Emerentia

Tag: Kön

I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Skärmavbild 2016-01-15 kl. 09.32.23
Igår hade jag lyxen att göra någonting annat än sitta hemma och stirra på dumburken, så istället har jag nu i efterhand sett Opinion Live.
Eller nej, nu ljög jag, jag tittade bara halvt, jag orkade inte mer.
Så många gubbar i debatterna och en ensam kvinna, Symphony som vittne och offer till sextrakasserierna under WE ARE STHLM. ALLVARLIGT. Sen ytterligare en kvinna, Emma, som också pratar om sexuella trakasserier. Hon berättar om ”dansvåldtäkt” och programledaren Olle Palmlöf konstaterar ”det är helt sjukt ju”. Och att han, med en dotter hemma, ”jag blir asskraj”.
Åh nej. Gör om gör rätt SVT.
Jag är så urbota trött på män som diskuterar med andra män i ämnen som väldigt mycket rör kvinnor. I Opinion Lives första sändning får kvinnorna stå för vittnesuppgifterna, SRs tysklandskorre, Daniela Marquardt, även hon en kvinna, står för faktan även hon. Men när det kommer till åsikter är det bättre att förlita sig på männen. Som alltid. Vad män tycker och tänker är alltid mycket mer intressant än vad kvinnor tycker och tänker.
Varg Gyllander och Jan Helin intar bordet för att med programledaren prata om hur medierna mörkat och polisen inte heller gjort det de skulle. Men varför blir det här ett samtal? Hur kan SVT inte välja att ta in en av de drabbade kvinnorna? Varför får inte de ställa frågan varför de inte lyssnats på? VARFÖR STÅR DE INTE DÄR MITT EMOT POLISEN OCH ”MEDIA”?

Jag kokar över här, framför skärmen. Sånt totalhaveri när det ändå verkar ha funnits en ambition. Den galne Göteborgaren har bytts ut mot något slags live-twitter-flöde.
Men dekoren är i alla fall snygg, men som ytterligare en markör från den galne Göteborgaren har publiken placerats på mer än behörigt avstånd från debattörerna.
Hejdå SVT Debatt, hej Genushaveri!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Härmed undanbeder jag vänligt, men bestämt, folk att sluta skicka bilder på sina eller andras kön till mig. Detta oavsett om de är håriga eller ohåriga, friserade eller vildvuxna.
Att jag skriver om hur jag filosoferar kring könshår och modet i könshår gör inte det tillåtet för främmande män (ja, alla är män) att skicka bilder på deras eller andras könsorgan till mig.
Jag förstår inte vad som gör det givet att det är OK att hålla på så här, varför det känns okej att maila främmande männsker och varför kvinnor ska utstå det här. Ja, det är ytterst få män jag hört som fått sexuella bilder av kvinnor skickade till sig, när det inte handlar om booty-calls och sexinviter från itne fullt så främmande som någon som läst något en skrivit om könshår en gång.

Vill ni diskutera könshårsmode är ni välkomna att göra det, men bilder undanbedes.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}
  1. Hhahahaha när en man sjunger ”Tjejer, ohohoho tjejer, vi måste höja VÅRA röster för att höras”.
  2. De visar min ungdomsbibel #Fittstim. Lite känslomässigt nu.
  3. Känner igen mig i Belindas nervositet. Hade också varit det om jag skulle fika med @gudschy. #fittstim
  4. Belinda saknar de längst ner på stegen. Lite det jag känt att hon saknat. Nu ska det bli spännande. #fittstim
  5. Var är respekten? Frågar Belinda Olsson. Jag undrar om hon menar respekten för de som får se brösten lr Jennie som släpas bor. #fittstim
  6. Mer manlig musik. nu Röyksopp.
  7. Förstår inte riktigt varför Belinda känner att hon måste prova att bada topless. Det är ju till för de som vill det. #fittstim
  8. Men jag hade också tyckt det varit jobbigt att bada topless i TV. #Fittstim
  9. Som Liv Ambjörnsson säger. Det behöver inte passa alla att bara topless. #fittstim
  10. Det handlar om mod säger Bengt Forsberg om topless-beslutet. Och om att göra som du vill. #fittstim
  11. Belinda säger med någon slags ironi i rösten ”Lundell är så taskig” när han kallat dem för tristfittor. #fittstim
  12. Dock hade han exakt samma retorik som männen som hatar mig idag har. Jag har inte fått ligga/saknar pojkvän/är trist.
  13. Kul för Belinda att de sålde fler #fittstim-böcker tack vare det.
  14. NU KOMMER HEN!!!! #fittstim
  15. Lite manlig hiphop på det då. #fittstim
  16. Söder som social experimentverkstad. DET känner jag mig INTE igen ni. (No ironi) #fittstim
  17. Dock undrar jag hur jag hade känt som förskolebarn med ett gäng journalister på skolgården hela tiden #fittstim
  18. Tänk om Lotta sagt Vi har hon/han/hen och översatt he/she/it. Det hade varit konstigt #fittstim
  19. Hen öppnar upp hjärnan! Hen kommer! Då kan vem som helst komma. #fittstim
  20. Större skillnad på de individuella hjärnorna än de könsliga hjärnorna. #fittstim
  21. Belinda Olsson har fokuserat på likheterna mellan könen. Inte skillnaderna. #fittstim
  22. Könet är inte bara längden på ett urinrör #fittstim
  23. Belinda ska träffa en mamma som inte berättat vad hennes barn har för kön. #fittstim
  24. Belinda ska fråga mamma vad barnet har för kön, trots att mamma inte vill berätta #fittstim
  25. Hur kan du inte veta könet? frågar Belinda. Jag känner rätt mycket trans-presoner svarar Vides mamma.
  26. Nu frågar hon mamman vilket kön barnet har. #fittstim
  27. Äntligen lite Beyonce!! #girls #fittstim
  28. Dagens feminism är som romarriket säger Ebba Witt Brattström #fittstim
  29. Idag har vi minoritetsfeminism. #fittstim
  30. Hen är kvinnoförakt #fittstim
  31. Vi skulle kanske alla kunna göra något mer #fittstim
  32. The Knife!!!! #fittstim
  33. Tystnade pga äldrevården i #fittstim
  34. Man kan inte leva på tacksamhet säger Mira. #fittstim
  35. Vad ska det stå på plakaten 8 mars? Ner med Reinfeldt. #fittstim
  36. En granne när jag var liten var feminist #fittstim
  37. Kanske ska vi vara tacksamma. #fittstim
  38. Är dagens feminist för ego? #fittstim
  39. Det här betyder inte att det finns saker att kämpa för. #fittstim
  40. Ulf Lundell lägger på luren i Belindas öra. Avsnittet är över.  #fittstim

 

Sammanfattning: Belinda Olsson utsätter sig för saker hon inte är bekväm i (bada topless i badhus). Belinda Olsson grattar kvinnor på 8:de mars istället för att prata om dagen mer ingående. Belinda Olsson känner sig tvungen att fråga mamman till barnet Vide om Vides kön, trots att mamman valt att låta Vide uppfostras utan könsliga ramar.
Det spelas ganska mycket manlig musik.
Belinda och Gudrun Schyman träffas. Gudrun Schyman äter ett muffin, men säger inte så mycket.

Vad jag kände: nej, feminismen har inte spårat ut.

Kl 21:00 kör vi igen. Jag heter EmerentiaLL på twitter.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Nu vill jag skriva om något jag tänker jätteofta på. Så jag gör det, för då kanske jag tänker mindre ofta på det, eller bara får medhåll.

Ofta när jag pratar handlar det om kön. Det handlar oftare om kön än om klass. Och ofta när jag pratar om det, det spelar ingen roll om det är med min syster eller med någon främmande på krogen, så får jag höra att jag har fel. Eller kanske inte at tjag har fel, men jag får minsann höra att det inte kan stämma, eftersom de inte varit med om det. Då försöker jag förklara strukturer och få dem att inse att de kanske visst varit med om något, men inte förstått det. Så var det nämligen för mig. Att jag först inte alls såg något, men sen förstod. När jag själv satte det i system.

Ofta händer det att någon säger ”jag har aldrig blivit annorlunda behandlad för att jag är tjej” eller så säger de ”asch, så är det inte, jag har precis samma förutsättningar som mina manliga kollegor”. Jaha säger jag, och lutar på huvudet.
Och så betar jag igenom det. Frågar om de är säkra och varför de tycker så. Och när de är säkra säger jag att det är skönt för dem. Jag avundas dem till och med. Jag avundas tjejerna som inte erfarit olika behandling eller negativ särbehandling. Jag avundas dem. Och jag tänker aldrig någonsin ta ifrån dem det faktum att de känner sig fria i och med sitt kön. Aldrig någonsin. Tvärtom, jag vill höja dem, se dem som förebilder och ta reda på vad de gjort för att det ska bli så.

Men ofta händer det att de här personerna börjar tjafsa emot, säga att jag har fel, eftersom de inte upplever det på samma sätt. Och det är här det blir konstigt. För när jag berättar en historia om någon som tagit någon på rumpan, tar jag inte ifrån dem det faktum att personen inte tagit dem på rumpan. Jag berättar bara historien.

Min syster sa för ett tag sen att hon var så trött på genus, jag kunde inte förstå henne. Hon var trött på påpekandet av de olika förutsättningarna. Hon ville bara gå sin egen väg och kände inte att upplysningarna från föreläsningarna gav henne något.

Jag tycker att folk som inte tänker på kön och genus gör fel, för jag tycker att det ska finnas med i beräkningar och tilltal och att det är en viktig struktur att se. Jag kan tycka att de som inte ser det är puckon, men jag tänker inte klanka ner på de som inte upplever sig ha erfarit strukturen. Om de inte klankar ner på mig. Om de inte säger att det är hittepå eller att det är inbillning. Att det är alldeles för heta känslor och att det bara handlar om mig som person och inte som varelse.

En annan favorit är ”det finns många kvinnor som slår sina män, det är bara så att män inte anmäler”. Det handlar alltså om mörkertalen. Det var en man som skrev så till mig för någon vecka sen, att jag skulle tänka på det, på mörkertalen. Mörkertalen kring hur många kvinnor som slår sina män. Jag svarade honom aldrig, men jag tänkte mycket på hans idioti. Mörkertal finns det ju självklart, men åt båda hållen. Män som inte anmäler, och kvinnor som inte anmäler.

Det var bara det jag ville säga.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. AMMA LÄNGE, AMMA ÖVERALLT
  3. Jag <3 att amma
  4. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA
  5. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv