Emerentia

Tag: Mode

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

LUCKA 19 MITT BÄSTA PLAGG

Mina hängslebyxor. Inköpta för 600 kronor på Weekday för flera år sen och är ett sånt plagg jag bara hatar att jag inte köpt två av. Jag älskar de här bycorna, känner mig alltid fin, snygg och kool i dem. Kan ha dem med olika överdelar, överallt och hela tiden och det enda jag tycker är trist nu är att knapparna är lite hårda när Stickan ska bäras i sjalen. Men annars: det bästa jag äger. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT GLIDA PÅ HEMSKHETER

Jag har för första gången någonsin tävlat om något öppet på internet. I min desperation att få världens snyggaste skor valde jag att på Cecilia Blankens blogg tävla om att vinna ett par The Lynn. Eftersom jag aldrig vunnit något, men mängder av gånger sett hur andra vinner kände jag att jag verkligen hade räknat ut ekvationen. Det gäller att få sympatier.

Så jag gjorde det, jag skrev hjärtat ur kroppen, eller nej, jag gjorde inte det, för jag drabbades av den där jag-vill-inte-vara-för-kletig-skräcken. Så jag backade ur och blev en sån där som bara radar upp svårigheter och sen förväntar mig att någon annan ska förbarma sig över mig. Och dessutom tänkte jag att ett par skor skulle rädda mig.

Vilken kommentar som vann? En peppig en utan något depp eller medlidande-sökande. Och där stod jag, halvöppnad med ångest. Ångest över att jag öppet sökt efter medlidande och dessutom plåster på såren. Men samtidigt: vad spelar det för roll? Egentligen, i det stora hela. Det är som med jobbsökandet. Helt okej att vara ”out there” oavsett om det gäller att en är utan jobb eller att en faktiskt hatar sin garderob, misströstar varje dag och önskar sig ett par skor för att rädda upp det hela när chocken efter att jag-har-fått-barn-och-det-alldeles-för-tidigt lagt sig.

Jag är värd ett par skor. Men jag kan köpa dem själv. Jag ska bara spara föräldrapengen i flera månader först. Men sen, så, lagom till rean, då jäklar.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det blev ett ofrivilligt frånfälle här, min ambition om att varje dag skriva någonting föll, men av en bra anledning: ett bröllop! (ska dock lösa Veckans stickning åt alla stick-sugna, jag lovar!) I helgen var det nämligen så att Loves syster slog till och gifte sig och hela kalaset höll vi hemma hos oss. Tanken var ett trädgårdsparty, men vädret, detta aber, gjorde att vi satt inne och kurade istället, men vad gjorde det, när allt kom omkring.

Jag har lyxen att få ha en koboltblå klänning som numera inhyst inte bara en utan tre bebismagar, förutom min egen även Marias och Linneas. Det blir konstigt känslomässigt på något sätt, kanske för att hormonerna så här i vecka 34 svajar ganska rejält och jag pendlar mellan att själv känna att jag bara vill kura ihop mig hos min mamma till att jag försöker ta ansvar och inse att om 44 dagar så ska jag själv stå och vara någons mamma. Eller så är det helt enkelt bara så att det är otroligt roligt att ha haft samma festklänning på sig som sina vänner, och alla gånger på bröllop i vecka 34, 35 och 36. Maria sydde den till mitt och Loves förra året, Linnea använde den på sin systers och nu fick jag ha den på Loves systers. Återvinning, lån och återanvändning på allra bästa sätt. Hormonerna gör också att jag plötsligt kände att det skulle vara okej att köpa ett par skor för 600 kr att ha i de cirka 50 dagar som återstår av graviditeten. Någonting som inte är det minsta likt mig. Jag försöker likt Ebba von Sydow räkna ut pris-per-användning på alla mina plagg och våndas lite över att köpa saker för ett specifikt tillfälle. Utom nu då, då plötsligt har min tidigare personlighet blåst bort och jag tänker mig inte riktigt för (prisa öppet köp!) utan blir istället en sån Lyxfällan-person men som sen åtminstone klarar av att lämna tillbaka det som inte kvalar in på listan: saker-jag-kan-ha-tills-de-går-sönder. Därför var ju ett lån av en dessutom emotionellt viktig klänning mer än perfekt.
DSC_0305
Som present till brudparet hade jag bett Charlotte (hör av er om ni behöver fotograf och jag förmedlar!) att komma och fotografera lite när de kom ut från Rådhuset. Därför finns numera den här bilden där jag mest är stor och helig.
Hon fotade vårt bröllop och även min byline och nu står jag i valet och kvalet om hon ska fota mig lite med min mage. Det är verkligen inte jag egentligen, och jag skrattar varje gång jag går förbi fotostudion på vår gata som marknadsför sig med en bild på en ytterst gravid kvinna som blundar och håller om sin cello, dessutom tror jag att hon är naken. Tack och lov är min cello på lagning och jag har en betydligt mindre mage, så någon direkt kopia av den bilden går inte att få till, men jag är samtidigt rädd att jag ångrar mig om jag inte har några bilder på ”livets mirakel” (*urk*). Kanske är det värt att känna sig lite obekväm ett tag. Kanske hamnar bilderna bara i en låda som våra barn hittar om några år och äcklas lite av. Eller så förvarar Love en bild i plånboken och smygtittar på ibland, eller så är det som med de flesta andra foton, mest någonting en bör ha. Frågan är, ångrar en verkligen bara sånt en inte gör. Eller ångrar en saker en gör, som en gravidfotografering, till exempel? Att inte ha en gruppbild på alla 80 från vårt bröllop är ju någonting jag fortfarande grämer mig över fruktansvärt. Det hade jag ju ingen aning om just då.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT KLÄ SIG FÖR BRÖLLOP

Jag drömmer om detta, men Love var inte sugen på en vit Liberace-dress och koboltblå skjorta under. Dessutom saknade André platåskor så det föll.

Sen inser jag plötsligt att jag ser ut såhär numera: 


Och kräver någonting som är lite mer täckande än en lite längre t-shirt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Kanske väljer jag den här inriktningen pga att jag (precis som babyappen säger) blivit mer inåtvänd och liksom inte bryr mig om någonting annat. Eller så är det helt enkelt för att jag blev peppad av goa kommentarer som ”äskar mammabloggandet”. Så ja, på allmän begäran, både från mitt inre och ert yttre fortsätter jag med det.

Just nu tänker jag mest på kläder. Detta för att det är så olidligt varmt att jag praktiskt taget mår illa i värmen, och att jag nu, i vecka 32 börjar känna att mycket är väldigt obekvämt.

Hittills har jag följt Brita Zackaris råd nästan slaviskt. Med en viss förskjutning i tid dock. Och lite variation pga varmt nu och inte höst. Det här kanske känns som det mest modebloggiga och liksom ytliga inlägg jag någonsing fått dig att läsa, men saken är att det inte är så himla ytligt när allt kommer omkring. När ens kropp förändras i en hiskelig takt är det himla lätt att inte alls kunna följa med. Att känna sig stor, klumpig och inte ett dugg fin (vissa känner tvärtom och känner verkligen det där glowet som alla pratar om, trots att jag inte spytt mer än tre gånger har jag aldrig känt det på långa vägar, utan tycker mest att jag blivit en klumpeduns) och det har alla rätt att känna sig. Fina! Helt enkelt!

Jag outade hela ”åh jag är preggo” ganska sent på såväl jobbet som bland vänner, och det syntes ingenting fram till vecka 22, vilket gjorde att jag ganska inkognito kunde gå runt och egentligen bara hade lite problem med att kontant motivera min enorma trötthet och bortval av alkohol i goda vänners lag. (men tänker att jag kan skriva långt om hela känslan av att bära en rolig hemlighet samtidigt som en mest har ångest och oroar sig över jobbet en annan dag. Nu ska det handla om kläder)

Åter till Britas guide. Den innehåller mest perfekta råd för den som inte vill ha en gravidstil. Och det vill cirka ingen pga att det mesta ser ut såhär:
hmprod (4)hmprod (3)hmprod (2)hmprod (1)hmprod
Alltså: Rysch-pysch, V-ringat, mer rysch-pysch, alltid skuret under bysten med smalt band samt tshirt med rynk och tryck.
När en plötsligt går från AA-kupa till B/C är det liksom ingen wow-ig känsla, i alla fall inte om du inte drömt om att din pappa skulle gett dig ett par nya bröst i 18-årspresent. Då känns de nya pattarna vedervärdiga. De gör ont, ömmar, och känns ganska mycket som ett åbäke. Det är ingenting du vill visa upp i en V-ringning helt enkelt.

Så, Britas tips igen då. Och mina egna: tänk trikå. Nu är jag urbota trött på trikå och går mest i nattlinne i stadig bomull ala gammalt lakan eller ett slinkigt ett i tvättat siden jag hittade på myrornas och som idag redan fått två fläckar, men ändå. Trikå. Där är din räddning.

För du kan köpa en trikåkjol på HM:s vanliga avdelning, kanske behöver du ta en storlek större bara, men den töjer sig, var så säker!
Så. Du går till HM och köper den här:
hmprod (5)
Och sen går du till Twilfit och köper den här:
250_b490c79f28-123-1-352002_001
Det ser inte ut så på bilden, men den är lite längre, mjukare och stretichgare än vanliga tshirts.

Vips! Du har en outfit. Det är främst olika överdelar du behöver, du lånar din partners om hen är någon storlek större. Skjortorna kan du knyta i midjan, och hens tshirts kan du kavla upp lite på ärmarna.

Vad du ska satsa på i gravidväg är (här har jag fått toppentips) BH och trosor. Det finns två anledningar till detta. Du har ont i brösten och vill kunna halvspringa till bussen ibland fortfarande. Och trosor som slutar mitt på magen är inte så charmant varesig för känslan eller förnuftet. Bäst (enligt mig) är trepack preggotrosor från Lindex och Lindex 2-pack amningsbh i trikå. Även deras lite mer stabila med spets är bra. Gå dit nu.

Men sen då? Jo, jag köpte ett par lite låga jeans i lite vidare modell, då hamnar linningen under själva kulan och sen köpte jag ett par gravidjeans med lite resår istället för fickor. De är geniala. Dem hittade jag på rea. Sen har jag köpt två gravidjeans jag inte använt, (om någon vill ha, kan jag sälja dem för en billig penning, finns både svarta och blå, storlek 34) Problemet med gravidjeans undrar du? Jo, mudden. Denna jävla tjocka trikåmudd som liksom ska skydda magen från glipa men som bara gör allt sämre. Jag auktionerar därför ut mina brallor till högstbjudande, någon kanske gillar hela jag-har-mjukisar-fast-det-är-jeans-känslan.

Britas guide är genialiskt uppdelad i trimesters, så jobbar inte jag, i början hade jag mina vanliga kläder och när jag då plötsligt kunde tänka mig at berätta för lite fler folk blev det helt enkelt den där trikåkjolen som du redan köpt på min inrådan. Den har jag haft till allt från silkiga blusar jag hittat för en spottstyver på Myrornas:
IMG_4786

Och till lånad skjorta.
IMG_2940
Så, då har ni förstått exakt hur bra den här kjolen är. I övrigt tycker jag att din gamla garderob i trikå kan få tjänstgöra lite till.
Som en enkelt grå klänning med trekvartsärm och lite bar rygg till exempel:
IMG_3368
Du kan också köpa ett par väldigt fladdriga och fina byxor av en vän. Till det kan du ha en vanlig långärmad t-shirt:
IMG_3889
Du kan också, om du känner att det är skitviktigt klämma in dig i kjolen och toppen du hade på din bröllopsfest. Då behöver du förslagsvis hissa upp kjolen ytterligare samt ha någonting som håller ihop hela härligheten. Som ett väldigt brett skärp. Till exempel.
IMG_3795

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I alla fall när det är en vän som gjort den. Jag lägger en förmögenhet på den där nu. Kanske ramar jag in den, och hänger den på väggen. Kanske knyter jag den runt halsen och tar aldrig av den mer pga jag inte har råd att förlora den. När alla andra ska beställa Max-mat här på kontoret så äter jag medhavd mat och knäckebröd. Det får vara så den här månaden. Det får det vara värt.

MGN_FilippaK2MGN_FilippaK

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

MONKI & POLYESTERN

För någon vecka sen köpte jag en klänning på Monki, och trots att jag tagit mig hela vägen till Femman orkade jag inte prova klänningen på plats, utan tänkte att den nog skulle bli toppen.

Icke sa Nicke. Där stod jag i spegel hemma, och såg mest ut som någon som inspirerats av Lilla huset på Prärien korsat med gamla gbg-märket Permanent Vacation.

Skärmavbild 2016-03-22 kl. 08.35.20

Och på tal om Permanent Vacation verkar det ha varit senast i just det samarbetet som Monki använde bomull i sina kläder. Jag kunde inte hitta ett enda plagg som inte innehöll en större mängd polyester eller akryl istället för bomull, viscose, lyocell eller tencel. Så efter en och en halv timme, rivandes bland kläderna (så mycket på varje klädhäst att det inte ens gick att få fram rätt storlek utan att klämma fingrarna) hittade jag till slut ett av typ tre plagg (som inte var jeans eller mocka-jacka) som var gjort av ett något mindre elektriskt material. En skjorta. En vit skjorta.

Skärmavbild 2016-03-22 kl. 08.57.58

Och det är väl okej, men jag känner att jag finner mig själv förvånad. Eller bedrövad. Alla snabba plagg, alla snabba kollektioner, alla köp-nu-fynda-mode-direkt-kläder, de tar över, med plocksidor i varje fredagsbilaga. Jag slängs mellan att försöka köpa hållbart, lägga en större peng på något mer klassiskt eller av bättre kvalité med längre livslängd och samtidigt vilja förnya mig. Att förnya sig med dyrare plagg känns omöjligt när en inte har en lön och fallskärm någon finansman.

Så en vit skjorta när det inte finns någonting annat och öppet köp-tiden gått ut, det får ändå ses som någon slags hållbarhet, för en vit skjorta är alltid en vit skjorta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

OROA ER INTE, JAG LEVER!

Bild 2016-01-04 kl. 13.12

Här sitter jag och har fastnat i vårt nästa, helt ypperliga nummer! Därav min frånvaro.
Men! Det blir så fint och så bra! Minst bra blir min byline-bild, jag ser mer ut som 13 är närmre 30, minst sagt.
Det bjuds på massor av roligheter, och nya saker. Jag har lyckats värva superbraiga Fanny Agazzi och vi har ett stort modereportage som Ninni stylat.
Allt kommer bli bra. Jag ska bara äta först och sen korra lite mer. Helt klart den mest stressiga biten i tidningslivet har jag nu insett.
Det och andra viktiga publicistiska frågor, som vad vi kan skriva eller inte.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Jag har haft mittbena i flera år, men plötsligt idag flög håret över på ena sidan och jag tänkte att det kanske var dags att byta bena. Jag har ju läst at det är mode med snebena dessutom. Kanske vore något att vid 25 börja följa hårtrender. Något nytt för mig som första gången hos frisören visade upp en bild på Jill Johnson och då var jag hos frisören första gången när jag var 17.
Kanske att det är passande att prova på en ny bena imorgon, jag ska nämligen träffa SVT och det skadar ju inte att känna sig fin tänker jag. Om jag nu känner mig fin i snebena. Och inte bara som att jag är poptjej och 16 igen.
Huvva vad svårt ändå.
Bild 2013-04-14 kl. 20.43 Bild 2013-04-14 kl. 20.44 Bild 2013-04-14 kl. 20.45 #3 Bild 2013-04-14 kl. 20.45
Haha, min näsa alltså, två hål i väggen, som min pappa sa och måttade med en stickpropp.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA