Emerentia

Tag: Kvinnokamp

På allmän begäran, eller i alla fall på tre personers önskan, har jag bestämt mig för att skriva det jag väntat med så länge: min förlossningsberättelse. Först kände jag: det här vill jag spara för mig själv. Jag har också tänkt att det här inte kan intressera någon. Och att jag minsann inte läste några innan Stickan kom, och jag klarade mig ändå.
Men, så minns jag, eller jag behöver inte ens minnas, jag tänker tankarna nästan varje dag. Tankarna om att det inte blev som jag tänkt mig. Perfekt, men inte som jag trodde. Hur jag förebrår, men främst förebrått mig att jag inte satt på den där pilatesbollen, tog värkarna, och krystade ut mitt barn. Därför skriver jag det här. För det finns ingen normal förlossning. Det finns lika många normala förlossningar som det finns barn.
Det är därför jag skriver det här: ett akut kejsarsnitt är också ett fantastiskt sätt att bli förälder på. Och för att internet är fantastiskt för kvinnor. En del i kvinnokampen. Ett utrymme att breda ut sig över, med smärta, förlossningar, komplikationer. 

För att börja från början måste vi börja på måndagen den 8 augusti. Då jobbade jag som vanligt, helgen innan hade vi haft min svägerskas bröllop hemma i huset och semestern var definitivt slut. Jag skulle jobba fram till slutet av september och sen ge mig hän. Men den där måndagen bokade min barnmorska in ett läkarbesök. Till min fantastiska läkare som varit med mig långt innan graviditeten och som jag haft lyxen att få ha kvar även under hela graviditeten, genom oro, blödningar, mängder av prover, cellprovtagningar, ultraljud och undersökningar. Och under läkarundersökningen visade det sig att det jag trodde var lite vanlig graviditetskrämpa var en sammandragning, en sammandragning som varat sen helgen. ”Fin mage” tänkte jag. ”Inte bra sa läkaren” och sjukskrev mig till slutet av september. Ja, precis då jag hade tänkte ”ge mig hän”.
Hon sa också till oss att packa BB-väskan, inte för att vi inte hade tid på oss, utan för att kunna slappna av. Jag skulle ligga på soffan, inte cykla, inte springa, inte gå i klackar, bara vara. Inte skura golv, inte bära badkar. Saker jag tidigare gjort och tyckte funkat helt okej.

Hemma packar vi BB-väskan och några andra väskor, vi bestämmer oss att flytta ut till landet en månad, bara vara, ta det lugnt och andas havsluft, Love ska pendla med bilen vi fått låna av hans bror, jag ska lämna över på jobbet via mail och fixa iordning allt som behöver lösas. Vi sätter oss i bilen, kör timmen till Tjörn och när kvällen kommer somnar vi.

Tidigt på morgonen kör Love tillbaka till stan för att jobba. Jag slår upp datorn och börjar skriva. Det rör sig i magen, och när gravidblåsan gör sig påmind går jag på toaletten. Det är blod i trosorna. Det är blod i toalettstolen. Helt annat blod än vad det varit tidigare. Jag som just börjat komma över toalettskräcken efter att alldeles för många gånger varit med om samma sak.

Klockan är 12
och jag ringer till förlossningskoordinatorn, står på mig som min barnmorska sagt åt mig att göra, utan hennes pepp hade jag aldrig gjort det. Efter att jag bett dem titta i min journal ytterligare en gång ändrar hon sig från ”stanna hemma och vänta” till ”kom in direkt”. Min syster, mamma och jag packar in oss i bilen. Det stormar och över Tjörnbron känns det som att bilen ska åka av vägen. Precis som när jag 17 år tidigare åkt samma sträcka, till samma sjukhus för att operera ut blindtarmen. Men den här gången ska jag inte operera ut någonting, tänker jag.

14:27 kommer vi in. Love är redan på Östra, på Antenatal fnissar vi, samma sköterska som vi träffat så många gånger tidigare, hon skrattar och säger att nu får vi väl snart ha kommit för sista gången. Hon kopplar upp mig på CTG och då kommer läkaren. ”Barnet mår bra, hur mår du?”, men jag vet inte, jag sticks full med kanyler och plötsligt får inte jag inte ligga kvar där längre. Klockan 14:44 skriver de i journalen att CTG visar ett reaktivt mönster.

Jag ska upp till specialförlossningen, det behövs fler läkare som tittar på mig. Det känns som evigheter. Som att tiden står still, samtidigt som den går så otroligt fort.
När jag tittar på bilderna från dagen ser jag att när jag ligger på specialförlossningen har jag plötsligt andra kläder, sjukhuskläder.

15:40 får jag lustgas.  Den får mig att må illa, Love bänder telefonen ur min hand. ”Du ska inte jobba mer” säger han åt mig. Jag fnyser.
Nu kommer värkarna med 30 sekunders mellanrum, men allt är som vanligt, barnet mår bra, livmodertappen är intakt med sina 4,5 centimetrar. Barnet vill stanna men kroppen vräker det ur bostaden. Eller är det jag? Under hela tiden tänker jag att jag kommer kunna lösa det här, ställa mig upp, sluta ”värka” och gå hem. Att det är jag som framkallar värkarna, jag som hittat på det hela.

Två kvinnliga läkare tar hand om mig, jag älskar dem direkt, de pratar med mig som vanligt folk, och säger att de ska ut och diskutera lite. Jag tycker det tar 45 minuter, det tar 30 sekunder berättar Love senare. De kommer tillbaka och är samstämmiga ”nu ska ni bli föräldrar”. Det kommer som en chock. Jag vill hem. Jag gråter nu. I duschen när jag skrubbas med Descutan gråter jag, det rivs så mycket och så här skulle det inte vara. När jag kommer ut har Love bytt om till scrubs, han ser ut som sin läkarbror skrattar jag. Han har fått äta. ”Vi fick en portion över” sa en av biträdena, men jag förstår väl att de måste säga så, annars äter inte oroliga pappor självmant. Själv får jag inte äta. Jag minns inte när jag åt sist, jag minns bara droppen och epiduralen. Men jag minns knappt epiduralen. Skulle den göra ont?

När sängen rullar ut från rummet där jag ser vinden gå genom trädens höga kronor genom fönstret vill jag inte längre. ”Det gör inte ont mer, nu går vi hem” säger jag till Love då. Han säger ingenting. Han bara håller min hand. Vi rullas in i ett rum, det känns som det redan är fullsatt, läkare på rad, sköterskor, barnmorskan som följt med nästan hela tiden. Love bredvid. Han håller mig i handen. Jag bländas av lampor men ser hur min svällande mage reflekteras i lampskärmen, jag ber dem vinkla den, jag vill inte se hur de lägger snittet. Det gör ont direkt. Inte i snittet, men i axlarna. ”Åh, det blir så för henne” hör jag dem säga, senare förstår jag att vissa som genomgår ett kejsarsnitt får större problem med nervtrådarna än andra. Jag tillhör dem som får det jobbigt.

”Men hej, välkommen”.
Jag blir förbannad direkt, väser till Love ”vem fan kommer in nu, i vårt livs viktigaste stund?” Det är ingen mer läkare, ingen sköterska, ingen barnmorska. Det är vårt barn. Jag tror att jag hör honom. Han swishar förbi och jag får sträcka ut min hand. Han har redan en mössa på sig. Eller är det här senare? Jag minns inte. För tiden är som sirap nu igen. Men sen är han borta. Kanske gråter jag nu igen. Jag minns det inte. Jag minns att de börjar diskutera mig. Att livmodern inte drar ihop sig. Att de överlägger om mer läkemedel, igen och igen och plötsligt säger de ”där satt den”. De avvaktar och jag sys ihop. En ihopsydd mamma med ett barn i ett annat rum. Och Love är borta han med. Han som hållit min hand håller nu någon annans hand. Ett litet barns hand. Jag inser att jag inte vet om barnet har snippa eller snopp, men så hör jag att de säger att pojken såg fin ut. Klockan 17:34 och jag förälder.

De kör ner mig till uppvaket och jag bestämmer mig redan i hissen att jag ska ge mig fan på att få komma därifrån fort. När sköterskan berättar att de kommer se så att jag kan lyfta på benen börjar jag redan öva. Tå för tå känner jag komma tillbaka. Jag ska därifrån innan valrossen till gubbe som ligger bredvid och snarkar vaknar. Det bestämmer jag mig för. Jag tycker det känns som ett bårhus och upplever att jag är längst ner i sjukhusets katakomber.

Klockan 19:15 får jag lämna uppvaket och skrivs in på specialförlossningen. Där bor jag själv. Utan mitt barn.
Jag vill sova men kan inte, tre timmar efter att jag vaknat upp får jag träffa mitt barn. Han är så liten, ligger på mage med slangar överallt. Jag försöker lukta på honom, men han luktar bara plast. Bebisdoften alla pratat om finns inte. I journalen står det att jag är ledsen efter att jag varit uppe hos mitt barn.

Två dagar senare skrivs vi ut från specialförlossningen och in på avdelning 309. En familjeavdelning där alla tassar runt i egen takt med mycket små barn. Här tar de hand om mitt barn medan jag inte förstår vad som hänt, jag som skulle föda ”normalt” och krysta ut ett barn först tidigast sju veckor senare. Jag som skulle ha planerat saker, varit färdig hemma, fått boa. Jag som svettig skulle få lägga ett välnärt barn på mitt bröst och ha vackra, men svettiga bilder på mig och mitt förstfödda. Där satt jag på en familjeavdelning och hade misslyckats. Men mjölken den sprutar. Det enda jag gör rätt är mjölken. Som en avelsko producerar jag mjölk inte bara åt mitt barn, utan även åt andra ungar på avdelningen.

Vi vet inte hur lång tid vi bott där, våra tretimmarsintervaller mellan sondmatningarna gör att varje dygn känns som sex. Varje gång vi ska sondmata, och samtidigt lägga honom vid bröstet lyssnar jag på samma sång. Och vi försöker prata och prata och prata, det finns alltid någonting att prata om, jag försöker tänka att allt har en mening, men jag säger hela tiden ”om jag gör det här igen ska jag föda normalt” eller ”om det blir en nästa gång ska jag ha revansch”. En kurator frågar mig vad jag ska revanschera mot. Där och då sätter hon fingret på min oro. Det finns inget att revanschera mot. Jag har ett litet, men fantastiskt barn. Mitt hjärtas låga.

Vi åker hem, när vi sätter babyskyddet i golvet brister vi. Tillsammans gråter vi. Det är nu det släpper. Det är nu vi börjar vår resa. Vår helt perfekta resa, som är precis så normal som vi gör den.

Dig äger ingen. Dig äger ingen Styrbjörn. Men du, du äger mig.

En månad och tre dagar senare är vi tillbaka på Tjörn, i vår vik, med vår barn.

Den är berättelsen är min. Love har en annan version, en oroligare och annorlunda version. Den är hans. I går blev vårt barn nio månader, idag har han namnsdag. Styrbjörn betyder tumult, och det var precis så det var när han kom. Men, mitt i det: perfekt. Och helt normalt. 

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Cecila kommenterade min text i GT idag här på bloggen. Jag firade ett av mina bästa barn som fyllde åtta och hade inte riktigt tid att svara då, men plötsligt infann jag och mina mens-kompisar (mer om detta senare) i en vild diskussion om vad Cecilia skrivit.
Så jag kände att det var viktigt för mig att svara utförligt. Nu gör jag det.

Cecilia skrev:
Hej! Hur skall man kunna bemöta det du skriver? Du är ung (ser det ut om man tittar på ditt foto… ). Jag är femtio plus, arbetar som specialpedagog – uppväxt i en arbetarfamilj och aktiv i kvinnorörelsen under 80- talet… Jag läser dina artiklar och blir så ledsen – så mycket sorg, ilska och så lite tilltro till människor. Vår önskan då var inte en ökad segregering 💡utan en värld där människor bedömdes utifrån son kompetens och inte sitt kön. Sorgligt att läsa dina krönikor som bara fokuserar på männens framträdande positioner och inte på hur kvinnor tar för sig. För tyvärr måste jag säga har er generation en väldigt tillbakalutad inställning – klaga går bra – men gör nu något? Skiver en artikel? Säger något? Uppfostrade i ett samhälle där ni fick allt serverat – och vad gjorde ni? Media fullt av kränkande kvinnobilder, tv – serier etc. Vi som levt denna tid har upplevt en tillbakagång – men du kritiserar oss för detta… Aj,aj sorgligt…

Hej Cecilia!
Tänkte svara på dina frågor och funderingar en och en.
Hur ska man kunna bemöta det du skriver?
Jag tycker att du bemött det hela ganska bra i din kommentar här.
Du skriver Du är ung… 
Jag är 26 år. Det är ungt för mycket, men gammalt för mycket.
Du läser mina texter och blir så ledsen. 
Jag blir ledsen av att du blir det. Jag hade hoppats att du som kämpat och varit en del av kvinnorörelsen skulle tycka att jag fortsätter den kampen du själv varit en del av.
Jag undrar också varför du inte är en del av den längre.
Du skriver att jag bara fokuserar på männens stora roll och inte kvinnornas
Det kan jag ta åt mig av, du har rätt. Jag bör oftare lyfta fram kvinnor, men jag tycker att det är viktigt att belysa männens privilegium. Jag är inte nöjd. Jag tycker inte att jämställdheten är på en nivå som vi ska vara nöjda med. Jag ser ett ständigt kvinnoförtryck och jag känner mig själv förtryckt ofta, för att inte säga dagligen. Jag tycker att det är viktigt att vi belyser hur mycket männen får gratis, och hur vi kvinnor ständigt står minst ett steg bakom.
Du skriver att min generation har en tillbakalutad inställning  att det går bra att klaga, men du undrar om vi gör någonting.
Ja, det tycker jag att vi gör. Om vi pratar om hela generationen kvinnor så har en i min generation startat Rättviseförmedlingen, ett himla bra maskineri. Jag har vänner som är komiker, läkare, journalister, ensamstående mammor. De står upp varje dag, kämpar och vägrar vika sig. Själv så skriver jag artiklar, för det är det jag kan. Men jag har också jobbat med att stödja och stötta unga tjejer, jag spelar skivor, undervisar tjejer i DJ-teknik och debatterar könsroller, jämställdhet och feminism. Där tycker jag verkligen att jag gör någonting. Vad mer skulle du önska att jag gjorde?
Du skriver att vi fått allt serverat. 
Det kan jag inte hålla med om. De flesta jag känner kämpar åt själva helvete. Mot arbetslösheten, mot maktlöshet, mot förtryck.
Du skriver slutligen att ni som levt denna tid har upplevt en tillbakagång och att jag kritiserar er för det. 
Jag förstår inte. Var har jag kritiserat dig Cecilia?
Jag har skrivit om ett TV-program som marknadsförs med en fråga som lätt upplevs som en kritik. Var i min text kritiserar jag dig? Det har blivit en tillbakagång, det har det. Män har mer makt, mer pengar, fler jobb. Kvinnor har det sämre, kvinnor mördas. Men i det ligger det en kritik mot patriarkalet, inte mot dig.
Om du syftar mot att du var en del av en kvinnorörelse på 80-talet som var Fittstims-feminismen så tycker jag det är sorgligt att du inte kan se dig som en del av samma rörelse. Jag ser mig som en del av den rörelsen, en fortsättning. Men många gånge rupplever jag att de som var 26 för 10-15 år sedan inte ser att min kamp är den samma. Det är det som är sorgligt. Inte jag. Jag kämpar bara vidare. Tar kampen vidare. Annars kunde vi lagt av när vi fått rösträtt. Då kunde vi vart nöjda.
Jag är inte nöjd.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv