Emerentia

Tag: Jobb

HEJDÅ HUSET//ETT NYTT KAPITEL

Då var det ute, lite vemodigt men också roligt. Vi ska flytta! Men innan jag öser ut planer och byggnadsvårdslänkar (ja, vi flyttar till ett gammalt, men fint hus med en massa sån omtalad potential!) vill jag dela med mig av hur himla fint vi haft det på Munkebäcksgatan. Extra fint har vi haft det den senaste veckan sen vi rensat bort 75% av allt vi samlat på oss och jag stylat färdigt.

Här går det att hitta lite mer info. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Efter att ha gått igenom nyhetsflödet brukar jag öppna Instagram. Idag inget undantag. Bland Eriks urhärliga kändisbilder från LA och Emilias helt underbara bebisbilder hittar jag idag ett urklipp från Aftonbladet postat av Cissi Wallin.


Urklippet handlar om en kvinnlig läkare, en ortoped som varit granskad i Uppdrag Granskning efter att ha felbehandlat en rad patienter, varav en dött. Cissis man var på väg att råka ut för den här läkaren när han skadade handen under en familjehelg. Cissi beskriver hur hon som anhörig får kämpa för sin morfinbehandlade make. Hur hon gång på gång frågar vilken läkare som ska operera, att hon vägrar att låta läkaren behandla maken, men att när det väl är dags för operation, då är det just den granskade läkaren som ska operera. Det hela slutar med att sjukhuset gör någon slags konstig pudel och säger att hennes man inte alls ska opereras där.

Och nu är det inte läkaren jag vill diskutera. Jag tycker, som säkert de flesta andra att det är åt helvete att patientsäkerheten ligger hos patienten(s anhöriga) och att du måste vara frisk för att orka kämpa mot betongklossar inom vården. Det tycker jag är åt fanders. Men åt fanders är också hur Cissi sist klämmer till med ”Vem/vilka ligger den här [läkarens namn] med för att kunna fortsätta jobba som läkare i hela frikkin landet?”.
Jag upprörs något fruktansvärt över hur bilden av att kvinnor ligger sig till jobb, oavsett hur bra eller katastrofala de är på jobbet. Att Cissi dessutom lägger till vilka gör att hela hor-stämpeln understryks. Det är, enligt mig, unket att fortsätta projicera såna patriarkala föreställningar.

Vem hon legat med är samma typ av uttryck som trollens ”har du fått för lite kuk?”, något som de flesta kvinnor i det offentliga rummet får höra nästan dagligen. Och när det inte är just troll som uttrycker sig så accepteras uttrycket, det är OK att ifrågasätta kvinnors sexliv eller mängden kuk i deras liv. Jag tog ett journalistvik en gång där en (kvinnlig) mer senior kollega undrade om den kvinna vi just pratat med, som för dagen lät irriterad, gått för länge utan att ligga. Den lika unga och nya vikarien som jag sa då som svar att hon tyckte att den kvinnliga källan borde ”uppknullas”. En så solklar patriarkal retorik borde bannlysas, jag kan inte förstå hur det kan accepteras att kvinnors liv, yrke och kompetens konstant värderas eller kan förbättras i förhållandet till hur mycket kuk eller knull de fått.

Det må så vara att Cissis ligga-frågan är retorisk, att den kan viftas bort med att det är ett talesätt, men jag avskyr talesättet. Det cementerar kvinnoförakt. Det är en sån klassisk troll/mobbar-retorik att den bör förpassas till papperskorgen.
För ärligt, när det kommer till Macchiarini, hur många undrade vilka han legat med för att få fortsätta? Eller den bleka manliga Karolinska chefen?

Och när det kommer till just rekryteringen, ja, då tror jag istället att det är en fråga om avsaknad av referenser. (I just det här fallet även en fråga om total avsaknad av kompetens i google hos rekryteraren) Rekryteringar är dyra och långdragna. För att bli mindre dyra och mindre långdragna är ett enkelt sätt att stryka på foten när det kommer till referenser. Jag har hört om chefer som går från jobb till jobb, trots att personalen varit på väg att gå under varje gång. Men när resultat är största prestigen glöms det psykosociala bort.

Och hur frågande jag än har kunnat vara inför rekryteringar av personer på chefsnivå, har jag aldrig undrat vem/vilka de legat med eller när den kvinnliga chefen senast fick lite kuk.

PS! Ja, jag tog bort läkarens namn i min skrivna text pga texten ej handlar om läkaren i sig och hon inte behöver vara googlingsbar i just den här diskussionen som inte handlar om hennes kompetens utan uttryck kring kvinnors sexliv och en reproducering av patriarkala uttryck.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DUMMA SAKER JAG GJORT

Jag listade ju pinsamheter i somras.
Och nu senast har jag tänkt lite över annat strunt jag haft för mig. Kanske är det så att jag nu som mamma gått in i en ny fas i livet att den gamla kräver bokslut. Ju mer jag tänker på det, desto troligare låter det.

Och den kanske största, och inte ens speciellt gamla, dumhet, jag gjort är nog ändå mitt offentliga jobbsökande. Efter att ha fått Tack-men-nej-tack så många gånger att jag helt tappat tron på mig själv tänkte jag att jag skulle göra någonting av det. jag pitchade TV-serier om jobbsökande och jobbcoachande och så la jag ut alla mina personliga brev i en blogg. Men jag vågade aldrig marknadsföra den. Kanske för att det tar så emot att söka jobb offentligt. Jag har aldrig klarat av att leta jobb på Facebook, aldrig vågat erkänna mig sysslolös, alltid velat hålla ett sken uppe. Idiotiskt, ja, men kanske inte så konstigt i tider av konstant press att vara lyckad.
Men, nu, med föräldraledighet från fast jobb och med ett stundande bokslut för gamla synder, ja, då finns det väl ingenting annat än att släppa det hela löst.
Så, här:
Ett gäng av mina personliga brev.

Den som själv vill bikta sig får gärna göra det i kommentarsfältet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Maja kommenterade på mitt shoppinghysteriinlägg om att en inte behöver tjäna 40 000 i månaden för at ha råd med bebis.
Det fick mig att tänka lite på min egen situation. Men mest på väntandet.

Jag har vänner som när jag berättade om graviditeten sa att de också funderade på det, men att det var så svårt när en inte har fast jobb. Där satt jag och kunde visserligen känslan helt utantill, men faktum kvarstod: jag hade just landat mitt första fasta jobb sen 2011, bor i hus och har en man med fast jobb han med.
Men den har funnits där, i flera år. Jag sade upp mig under turbulenta former 2012 och sen dess har jag jobbat på korta kontrakt och frilansat. Jag har aldrig samlat på mig någon semester, jag har konkurrerats ut av män som ville ha mitt jobb och jag har tävlat mot LAS om min överlevnad. Och jag har suttit där, i lunchmatsalen och lyssnat på de som berättat om hur de inte kanköpa en bostad för att deras kontrakt gör banken misstänksam, hur de planerar, sparar, lägger undan. Och jag har gjort det själv. Sparat, lagt undan drömmar. Lagt undan framtiden. Pausat livet.

Just för att barn kostar.
Och då har jag inte ens väntat på några 40000 i månaden, utan bara på att få veta att jag har någonting att komma tillbaka till när föräldraledigheten är uppäten.

”Projektanställningsdjungeln höll på att göra mig barnlös” 
Det är enkelt att få till en galen kvällstidningsrubrik, men om sanningen ska fram är den i mångt och mycket verklighet. Att våga hoppa på det här okända 9-månaderståget som sen är ett livslångt åtagande, ansvar och ynnest är ingenting att göra i en handvändning. Och oroar du dig inte över pengarna under föräldraledigheten, oroar du dig över hur din arbetsgivare kommer att behandla dig efteråt. Kommer du vara lika attraktiv? Eller kommer du, likt personen jag pratade med för några veckor sen, få höra att de inte ringt dig för ”du har ju barn”.

Att spara pengar till barnaåren är smart, vi lägger alla småpengar i en sparbössa som blir Tjorvens när hen fyller 18 redan nu, och allt vi sparat på att köpa begagnat, ärva eller få, antecknar jag mest på skoj. Det som inte är skoj är hur vi beräknade en eventuell graviditet utifrån mina korta kontrakt och hur livrädd jag var inför att berätta om det här som ju ska vara så fantastiskt kul och inte alls ångestfyllt eller oroande (i jobbfrågan alltså!).


Så lugn och rotad i vecka 29. Och väldigt glad över att till slut ”bara köra”.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÅRETS FÖRSTA JULKORT

Årets första julkort har jag gjort till några som hellre ger bort pengar till välgörande ändamål än ger bort onödiga presenter till kunder och partners. Vem sjutton vill egentligen ha några skivor lax eller en penna eller reklamtext? Inte en enda kotte, rent ut sagt.

IMG_0212

Så! Ett litet brev, med storartat innehåll som ihopvikt blir ett litet paket.
Nu är det bara Loves och mitt eget julkort som ska göras också. Och så ska jag ändra en formulering i det här ovanför. Alltid är det något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DET ÄR JU JAG, ER NYA REPORTER!

Hej,
Emerentia heter jag. Jag är 27 år och är allt ni önskar.

Lovord. Lovande ord. Löften. Konstant erbjudande av sig själv, sina tjänster, färdigheter och fantastiska personlighet.
Jobbsök. Mot lyckan. Mot vardagen. Mot framtiden.

Eller så skiter vi i alltihop bara och tänker på hur grått det är ute idag, att det kanske regnar resten av livet och så kommer en ju ändå inte orka gå ut mer i hela livet så då kanske det inte behövs någon sysselsättning.

Nej. Bättre då att fortsätta. Skriva fler dialoger istället för brev, förnya formen på det personliga brevet och putta yourself out there. Våga.

Så kanske det blir sol igen också. På köpet.
Tills dess: en hund i ett trassel. Som jag i livet.

IMG_0271

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2014 AUF WIEDERSEHEN!

 IMG_0842
Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
Jobbade på TV, och verkligen med TV. Gjorde TV, som på film. Var i en studio, med head-set, intervjuade barn, producerade en litenliten webbserie. Det var otroligt. Som en dröm men jobbigt. Lagade mat på riktigt. Och bakade. Och cyklade till jobbet varje dag, i ur och skur.

Genomdrev du någon stor förändring? Vi målade om i köket och hallen. Och jag bestämde mig för att ”våga vara jag”. Jag blev lite kantstött på köpet, men jag gjorde det. Jag hejjade i jobbkorridorerna varje dag på männsker jag inte kände, jag morsade och pratade och vågade liksom finnas trots att jag inte visste om jag skulle fortsätta jobba där eller inte efter årsskiftet. Och så började jag ha byxor på mig. Det var konstigt men bra för garderobsmöjligheterna.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Inte någon supernära, men jag ser dem på Instagram.


IMG_2764
Vilket datum från år 2014 kommer du alltid att minnas?  
Dagarna i juli när vi var i Paris och såg Tour de France. Och 30/11 då jag var med och direktsände Stjärnhoppningen från Friends Arena. Ett sånt jobb.

Dog någon som stod dig nära? Nej, tack och lov, alla kvar, ingen saknad.

Vilka länder besökte du? Holland och Frankrike.

Bästa köpet? Något så ytligt som en väska från Dagmar. Den köpte jag åt mig själv när allt bara kändes avgrundstungt och mörkt. Den rymmer allt och är både fin och vardaglig. Och min dator.

IMG_0895
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Han jag är ihop med. Tålamodet och modet han bär. När han provar nya sker, pressar sig själv, orkar för mig skull. Står ut och står bi.

Saknar du något under år 2014 som du vill ha år 2015? Framförhållning och planering. Jag måste fakturera oftare. Och inte skjuta på saker. Och så skulle jag vilja ha ett skrivjobb varje månad.

IMG_7222
Vad önskar du att du gjort mer?  
Skrev! Lärde mig bättre franska! Spelade med skivor som Skelettkvinnorna och vanliga kvinnorna.

Vad önskar du att du gjort mindre? Läst skitbloggar och avundades andra.

IMG_2379
Favoritprogram på TV?
Årets Sockerbagare, så klart! Och Gifta vid första ögonkastet. Och Newsroom och The Affair och The Knick. Och och och. Jag har nog aldrig sett så mycket TV och serier som nu. Jag skyller på jobbet.

Bästa boken du läste i år? Utan personligt ansvar och Egenmäktigt förfarande, fast i omvänd ordning då. Fantastiskt bra båda två. Fast jag irriterar mig på Ester, hon får fanimej skärpa sig. Springa runt precis som jag gjorde 2010. Det går inte för sig.

Största musikaliska upptäckten? Love Laos. Han sitter här i arbetsrummet och skrålar och plötsligt kommer det ut en färdig produkt som låter perfekt. Och Jaqueline Ronneklew. Älskar henne.


Vad var din största framgång på jobbet 2014?
Att jag har ett jobb att gå tillbaka till efter jul! Och att jag fick ett alldeles för stort ansvar, men att jag vågade ändå. Och sen det där med att hälsa på alla på jobbet och inte tänka ”att det inte spelar någon roll eftersom jag ändå inte kommer jobba kvar…”.

Största framgång på det privata planet? Att jag fortfarande är ihop med Love! Det är ju otroligt med mitt humör och våra socialt speciella företeelser.

Största misstaget? Att inte lyssna på mig själv alltid. Inte känna efter och våga tacka nej.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Lite blandat tror jag. Emo-Emerentia har nog varit framme en del och också, även om jag bestämt mig för att lite oftare tänka att det faktiskt inte tjänar något till att sura hela tiden. Även om det är skönt att sura och så, det är ju så enkelt!

Vad spenderade du mest pengar på? Skit. Allvarligt. Nu köpte jag en klänning på REAn och jag lovar verkligen att det var den enda. Nu ska jag köpa två stringhyllor men sen får det fanimej vara nog. Jag behöver inget mer och jag har en garderob med fina kläder som jag bara hittar på att jag inte kan använda.

IMG_8414
Något du önskade dig och fick?
En ljusstake från Svenskt Tenn som jag känt på i evighet och ett fridfullt hem och ett jobb. Och en mycket snällare hund. Det är nog årets vinning ändå, att vi gått från att känna att det inte funkar med Evert och jobba så otroligt mycket med honom, försöka hjälpa honom ur osäkerheten, våga träffa människor, inte få utbrott, kunna ha folk hemma. Nu är han oftast som hundar är mest, även om vi få hålla lite extra koll.

Något du önskade dig och inte fick? Det skulle jag nog inte säga. Den där klänningen på REA från Malene Birger var det sista jag någosin behövde.

Vad gjorde du på din födelsedag 2014? Jag var på landet på dagen och sen åkte vi in och åt middag på SMAKA, som vanligt. Nästa år är fjärde året och det betyder tradition. Det är bland de bästa traditionerna jag bestämt.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Om jag inte haft sånt förbannat humör och om jag fått vara frisk hela tiden. Om jag sluppit haft så ont i magen och besöka sjukhuset så mycket.

IMG_0491
Vad fick dig att må bra?  
Att trivas hemma. Att vara lugn och veta att allt ordnar sig. Och det att jag cyklade till jobbet, och om jag inte cyklade så gick jag. Oavsett väder. Bussen tog jag tre gånger från 26/6-18/12.

Vem saknade du? Konstigt nog min farmor, farfar och morfar, jag var för liten när de gick bort att jag har en massa jag velat fråga dem men inte hann medan de fortfarande mindes.

De bästa nya människorna du träffade? En drös på jobbet. Och att jag hittade Fia lite mer, inte någon ny, men mer.

Mest stolt över? Att jag har jobbat och lagt manken till att lära mig något nytt i veckan, allt från något litet till lite viktigare saker. Och att min kille har spelat in en skitbra EP!

Högsta önskan just nu? Att våren ska bli lång och torr och fin och att vi ska bestämma det där bröllopsdatumet som vi skjutit på och att badrummet ska renoveras.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?  Städa mer. Och tvätta mer. Det är alltid Love som tvättar och jag måste skärpa mig med det. Och springa mer. Och yoga mer. Och göra mig helt oumbärlig på jobbet så att de aldrig kan vara utan mig. Och vara lite mer i Paris ändå!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LAKRITSKOLOR OCH SEMESTER

Smaka på det ordet. Inte på lakritskolan utan på semestern.

S-E-M-E-S-T-E-R.

Jag inleder den med att vakna tidigt och med bara en liten liten lampa ligga i soffan och läsa Utan personligt ansvar. Den påminner mig om mig. Om jagandet, om osjälvständigheten, om uppgivandet av sig själv som egen person.

Hur kunde jag, smarta männska, så många gånger ge upp allt för det andra könet? Göra mig till, krumbuktera, vrida, vända, förändra? Det är verkligen först den gången en sluppit allt det där som en kan inse att det inte ska behövas. Men jag var väl hellre förändrad än ensam.
Att bli ihop med någon lika konstig och knäpp som jag själv är det största genidrag jag hittills gjort. Slippa ursäkta, förändra, göra mig till. Socialt speciella båda två utgör en ganska bra kombo: ingen skäms.

Men åter till semestern.
Den kommer att avnjutas hemma. Det finns inget bättre än att vara ledig hemma. Tänk va. Bara gå runt och skrota, läsa lite, spela lite spel, dricka mängder med te, ta en promenad längst med Linnégatan.
För första gången på flera år har jag ett jobb att gå tillbaka till efter jul. Det finns ingen ångest eller oro över att inte ha jobb eller sysselsättning. Över att inte få in pengar eller ha råd att betala hyran.
Det borde fanimej vara en mänsklig rättighet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det pratas säkert jobb på 10000 seminarier under Almedalen. Kanske någonstans just nu. Blondinbella pratar om ungas sparande tillsammans med två väldigt vuxna människor från någon bank. Intressant med tanke på att ingen av dem är speciellt vuxna i sin livssituation. Kanske borde någon ung prata med dem. Vad vet jag.


Men nu handlar det om jobb.
Om generationers lathet eller eviga strävan efter mer.
Ha och ha och ha och ha.

Något jag länge velat ha är ett jobb. Relativt fast. Inte kontrakt september-december två påföljande år utan något emellan.

För att lösa den situationen har jag sökt jobb. Mängder. Personliga brev med mer roligheter och förre roligheter. Mer utsvävande CV:n och mindre utsvävande CV:n. Maxade resumélistor, referenser och rena fjäskbrev.
Men det händer ingenting.
Där sitter jag med min Berghs-utbildning och känner att jag inte är så där fantastiskt på något utan kanske bra på, inte ens mycket, men en del. Något av en medemåtta.

Men hoppet, det överger mig inte, så jag fortsätter. Söker kommunikatörsjobb som jag inte är i närheten av. Träffas över ”förutsättningslösa” fikor. Twittrar från event med förhoppning om att ”kanske blir jag upptäkt”. Vore väl mer troligt att jag kommit med i Melodifestivalen genom att sjunga med öppet fönster och hoppas att Bert Karlsson kommit förbi.

Jag har provjobbat gratis på tidningar, jag har skrivit otaliga brev, ansökt via hemsidor, via vänner, ja skötsamma hur tusan jag sökt, för sökt har jag gjort.

Och så till sanningen: det är inte ens alltid jag får svar.
Då menar jag inte att jag surar över opersonliga tack, men nej tack. Nej jag menar att jag har provjobbat gratis och sen inte ens blivit kontaktad igen trots ”vi hör av oss”-hälsning i slutet.

Det är vidrigt.
Det kan inte krävas av den som söker jobb att göra mer än att söka samt att provjobba. Det ska inte ingå i rekryteringsprocessen att se hur ”hungrig personen verkligen är”.
Provjobbet bör avlönas och sen bör personen som provjobbat få lov att veta hur det gått.
Och vad som inte fanns där, om det inte gick hela vägen.

Eller som någon just sa till mig.
Du behöver inte gå en ledarskapskurs för att veta att du ska höra av dig till folk. Det är allmänt vett. 

Jag ska inte behöva vara en ettrig terrier för att bevisa att jag vill och kan jobba. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv