Emerentia

Tag: Jobba

JAG <3 PRATA // WOW TALKS

Vad passar en pratkvarn bättre än att prata på scen? Nä, precis, ingenting!
Så när jag fick frågan om att vara host för WOW Talks på HiFi-scenen var det ju självklart att säga ja. Ett härligt avbrott i föräldraledigheten, som dessutom är på upphällningen (!!!!!!).

Mitt största problem är att rensa bort ett gäng eh-öh-ah som ganska plötsligt nästlat sig in i mitt vokabulär sen Styrbjörn började ta det mesta av min tankeverksamhet och sen hitta en bild som passar sig för press-sammanhang, kanske utan unge på ryggen, i famnen eller en minihand petandes i ansiktet.


Bild som går bort pga barn, snygg bakgrund och härligt stirrig blick.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2016

Som jag själv förväntade mig var jag ju urdålig på den där bloggutmaningen. När Love gick på ledighet slutade jag skriva. Då ville jag plötsligt bara äta frukost med honom jättelänge, prata, lyssna på ljudböcker och ligga på soffan. Vi skulle aldrig köpt våra matchande pyjamasar tänker jag ibland, jag tror de är boven i dramat, för jag tror de förslappar oss. Men, jag tänker bloggigt nog göra en årssammanfattning ändå. Det är alltid roligt att ha i framtiden. Jag lånar mallen av Underbara Clara.  2014 skrev jag den här sammanfattningen av det året.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut? Gav ut en tidning, fick en Stina, flyttade till hus, byggde en altan, blev gravid, fick barn och ammade! Mycket blir ju nytt när en blir förälder, så jag tror aldrig jag gjort så mycket saker som jag aldrig gjort förut som det här året.

Genomdrev du någon stor förändring? Nu drev jag ju visserligen aldrig barnet genom kroppen, men jag bar honom i sju månader och det är ju en förändring i sig som heter duga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Ja! Och jag själv, som jag ju egofokuserat tycker var viktigast ändå.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?  9 augusti. På två timmar kom Styrbjörn ut, med russinlungor och en liten knapp till näsa.

Dog någon som stod dig nära? Nej, men det tog inte lång tid in på 2017.

Vilka länder besökte du? Holland! Annars var det ett ytterst hemmabundet år, vilket ju sig bör när en köper hus som ska pillas med och bos in.


Bästa köpet?
 Det vore hemskt om jag inte skrev huset, och det känns väldigt konstigt att säga att en hund är ett köp. Men förutom huset och Stina, så är det nog vår barnvagn och bärsjalen. Och spegeln ovanför sängen, det låter ju nästan syndigt med en spegel ovanför sängen, men om jag ska vara ärlig är jag mer förtjust i ramen än själva spegelfunktionen.

Gjorde någonting dig riktigt glad? Förutom alla leenden Stickan bjudit på har Stina varit en skrattmaskin.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017? Mer snö och bättre väder. Eftersom jag nu går ut med hund och barn oavsett väder önskar jag mig bättre väder. Uppehåll, sol och torrt. Eller snö. Och ett trappräcke i trappan till vinden.

Vad önskar du att du gjort mer?  Skrattat och simmat, jag hann simma en gång innan Styrbjörn kände att det var dags att anlända. Läst!

Vad önskar du att du gjort mindre? Haft så livlig fantasi att jag inbillat mig saker som inte stämmer. Och varit mer i nuet.

Favoritprogram på TV? I år har jag plöjt serier. Jag antar att det händer när en får barn och helammar. The Good Wife, Midnattssol, Orange Is The New Black, The Fall, jag minns inte ens allt jag sett för jag har sett så mycket. Jag borde se mindre film och läsa mer.

Bästa boken du läste i år? Glöm mig av Alex Schulman. Jag förvånas själv av mitt val, men jag har gått och tänkt på den här boken och relationerna i den så mycket. Kanske har det med att göra att jag själv blev förälder och relationer ställdes på sin spets, eller så har den bara dröjt sig kvar för att det kändes så jobbigt allt sammans.

Största musikaliska upptäckten? Barnvisor. Plötsligt visade det sig att jag sjungit fel på de flesta. Nynnat med och trott att jag haft koll, nu senast fick jag söka upp Mors Lilla Olle enbart för att förstå att jag sjungit fel hela livet. Men jag blir bättre och har nu skrivit en egen variant av Bä Bä Vita Lamm.

Vad var din största framgång på jobbet 2016? Att jag fick ett fast jobb och gav ut en sjuhelvetes tidning. Djungeltrumman 2016 har varit bättre än någonsin, mer aktuell, mer närgången, ivrig och sann.


Största framgång på det privata planet?
Att Love och jag är bättre än någonsin. Ärligare och lugnare, gladare och lyckligare. Att vi efter fem år ihop blev föräldrar är det absolut bästa jag kan tänka mig.

Största misstaget? Att vi inte alltid har isglass hemma. Hur kan jag vara så dum att jag tror att den cravingen ska försvinna bara för att barnet är ute ur kroppen? Ja, det är ju idiotiskt.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Gladare. Och lugnare. Jag tror jag är toppen som mamma, plötsligt blev jag så obrydd kring saker som tidigare betytt så mycket. Plötsligt skiter jag i vad andra tycker, bryr mig inte om vad som händer på klubben och tycker att allt är ganska bra precis som det är.

Vad spenderade du mest pengar på? Huset och barnet.

Något du önskade dig och fick? En hårtork! Jag har aldrig haft en hårtork men nu, nu jäklar ska här blåsas. Eller det ska det inte, men om jag måste så kommer jag blås håret för att inte gå ut med istappar.

Något du önskade dig och inte fick? En muff till vagnen. Jag fryser så om händerna att jag tycker vantar är lite krångligt, men så köpte jag mig ett par fina nya vantar på loppis i helgen och nu var även det bekymret ur världen.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016? Då var vi på landet hos Maria och Olle och Kalle och Malin. Men först vaknade jag hemma, fick frukost och tårta på sängen och sen åkte vi och myste som det bara går att göra dagen innan midsommar.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Att jag varit mer hos mormor.

Vad fick dig att må bra? Att se mina föräldrar vara med Styrbjörn. Det är en sån ynnest att de redan nu har en så stabil och kärleksfull relation med honom. Och att de är så försiktiga samtidigt som de är så ivriga.

Vem saknade du? Malin. Efter två år på glid tänkte jag att det här skulle bli året då jag hälsade på en massa i Stockholm, men så blev det inte. Och min farmor, jag hade så gärna visat henne Styrbjörn.

De bästa nya människorna du träffade? Styrbjörn, så klart! Och Maria och Sigge, även om inte Maria var en direkt ny person, så träffades vi liksom först nu på riktigt. Att samtidigt gå och bära på x antal kilo bebis spränger de flesta av barriärer, även den som bara är att chatta på facebook. Att ha någon som var i precis samma situation samtidigt har varit himla fint.

Mest stolt över? Att jag orkat jobba så mycket med mina problem och stressmoment. Jag var rädd innan Stickan kom att jag skulle koka över ofta, att jag skulle drabbas av panik och behöva mer hjälp från Love för att få gå undan, andas och sen komma tillbaka. De där pauserna har jag bara behövt ta någon enstaka gång och det är något jag blivit både stolt och förvånad över. Att ha ett kontrollbehov och må dåligt över minsta förändring är ju ingenting som känns kompatibelt med barn, men det är som att de bara försvunnit.

Högsta önskan just nu? Jag skulle önska att jag fick tummen ur och sålde av allt jag samlat i källaren för en framtida loppis. Men jag ligger hellre bara här och tittar på mitt barn.


Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
  Jobba mer med mig själv och inställningen att allt blir bra, och att allt löser sig. Jag ska verkligen försöka stressa upp mig mindre för småsaker, som att missa bussen, vänta på någon, gå fel väg. Jobba på det och slappna av. Liggamma oftare.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Egentligen menar jag ”När alla sidorna är inskickade”, och det är de nu. Och det är så underbart att jag inte vet vad.

Känslan av att trycka på ladda upp på GP:s FTP slår ingenting annat i världen, fast jag hoppas självklart innerligt att det kommer känna större när jag föder ut mitt barn i september. Ett barn som förövrigt är beräknat dagen innan vi släpper Djungeltrumman #32. Men om jag tittar på statistiken så borde det inte vara några problem, många går ju över tiden, även om jag, själv född på dagen, alltid är i tid kan detta få bli undantaget tänker jag.

Men nog om min förlossning, den planerar jag att skriva och filosofera en massa kring sen, nu handlar det om nästa nummer. Och det kommer bli så bra. Tillbaka till tidningen.
Efter numret om papperslösa har jag haft prestationsångest. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att kunna göra någonting lika bra. Så känner jag alltid. Ända sen jag insåg att jag är en ”kreatör”  har jag haft den jagande ångesten. Från det att jag gjorde en (enligt andra) vidrig annons för NK som anspelade på Anna Linds mord, har jag alltid efter att jag skickat in material, tryckt ut kampanjer, släppt tidningar känt att ”det här var det, det var allt jag hade” och så börjar jag om. Uppfinner hjulet, uppfinner mig själv.

Det här numret är inte omvälvande, det är inte omstörtande, det är inget nytt och inte så häftigt. Men det är ett bra nummer. Det är ett gediget och välarbetat ett med bra läsning, trots att jag i det här numret av Djungeltrumman har jag gjort för många intervjuer. Sen jag började har jag haft en ambition att inte ha mitt namn på majoriteten av jobben i tidningen, jag ville komma ifrån skoltidningskänslan, för mina skoltidningar har inte varit hälften så mycket för skolan som de varit för mig och mitt ego, och Djungeltrumman får inte bli sån. Men så fanns det plötsligt så många intressanta att prata med. Som Amanda Werne och Carl-Einar Häckner, för att nämna två. Så jag gjorde det. Jag tog på mig skrivande rollen igen, och mötte upp dem tillsammans med fotografen Kristoffer Hedberg på ett alldeles tomt Liseberg. Solen strålade och det kändes surrealistiskt att inte trängas med sockervaddskladdiga ungar, skrikande föräldrar och borttappade gosedjur.
01 Omslag_4
Men alla mina bylines till trots, så tror jag att det blir bra. Det blir 52 smockade sidor med sommar. Och Göteborg. För när solen skiner som nu, vem sjutton behöver röra på sig? Nej, det räcker ju att skaffa en cykel eller ett spårvagnskort och ta sig till Bergsjön och bada.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

01 Omslag_skiss10

Idag kommer Djungeltrumman #28 ut. Det är en stor dag, och väldigt nervöst. Jag förväntar mig inte att alla älskar det vi gör, det gör jag aldrig. Jag är ganska van vid att se det värsta framför mig. Ofta tänker jag att ingen tycker om någonting av det jag gör eller tycker, då blir varje positivt medhåll något härligt och oväntat istället, och det trivs jag med.

Men det här numret är extra nervigt.

Jag har pratat med Fanny Wijk i GP om hur det känns med nervositeten och mottagandet. Det är första numret jag gör som verkligen känns i magen. Det samma gäller Kristoffer Hedberg, vår fotograf som kom med idén till att fråga några papperslösa tjejer om de ville vara modeller i modereportaget. Han kände det också i magen. Att det var rätt.

Och när det känns där. Det är då så mycket mer plötsligt sätts på spel. Sitt eget omdöme, känslor och tankar.
Djungeltrumman #28 är speciellt på en massa sätt, dels för att det är översatt till arabiska, men också för att vi väljer att gå ifrån att prata om människor till att prata med människor.

Idén om att översätta numret till arabiska fick jag efter att Kristoffer presenterat idén med papperslösa som modeller. Han tyckte att det följde temat Den lägsta kasten som jag ville ha på numret och jag höll med. Utan tvekan. Det var på riktigt precis i den sekunden som jag förstod att det är precis det här jag vill göra. Prova saker. Tänka nytt. Våga. Och det var också då jag förstod att det är människor som Kristoffer jag behöver runt mig. Han satte igång att jobba med att få kontakt med modeller, ochjag började tänka på resten av numret. Hur sjutton ska vi få ihop reportage om bin (också längst ner i ett annat kastsystem) och timvikarierande kvinnor (också längst ner). Samtidigt som den känslan infann sig började ett litet frö gro i mitt huvud. Vad skulle hända om vi översatte tidningen till arabiska, Sveriges tredje största språk, ett språk som talas runt om i Göteborg men som knappt syns.
När jag, stående mot ett element på jobbet nervöst frågade
Vad skulle ni säga om att översätta numret till arabiska? Vågade jag knappt höra reaktionerna. Kanske hade jag struntat i reaktionerna och bara kört på, men jag ville ju allra helst ha medhåll. Det fick jag. Och det är en ynnest som redaktör att ha andra runt sig som också vågar.

Med det bestämt var vi tvungna att stryka en massa, översättning tar plats och material måste viktas, bort med bin och timvikarier, de får vi ta en annan gång och så började jakten på en översättare. En ung person som behärskar båda språken, som är enkel att arbeta med och som förstår vår ton. Vi hittade Jazz.

Utan honom, hade det här aldrig funkat, och utan hela redaktionen, hade det aldrig ens varit på tapeten. Jag är dem alla evigt tacksam.

Om nu lilla Djungeltrumman klarar av det här, då har inget annat mediehus någon som helst ursäkt längre.
Börja jobba.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

MED VITA MÄN SOM MÅTTSTOCK

Jag får en hiskelig massa pressmeddelanden, en del inleds med ”Hej Emelie” andra skriver att de vill ha in en intervju i min tidning ”Hela Stan” båda sakerna är ju rent felaktiga. Jag heter inte Emelie och tidningen har hetat Djungeltrumman ett bra tag nu. Men de där två sakerna är inte värst, jag är van vid att få höra fel namn och det kan vara svårt att hålla koll på vad en tidning som bytt namn tre gången faktiskt heter.

Nej, det värsta är motivationerna, att banden ”kommer bli något stort” att jag ”inte får missa” eller som min största favorit hittills. Ett upprapande av fyra vita medelålders mediamän. Deras gillande skulle både legitimera pressmeddelandet och motivera mig att skriva om bandet jag aldrig förut hört talas om.

Så kommer det inte bli den här gången. För de fyra männen får inte mig intresserad av ett (kill? (kan bara anta)band oavsett hur välansedda, hippa, fräcka, mediavana de är. Inte heller kan de här fyra vita medelålders männen, oavsett hur mycket jag egentligen tycker om den TV de gör, den musik de producerar, de texter de publicerar, skämten de drar, få mig att tänka ”gillar de så borde jag gilla det” nej, mitt 28-åriga kvinnojag känner faktiskt tvärtom.

Jag är så trött på vita män som måttstock. På att det så ofta är mäns gillande som ska legitimera och motivera oss till att lyssna/titta/ta del av saker. Trött på att vita mäns gillande väger så tungt att de ska inte bara bära en skiva framåt, utan också få mig att skriva om den, vilja intervjua bandet, ha med dem i min tidning och på vår site.

Men jag känner också ett ansvar, och att jag inte, så som Oscars-ordföranden först i natt sa att >>det var dags att jobba osv<<, bara kan klaga, utan också måste göra någonting. I Djungeltrumman ska inte bara vita män få tycka eller rekommendera saker, nej, för att bredda vår bevakning måste vi bredda vår redaktion och våra medarbetare.

Det arbetet börjar nu.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

OROA ER INTE, JAG LEVER!

Bild 2016-01-04 kl. 13.12

Här sitter jag och har fastnat i vårt nästa, helt ypperliga nummer! Därav min frånvaro.
Men! Det blir så fint och så bra! Minst bra blir min byline-bild, jag ser mer ut som 13 är närmre 30, minst sagt.
Det bjuds på massor av roligheter, och nya saker. Jag har lyckats värva superbraiga Fanny Agazzi och vi har ett stort modereportage som Ninni stylat.
Allt kommer bli bra. Jag ska bara äta först och sen korra lite mer. Helt klart den mest stressiga biten i tidningslivet har jag nu insett.
Det och andra viktiga publicistiska frågor, som vad vi kan skriva eller inte.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I VÄNTAN PÅ FRAMTIDEN


Det har gått segt med bloggandet. Mitt löfte om att från oktober skriva här varje dag har inte hållits. Men det är inte bara skriveriet som gått segt.
Efter att ha jobbat på korta kontrakt i några månader och samtidigt sökt jobb ville jag bara ge upp. När jag börjat söka jobb i skobutiker bara för att ha en inkomst, sökt jobb som marknadsassistent på något fräsigt bolag, men aldrig ens fått ett tack, men nej tack av någon av dem.

Det är som att livet varit på paus. Trots att alla andra jag mött som också gått på korta kontrakt, som kämpat med projektanställningar och personalpolitik från helvete säger att en inte får pausa. Att livet måste levas. Men när någon retoriskt frågar ”O när hade du tänkt att jag skulle hinna skaffa barn i den här branschen?” skiter jag i att det är en retorisk fråga utan svarar ändå. EXAKT! Säger jag. Skithögt. Fast bara inom mig. I verkligheten försöker jag räkna på SGI och förstå försäkringskassan om jag någon gång inom räckbar framtid skulle våga släppa sargen och tryggheten och faktiskt välkomna framtiden, trots att jobbmarknaden är så oviss.

Jobb är så viktigt. Status är så viktigt. Vem är jag om jag inte har ett häftigt jobb? Är jag någon då?
Och varför gick det så snabbt från att vara ung och lovande till att vara bara ingenting. Varken ung eller gammal och inte så lovande, men inte heller så erfaren?

I varje annons står det att företagen söker utbildade, hungriga, nyfikna och peppade, men samtidigt erfarna och gamla i gemet. Du ska komma med nya vinklar, men samtidigt känna branschen utan och innan. Och ingen går att passa in.

Och när något roligt väl dyker upp, är annonsen redan skriven åt någon fräck snubbe som öronmärkts från jobbet med allt ”ska göras rätt” trots att det inte alls görs rätt.

Efter veckor av väntan. Spontanansökningar utan svar. Eller löften om möten, nya kontrakt och ”snartsnartsnart” vet vi vem vi valt.
Då känns det så förbannat skönt att kunna slappna av. Att veta att efter jul. Då har jag ett jobb. Ett skitroligt jobb som jag kommer älska. Som redan ger mig en massa energi. Där det bara är att hugga i. Utan att oroa sig för vad jag ska göra om två veckor. Eller tre. Eller tio.
Ett jobb. Som att fått livet tillbaka.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÅRETS FÖRSTA JULKORT

Årets första julkort har jag gjort till några som hellre ger bort pengar till välgörande ändamål än ger bort onödiga presenter till kunder och partners. Vem sjutton vill egentligen ha några skivor lax eller en penna eller reklamtext? Inte en enda kotte, rent ut sagt.

IMG_0212

Så! Ett litet brev, med storartat innehåll som ihopvikt blir ett litet paket.
Nu är det bara Loves och mitt eget julkort som ska göras också. Och så ska jag ändra en formulering i det här ovanför. Alltid är det något.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Herregud. Jag trodde att 210 tryfflar var nog. Det verkar det inte vara. Så jag gör mer och rullar fler och tänker att alla rester som blir över kommer göra att vi får äta bröllopsmat i ett år framöver. Vi behöver skaffa frysbox.

Mamma fryser in ballonger med vatten för att få till fina isbollar att kyla drycken med.
Det gäller att komma ihåg det alkoholfria vinet också. Och att skriva med kusinerna som inte osat, men som min moster lovat ska komma.

Och vigselprogrammen. Min syster ska läsa en fin text har hon lovat. Det kommer gå perfekt eftersom den inte är på rim.

Nu måste jag fortsätta. Firmafest ikväll också. HERREGUD.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv