Emerentia

Tag: Litteratur

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_7813Förra året vid den här tiden förberedde jag mig in i det sista för att våga stiga in i en studio på Sveriges Radio och göra vårt sommarprogram P3 Känner. Det var vid den här tiden förra året som jag lärde känna Hanna Jedvik. 

Hanna är inte bara en lysande producent (ingen har fått mig så lugn, samlad och samtidigt så peppad som Hanna, ingen har heller haft sånt överseende med hur saker blivit, eller inte blivit, mitt i sändning, eller efter eller innan. Ingen har bara låtit mig vara så mycket jag som Hanna har tror jag) hon är också en fantastiskt ungdomsboksförfattare.

I höstas firades hennes bok Kurt Cobain finns inte mer, ett stycke alldeles perfekt ungdomslitteratur.

Idag bloggade Hanna om hur huvudrollen Alex inte har något kön i början. Jag måste leta upp boken i bokhyllan och läsa de inledande sidorna igen. Men det stämmer. De har inga kön. Jag stör mig på det. Eller nej, det gör jag inte, jag stör mig inte alls på det. Jag stör mig på mig. Jag stör mig på att jag direkt steg in och tänkte att det handlade om en tjej och en kille. Jag hade vänskapen från tonåren så klar och problematisk för mig att jag direkt bestämde att Alex inte var en förkortning av Alexandra utan en förkortad Alexander.

Jag vävde in så mycket av mig själv i Hannas berättelse att min verklighet blev bokens fiktion.

Jag hade flest killkompisar i tonåren, vill jag minnas. Och därför ser jag Alex och Lovis som Jonas och mig. Det är mig själv jag läser om. Min egen verklighet.

Kanske är det dålig fantasi, eller bara ett stängt sinne. Men mig passade det bäst att läsa de inledande sidorna så.

Jag vet inte varför, men det här får mig att tänka på Husby. Angelika Bengtsson (ordförande för SDU Malmö) skrev på Twitter att hon låg och sov kl 22 när hon var 15. Jag sa emot, att det är få nu, och få 2002, när jag var 15, som faktiskt sov kl 22. Jörgen Fogelklou säger att hans 15-åriga son inte sover, men inte är ute och ränner kl 22.
Jag tänker att Jörgen Fogelklou borde glädjas över det, att hans son vill och kan vara hemma. Det vill eller kan inte alla 15-åringar.
Alla 15-åringar har ingenstans att ta vägen eller någonstans att lyssnas på.
Det är viktigt att inte glömma av det, för även om Alex är en kille för mig, och Angelika Bengtsson låg i sängen kl 22 när hon var 15, så är det inte så för alla.
Någon annan tolkar Hannas romanfigur Alex som en tjej och andra sover inte kl 22 utan oroar sig för framtiden och känner att det inte går att ligga stilla i en säng och bara stirra i taket.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

IMG_9847
Jag vet inte riktigt när jag vaknade i morse, Evert sov längre än vad jag gjorde och jag hade lite tid att läsa Svindlande Höjder som jag kanske har en sisådär 100-sidor kvar av.

Jag har alltid avskytt klassiker, skytt dem som elden, tyckt att de varit djävulens påfund.  Vi pratade om det i helgen, min mamma och jag. Om motståndet mot Klassikerna egentligen bara var ett uppror mot vuxenvärlden och etablissemanget eller om det för mig var ett verkligt motstånd. När jag väl började läsa läste jag böcker på tre röda sekunder, mamma fick förhöra mig på handlingarna i böckerna för att se så att jag verkligen läst dem och inte bara hittade på. HCF-böckerna byttes ut mot HCG, som var litelite svårare och jag minns när jag fick läsa min första vuxenbok. En bok helt utan bilder och som inte handlade om unga vuxna eller Hitler eller Anne Frank. Den boken hette Rosy och handlade om en man som ärvde en rosa, alkoholiserad elefant av en långväga släkting. Jag älskade boken, mest älskade jag känslan av att läsa något vuxet, trots att jag bara var 9 år kanske. Efter det läste jag allt, och det tänkte jag skulle gynna mig, mina bokhyllor lyste röda av Wahlströms-ungdomsböcker med röda ryggar, Kitty-böckerna, jag ville alltid vara Kitty eller kanske hennes kusin, och sen med Fem-böckerna där jag hellre var George än Anne, eftersom hon var mycket mer rättfram. Men det var nog också då konflikten blossade upp, för i takt med att jag läste Kitty-bok efter Kitty-bok skrev jag upp antalet lästa sidor i min loggbok i skolbiblioteket. De sidorna skulle sen ge mig diplom. 100-sidor, 1000 sidor, 10 000 sidor och sen kanske 15 000 sidor. Jag fyllde i och fyllde i, läste och läste. Men så tog det stop. När jag ville kvittera ut mitt diplom gick det inte för sig. Kitty-böckerna grundade nämligen inte för något läsdiplom. För att få ett läsdiplom krävdes det ”riktig” litteratur. Böcker godkända av skolans bibliotekarie, eller min fröken Agneta.

Det blev inga läsdiplom, jag tröttnade på böcker av Astrid Lindgren och En häst i huset-serien ganska fort och om det inte handlade om pilutta eller om hästar så var det enda det gick att läsa om Andra Världskriget och judeförföljelserna. Ingenting för äventyrslystna och spänningstörstande 8-9-10-åringar med andra ord.
Motsåndet höll i sig över gymnasiet då jag vägrade läsa böcker ur den bokkanon min lärare satte ihop, istället läste jag Modesty Blaise i romanform. Tills i helgen. Då jag hittade Brontës Svindlande Höjder. Det enda jag egentligen kan invända är att alla har så hiskeligt likadana namn, Hareton, Hindley, Heathcliff, något svårt att hålla reda på.

Så mellan kissning på gården, planterar jag om, lagar diskmaskinen och läser min första klassiker någonsin.
Det var kanske dags, så att säga.

IMG_9855

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Allvarligt talat, låter det inte så himla vansinnigt tråkigt.
UNGDOMSBOK.
Jag vill inte skriva en jävla ungdomsbok. Jag vill skriva en roman.
Ungdomsböcker handlar bara om Hitler och judarna och om kärlek och high school. Det handlar liksom om ingenting och ska alltid lära en så himla mycket. Jag är så trött på det.
Det senaste har jag läst Hanna Jedviks Kurt Cobain finns inte mer. Och Lisa Bjärbos Det är så logiskt alla fattar.
Och det liksom kanske börjar ta sig ändå, tänker jag.
Ungdomsböcker kanske inte är så där himla tråkiga som de var när jag var yngre och allt bara handlade om Hitler eller om baler på highschool.
Jag tänker en del på det, varför ungdomsböcker måste vara just ungdomar. När jag var 13 vill jag inte läsa ungdomsböcker, utan vuxenböcker. Spännande böcker om riktiga saker, som jobb, karriär och sex. Inte så intresserad av tonårs-baler eller så.
Det är få företag som förstår det, för flera år sen skulle jag hjälpa en tidning att förnya deras ungdomssatsning. Jag ville stryka den helt. Göra en satsning för vem som helst som kände sig ung. De köpte inte idén och anställde barn istället, barn attraherar barn, men inte unga vuxna, så där föll det. Jag tänker att det är samma sak med ungdomsböcker. När du är 13-14-15-16-17-18 eller så, så vill du ju inte läsa om andra unga, du vill läsa om dem du vill vara, dem du kan vara och dem du kan bli. Vuxna helt enkelt. Eller snarare: personer som blir tagna på allvar.
För det är nog där det faller. Eller i alla fall föll för mig.
Jag tröttnade på att läsa eller höra om personer som togs på lika litet allvar som jag. Jag vill höra om dem jag kunde bli eller dem jag ville bli, senare. Någon att ta på allvar. Med känslor och åsikter som spelade roll. Jag struntade i andras tonårsrevolter eller frigörelseförsök.
Jag ville läsa om verkligheten.

Så nu har jag tänkt på det ett slag, och det har nog kommit till mig när jag läst både Jedviks och Bjärbos böcker, att de kan läsas av de flesta. Att det inte är åldern som spelar någon roll där. Utan andra saker. Som beskrivningarna och tankarna.
Skit i ungdomsböckerna, ungdomsböckerna är döda. Eller nåt.
För unga vill inte läsa om andra tonåringar. De har ju nog med sig själva och sina vänner.

Jag tänker också på att ungdomsböcker är lite lågstatus. Jag undrar varför. Unga är inte dumma. Det är deras föräldrar som frågar efter böcker utan sex som fördummar dem. Jag vet inte om det är så, men det känns som att det är fler kvinnor än män som skriver ungdomsböcker. Är det därför det är lågstatus undrar jag. Eller får kvinnor skriva ungdomslitteratur, just för att det är längre status?
Jag ska ta reda på detta och återkomma. Det lovar jag.
Tills dess ska jag skriva en bok för alla. En generationsroman.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA