.
Det är en blandning av egoism och stridslystenhet. Jag vill slåss för de här fönstrens skull på samma sätt som jag ville slåss för träden i lekparken när jag var sju. Men jag vill heller inte att fönstren slängs innan imorgon kl 07:45 så att jag kan förbarma mig över dem för att kunna sätta dem på mitt eget hus.

Om vi förutsätter det bästa så tänker de köra alla rutor, utan karmarna, till Återbruket och låter ytterligare någon bygga ett växthus av de gamla fönstren. Och så tänker vi att de som bor i lägenheterna får härliga nya fönster som är underhållsfria.

Men om vi förutsätter det värsta, då ska fönstrena tippas i en container, karmarna brännas och de som bor i husen får visserligen nya fönster, men också en hyreshöjning och förlorad inom- och utomhusmiljö och så otroligt mycket sämre estetik. De gamla fina fönstren, med haspar och hakar försvinner, slängs, kasseras och känslan i kvarteret försvinner.
Och skulle Poseidon argumentera att fönstren varit eftersatta och i dålig kvalité, då snackar de bara skit. Då borde de själva tagit hand om sina fönster bättre, och 30-talsfönster brukar dessutom bestå av prima virke.

(Plus i kanten för Poseidons hyresgäster som själva startart återbruksrum, där det går att återbruka fullt fungerande föremål och möbler som andra tröttnat på) Dock verkar återbruket som Poseidon stoltserar med vara deras hyresgästers förtjänst. Åtminstone av vad deras hemsida meddelar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VÅRT EVIGA IKEA-HACK

Nu har vi gjort det igen! Hackat en IKEA-möbel. Eller snarare: en IKEA-katalogisering.

Vi köper helt enkelt den superenkla hyllan Grundtal som brukar visas i badrum och kök och monterar den i hallen som en skohylla. Matchar vår loppade 30-talshängare och tar inte stryk av lite blöta skor! Vi gjorde det på Prinsgatan och igår monterade vi upp en hylla vi hade liggande i källaren! Golvyta fri och skor upp!

Varsegod för tips!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

img_8291Och äpplena inplockade! Förra helgen hade vi lyckan att ha Pia här, hon ska planera om vår trädgård, jag har mängder av idéer i huvudet, men att få hjälp från någon känns så himla lyxigt när en ammar stup i kvarten och känner sig lite, minst sagt, rörig. Planen är i dagsläget att montera ner det sista gamla trädäcket som dröjer sig kvar längst ner i trädgården. 12816897Där ska vi sen lägga på lite jord och sist lägga ut skifferplattor och så gräs. Vi vill skapa en grön plats längst ner där med klättrande växter och Pia fick oss att fundera på Vildvin, vilket vi redan har lite av.

12813774Här syns det tydligt vad vi faktiskt gjort redan. Vi har tagit bort muren runt trädet, fått bort all trall (dock inte fått gräs överallt än) och flyttat all växtlighet framför altanen, och lagt ny altan.   12813781
img_4411Nu har vi istället lyxen att ha den här altanen att hänga på: (just här med otroligt romantisk bröllopsstyling, ingenting som hänger där till vardags)
img_4889
img_4873

Förutom att ta bort trall och anlägga en mer naturlig liten yta att vistas på tänker vi gräva upp jordgubbsplantorna, anlägga några pallkragar för att få till örter och lite småodlingar. Men mest är det upp till Pia och hur hon visualiserar våra lite över 100 kvadrat trädgård.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VART FÖRSVANN ENERGIN?

Det är som att luften gått ur mig, nu sitter jag här i det som är tänkt att vara amningsfåtöljen när ungen väl har kommit och lyssnar till ljudet av speldosan och känner mig som 350 kilo valross. Jag vet att det där med valrossen inte stämmer, jag kämpar med mellanmålen och igår gissade någon att jag skulle föda först i november. 

Men tröttheten överdriver jag inte. Eller snarare: det matta, uttömda, det liksom sömniga. 

Jag hade tänkt baka och skura av sängen och kanske sy någonting, men jag ligger bara här. Kanske kan jag komma mig för att quilta ett bomullstäcke eller kanske åtminstone hade jag tänkt att jag skulle sy ett nytt överdrag till den hemskt fula amningskudden jag köpt på loppis och numera sover med som om det vore en älskare varje natt. Men nej. Jag fastnar här, jag hör hur Love visslar på utsidan när han hamrar på altanen och jag orkar bara tänka på om eller hur jag ska skriva ett förlossningsbrev. 

Fellow mamas: borde jag? Är det smart? Kanske känns själva förlossningen lite mer påtaglig då? För tiden krymper. Imorgon läser vi högt ur appen igen för då går vi in i vecka 31. 

Förutom förlossningsbrevet (berätta gärna hur ni gjort eller inte gjort!) så beundrar jag det jag igår la min sista gnutta energi på: babysittern! 

Jag vet att jag sa att vi inte skulle ha någon, men när en hiskeligt ful sådan kostade 40 kronor på Lions Loppis i helgen slog jag till, sprättade sönder, klippte till och sydde en ny av en stuvbit jeans jag hade hemma. Selet är av handtagen till en gammal väska och knäppet var från den gamla sittern. Helt enkelt: inga nya köp, bara gammal bös. Förutom min tid kändes 40 kronor som överkomligt när det kom till att ändå införskaffa en pryl till. Och jag skyfflar undan samvetet med att min mamma sa ”det är bara grejen” och att den var just 100 år gammal och inte någon ny pryl. 

Men som sagt: snälla rara: skriv i kommentarerna om era förlossningsbrev, eller hur ni tänkte kring dem snarare. 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

BYGGANDET AV EN ALTAN

Visst, jag stickar mest. Och lyssnar på P3 Serie (så bra!) men vi bygger också. Nu ser det ut så här:
Inte mycket för världen kanske, men det går framåt och nu har vi köpt virke att börja jobba med. När vi klarat det här klarar vi allt. Målet är att vi ska kunna njuta hela augusti. Vilken behövs eftersom vi håller (andra människors) bröllop första helgen i augusti och det vore trevligt att slippa en leråker här då. 

Förutom stickningen googlar jag fönster och 30-tal. Vårt 30-talshus är liksom mitt emellan funkis och 20-tal. Det är enkelt, men samtidigt inte supermodernt i puts utan mer klassiskt i trä. Just fönstren och altandörr är ett aber då. Vi skulle kanske vilja släppa in mer ljus, men vill samtidigt att det mesta vi gör ska vara lite mer tidsenligt. Drömmen vore att hitta någon som kanske bott i huset eller något närliggande länge och då har några gamla foton. 

Hittills har vi ju lyckats ta bort den anlagda trädgården som definitivt osade tidigt 00-tal, sålt av det otroligt moderna badkaret, fått bort lite av de kritvita väggarna och bytt ut de flådiga mässingshandtagen och bytt till originalhandtagen (fanns på ett gäng dörrar i källaren och vi har helt sonika bytt rakt av eftersom källaren ändå har lååååång väg kvar tills den är tidsenlig). De små sakerna har i det stora hela gjort att hela huset känns lite lite bättre. Vi har också lyckats med draget att komma över ytterligare en riktig 30-talslampa. 

Nu återgår jag till det här: 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HEJDÅ TRALL!

Efter att ha kämpat och sen dragit på mig en otrolig träningsvärk känns det ändå rätt bra att ha gjort allt det där själv. Lite som när jag rev golvet, slipade brädorna under och slängde ut kaklet. Reder sig själv.

Just hantverkskunnandet (låter större än det är) men ickerädslan för att skruva, spika, riva, jag är så glad att jag fått det av min pappa, att han visat mig, att jag spacklat sen jag knappt kunde stå (åt lite väl mycket spackel tydligen) och fått reda mig själv. Himla skönt, jag önskar att alla kunde få ha det så.

Nu ska jag vila underarmarna (sån sanslös träningsvärk!) med Rapport och sista avsnittet av 30 grader i februari (läs Jonathans intervju med regissören Andrea Östlund här)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv