Emerentia

Tag: Foto

JAG <3 PRATA // WOW TALKS

Vad passar en pratkvarn bättre än att prata på scen? Nä, precis, ingenting!
Så när jag fick frågan om att vara host för WOW Talks på HiFi-scenen var det ju självklart att säga ja. Ett härligt avbrott i föräldraledigheten, som dessutom är på upphällningen (!!!!!!).

Mitt största problem är att rensa bort ett gäng eh-öh-ah som ganska plötsligt nästlat sig in i mitt vokabulär sen Styrbjörn började ta det mesta av min tankeverksamhet och sen hitta en bild som passar sig för press-sammanhang, kanske utan unge på ryggen, i famnen eller en minihand petandes i ansiktet.


Bild som går bort pga barn, snygg bakgrund och härligt stirrig blick.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

REVANSCH PÅ RÖDA MATTAN

Emmy och jag har lärt oss: jackor av, stå i mitten av mattan, stå stilla, ge varje fotograf uppmärksamhet. 

Och se på resultatet! Det här kan vi ju till och med göra om! 

Inte bara revansch på 2015, utan också på  mitt värsta fototillfälle i livet. Skårsskolans skolkatalog 1997.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 14: ÅRETS KNÄPPASTE BILD

Åh, här hade ju mängder av bilder kunnat kvala in, men den här tar nog ändå priset. I alla fall i fnissighet.
Här ligger jag och känner mig nyammad, ganska morgonfräsch och tänker ”åh, jag skickar en fin bild på mig till Love.” Sen har vi fotobombaren där i bakgrunden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EN VECKA I BILDER

Efter sjukveckan har jag kommit tillbaka lite till livet. Trots att snoret fortfarande gör sig påmint i form av panik-torrhet i munnen varje morgon. FullSizeRender (2)
Jag har stickat lite, ytterligare en byxa att ha över body och strumpbyxor.
FullSizeRender (1)
Sytt en rosett till Stina att ha på ett bröllop i nästa vecka.
IMG_4809
Fått lite panik över hur stor barnets hand är nu. Förövrigt mycket bra och lite hipsterig baby-app, Ovia! FullSizeRender
Smugit på denna som tar över sängen så fort ingen ser.
IMG_0007
Och burit runt på den samma. Det är som om att hon liksom förstår att vi kommer vara en till snart. En till som tar lite fokus från henne. Så hon vill sova mer i knäet, sitta mer bredvid en, sova närmare och bara burra in huvudet i armhålan så fort hon får chansen. Och den chansen får hon gärna ta, vi njuter och burrar in näsan i hennes nacke som luktar grott trots att hon är hund och skrattar när hon visar upp varenda leksak hon äger när vi äter frukost.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag hittade ett foto från dagen jag tog studenten igår.
BetJkhPIgAEnaeb
Här står alltså min klasskompis Roza och jag. Vi verkar antingen försöka vara ironiska (svårt att tro pga har som kanske bekant svårt med ironin) eller koola. Jag verkar se dåligt. Kisar på ett sätt jag bara gör när jag har ont i huvudet eller svårt att se. Sen gör jag någon slags rövhåls-min med munnen också. Och så tar vi inte upp hur jag håller handen, nej tack. Men spana in hur jag har mössan. På snedden, inte på sniskan, på snedden.

Det fick mig att tänka på den där dagen. Jag tror inte att jag kände mig så vuxen som jag trott att jag skulle göra. Jag var förälskad i min barndomskompis Jonas, han skulle ta studenten två dagar senare. Tills dess hade jag hunnit cykla vält, spräcka skallen och bli hämtad av min mamma när jag inte längre kunde röra munnen.
Men jag vet också hur snygg jag tyckte att Jonas var. Det var något med kostymen. Han var så vuxen. Såg så vuxen ut.
Bilden av den unge, men vuxne mannen, i sin kostym, den var liksom fastnaglad på näthinnan. Killar i kostym mmmmmm. Gud så snyggt.

En mjölkig ung kille i kostym och studentmössa får det knappast att rinna till idag. Tvärtom.
Det är gulligt. De se ofta så vilsna ut. Jag kan ge dem tips och råd om framtiden. Jag kan berätta hur verkligheten ser ut. Jag kan mästra dem.

Istället har sexighetsmarkören flyttats. Till vad?
Gråsprängt hår.
Klocka på armen.
Hand som stryker genom håret.
Pappa med barnvagn.
Underarmar med erfarenhet.
En bra historia.
Ett bra samtal.
Bra värderingar.

Men vad blir det sen undrar jag. När pappa med barnvagn inte känns så hett längre, när det inte finns något hår att stryka handen genom? När samtalen tystnat? När vi pratat klart med varandra.

Kommer det en tid då sexighetsmarkören är tandlöshet?
Blöja?
Rollator?

Vi får väl se.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag behöver en bild på mig själv. Äga en bild liksom. En bild som inte är från Photobooth eller som är ihopkopplad med något Public Service-program som inte står för mina åsikter (trots att jag inte tycker att jag är helt galen: gillar ju tjejer, jämställdhet, och sånt som alla normala+smarta borde gilla)
Så jag försökte ta tag i grejjen själv. Jag tror jag skickar in den översta. Kanske borde ta bort skräppåsen dock. Eller? Kanske ger det en realistisk bild av mig: jag städar inte nämnvärt. Egentligen städar jag så nämnvärt lite att min mamma (!) åkte hem till mig och städade i helgen. Tror dock en del av henne gjorde det pga jag höll på att bryta ihop mellan vanligt jobb+annat jobb+dj-jobb och ett sammanhang jag inte kände passade direkt ihop med de där fantastiska värderingar jag går och bär på.
Men jag tog på mig min HEN-keps och åkte dit. Fick frågan om jag tryckt den själv och om jag hade barn och om jag tyckte att han och hon inte skulle få finnas mer.
Jag skyllde mina otrevligheter på att jag inte fått i mig kaffe än, men i själva verket handlade det nog mer om att jag kände att jag bedrog mig själv. Eller så var jag bara trött.
Emerentia2 Emerentia1_2

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. EN VECKA I BILDER