Emerentia

Tag: #decut2016

LUCKA 21

I teorin älskar jag december, kanske för att jag tror att det alltid är snö då, jag vill minnas att det alltid var snöigt när jag var liten? Jag minns pulkaåkningar, halkningar på väg till bussen, jag minns hur jag pulsat genom snön till skolan. Kanske stämmer ingenting av det här, kanske är allt bara projicerade bilder av hur december ska vara.


I praktiken är ju devember inte alls så där underbart och vitt. Det enda som är superhärligt är ju att det blir jul och nyår i slutet av månaden och att det är två saker att liksom fira. Sen tycker jag att lugnet ändå infinner sig i december, kanske för att jag än så länge inte har femitelva barn att köpa julklappar åt, göra presentkalendrar till eller så, men jag finner hela bakandet, kokandet och fixandet tillfredsställande och i år ska vi dessutom vara hemma hos oss på jul. Det är en helt ny känsla att ha ett eget hem där sånt är möjligt.

Vad vi ser på bilden? Mitt första försök på längdskidor hemma i trädgården cirka 2006. Jag bar kjol och strumpbyxor.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vi har diskuterat det här om och om igen hemma, och samtidigt pratat om det på ett större plan, när jag var liten fick vi önska oss precis vad som helst, jag önskade mig oftast en bondgård och mängder av djur, och då inte i någon miniatyrform, utan en riktig gård. Det hände ju aldrig, men det var så härligt att drömma. Mina önskelistor kunde vara milslånga, men jag visste också att jag aldrig skulle få allt jag önskade. Jag ser ingenting dåligt i att önska sig hur mycket, eller vad som helst, jag kan tycka att det är nyttigt, så länge medvetenheten om att en inte kan få allt, eller ens en bråkdel av det önskade. Och definitivt inte det högst upp på listan alla gånger. Och att önska sig fred, som jag också gjorde, verkar inte ens gå att önska sig såhär 20 år senare heller.

Men åter till årets önskelista. Jag kan inte komma på någonting. Jag kommer bara på saker jag behöver. Som en barnvagnsmuff, en mugghållare och en hårfön. Tre egentligen tråkiga, men nytta önskningar.

Efter att ha köpt en del till Stickans nya babygym häromdagen bestämde Love och jag att Stickan bara får fem saker, gymmet av min farbror, tillbehör till det från oss, en snutte och två loppade böcker. Sen får han säkert saker av resten av familjen, men det här är sakerna vi har inflytande över och som vi bestämt. Resten av pengarna skänker vi till Röda Korsets arbete i Aleppo.

Det finns ingenting annat som känns varken okej eller intressant. Jag vill ha fred. Nu. Och det enda jag kan göra är att hjälpa till. Inte allt, bara lite, men ändå någonting.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 17: EN PERSON JAG SAKNAR I JUL

Jag hade önskat att de här två hade kunnat vara med i år, om så bara för en liten stund. Min farmor hade varit 91 i år och farfar än äldre, så jag är så ytterst tacksam att min mormor finns kvar, 93 år och pigg. Det är himla fint och skönt och alldeles fantastiskt. Jag var så liten när min morfar gick bort, men jag hade gärna suttit bredvid när han la en omgång patiens.

Och allra helst hade farmor fått dyka upp i den här glittriga stassen. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 16: SÅ FIRAR JAG JUL I ÅR

Redan i höstas bestämde Love och jag att vi båda skulle visionera julafton, vi bestämde att var och en skulle få beskriva dröm-julen, och ingen skulle bli avbruten, oftast har vi båda rätt lätt att avbryta den andre och vi tar gärna över samtalet med våra egna visioner.

Så, med våra nya regler försöker vi minska avbrytandet och när det kom till just julvurmandet fungerade det faktiskt, det viktigaste var att båda fick fantisera, och ingen invände mot att det tydligen låg metervis med snö på marken, att Stinas päls var borstad eller att det luktade gott i hela huset.

Och efter att ha jämför våra två drömmar har vi bestämt att det viktigaste för oss är att julen inte börjar den 24e. Utan att vi den 23e bara är hemma, fixar det sista, i lugn takt lagar den sista julmaten, tar en promenad, ser en film, lyssnar på julmusik. På själva julafton vaknar vi vår första jul här, och då på vinden, för nu har vi bytt sovrum! Där uppe finns det en liten liten gran och våra julstrumpor.
Alla får en present var i julstrumpan. Även Stina, så klart.

Vi äter djurfri frukost här, vi har köpt Astrid & Apornas skinka, har rödbetssallad, senap och vörtbröd och så lyssnar vi på P1. Sen börjar vi klä på oss, och beger oss alla fyra till mina föräldrar och det stora firandet med mina kusiner. Sen åker vi hem lagom till Kalle, börjar värma på mat, blanda juldrinkar och duka bordet för sen på kvällen kommer min familj hit och firar kvällsfirande med middag och paket.

Och sen, när vi spelat en omgång monopol eller om någon annan får något nyare brädspel städar vi och går och lägger oss. Stickans första julafton är över och den 25e har vi all tid i världen att bara njuta.

PS! Nu kan du följa min blogg via bloglovin!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 15: SLÅ IN ÅRETS JULKLAPPAR

Nu inser jag att jag visserligen visat hur jag slår in årets julklappar, jag började ju slå in dem för att få lite julstämning. Men, eftersom jag både är en ordbajsare av rang och lite av en paketnörd kan vi ju prata lite om inslagningen.

Sen flera år tillbaka har vi böra köpt en sorts paketpapper, ett brunt klassiskt sådan, alla presenter slås in i det, såväl sommar-, födelsedags-, namnsdags-, som vilken annan sorts present som nu kan önskas slås in. Det minskar svinnet och hela jakten på papper. Dessutom är det lättare att hitta ett hållbart papper när det bara är brunt.

Till det har vi olika sorters snören och band. Till jul gillar jag jutesnören och i år hade vi tur att det fanns en gammal rulle rött jutesnöre liggande.  När jag i våras gick i keramik hade jag lite överbliven lera som jag passade på att trycka ut små grisar av, glasyren är lite hipp som happ, men det gröna blir ändå fint mot det bruna och det röda. Så några lyckligt lottade får dessutom något att hänga  granen den här julen.

Nördigast och onödigast är att jag inte gillar att tejpen syns, så helst använder jag inte tejp och sen är det nästan hemskt hur noga jag är med att vika papperskanten så att inga råa kanter syns. Onödigt, men livsnödvändigt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Åh, här hade ju mängder av bilder kunnat kvala in, men den här tar nog ändå priset. I alla fall i fnissighet.
Här ligger jag och känner mig nyammad, ganska morgonfräsch och tänker ”åh, jag skickar en fin bild på mig till Love.” Sen har vi fotobombaren där i bakgrunden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag hatar hemligheter, jag har svårt att hålla presenter hemliga länge, vill gärna berätta om alla överraskningar och planer direkt och delar precis allt med Love. Men kanske kan vi hitta 13 saker som ändå känns lite i magen. Även om det inte blir mina mörkaste hemligheter.

ska%cc%88rmavbild-2016-12-14-kl-13-31-12
– Jag har ett stort födelsemärke på höger höft. Jag har hatat det i alla tider och har fortfarande inte helt förenats med att jag har den där jättefläcken på sidan. Trots att jag tycker att fläckar är så himla fint.

– Jag svär alldeles för mycket, mest när barn är omkring, det är som om att det är tvångsmässigt. Det bara kommer. Annars brukar jag skärpa mig.

– Jag blir lätt paranoid och får för mig saker, som om att någon plötsligt mindes, och klandrade mig för hur jag var när jag var 19. Oscar säger att jag är paranoid, Emmy säger att det bara handlar om god fantasi. Jag ska försöka tro mer på Emmy.

– Jag fuskar ofta med dammningen, och är inte så bra på att ha varken ordning eller städat.

– Mitt i mitt hållbara tänk så köpte jag igår en julklapp till Stina och Love på TGR. Jag grämer mig och känner att jag nästan luktar plast in i huden nu.

– Jag är snål. Men också dumsnäll, så jag bjuder ofta på onödigheter, som folk en inte riktigt känner på järn. Istället för att bjussa mig själv och mina vänner med en kaffe någon gång då och då.

– Jag har ett fin-te och ett gäng fulteer, fulteerna bjuder jag oftast på när jag har gäster så jag får dricka det fyra engelska fintéet själv.

– Andra gången jag skulle gå till frisören hade jag med mig en bild av en tjej jag beundrade. Det var dock ingen skådis utan min värsta fiendes bästa vän. Jag klippte ut hennes ansikte och hade bara med mig själva håret. Frisyren blev inte alls lika snygg på mig. Kanske berodde det på att jag inte alls hade rött hår utan mörkt.

– Innan Love och jag träffades tänkte jag att jag aldrig skulle kunna vara ihop med någon som inte var minst sju år äldre än jag själv var. När Love visade sig vara 9 månader yngre fick jag panik.

– När vi ska iväg, oavsett om det bara är till butiken eller på promenad kan jag byta kläder säkert fem gånger för att jag inte trivs eller tycker något sitter skönt. Oftast blir det så att jag tar på mig det första jag provade ändå. Det gäller även Styrbjörns kläder.

– Jag är en tjatmoster och kan tjata till mig nästan vad som helst.

– Sen jag blev gravid har jag börjat svettas på ett helt nytt sett. Hej herr-deo!

– Jag blir lätt avundsjuk och kan lätt missunna andra framgång, jag jobbar mot det hela tiden och kämpar verkligen för att inte känna mig konkurrenutsatt och rädd för min egen position.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 12: 10 BLOGGAR JAG ÄLSKAR

Tio bloggar jag älskar. Oj, jag älskar inte 10 bloggar, men jag läser, njuter och förfasas, kanske inte ens 10 stycken inser jag nu. Sen tidigare har jag berättat om att jag ofta läser Emma Sundh (som jag ju stulit den här misskötta utmaningen av), Emma Elwin, Sandra Hjort, Chez Wood, Elsa Billgren, och Annika Leone, men jag kan kosta på mig att ge er fem ytterligare!

Just nu läser jag Blondinbellas blogg och äcklas lite över hur hon köpt ytterligare en sprillans bil, denna gång en SUV. Det känns så oansvarigt, otroligt miljöovänligt och mest bara obehagligt att vara så ung, så med men ändå så otroligt oinsatt och världsfrånvänd. Och då ska tilläggas att jag faktiskt vänt i frågan om Blondinbella och börjat gilla hennes nya image. Det här förstörde det så att säga. Trots att hon försöker äta mindre kött.

Jag läser Camilla Läckbergs blogg för att få en annan bild av föräldraskapet, de vågar lämna bort sitt barn, de har mat- och sovschema och de flaskmatar. Jag försöker utmana mig själv att inte irriteras över en del av deras val, samtidigt som jag håller med om vissa saker. Om att barn ska få konsekvenser och förstå att allt de gör inte är okej.

Sen brukar jag spara Cecilia Blankens blogg för att få läsa lite mer i en klump, jag skulle nog vilja vara Cecilia, en natt drömde jag att de skulle få barn igen, eller om det var en hund. Hon verkar sannerligen vara väldigt närvarande i mitt liv inser jag nu.

Sandra Beijers blogg läser jag också så där i ett kör, jag sparar och gottar liksom ner mig i hennes liv, vi är ju bekanta sen gammalt och det kan bli lite konstigt att läsa någon som en ändå känner lites blogg, det blir ju som om att jag känner henne sååååå mycket bättre än hon känner mig.

Hej Regina! Agnes blogg läser jag mycket för att vi är i smama situation ungefär, med hus och barn, men mest för att hon är så pysslig och inspirerar mig till att också göra småsaker hemma och verkligen ta mig tid till det.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. EN VECKA I BILDER