Emerentia

Tag: Feminism

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

GRÅTER OCH STÖR DE ANDRA

Det postades oändliga hyllningar och hälsningar igår på internationella kvinnodagen. Vissa saker tyckte jag bättre om än andra och tänkte att jag skulle dela med mig av de sakerna lite undan för undan.

Först ut är min vän Johannas 10 år gamla film om hennes farmors syster Linnea som institutionaliserades eftersom hon inte var som de andra. En viktig kortfilm om hur kvinnans utrymme lämnar lite för utsvävningar.

Lägg 10 minuter på den här filmen, antagligen kommer du som jag önska att den var minst tio minuter längre.

Cries and Disturbs the Others from Johanna Bernhardson on Vimeo.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Förra veckan gick mycket tid åt att prata om vårt nya nummer, men också till att tänka på Backstage och deras bokningar.

En gång för flera år sen, när jag precis börjat blogga och var bra under 18 beskrev någon min blogg som John Holms könsorgan, lika intressant som en bifftomat. Det har alltid förundrat mig, jag har alltid undrat över vad det egentligen betydde, men nu känner jag mig villig att använda samma ord om Backstage.

Att fortfarande tjata om att män ska sluta boka män känns konstigt nog främmande, det känns som någonting vi inte ska behöva göra längre. Men likt Nationalteatern fortsätter kvinnor kämpa, trots att de håller på att dö. Och den här gången handlar kämpet om DJ-bokningar.

Det jag som redaktör finner mest intressant i hela härvan är hur otillgängliga Stureplansgruppen/Avenygruppen gör sig. Jag tvingas ringa en pressperson som sen vill att jag mailar de ansvariga. På deras initiativ ska de alltså inte prata med mig, utan maila med mig, när jag sen säger att de får ringa, accepteras det, men personen som ringer mig hänvisar bara till deras vice VD. När jag sen vill ha tag i honom, då finns det inte på tal om att ringa, nej, Per Gunne nås via mail.

Per Gunne väljer också att inte svara på frågorna jag skickade honom, utan går bara med på en kommentar som han skickar mig morgonen efter.

Det är lätt att tro att det är för att medial uppmärksamhet är tråkig i sammanhanget, vilket ju är förståeligt, för det är det. Vem fan vill stå till svars för att vara imbecilla mansälskare utan strategi? Men det stannar inte vid Djungeltrumman och kritiken från oss. Utan nu visar det sig att Backstage på sin facebook-sida också väljer att radera de kommentarer som är negativa till deras mansvurmande bokningsstrategi.

Så nu börjar det om. Jag försöker nå Per Gunne igen, på mail, igen, jag skickar frågor, igen. Jag lär väl få svar med en kommentar, igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MÄN GÖR MEST!!!!

Det verkar som att det nästan alltid finns en tävling i vem som gör mest för planeten/fattiga/kvinnor/utsatta.

Hittan och dittan görs det saker, det startas initiativ där män ska följa kvinnor hem från krogen så de känner sig mindre ensamma, det startas föreläsningsturnéer där män pratar om sexuella trakasserier av kvinnor, det startas ja, jag vet inte, någon har säkert startat en heta-linje dit tjejer som känner att de bara måååååååste prata med en man om sin situation kan ringa och det finns säkert någon härlig entreprenör som sitter med en idé om någon app där de ska hjälpa kvinnor eller miljön att liksom bli bättre.

Och sen pratar de om det i media, de får kanske en krönike-spalt i någon (lokal) tidning, de kanske startar en egen tidning som egentligen är en blogg, eller så kanske de sitter i morgonsoffor, besöker TV-program för daglediga eller får några minuter hos Nordegren&Epstein.

Det mest intressanta är inte att de är män. Att de gör bra saker är toppen, men det handlar om utrymmet. Däri ligger mitt stora intresse. Hur män, så fort de ”bryr” (vinner på att bry) sig får de ett sjuhelvetes utrymme. Vi är så svältfödda på att män kan vara ungefär lika intresserade och engagerade i frågor som rör våld mot kvinnor/trakasserier/utsatthet att medierna går bananas. De bokas in, skeppas över landet, står i SVT Opinion.Det är inte ens nyhetens behag, det är en storhet, en uppoffring. De hyllas som om att det aldrig funnits någon som dem förr.

Fast det har det ju. Kvinnor som slagits för kvinnors skull har funnits i all evighet, och på det tåget har ett gäng män hoppat på, också i nästan all evighet. Men när männens klappande för bröstet, och mediernas stora intresse för deras uppoffring/bryddhet om samhället ifrågasätts, det är då allt rämnar.

Svaren på ”hur de kan vara lika historielösa som när Moderaterna sa någonting om att de startat arbetsrörelsen” (eller hur det nu var, det var ju så befängt att det inte ens finns anledning att komma ihåg påståendet) då är det lätt att känna sig mans-kränk och skriva saker som ”Du, jag har gjort med för saken än vad [insert kvinnoorganisation/parti/grupp] gjort på [insert valfri ganska lång tidsperiod, men som ändå är överkomlig]”. HALLÅ?!

Du, mansperson med mänskliga ambitioner, du har fått mer UTRYMME än vad [insert kvinnoorganisation/parti/grupp] fått  på [insert valfri ganska lång tidsperiod, men som ändå är överkomlig]. Ingenting annat.

Om du tänker efter kanske du, men lite tankekraft, inser att det beror på att du är man och du lyssnas på. Tänk om du skulle göra någonting av det också, inte bara din stora entreprenörsanda och vilja att höras/uttrycka dig, tänk om du ibland tackat nej, tipsat om en kvinna som gör samma sak. Vad hade hänt då? Fast det som inte får synas eller höras/får utrymme, de kanske inte finns för dig? Där är skillnaden mellan de som kämpar utan att slå sig för bröstet och de som gör det för att slå sig på bröstet. Och den skillnaden är ganska ofta likställd skillnaden mellan att vara en kvinna som kämpar och att vara en man som kämpar.

 

 

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

01 Omslag_v3

Så, då är det ute, mitt första ”riktiga” nummer av Djungeltrumman. Det är det numret där jag gjort precis som jag vill. Jag har lagt mig i den nya formgivningen som Therese har gjort, och jag har satt en naken man på framsidan.

Förlagan kan den smarta kanske redan ha anat, annars avslöjar jag den nu:
lana_del_rey_british_gq_cover_a_p

Det finns något spännande att ta någonting vanligt och vända på det till någonting ovanligt. Att se ett omslag med en avklädd kvinna är inget nytt, det finns inget spännande i det, tvärtom, ganska mycket äckel, om du frågar mig, och det gör vi ju nu, i den här bloggen är det jag som gäller… Att istället ta Jesper, som omslagsmannen heter, låta honom klä av sig, sätta sig i samma position som Lana del Rey och sedan pryda vårt omslag var någonting vi inte provat tidigare. Någonting jag inte provat tidigare.

Jag har fått äran att ta över Djungeltrumman, det är så jag ser det, och med det kommer ansvar. Dels ett ekonomiskt sådant, att få en tidning att gå runt, och med plus 2016 är en utmaning för de mest erfarna, men också ett publicistiskt och redaktionellt ansvar. Jag måste testa gränser, pusha lite till, prova lite nytt. Jag måste våga göra andra saker än det säkra och enkla hela tiden. Men samtidigt inte vara provocerande för sakens skull, det finns ju ingen finess i det, så att säga.

I det här numret har jag gjort precis som jag vill. Jag har slängt ut alla män, förutom på omslaget då, som pryds av Jesper i sin kvinnliga pose. I övrigt pratar vi bara med kvinnor. Petrina Solange, Cornelia Andersson, Nadia Nair och Charlotte Heimer om endometrios, bland andra.

Jag hoppas att du kommer att gilla det. Jag gör det i alla fall, och även om min åsikt inte är viktigast i det stora hela, så är jag stolt över att tycka om det jag gör.

 

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

ÄLSKAR DE MIG ELLER ÄR DE IRONISKA?

Jag förstår inte det här riktigt:
Skärmavbild 2014-12-21 kl. 22.51.55

Emmy skickade bilden till mig. Det är fotat från Nöjesguiden, deras I-Tiden-kolumn (?).
Emmy anser att jag ska ta det här positivt, att det betyder att det är mig en vänder sig till när det handlar om jämställdhet i DJ-båsen i GBG, men jag kan inte låta bli att känna samma ironi som i mellanstadiet. Jag vet helt enkelt inte riktigt vad jag ska känna. Maria och hennes pappa Birger säger precis som Emmy. Att det är positivt. Det har alltså avhandlats av tre smarta människor de senaste dagarna, men som sagt: jag kan ändå inte låta bli att undra.

Men! Till fenomenet då.
Bar-DJ:s VS Kklubb-DJ:s.
Jag har mest spelat i bar/restaurang det senaste. Det är skönt och lugnt och gör avsaknaden av Folkbaren mindre. Men också för att jag ärligt inte alltid orkar stå i ett dansgolvsbås och vifta med armarna, dansa och svettas. Och ja: jag tröttnade på dansgolv förpassade till tjejer. Dansgolv där önskningar och regler står högre än den egna musikaliska smaken. Att spela på, till exempel, Yaki-Da:s dansgolv för med sig vissa önskningar från gästerna. Något invant och säkert. Att arrangörerna inte önskar det samma är en annan femma, men när en inte längre orkar spela Håkan Hellström och få evighetsönskningar om Shoreline, då är det inte roligt längre. (se tidigare inlägg om schyssta killar som bara ska önska en liten låt, eller säga till en något bra om basen). Kombon att spela på ett ställe där en hel massa förväntningar tynger dig samtidigt och du är tjej och ska vara ”glad” i att någon vill höra en låt gör att dansgolv tröttar ut en. Att det också anses mindre kreddit pga så få killar som spelar där hör ju också till. Tjejer spelar ju bara skivor och är inte DJ:s… Så ja, jag har behövt en liten paus. Men nog om min egen historia.

Jag tror att det fungerar på precis samma sätt i DJ-världen som i resten av världen. Det som män gör blir hårdvaluta. Normen, det fräcka, det ultimata.
Typ som att lärare först var män och välbetalda och sen kom fröknarna och då sjönk lönerna. Typ så, ni fattar ja, eller hur fattar ni?
När fler tjejer spelar på dansgolven funkar det alltså ungefär samma sak. När fler män spelar i baren blir det fräckare. Barer och restauranger är ju i övrigt det nya svarta tänker jag, och då kanske speciellt i Järntorgskvarteren där det ska spelas skivor överallt, från Folk till Averna till Publik.
Och som vanligt bokas de som alltid bokas och framför allt: de som bokar är de som alltid bokar. Och då blir det inte sån stor variation på det hela, nej.
Samma kompisar ringer sina kompisar. Och det spelar ingen roll om det är Made in China eller Publik vi pratar om då.
När tjejer börjar boka, då kanske det deppiga försvinner. Och privilegiet. För det är en kombo. Om ni nu frågar mig, och det gör ju Nöjesguiden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hej du snubbe i hyfsat modern frisyr!
Ja, jag menar dig, du som kom fram fyra gånger under tiden jag spelade i lördags.
Du som tyckte att du var lite bättre än resten av de kanske 10 killarna som kvällen till ära ville ”ge mig tips”.

Det slår aldrig fel.
När jag, eller någon av mina vänner som är DJ:s och råkar vara tjejer ska spela skivor kommer mansfolket och ska ge oss tips.
Det brukar finnas några standardfraser.
En önskan om en låt mynnar ut i en svärordssvärm.
En önskan om en ny musikstil som mynnar ut i att berätta huruvida jag ser ut på ett visst sätt eller annat.
En önskan om att få höra en annan låt än den som spelas på grund av någon annan valfri snubbe i publiken vill höra den mynnar ut i ett fuck-you finger.

Eller de som tränger sig in i DJ-båset, visar vad playknappen sitter, stoppar in sin iphone och försöker ta över.
Eller ”DU borde spela någon av de här tre låtarna [insert tre låtar som är trista]
Eller den kanske konstigaste: Du spelar bra, men med den kroppen borde du verkligen spela trance istället.

Eller som du i lördags då.
Du som började med att önska, blev avspisad, kanske lite väl burdust eftersom jag redan tröttnat på resten av ditt kön som gjort stora nummer av att berätta hur jag gjorde mig i DJ-båset. Och från att önska ville du prata om min fientlighet, till att tipsa mig om vilka fartfyllda låtar jag borde spela.

Det gjorde du några gånger, blev aldrig nöjd, inte ens de gånger vi faktiskt tänkt på samma låtar samtidigt, och sen passade du på att gå fram till min vän som stod bredvid och inleda konversationen med ”jag har ju sagt åt henne så många gånger”.

Du skulle inte sagt åt mig alls.
Du skulle backat.
Svalt din stolthet, egot och tron om att du hade någonting där att göra.
För där stod du med din hyfsat moderna frisyr och ditt hyfsat moderna skägg och din lite ironiska t-shirt och tygkasse och kände väl att du var ”schyssta killen” på stället.
Men föga såg du att du är precis som de andra.

För precis som de så gick du fram med ett självförtroende som gjorde det helt okej för dig att berätta om hur jag skulle sköta mitt jobb och hur jag skött mig hittills.
Om mina misstag när det kom till att välja låtar ”utan taktkänsla”.
Om mina misstag kring val av ”riktiga danslåtar”.
Om mina misstag att inte lyssna på dig, när du tog dig tid att berätta för mig hur mycket bättre jag kunde sköta mig.

Mitt enda misstag i lördags var att det inte var min vän som sa åt dig och spottade efter dig, och inte jag.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA