Emerentia

Tag: Kärlek

MED HELA VÄRLDEN FRAMFÖR SIG

Lilla loppan, ja du Stickan mitt hjärtas låga.

Varje gång du skriker river det i mig. Varje gång du skrattar vill jag brista ut i en förlösande gråt. Allt du känner känner jag. 

Det har gått sju månader sen du föddes, det borde inte ha varit mer än fem, men du hade så brått, ville så bestämt hit, hem till oss. Nu är du lika självklar som att det är mareld i vattnet i augusti. 

I år ska vi bada i det vattnet, du och jag, plaska, skvätta, frysa lite. Året efter ska vi göra det igen. Och fler år framöver. Om flera år kommer du utan hjälm, på en rostig cykel, cykla ner för backen till dina vänner. Kanske är det ditt enda riktiga kompisgäng, men förhoppningsvis inte. Men skulle det bli så, skulle du få kämpa, skulle du få stänga dig blodig, då hoppas jag att du vet, att jag alltid gör det samma. 

Jag kommer göra allt för dig. Och de gånger jag inte kommer kunna göra allt, då kommer jag att göra mitt bästa. Det lovar jag.

Och jag lovar att alltid finnas där, alltid ta om hand, alltid stötta, trösta och stå emot. Stå emot andra och stå emot dig. Lär dig stå emot och lära dig stå upp, för dig själv, och för andra. Att alltid behandla andra med respekt och att ta ett nej. Ingjuta dig mod och kraft att vara dig själv, alltid.

Jag lovar att ge dig utrymme att utvecklas och att lyckas. Att slå dig fri och att stå stadigt. 

Lilla loppan, Stickan, du är mitt hjärtas låga, du är solen när det våras.

Och du, du har hela världen framför dig. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Vissa saker bara måste jag prova. Trycka på knappar i hissar och öppna luckor som ingen vet vart de går.
Och prova utklädningskläderna på jobbet. Idag en kalkondräkt jag gärna hade tagit med mig hem.
Tror bestämt jag ska komma tidigt imorgon, ta på mig den och sen sitta och vänta på producent-Sofi och låtsats som ingenting alls.

IMG_5365

Jag måste nog köpa lite utklädningskläder. Och framför allt våga ha på mig dem. Ställa till med en maskerad och inte vara så fruktansvärt stel och medveten hela tiden. Släppa loss och våga.
Det har tagit nästan tre år innan jag vågade vara galen när Love var med, dansa fult, bete mig konstigt, vara jag. Nu finns det liksom ingen hejd, jag är precis så knäpp och jobbig som jag är naturligt. Jag skedar alldeles för nära, väser i hans öra, petar på honom för att hålla honom vaken, håller hov och tjatar i ett. Och ibland så fuldansar jag i min randiga sparkdräkt och gör miner som jag inte vågat göra på fler år. Såna som jag slutat göra för att jag såg ful ut när jag gjorde dem. Skrattar högt gör jag också, och hjärtligt. Så där som en ska göra.
Jag slappnar av. Jag är jag.
Det är nog den bästa av gåvor.
Att låta någon vara sig själv.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag hittade ett foto från dagen jag tog studenten igår.
BetJkhPIgAEnaeb
Här står alltså min klasskompis Roza och jag. Vi verkar antingen försöka vara ironiska (svårt att tro pga har som kanske bekant svårt med ironin) eller koola. Jag verkar se dåligt. Kisar på ett sätt jag bara gör när jag har ont i huvudet eller svårt att se. Sen gör jag någon slags rövhåls-min med munnen också. Och så tar vi inte upp hur jag håller handen, nej tack. Men spana in hur jag har mössan. På snedden, inte på sniskan, på snedden.

Det fick mig att tänka på den där dagen. Jag tror inte att jag kände mig så vuxen som jag trott att jag skulle göra. Jag var förälskad i min barndomskompis Jonas, han skulle ta studenten två dagar senare. Tills dess hade jag hunnit cykla vält, spräcka skallen och bli hämtad av min mamma när jag inte längre kunde röra munnen.
Men jag vet också hur snygg jag tyckte att Jonas var. Det var något med kostymen. Han var så vuxen. Såg så vuxen ut.
Bilden av den unge, men vuxne mannen, i sin kostym, den var liksom fastnaglad på näthinnan. Killar i kostym mmmmmm. Gud så snyggt.

En mjölkig ung kille i kostym och studentmössa får det knappast att rinna till idag. Tvärtom.
Det är gulligt. De se ofta så vilsna ut. Jag kan ge dem tips och råd om framtiden. Jag kan berätta hur verkligheten ser ut. Jag kan mästra dem.

Istället har sexighetsmarkören flyttats. Till vad?
Gråsprängt hår.
Klocka på armen.
Hand som stryker genom håret.
Pappa med barnvagn.
Underarmar med erfarenhet.
En bra historia.
Ett bra samtal.
Bra värderingar.

Men vad blir det sen undrar jag. När pappa med barnvagn inte känns så hett längre, när det inte finns något hår att stryka handen genom? När samtalen tystnat? När vi pratat klart med varandra.

Kommer det en tid då sexighetsmarkören är tandlöshet?
Blöja?
Rollator?

Vi får väl se.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

NÄTHATET

Det är så skönt att det kommit upp, att de går att ta på och att folk plötsligt verkar vara intresserade av att prata om det här. Första gången någonsin behöver jag inte skämmas, inte titta under lugg, inte fundera över hur folk kommer reagera. Om jag kommer få höra ”men det är inte så farligt, kom igen nu” eller som det var när jag var yngre ”han tycker bara om dig”.
Jag är trött på att hatet viftas bort som avundsjuka.
Jag är trött på att sexualisering viftas bort som kärlek och förälskelse.
Jag är trött på att mobbning viftas bort med ”de ser dig som ett hot”.
Oavsett hur hotad jag känt mig, hur kär jag varit eller hur avundsjuk jag upplevt mig vara, så har jag aldrig hatat med den kraft jag idag stöter på dagligen.
Jag har aldrig skrivit ett mail om att någon annan ”borde berikas i varje hål, så kan vi se sen hur du känner inför flyktingstormen”  jag har inte heller skrivit ”jag skulle vilja sära på skinkorna och se hur det ser ut där”. Det har inte fallit mig in. Inte funnits i min natur, inte känts direkt motiverat.

Från dagen jag började göra min röst hörd och synas har jag fått höra att ”det kommer komma några käftsmällar” och sen har någon mumlat ”vänd andra kinden till”.
Jag har vants in i att det är helt okej att dra ner mina byxor inför klassen, eftersom det är ett tecken på kärlek. Eller grannpojken som var så fixerad vid kvinnligt kön ”för att det var spännande”. Det var varken kärleksfullt eller spännande för mig. Det var skämmigt och sexualiserande. Jag minns hur jag inte ville prata om det, teg ihjäl det. Precis som med näthatet.
Jag har fått höra att det ”kommer med jobbet” och därför aldrig dryftat det.
Jag ser mig själv, och andra kvinnor, säga till GP att ”jag inte kan ta det seriöst med en lista” eller ”om de irriterar sig så på mig, då har jag gjort något bra”. Det där hotfulla och obehagliga blir alltså vårt kvitto på att vi gjort avtryck. Att vi lyckats agitera, att vi klarat av att hålla ut och framhäva vår egen åsikt.
Samma som i skolan alltså, att få byxorna neddragna, brösten nypna i, snippan ofredad, det har bara ändrat form, till en lista och till mail och brev.

Jag skulle kunna skriva ner allt som folk sagt till mig, allt jag hört, allt jag läst, men det spelar inte så stor roll.
När jag var med i Vem Vet Mest vände tongångarna, från att ha hatats för att var PK, eller att ta flyktingar i försvar, ställa politiker mot väggen, fick jag plötsligt höra hur snygg jag var, gullig, genuina ögon, smart. Men så kom det, efter ett slag. Hur mycket de ville stoppa kuken i mig. Hur mycket de ville sära på mina skinkor. Jag hörde hur jag själv sa ”men nu har det ändå vänt, det är ju skönt att de tycker om mig” det slog mig direkt hur jag, precis som alla andra i mitt liv, ursäktat deras dåliga beteende. Hur jag, som avskytt och känt mig kränkt, plötsligt sa att det var okej.
Jag har ändrat mig. Det är inte okej. Jag vill inte höra de där sakerna. Oavsett om det ”kommer med jobbet” eller inte. Jag vill få tycka vad jag vill, jag vill få se ut hur jag vill och jag vill kunna säga det högt. Utan att någon vill sära på mina skinkor, berika mig i varje hål, se mig våldtas eller trakassera mig om nätterna.

Men för att jag ska kunna göra det krävs en förändring som jag inte riktigt vågar hoppas på, för det tar tid.
För att mina döttrar ska kunna göra det krävs att ingen säger att tafsande, nypande, mobbning och sexualiserande är tecken på att någon tycker om dem, deras lärare till exempel skulle kunna sluta ursäkta de elever som tafsar, sexualiserar, hånar och mobbar som kärleksfulla personer.
För det här är ingenting annat än hat, kompisar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FÅNGAR DU MIG OM JAG FALLER?

Jag gillar inte ens Hello Saferide, men ändå citerar jag henne. Kanske är det för att det passar med förändring nu, eftersom den ändå är på väg. Det finns egentligen ingenting som kan stoppa den nu, för den är här. Jag packar flyttlådor till fördärvelse. Det är inte mitt liv jag packar ner, utan Loves, det är lustigt, för jag har inte så mycket liv här än, jag har ryckt på axlarna och sagt >det kommer<, men nu står jag här, och undrar om det verkligen blir så. Jag bestämmer mig att hålla ut, för kärleks skull, så att säga.
Det var Simon som utlöste det, han sa sambo med sådan kraft att jag inte visste vad jag skulle svara och istället gick därifrån.
När jag träffade Love stämde allt, vi fånlog mot varandra och jag visste inte vad jag skulle säga. Han frågade vad jag tänkte om honom någon dag senare. Jag sa att han imponerade på mig. Han oroade sig för Vampyren, jag sa att det var historia, men var ändå tvungen att lyssna igenom en gammal låt för att se så att hjärtat inte längre sved när jag hörde den. Det gjorde det inte. Jag vad botad. Så jag såg in i de där ögonen som går så bra ihop med den halvljusa jeansskjortan. Och så sa jag det: jag älskar dig. Herregud Emerentia, det hade bara gått några dagar. Jag skämdes i samma sekund som jag sagt det, trots att det var dammråttor under sängen och att han bäddade med spräckliga lakan och olika kuddar och ingenting matchade. Och jag sa det först, jag hade planerat att jag skulle tvinga honom till det, dra ut på det, tills han inte hade några andra ord kvar. När gilla och tycka om inte längre räckte till. Det var mina gilla och tycka om som inte räckte till. Som om att 120sängen inte höll för mer. Han sa att han önskat att jag kunnat hålla mig. En morgon stod han naken med en kniv i handen i sovrummet. Jag borde nog ha sprungit då, men jag stannade kvar, och plötsligt hade jag mer kläder där än hemma hos mina föräldrar.
Det bara blev att jag flyttade in hos Love. Det bara blev så. Det var inget vi pratade om, inget vi resonerade kring.
Hansi skrev i ett mail att hans namn förpliktigade kärleken och att jag inte skulle oroa mig för att stå med hjärtat i handen igen.
Jag lugnade mig, men oron kom tillbaka. Jag vill inte bli lämnad igen. Jag vill inte stå där och inte veta vem jag är för att jag bara var någon för att jag bekräftades av någon. Så jag oroar mig ibland, för att inte räcka till, för att inte vara tillräckligt. Samtidigt tänker jag att jag inte kan göra något annat än att vara just jag, och det verkar fungera rätt bra. På torsdag flyttar vi till de mest fantastiska 80 kvadraten jag sett. Med ett riktigt kök och stort sovrum som kan inhysa en säng bredare än 120cm och känslor utöver gilla och tycka om.
Vi har inte resonerat kring det så mycket heller, men det behövs inte. Det finns liksom inga frågor eller tankar eller funderingar över hur smart eller rätt eller bra det är. För oavsett hur många som höjt på ögonbrynen och kommenterat hur fort det gått, har det aldrig kommit åt mig. Och jag ska sluta oroa mig, det har jag inget för, speciellt eftersom det inte finns någon anledning till det. Att fundera över lycka kan vara det dummaste folk gör. Jag ska ta åt mig, slå mig för bröstet och samtidigt som jag ser mig i spegel ska jag säga: jag förtjänar det här. Högt ska jag säga det, så att andra hör om de passerar toaletten.

Och även om vi kommer flytt-tjafsa lite, kan jag lova att det här är det bästa jag gjort i mitt liv.

Foto: Evelina Hultqvist

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ÖVERROMANTIK I HISS

Eftersom jag aldrig gjort det förr var jag tvungen att prova: fota en puss. Nu är det gjort, kanske händer igen, för det var ganska svindlande ändå, beviset på kärleken på en bild liksom. Vi kommer inte använda hissen i nya lägenheten, men vi får väl hitta en annan helt enkelt. Nu är det första januari och jag vaknade lite kärare än innan, trodde knappt det var möjligt, men det var det. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

STOCKHOLM STOCKHOLM STAD I VÄRLDEN

Nu har det kommit till den punkt att jag har packat väskan, vikt ihop kläder, gett tillbaka kläder jag lånat, lämnat det som tillhör andra till andra och behållt det som är mitt. Jag har hämtat post och fixat så att den eftersänds till Folkbaren, nåja, det har jag inte, men jag hade kunnat för att anspela mer på rollen som den kvinnliga Per Hagman jag hört att jag är.

Jaddajaddajadda. Jag har älskat Stockholm, jag flyttade hit med kärlek och en fin skola. Med drömmar om att göra någonting stort. Jag vet inte om det blev så stort, jag vet inte vart jag tog vägen, men nu plötsligt är jag här, på Essingen efter att ha dansat en natt på mitt favoritställe. Det har jag ju lärt mig i alla fall, att mitt favoritställe är Folkbaren och jag hade kunnat sitta där, dingla med benen och äta glass i all evighet.

Det känns som ett roligt, kapitel dethär, New York. Det känns roligt att göra det med någon som jag tycker är kul. Och det är roligt att göra någonting som jag aldrig trott skulle hända.

17:36 går mitt tåg. Då kommer jag lyssna på DETHÄR. Det gör jag alltid när jag reser.

Ni kan få denhär också. Med förklaringen:

Det gick så fort, plötsligt var jag i Stockholm, och jag visste inte ens om jag skulle trivas, jag bodde på Essingen i en vecka, och varje dag jag gick hem från skolan lyssnade jag på Knocked Up, för jag tänkte att jag skulle strunta i vad mamma och pappa kunde ha för åsikter. Jag tyckte ju om honom så mycket.
Och när jag inte visste att jag var kär, utan bara trodde att jag var förälskad, då lyssnade jag på Little bit. Och jag lyssnade på den varje kväll och så sa jag till Vampyren att jag tyckte om honom, lite i alla fall. Jag kallade honom älskling första gången på Morfar Ginko och John och Ossi stod bredvid och vi dansade och Vampyren bad mig säga det igen. Och jag tänkte att det var då det hände. Jag föll pladask.
Och jag var på fest hemma hos Lovisa och Elsa dansade till Black Sabbath och vi skrattade så mycket och jag var så lycklig när allt plötsligt försvann. Världen liksom rasade. Och Martin ringde mig varje morgon och frågade hur det var. Och vi åt frukost och tittade på kläder på Grandpa och jag tänkte att han luktar så gott och hans tjej måste vara så lycklig. Och han spelade My life is shit but Im funky för mig och jag tänkte att han kanske skrivit den för såna som mig, såna som var precis som jag var just då.
Hela våren lyssnade jag på Society, för jag reste så mycket hem till mamma och pappa och de fick plocka upp spillrorna och jag visste inte vem jag var längre. Jag var ju vi ända ut i fingertopparna. Allt jag hade ägt var vi.
Vi satt uppe en natt i köket som har skogen utanför fönstren spelade mamma en låt som jag tyckte var så fin att den fick följa med mig i tanken ganska länge. California Dreamin’.
Och när jag började tycka att livet var bra och jag slutade drömma om att han skulle sitta i trappan när jag kom hem, då gick jag längs med Katarinavägen om nätterna och sjöng med i A sky to talk about.
Utanför F12 spelade de så högt att jag hörde det redan när jag satt på 3ans buss. Stockholm, Stockholm, stad i världen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EN GÅNG TILL

Det finns dagar då jag liksom går över det som varit, jag läser gamla dagböcker, i mitt lilla hus på landet försöker jag stapla så många böcker som möjligt, jag köper kassar med gamla böcker från biblioteket för de har så god doft. Det luktar liksom lite fuktigt. Och de har finare ryggar än vanliga böcker. Jag ställer dem alla i blandad ordning i bokhyllan, den är gjord av bambu och rotting och är sådär gammal och sommaraktig som jag vill ha den. I veckan köpte jag Borta med vinden och två böcker om Elvis och några andra om havet och sånt som jag kanske aldrig kommer vilja läsa, men som ser så fint ut och som luktar så gott. Hemma i lägenheten i Stockholm hade jag så mycket böcker att jag kunde stapla dem upp till taket. Jag ska köpa mer böcker när jag kommer hem igen. För det är så fint att titta på.

Bland alla böckerna hittade jag min gamla dagbok. Det fanns tre pojkvänner och kärlekar i den dagboken, trots att den bara gäller för fem eller sex somrar. Oftast var det anteckningar från sommaren om hur kär jag var, hur fina deras fingrar var, hur deras hår betedde sig i vinden och sen var det en anteckning vid påsk året efter där det stod att det tog slut under vintern. Det är så typiskt mig. Jag läser det där och vet inte vad jag tänker. Jag tänker att jag var dum som inte höll i Jonas eller Simon hårthårthårt, men så tänker jag att vi var så olika och att tonårskärleken, den är faktiskt inte den sanna kärleken. I alla fall inte för mig.

Så tänker jag på alla förlåt jag skrivit ner i den dagboken. Hur många gånger det står att jag är ledsen över något, hur någon uppfattat att jag sårat någon. Och hur jag bett om förlåtelse, men att det mellan raderna så tydligt syns att jag egentligen inte förstår. Än idag funderar jag på om det är medkänsla jag saknar, eller om det är empati. Om jag saknar någonting i hjärnan. Eller om det bara är fel på hjärtat.

Jag ber alltid om ursäkt, för ett tag sen gjorde jag det igen, bad om ursäkt, trots att jag inte riktigt förstod. Det är så sällan jag får ett förlåt tillbaka. Inte ens när mitt hjärta är krossat kan jag få det i ett sms. Någon gång i framtiden tänker jag inte skriva ett tack-tal, utan ett tal till alla jag ber om ursäkt till. Och jag tänker inte känna mig varken konstig eller dum eller vad det nu kan vara för att jag blivit ledsen över något. Man får ju bli det. Och man blir det över olika saker. Så är det ju bara.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

VILL DU VARA MED I PARADISE HOTEL?

Jag har precis skickat in min ansökan. Jocke tycker att det är bedrövligt, och jag skrattar lite åt det. Jag lovar att berätta om ett spektakulärt hångel jag en gång var med om ifall han hjälper mig att välja bilder till ansökan. Det gör han. Det gör mig glad, och jag hinner inte ens berätta om detdär gamla hånglet.

Jag läser igenom min gamla blogg och fnittrar åt hur jag lät, men jag slås också av hur lycklig jag verkade vara över att få skriva ”min pojkvän” eller ”min kille” i varannan mening. Jag måste ha älskat honom tänker jag för mig själv. Och så minns jag att jag verkligen gjorde det.

Igår köpte jag och läste ut Skynda att älska, och jag skrev ett brev till Alex Schulman innan jag började läsa den, för att han berört mig, det kändes hemskt, men sant, jag kände mig tvungen, för jag skriver inte längre för mig själv, jag skriver för andra, jag skriver för dig, för er som läser det här, jag skriver för kärleken, och för hjärnan. Förr att må bra och för att ha något att göra. För att känna mig mindre ensam. Jag måste skriva för att överleva. Nu blev jag lite sugen på att skriva om skrivandet igen. Jag kanske ska göra det. Skriva om att skriva. Det får bli nästa gång. Nu ska jag posta min sista del i Paradise Hotel ansökan.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

HUR MAN DÖR UTAN ATT DÖ

Det finns människor överallt. Människor som man inte känner, och människor som man känner. Vissa man hälsar på, andra man inte ens tittar åt.

Förra året träffade jag någon, han var smart, allt han sa var så smart att jag förälskade mig i hjärnan, det var berusande, nästan farligt, och egentligen var jag kär i någon annan samtidigt, men han kom så lägligt, och jag var så ensam. Vi gjorde inte så mycket, vi var ute och drack vin, han drack öl, jag drack öl, jag fnissade, jag minns knappt hur jag kom hem, om jag kom hem, men jag minns det ändå, jag minns att jag tyckte att han förstod mig, och att jag förstod honom. Det var så konstigt, jag kunde beskriva saker, och han visste hur det var, jag kunde skriva två meningar och han kände igen sig.

Sen blev det inte mer med det, jag tillbringade hela sommaren på Reimers och solade, åt smörgåras i smörgåspapper och smsade med någon annan. Det var lite mindre häftigt, sen åkte jag hem och sen åkte jag tillbaka och sen började skolan, och nu tänker jag bara på honom ibland när jag ser något ställe vi suttit på. Men mest tänker jag inte på honom alls.

Det händer liksom att personer i en närhet försvinner, som om att de inte längre finns, de går unde rjord, gör någonting annat, de finns inte ens i periferin. De kanske finns på facebook, men mer är det nog inte.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. Jag <3 att amma
  3. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. ANDRA JAG LÄSER