Emerentia

Tag: Halloween

DAGAR SOM SAMLAS TILL HELG

Det är lustigt ändå, hur vissa saker inte förändras, medan andra gör det monumentalt. Som att jag fortsätter leva för helgen. Men av andra anledningar än gå ut-dansa-dricka.

Nej den här helgen har vi lyckats klämma in så mycket att göra som det bara gått, vi har 18 fronter kvar på våra luckor och har plockat ner 9 av dem som vi nu kommit halvvägs med. Det är ett evigt pill, spackla hål, borra nya, tvätta, förmåla, rugga upp, tre lager färg. Och så två sidor på det. Hade vi vetat hur mycket tid och plats det skulle ta tror jag aldrig vi gjort det här.

Och så har jag sytt, betat av en sån där hög med saker som bara väntat. Kudde som ska sys om, slängkappa till Styrbjörns Halloween-kalas (som blir ytterst försenat för familjer scheman är så otroligt inkompatibla) och en badcape av två gamla handdukar som nog blir en perfekt julklapp.

Vi går till kyrkogården och träffar mina föräldrar och min syster, lugnet där, trots att det är mitt i stan är än mer påtagligt i mörkret, bland hundratals tända ljus och ett uns av saknad.

Men även om vi stiger upp åtta, tack vare både ljuset och det härliga humör denna snart 15 månader gamla unge skaffat sig, målar, syr, skruvar fast ledstänger, går till kyrkogården, och sorterar skräp är helgen i slutändan bara dagar som samlas på hög och därför blir alldeles fantastiska med sin egen lunk och takt.

För mig kunde det nog vara helg jämt ändå. Fast då hade väl funktionen försvunnit.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LIVET ÄR EN FARS

Jag tänker mig att mängder av föräldrar kan skriva under på rubriken, men nu ska det kanske inte främst handla om föräldraskap, utan om en nästan helt ovanlig förmiddag i Kålltorp.

Efter att ha gått upp vid 7 på grund av vaket barn, sett ytterligare ett avsnitt av Gilmore Girls, började det. Galenskapen. Jag inser att min nyliga utkarvade pumpa, tillika inbjudan att Trick-or-treata hos oss, är stulen. Den står inte där den stod igår kväll och jag blir så oerhört besviken att jag blev tvungen att ringa Love med gråten i halsen. Jag som hävdat att jag inte är emotionell får alltså backa på den punkten.
Men jag tröstar mig med ytterligare ett avsnitt Gilmore Girls och packar sen ner barnet i vagnen, knäpper på kopplet på hunden och tar mig en promenad. Jag stryker längs granntrapporna och trädgårdarna med förhoppningen att hitta en tjyv bland grannarna, vem har tagit min pumpa? Jag funderar på vilket ”trick” jag ska ge dem om jag hittar dem. En slajmbomb i brevlådan låter lagom anser jag.

Klockan 12 ska jag fika med en kompis på Portens kondis, så efter att ha lämnat hunden hemma styr jag mig, kosan och vagnen ditåt. Och plötsligt uppenbarar den sig! Min pumpa! I gott skick ligger den i en rabatt två kvarter bort. Jag lägger den i vagnens varukorg och tackar igen min lyckliga stjärna, eller ja, Love, för att han propsade på en vagn med gigantisk varukorg.
Väl inne på fiket får jag be om en påse att svepa om min förrymda pumpa.
Här trodde jag att lustigheterna skulle upphöra, det hade varit tillräckligt för dagen. Men nej.
Jag kommer hem, tar hunden på en runda igen, gör allt jag gjorde tidigare idag, men omvänt. Och så lastar jag dessutom in en gung-ko i huset. Den fick Styrbjörn av vårt fikasällskap. Här får Stina dåndimpen. Hon avskyr gung-kon, hon blir rädd, skäller, morrar och försöker bli av med kon. Jag motarbetar hennes vräkningsförsök genom att lägga hennes favoritgodis på och runt kon. Hon lugnar sig snart. Jag öppnar mot baksidan, för ”det är så skönt med höstluft” och när jag trycker på dagens tredje avsnitt av Gilmore Girls får jag sällskap. Inte av hunden, inte av barnet utan av en gråsparv. Den sätter sig i fåtöljen och tittar på mig.
Nu blir hunden galen igen, och barnet börjar för första gången gråta av hennes skall och fågeln blir så rädd att den flyger längre in i bostaden, mot köksfönstret. Jag blundar. Jag vill inte ha fågelmos hemma, då skulle jag lämna och låta Love ta hand om det. Men fågeln flyger hellre in under diskmaskinen och hoppar vidare. Jag ser inte längre fågeln men passar på att låsa in hunden i källaren för att dra ner på stressnivåerna något. Barnet skriker inte längre och fågeln är knäpptyst. Nu ringer jag Love. Han har ingenting att tillägga. Jag ringer min mamma. Hon frågar om jag har fågelburen kvar. Det är talande för vår familj, alla djur är söta djur, alla djur kan tas om hand. Jag säger att vi just slängt buren, hon säger tur och frågar om jag inte kan lägga ut lite mat.

Jag lägger ut mat i ett spår och plötsligt, efter minuters väntan är han, det kunde jag se på täckningen, framme, jag hade sen tidigare öppnat fönstret på vid gavel och temperaturen inomhus har gått ner avsevärt.
Kylslagen ser jag hur gråsparven flyger ut genom fönstret.

Då tar jag hunden och ungen och vagnen och lämnar hemmet. Bäst så.
bild-2016-11-02-kl-08-52-2
Och laddar för en bättre dag idag. Hej onsdag och hej middagsgäster!

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv