Emerentia

Tag: Män

I UPPROPEN OCH UPPRORENS TID

Jag tror inte att jag trodde att jag någonsin skulle få uppleva det här. Jag som när jag var tonåring romantiserade och vurmade för åren från 68 och framåt, revoltåren, förändringsåren.
Nu står jag mitt i det, mitt i en revolt där kvinnor och icke-binära vägrar vara tysta. Och jag orkar knappt vara en del av den, utan har bara berört andras medverkan.

De senaste veckorna har jag märkt hur jag tystnat, hur jag som alltid varit så verbal, frispråkig, kanske till och med tuff och öppen, slutit mig. Inte orkat, inte klarat, inte velat. Jag har velat hålla allt på ett sådant behörigt avstånd att det inte skulle inverka på mitt liv, på min vardag. Ändå är det precis tvärtom. Det finns inte en timme jag inte tänker på alla historier jag tar del av, alla vittnesmål jag hör, läser, vittnar till. Samtidigt är min egen medverkan nästan lika med noll. Mycket även av rädsla för att bli ifrågasatt eller inte trodd.

Jag delade en historia i #sistabriefen-gruppen, om hur en man på en reklambyrå jag jobbat på gång på gång fått våra samtal att glida in på sex, hur han kommenterat mitt dåvarande sexliv, hur han alltid fått mig till att vara någon allmänt diskussionsämne. Men i #deadline de andra grupper jag som mångsysslare varit inbjuden till har, och är jag, tyst. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga, eller var jag ska börja. För om jag börjar, då vet jag inte var det ska sluta.

Ska det sluta med att snubbar som aldrig låtit mig spela skivor i fred? Ska det sluta med hur skivbolagsbossens hand inte bara var på min rumpa utan innanför trosorna? Eller med han som ringde och skällde ut mig när den store svenska artisten inte fick ringa mig mitt i natten och gå hem med mig? Eller med alla dickpics och hot jag fått efter att jag sagt något i TV, eller bara hörts i radio? Eller gången ett band, mitt under en intervju, erbjöd mig 500 kronor för att visa pattarna. Eller med han som följde med mig hem trots att jag inte alls ville? Det finns inget stopp på de historier kvinnor nu delar med sig av. Och ju mer jag läser, ju mer minns jag. Det finns så många saker som jag glömt, förträngt, eller helt enkelt inte förstått inte varit varesig acceptabla eller normala. Men som jag trots det, och gång på gång, ursäktat.

Gemenskapen jag känner är överväldigande, men samtidigt känner jag hur jag distanserar mig, för mig egen överlevnads skull. Jag orkar helt enkelt inte återuppleva allt. Orkar inte minnas, orkar inte inse. Samtidigt går det inte att värja sig. Jag minns kompisens lillebror med sin totala kvinnokönsfixering som alltid ville ta på oss när vi klädde ut oss. Jag minns hur mina byxor drogs ner inför klassen när jag var åtta. Jag minns chefer och kollegor, jag minns intervjupersoner och jag minns män på stan. Jag minns tjatsex och dåligt-samvete-sex. Jag minns opassande kommentarer, frågor och handpåläggningar. Jag minns dåliga ”skämt” och jag minns de nej som inte blivit accepterade.

Jag minns alla män och hur de brukade ta på mig trots att jag inte velat.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Äntligen någonting som inte har med bebis att göra tänker ni! Och det tänker jag också!

Förutom bebis så funderar jag otroligt mycket på strukturer, på hur jag uppfattas och på hur andra kvinnor uppfattas i det stora hela. Nästan alltid är det så att kvinnor blir hotfulla och instövlande, arga, förbannade och massa andra lite tråkigare egenskaper än männens allmänna tillstånd ”kompetent”. En man är alltid kompetent, oavsett om han är arg, förbannad, glad eller irriterad. Själv får en höra om hur bossig en är så fort en vet vad en vill. Och det kan ju kännas lite tråkigt.

Så, när jag hittade den här guiden i morse kände jag bara: jackpot! Och inte för att det är så fantastiska tips, utan för att det är så där jag betett mig konstant bland män. Och jag hatar det. Jag vill vara rak och enkel och bestämd utan att någon tror att jag tänker ta deras jobb. Men så får en för fan inte vara som kvinna i det här landet. Så jag lägger band på mig.


Och nu går jag och köper en lösmustasch!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I vår bokhylla är det en ständig, visserligen färgkoordinerad, oordning. Det är svårt att hitta saker att läsa och minnas vad som inte är läst. Bokhyllan är mitt ständiga dåliga samvete, jag vill så gärna organisera, men det finns så mycket roligare saker att göra. Men igår tog jag mig lite tid för att inför sommaren hitta det bästa jag vet. Så här kommer fyra böcker att läsa igen, och en bok jag började på nu på morgonen på spårvagnen. Bäst är att alla böcker går att hitta på loppis eller secondhand ganska lätt!emerentias_boktips

Glaskupan av Sylvia Plath, 1974
Esther är duktiga flickan, och det här känner jag igen mig så himla mycket i. Hon åker till New York för att jobba på en modetidning, men det tär. I själen. När hon kommer hem till Boston igen hamnar hon på mentalsjukhus. Jag minns att jag fastnade för första stycket när jag läste den för första gången.
”Det var en besynnerlig, kvav sommar, den sommmaren de skickade makarna Rosenberg till elektriska stolen, och jag visste inte vad jag gjorde i New York. Jag är fånig med avrättningar. Tanken på att avrättas i elektriska stolen ger mig kväljningar…”
Vem får inte kväljningar av avrättningar och elektriska stolen går det att undra, och det gjorde jag, genom hela boken. Alla förväntningar på Esther förgör henne, hon förmodas ha roligt, hon förmodas roa sig, hon förmodas göra saker när hon är i världens bästa storstad, men hon tänker bara på döden. 
Sylvia Plaths eget öde gör inte boken sämre, utan känslan av att få sammanbrottet sakta upprullat framför ögonen dröjer sig kvar.

Vad jag älskade av Siri Husvedt, 2003
Den här boken läste jag första gången kanske 2008, samma pocket har följt med mig sen dess och så fort jag hittar den på loppis köper jag den för att sen kunna ge bort till alla jag tycker bör läsa den. Och det är ungefär alla. En gång slet jag ut ett ex bara för att få det mer autentiskt när jag skulle imponera på personen som skulle få den. Igen handlar det om galna kvinnor. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Kanske läser jag så mycket i den genren för att jag känner igen mig, lever mig in, blir galen själv, andas boken. När jag läste En dåre fri för några år sen hade jag nästan svårt att avgöra om Beate Grimsrud skrev om mig eller sig själv ibland. Men åter till Vad jag älskade. Vi är i New York igen, två familjer som ska umgås, Leo och Ericas familj och Bills familj, Leo är konsthistoriker och Bill konstnär och boken följer dem i över 20 år, genom sorger och glädjeämnen, från att deras barn föds, när de hyr gemensamt sommarhus, bor i samma hus i New York och liksom bara lever. Men då händer det där omvälvande och allt ställs på ända. Mitt i allt detta finns Violet som kanske var den som väckte mitt största intresse, och framför allt fick mig att läsa mer om hysterikor. Vad jag älskade gjorde sånt intryck på mig att den ibland fick följa med som accessoar när jag skulle visa upp mig. Jag ville liksom visa att det här var någonting jag gillade.

Lilla Smycket av Peter Modiano, 2001
Den kortaste boken i sällskapet, men kanske den som jag läste under längst tid. I alla fall, hon heter Thérèse, huvudpersonen, som tycker att hon ser sin mamma i en kvinna på metron i Paris. Nu inser jag att jag inte riktigt tänkt på Thérèse som en kvinna, utan som en person. Thérèses mamma påstås ha dött i Marocko tio år tidigare, och att det skulle vara hon som Thérèse såg på metron verkar otroligt, men ändå kanske lite sant. Hon följer efter kvinnan, skapar sig en bild, förhoppningar men samtidigt dyker minnena upp, minnen som inte alltid är så himla sköna och fina och glimrande som en lätt vill att minnen ska vara.
Jag brukar inte springa och köpa Nobelpris-vinnarnas litteratur, och det gjorde jag inte det här gången heller, men det borde jag.

Simone och jag av Åsa Moberg, 1996
Jag levde som Åsa när jag läste den här första gången, eller jag trodde det snarare, och därför vågar jag inte riktigt öppna den igen. Jag vet inte hur jag idag ställer mig till allt det jag kände då, när jag mest låg på en filt i Vitan, satt på min balkong och drack vin, levde som någon annan än jag gör idag. Åsa Moberg jämför sitt liv tillsammans med Tor-Ivan med Simone de Beauvoirs liv tillsammans med Sartre. Och jag jämförde mitt liv med Åsas. Det blev som en cirkel som slöts, eller snarare en evighetslopp. Jag levde med den här boken.

Och så, till den nya, olästa boken som jag lyckades hitta bland oordningen i bokhyllan igår.
Sommaren utan män av Siri Husvedt, 2011
Ytterligare en bok av Siri Husvedt, Jag har bara läst de fem första sidorna, men funderar redan på att gå tidigt från jobbet för att kunna fortsätta. Boris vill ta en paus från sin fru Mia, han har hittat sin 20 år yngre kollega som dessutom är fransk. All rädsla i att bli lämnad, men inte få till ett avslut speglar sig i den här boken, samtidigt som den är hoppfull och agiterad. Mia lämnar stan för att ta sig till landet där hon är uppvuxen, hon ska umgås med sin mamma och några unga kvinnor som hon ska hålla en poesikurs för. Jag fastnade kanske mest för omdömet från Borås Tidning ”När man väl tagit sig in i texten vill man bara vara där.” Precis sån är jag, lite för mycket inlevelse, lite för mycket fantasi, lite för slukande av allt med hull och hår. Lite svårt att skilja på verkligheten och fiktionen. Det bådar gott!

Förutom dessa så läser jag varje sommar den här. Den är ett måste.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Förra veckan gick mycket tid åt att prata om vårt nya nummer, men också till att tänka på Backstage och deras bokningar.

En gång för flera år sen, när jag precis börjat blogga och var bra under 18 beskrev någon min blogg som John Holms könsorgan, lika intressant som en bifftomat. Det har alltid förundrat mig, jag har alltid undrat över vad det egentligen betydde, men nu känner jag mig villig att använda samma ord om Backstage.

Att fortfarande tjata om att män ska sluta boka män känns konstigt nog främmande, det känns som någonting vi inte ska behöva göra längre. Men likt Nationalteatern fortsätter kvinnor kämpa, trots att de håller på att dö. Och den här gången handlar kämpet om DJ-bokningar.

Det jag som redaktör finner mest intressant i hela härvan är hur otillgängliga Stureplansgruppen/Avenygruppen gör sig. Jag tvingas ringa en pressperson som sen vill att jag mailar de ansvariga. På deras initiativ ska de alltså inte prata med mig, utan maila med mig, när jag sen säger att de får ringa, accepteras det, men personen som ringer mig hänvisar bara till deras vice VD. När jag sen vill ha tag i honom, då finns det inte på tal om att ringa, nej, Per Gunne nås via mail.

Per Gunne väljer också att inte svara på frågorna jag skickade honom, utan går bara med på en kommentar som han skickar mig morgonen efter.

Det är lätt att tro att det är för att medial uppmärksamhet är tråkig i sammanhanget, vilket ju är förståeligt, för det är det. Vem fan vill stå till svars för att vara imbecilla mansälskare utan strategi? Men det stannar inte vid Djungeltrumman och kritiken från oss. Utan nu visar det sig att Backstage på sin facebook-sida också väljer att radera de kommentarer som är negativa till deras mansvurmande bokningsstrategi.

Så nu börjar det om. Jag försöker nå Per Gunne igen, på mail, igen, jag skickar frågor, igen. Jag lär väl få svar med en kommentar, igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MÄN GÖR MEST!!!!

Det verkar som att det nästan alltid finns en tävling i vem som gör mest för planeten/fattiga/kvinnor/utsatta.

Hittan och dittan görs det saker, det startas initiativ där män ska följa kvinnor hem från krogen så de känner sig mindre ensamma, det startas föreläsningsturnéer där män pratar om sexuella trakasserier av kvinnor, det startas ja, jag vet inte, någon har säkert startat en heta-linje dit tjejer som känner att de bara måååååååste prata med en man om sin situation kan ringa och det finns säkert någon härlig entreprenör som sitter med en idé om någon app där de ska hjälpa kvinnor eller miljön att liksom bli bättre.

Och sen pratar de om det i media, de får kanske en krönike-spalt i någon (lokal) tidning, de kanske startar en egen tidning som egentligen är en blogg, eller så kanske de sitter i morgonsoffor, besöker TV-program för daglediga eller får några minuter hos Nordegren&Epstein.

Det mest intressanta är inte att de är män. Att de gör bra saker är toppen, men det handlar om utrymmet. Däri ligger mitt stora intresse. Hur män, så fort de ”bryr” (vinner på att bry) sig får de ett sjuhelvetes utrymme. Vi är så svältfödda på att män kan vara ungefär lika intresserade och engagerade i frågor som rör våld mot kvinnor/trakasserier/utsatthet att medierna går bananas. De bokas in, skeppas över landet, står i SVT Opinion.Det är inte ens nyhetens behag, det är en storhet, en uppoffring. De hyllas som om att det aldrig funnits någon som dem förr.

Fast det har det ju. Kvinnor som slagits för kvinnors skull har funnits i all evighet, och på det tåget har ett gäng män hoppat på, också i nästan all evighet. Men när männens klappande för bröstet, och mediernas stora intresse för deras uppoffring/bryddhet om samhället ifrågasätts, det är då allt rämnar.

Svaren på ”hur de kan vara lika historielösa som när Moderaterna sa någonting om att de startat arbetsrörelsen” (eller hur det nu var, det var ju så befängt att det inte ens finns anledning att komma ihåg påståendet) då är det lätt att känna sig mans-kränk och skriva saker som ”Du, jag har gjort med för saken än vad [insert kvinnoorganisation/parti/grupp] gjort på [insert valfri ganska lång tidsperiod, men som ändå är överkomlig]”. HALLÅ?!

Du, mansperson med mänskliga ambitioner, du har fått mer UTRYMME än vad [insert kvinnoorganisation/parti/grupp] fått  på [insert valfri ganska lång tidsperiod, men som ändå är överkomlig]. Ingenting annat.

Om du tänker efter kanske du, men lite tankekraft, inser att det beror på att du är man och du lyssnas på. Tänk om du skulle göra någonting av det också, inte bara din stora entreprenörsanda och vilja att höras/uttrycka dig, tänk om du ibland tackat nej, tipsat om en kvinna som gör samma sak. Vad hade hänt då? Fast det som inte får synas eller höras/får utrymme, de kanske inte finns för dig? Där är skillnaden mellan de som kämpar utan att slå sig för bröstet och de som gör det för att slå sig på bröstet. Och den skillnaden är ganska ofta likställd skillnaden mellan att vara en kvinna som kämpar och att vara en man som kämpar.

 

 

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Nyheten om Kents begravning har nått alla, oavsett om du vill det eller inte. Mitt flöde fylldes snabbt av män som skulle berätta hur tidigt de upptäckte Kent, att de lyssnat på dem sen första skivan (självklart la de av en stund när de var för kommersiella), minsann sett dem live, klätt sig i vitt, tagit i hand med guden Jocke Berg, samlat saliv från mikrofoner eller annat obskyrt.

Jag finner det där jag-såg-det-först-beteendet ytterst intressant. Få tjejer skryter om att de minsann hade Spice Gilrs över hela rummet, såg dem i Globen, eller plastade in armen efter att Nick Carter tagit i dem under någon konsert. Nej, rockmäns triumfer är alltid att de hittat alla band när de var för små för att passa i OKEJ, eller mer tidsenliga Filter.

Och mest intressant blir det när männen (obs! inte alla män, men hittills: bara män) irriterar sig över att en kvinna (jag) uppmärksammar det hela. Dels det lite klassiska ”hur orkar kvinnor hålla på?” (vår irritation är ju alltid alldeles för tids- och orkeskrävande i jämförelse mot deras säg upprördhet över att kvinnor just orkar) och sen det lite nyare alternativet: säga att det är en diagnos jag uppmärksammat.

Frågorna det här lämnar mig med är många (okej 2).
1) Hur orkar männen hålla på?
2) Var kommer diagnostiseringen ifrån? Jag skulle föredra att alla höll sig från att diagnostisera andra, om de nu inte är psykologer eller utredare och har det i uppdrag.

Skärmavbild 2016-03-14 kl. 15.02.53Skärmavbild 2016-03-14 kl. 15.03.30

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

MED VITA MÄN SOM MÅTTSTOCK

Jag får en hiskelig massa pressmeddelanden, en del inleds med ”Hej Emelie” andra skriver att de vill ha in en intervju i min tidning ”Hela Stan” båda sakerna är ju rent felaktiga. Jag heter inte Emelie och tidningen har hetat Djungeltrumman ett bra tag nu. Men de där två sakerna är inte värst, jag är van vid att få höra fel namn och det kan vara svårt att hålla koll på vad en tidning som bytt namn tre gången faktiskt heter.

Nej, det värsta är motivationerna, att banden ”kommer bli något stort” att jag ”inte får missa” eller som min största favorit hittills. Ett upprapande av fyra vita medelålders mediamän. Deras gillande skulle både legitimera pressmeddelandet och motivera mig att skriva om bandet jag aldrig förut hört talas om.

Så kommer det inte bli den här gången. För de fyra männen får inte mig intresserad av ett (kill? (kan bara anta)band oavsett hur välansedda, hippa, fräcka, mediavana de är. Inte heller kan de här fyra vita medelålders männen, oavsett hur mycket jag egentligen tycker om den TV de gör, den musik de producerar, de texter de publicerar, skämten de drar, få mig att tänka ”gillar de så borde jag gilla det” nej, mitt 28-åriga kvinnojag känner faktiskt tvärtom.

Jag är så trött på vita män som måttstock. På att det så ofta är mäns gillande som ska legitimera och motivera oss till att lyssna/titta/ta del av saker. Trött på att vita mäns gillande väger så tungt att de ska inte bara bära en skiva framåt, utan också få mig att skriva om den, vilja intervjua bandet, ha med dem i min tidning och på vår site.

Men jag känner också ett ansvar, och att jag inte, så som Oscars-ordföranden först i natt sa att >>det var dags att jobba osv<<, bara kan klaga, utan också måste göra någonting. I Djungeltrumman ska inte bara vita män få tycka eller rekommendera saker, nej, för att bredda vår bevakning måste vi bredda vår redaktion och våra medarbetare.

Det arbetet börjar nu.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

01 Omslag_v3

Så, då är det ute, mitt första ”riktiga” nummer av Djungeltrumman. Det är det numret där jag gjort precis som jag vill. Jag har lagt mig i den nya formgivningen som Therese har gjort, och jag har satt en naken man på framsidan.

Förlagan kan den smarta kanske redan ha anat, annars avslöjar jag den nu:
lana_del_rey_british_gq_cover_a_p

Det finns något spännande att ta någonting vanligt och vända på det till någonting ovanligt. Att se ett omslag med en avklädd kvinna är inget nytt, det finns inget spännande i det, tvärtom, ganska mycket äckel, om du frågar mig, och det gör vi ju nu, i den här bloggen är det jag som gäller… Att istället ta Jesper, som omslagsmannen heter, låta honom klä av sig, sätta sig i samma position som Lana del Rey och sedan pryda vårt omslag var någonting vi inte provat tidigare. Någonting jag inte provat tidigare.

Jag har fått äran att ta över Djungeltrumman, det är så jag ser det, och med det kommer ansvar. Dels ett ekonomiskt sådant, att få en tidning att gå runt, och med plus 2016 är en utmaning för de mest erfarna, men också ett publicistiskt och redaktionellt ansvar. Jag måste testa gränser, pusha lite till, prova lite nytt. Jag måste våga göra andra saker än det säkra och enkla hela tiden. Men samtidigt inte vara provocerande för sakens skull, det finns ju ingen finess i det, så att säga.

I det här numret har jag gjort precis som jag vill. Jag har slängt ut alla män, förutom på omslaget då, som pryds av Jesper i sin kvinnliga pose. I övrigt pratar vi bara med kvinnor. Petrina Solange, Cornelia Andersson, Nadia Nair och Charlotte Heimer om endometrios, bland andra.

Jag hoppas att du kommer att gilla det. Jag gör det i alla fall, och även om min åsikt inte är viktigast i det stora hela, så är jag stolt över att tycka om det jag gör.

 

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Skärmavbild 2016-01-15 kl. 09.32.23
Igår hade jag lyxen att göra någonting annat än sitta hemma och stirra på dumburken, så istället har jag nu i efterhand sett Opinion Live.
Eller nej, nu ljög jag, jag tittade bara halvt, jag orkade inte mer.
Så många gubbar i debatterna och en ensam kvinna, Symphony som vittne och offer till sextrakasserierna under WE ARE STHLM. ALLVARLIGT. Sen ytterligare en kvinna, Emma, som också pratar om sexuella trakasserier. Hon berättar om ”dansvåldtäkt” och programledaren Olle Palmlöf konstaterar ”det är helt sjukt ju”. Och att han, med en dotter hemma, ”jag blir asskraj”.
Åh nej. Gör om gör rätt SVT.
Jag är så urbota trött på män som diskuterar med andra män i ämnen som väldigt mycket rör kvinnor. I Opinion Lives första sändning får kvinnorna stå för vittnesuppgifterna, SRs tysklandskorre, Daniela Marquardt, även hon en kvinna, står för faktan även hon. Men när det kommer till åsikter är det bättre att förlita sig på männen. Som alltid. Vad män tycker och tänker är alltid mycket mer intressant än vad kvinnor tycker och tänker.
Varg Gyllander och Jan Helin intar bordet för att med programledaren prata om hur medierna mörkat och polisen inte heller gjort det de skulle. Men varför blir det här ett samtal? Hur kan SVT inte välja att ta in en av de drabbade kvinnorna? Varför får inte de ställa frågan varför de inte lyssnats på? VARFÖR STÅR DE INTE DÄR MITT EMOT POLISEN OCH ”MEDIA”?

Jag kokar över här, framför skärmen. Sånt totalhaveri när det ändå verkar ha funnits en ambition. Den galne Göteborgaren har bytts ut mot något slags live-twitter-flöde.
Men dekoren är i alla fall snygg, men som ytterligare en markör från den galne Göteborgaren har publiken placerats på mer än behörigt avstånd från debattörerna.
Hejdå SVT Debatt, hej Genushaveri!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv