Emerentia

Tag: Lyssna

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION: FÄRJAN

Boklyssnandet går vidare. När jag syr lyssnar jag alltid på böcker och de senaste kvällarna har jag valt ljudboken istället för TV. Och det senaste har varit Mats Strandbergs Färjan.

Jag tänker mest på Rederiet och den där gången jag åkte Finlandsfärja med Hedda och Swing och jag grät i panik och ångest hela taxiresan hem när vi gått i land i Sverige igen. Det var det värsta jag gjort. Som en löneresa på Ryan Air upphöjt till 1000. Fulla människor innan vi gick på, halva resekassan spenderad redan i terminalen. Jage med tex freens vagnar och så vidare. Mitt människoförakt fick sig en utmaning, eller snarare ett uppsving.
När jag istället bara tänker på Rederiet minns jag scenen jag som 10-åring tyckte var ursexig när kapten Rolf Dahlén hade en kärleksaffär med en gravid städerska. Ingenting av det där har Färjan, eller allt snarare. Plus vampyrer.


Det enda jag kan tänka är att jag kanske hade valet läsa den här ändå, låta den krypa lite mer under skinnet. När jag lyssnar på den försvinner jag ibland bort i andra tankar, men kanske hade jag då blivit för skraj. Att vara ensam igår kväll var en lite större pärs än vanligt, kan jag tillägga. Samtidigt så har jag så otroligt svårt att kapitulera och tro på människoätande galningar. Dock funderar jag på hur den gör sig på film, om folk svimmar under Raw, vad gör de då när Färjan går upp på bio?
Det som sätter skräck i mig är deras utsatthet, hur hela färjan fylls med skräck. Hur ensamma de är, utan kontakt med omvärlden. För visst, det var ”I rymden kan ingen höra dig skrika” som lanserade Alien-filmerna, men ingen hör dig skrika på Östersjön heller, verkar det som.

Och en resa på Östersjön känns bra mycket mer realistiskt än en resa i rymden.

Nu väntar vi bara på maj-månad så att vi kan hugga tag i den här.

PS! För den som vill läsa mer om vad ni kan läsa om, tryck på kategorin RECENSIONER, så dyker allt jag tyckt till om upp!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

BÖCKER JAG KONSUMERAT DET SENASTE

Sen Styrbjörn gjorde entré i världen för igår exakt tre månader sen har jag konsumerat mer populärkultur än på länge, jag har plöjt serier under amningsmarathon och varje gång jag promenerat har jag lyssnat på dokumentär eller ljudbok. Under de tre månader jag nu använt mig av Bookbeat har jag hunnit lyssna på ett gäng böcker och nu tänkte jag att ge en liten recension på det jag hittills tagit mig igenom.


Tiggaren – Sofie Sarenbrandt

Var den första boken jag lyssnade på. Jag älskar mord och tänkte att det här verkar vara av en bättre kaliber än Camilla Läckberg, och skrivet av en kvinna. Den tar jag! Och det gjorde jag. På mina första staplande promenader lyssnade jag mig igenom hur mordutredarna jobbar undercover med en grupp poliser som seriemördar tiggare. Nu i efterhand inser jag att det här faktiskt är en deckare värd att lyssna på. Verklighetsförankringen i Jimmie Åkessons Sverige gör att den kryper under huden.


Den vita staden – Karolina Ramqvist

Efter att ha läst Flickvännen i somras när det var som allra varmast och magen var som störst ville jag läsa fortsättningen. Jag önskade mig en suggestiv bok om Karins liv utan John. Jag kände inte det där. Ganster-mamman fanns inte där, och inte heller någon hjärtskärande ömhet, eller icke-ömhet för barnet Dream. Jag störde mig på riktigt så mycket på den Karin jag tidigare upplevt som stilren, trots hennes kokainnäsa, valde att döpa sitt barn till Dream att jag i perioder hade problem att lyssna på boken. I efterhand hade jag faktiskt glömt att jag lyssnat på den. Fortsättningen på Karins liv kändes inte så jobbigt som jag hade hoppats, inte lika trasigt, ensamt och utsatt. Mer som en sista säsong på en TV-serie som mått bättre om vi fått fantisera ihop slutet själva.


Kan man dö två gånger – Leif GW Persson

Jag tänkte att fiktionen måste kunna överträffa verkligheten och hoppades på något i stil med Leifs medverkan i Veckans Brott. Så blev det inte. Här följer vi Evert Bäckström och dennes granne på ca 9 år (!!) som ska lösa brott. Kvinnor får åka salami-hissen efter kvällar i ”skilsmässodiket” på Riche. En Annika på samma avdelning som Bäckström är en stor bodybuilder-kvinna som mer än gärna sticker sin tunga i halsen på Bäckström och hans supersalami kan inte säga nej. Mordet då? Praktiskt taget glömt det, men släng in ett äktenskap mellan en svensk man och en thailändsk kvinna, lite Tsunami, en döskalle och sjöscouter. Ja, oemotståndligt dåligt. Efter 13 timmar med hörlurarna är jag trött på att ha Claes Malmberg framför ögonen och väljer därför något nytt.


Bucketlist – Katrin Zytomierska

Ska helvetet aldrig ta slut undrar du, nej, säger jag. Efter 00:04:57 orkar jag inte mer. Det här är som när jag själv skrev min första roman när jag var 13. Jag valde de delar jag gillade ur mitt liv och la till lite önsketänkande. Precis så gör Katrin också. Hon tar det hon gillar med sitt liv, sin ekonomi, LCHF-mode och vindsvåningen hon köpte efter skilsmässan. Sen kryddar hon lite mer ett ex som heter Peder och lite pedantiskt tänk kring matsäckar till barnen och möjligheten att ta ut en lön på 120 000 (allt enligt hennes revisor). Och så beskriver hon i detalj hur du skapar ”magi” med mat, strimlar Zucchini istället för pasta, gör en chokladmousse på dadlar och kakao och annan skit. Huvudrollen Mila klarar dessutom av att lokalisera en Pradaparfym trots att bäraren är en svettig flyttkille. Denna egenskap verkar lika förfinad som Per Hagmans förmåga att lokalisera menstruerande kvinnor enbart på deras doft.

Och så har jag läst också. En riktig tjockpärmad bok:

Glöm mig – Alexander Schulman

Jag hyser ett konstigt agg mot Schulman, jag tror det ligger långt tillbaka innan han gjorde pudlar, och vägrade svara när ett Göteborgsnummer ringde honom på mobilen. Det är ett sånt förakt för människor som liksom sipprar igenom. Men Glöm Mig, den fastnar. Jag diskuterar den med min mamma efteråt. Hur Lisette Schulmans fasad rämnar och hur barnen måste ta tag i det. Med amningshormonerna i blodet känns den innanför huden, rädslan över att när en är som mest hudlös med sitt alldeles nya barn ska bli utsatt. Och någonstans kändes det så otroligt skönt att Schulman gör upp med hela sin uppväxt efter Skynda att älska som mest kändes som ett otroligt vurmande för en inte alltid perfekt pappa. Efter att ha läst Skynda att älska undrade jag länge varför mamman var så utelämnad och jag valde då den enkla vägen: anse att Schulman är en man som attraheras av män och bara ansåg att mamman skulle finnas där. Nu visar det sig att det är helt tvärtom och förståelsen jag fått för Schulman gör att jag inte bryr mig så mycket om hans tidigare fjanterier, kanske dags att ge honom en ny chans.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

MED P1 SOM SÄLLSKAP

Den som vaknar först hos oss ansvarar för radion. Den ska sättas på innan kaffet är i filtret och innan brödrosten är framplockad. Sen står den där. På hyllan och skvalar. Varenda minut som vi är hemma. Ibland står den på även när vi inte är hemma.
Vi skrattar på På Minuten och jublar när Kristin Lundell & Johan Hilton gästar Lantz i P1. Men allt oftare konkurreras radion ut av TV:n.

Om jag rannsakar mig lite så inser jag att vi egentligen inte behöver någon TV. (Vi blev med TV när jag började jobba med TV och Love tycker att det är bra att ha TV om ”något händer, typ Palme blir mördad”) När vi inte hade TV betedde vi oss bättre mot varandra (eller vi hade i alla fall roligare ihop). En ansvarade för korsordet medan den andra lagade maten. En stickade medan den andra hackade gurka.

Nu händer det istället att vi äter framför TV:n, skyndar oss in i vardagsrummet när Million Dollar Listings vinjett hörs. ”Det är ju sååå intressant med hur de jobbar” och ”En har ju ingen aning om hur den där världen fungerar egentligen”. Nej. Det har vi inte, eller hade, efter 10 avsnitt har vi nog insett att de bara förhandlar och sen säljer de, eller så köper de. Den största behållningen är nog ändå att de fightas lika mycket som fruarna i The Real Housewives of [insert valfri stad]. Och det kan jag tycka om. Att inte bara kvinnor framställs som vidriga skitsnackande rovdjur. Nä, även manliga mäklare på Manhattan beter sig så. (Ja, jag tycker ju att det borde finnas någon kvinnlig mäklare att följa, ja).

Igår hände det igen. Radion konkurrerades ut och jag fastnade framför TV:n, efter Million Dollar Listing satt jag kvar, såg Dessertmästarna och sen Aktuellt och sen kom den. Sista delen av ”Ett bättre liv” om immigranter i läger i Malmö. Och det kändes skönt. Att se någonting som inte bara lade sig i hjärnan som luft och ingenting. Idag ska jag se om det finns något riktigt att titta på. Och gör det inte det, ja, då ska jag försöka hålla mig till radion. Även om jag haft på P1 hela dagen och det kanske blir lite repriser. Välja det lite svårare och inte lika insålda helt enkelt.

Och när vi flyttar, då skiter vi i TV-abonnemanget.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FOLKE

Torbjörn Folke Zetterberg träffade jag en påsk för något år sedan. Det var i Orminge hemma hos Jonas Kullhammar. Hur jag kom dit har jag egentligen ingen aning, men jag satt mest stum hela kvällen, vi åt påskomiddag med tacos och dagen efter åkte vi till Örebro.

Folke och jag träffades en gång till efter det (jag tror att det var när jag så fruktansvärt bakfull efter Guldägget) och gjorde en intervju som det aldrig blev någonting med. Varför minns jag inte. Men den 23 september släpper han sin nya skiva. Kom med och fira på Södra Bar!

Och här går det att lyssna Elsa! (Och Jocke)

Jag ska tjata lite på Johan och fråga om Groove inte borde göra en ny intervju.

Musiker med två personligheter.
Som Torbjörn Zetterberg har han mottagit Alice Babs Stipendiet och släppt en handfull skivor. Som Folke släpper han just sin första skiva. På egen etikett och utan bokningsbolag har popprojektet Folke blivit en heltidssysselsättning.

Solen lyser över Medborgarplatsen, och ett gäng alkisar skriker efter barnen som leker. Folke, kommer gående från Götgatsbacken och ler ikapp med solen. Vi går mot en litet hål i väggen som visar sig vara större inuti än vad som syntes från utsidan. Efter många om och men beställer vi och går och sätter oss vid det tillsynes enda tomma bordet i lokalen. Det luktar lite gatukök och mjölken, som finns i en sån där stor behållare som fanns i skolmatsalen i lågstadiet, kostar fem kronor glaset.

Är det svårt för dig att prioritera? Jazzen eller popen?
–       Just nu är det popen som gäller, och det är Folke jag prioriterar nu.

Har du lagt av med jazzen?
–       Nej, verkligen inte, men jag har lagt det åt sidan för tillfället, Torbjörn, förlåt Folke, tuggar samtidigt som han dricker ur sitt glas.

Om du fick bestämma, hur långt vill du komma med popen?
–       Jag vill bli lika känd som Stevie Wonder, skrattar han, längre vill jag inte, men jag har ingenting emot att komma långt, tillägger han.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA