Emerentia

Tag: MUSIK

PIZZA & LJUD

Hittills har den här festivalen varit ungefär precis som väntat. Eller inte när jag tänker på det. Jag har alltid en Ågren för maten på festival, dåliga rullar med röror och microvärmda falaflar utan smak. Sen kom pizzan från himlen, eller snarare: en hyrd pizzaugn och ett gäng bagare från 800-grader. I mörkret när Sandra Mosh spelade igår enades Maria och jag om att den bäst pizzan i Göteborg görs just nu som ett gästspel på en festival. 

Foto: André Nyhlén 

Men mer väntat var min nervositet igår inför WOW Talks och eftersom den var så väntad förvånas jag så här i efterhand att jag envisades med att bära en byxdress, det erkänt svåraste kisseri-plagg i världen. Idioti. 

Mitt största huvudbry igår, förutom kisseriet, var tiden, 45 minuter med två band gav mig såna mardrömmar att jag knappt sov dagen innan, men när vi gick av var det på minuten. Borde verkligen byta frisyr känner jag nu. Ett långt hår blir ju snabbt så långt och liksom hängande. Det bara är där. 

Men skit i håret, förutom att det var nästan obehärskat roligt att på scen få prata med fyra kreativa musiker om ljud och skivbolagstjafs (så otroligt tacksam för frågan från HiFi Klubben och att jag är så dålig på att säga nej utan bara kastade mig in i något jag kände osäkerhet inför först) var dagens bästa att Love och Stickan kunde vara med en sväng.  Och att Stickan än så länge är så social och mer än gärna sitter och pratar med våra vänner och beter sig hyfsat, förutom att lyckas kissa ner en redaktör och spilla ner en annan med iskallt vatten. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

  1. Zara Larsson
  2. Zara Larsson
  3. Zara Larsson
  4. Grace Jones
  5. Seinabo Sey
  6. Hänga på VIP-området i solen (visst har det _aldrig_ varit dåligt väder under Way Out West, eller drömmer jag nu?)
  7. Dela spårvagn med miljoner människor i korta shorts, virkade toppar, Ray Bans och välidgt brun hy (eller är det bara under Summerburst?)
  8. Att vänner & bekanta från Stockholm kommer hit utan att jag behöver tjata (behövs bara en jävla festival för att det ska hända)
  9. Lyssna på Alex & Sigge och se vad för smart de har att säga (skoja ba orkar inte höra mer om Rute Stenugnsbageri på Gotland eller någon slags jävla bostadsbubbla som Alex Schulman neurotiskt tror sig se (och har gjort i typ 5 år))
  10. Ta taxi ut till Hisingen mitt i natten och inse: vad fan gör jag här nykter och med en gravidmage ala vecka 35?

Precis, du har redan fattat att det bara är punkt 1-6 som på riktigt är någonting att se fram emot. Och punkt 8. Bra, då ses vi!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag tänkte att jag skulle maila Sandra lite tips om Göteborg, och det kan jag ju fortfarande göra, men så slog det mig: det är ju fler som reser hit den här helgen. Fler som ska se Håkan, dansa på Yaki, passa på att gå förbi Feskeskôrka och så vidare. Så därför kan jag ju lika gärna gör det här för alla!

Ställen jag tycker att ni ska gå till:

Fee Fi Fo Fum Ramen
För att just äta ramen. Om ni gör det till lunchen (förslagsvis fredag om ni redan anlänt till västkusten då) finns det ett vegetariskt alternativ, och ett som inte är vegetariskt. Det kostar 95 kronor med lunch, och det är det så värt. Det smakar toppen, är litet, intimt och om någon vill det, så kan vi väl säga att det inte känns så Göteborgskt. Jag har ätit här två fredagar i rad, så bra är det. Och är det majs i maten, räds inte, den är supergod och inte alls sån där klassisk burk-majs-känsla. Och räds inte toaletten! Det är bara ringen som är japansk och helt galen, det går att spola som vanligt. mvh erfaren_87

Made in China
En annan asiatisk lunch som är toppen (i alla fall om den friterade fisken finns, vilket den gör just denna veckan!) är de här bunsen. Två stycken bara?! häpnar du, men hejda dig, du får frites till, frites av, ja, vad var det nu? jag minns inte riktigt, men det är en rotfrukt och det är toppengott, eller så väljer du ris. Och sen finns det salladsbuffé, med både algsallad, morotssallad, nudelsallad och annat. Du kommer bli proppmätt.

Boulebar
Ni tar en brunch på Boulebar på söndag, då spelar en DJ, och om ni kan välja mellan mer riktig brunch – tänk en massa ost och mat och saker, eller så gör ni det andra, kanske lite bättre alternativet ändå. Ni tar en våffelbrunch. För 100 kr får ni både våfflor (och frukt och croissanter och annat gott) och får spela boule! Ta en pastis för mig! Jag har inte provat utebanorna, men det verkar ju jättelovande känner jag så här på rak arm vid skrivbordet.

PomPom
Eftersom jag inte dricker öl är jag överlycklig över att PomPom äntligen öppnat, cideria +  stort frågetecken, kanske ni tänker nu, men tänk inte Kopparbergs och annan skit, nej, tänk franskt, torrt, stramt och lite kärvt. (Inte stämningen alltså, den är tvärtom, utan drycken!) Enda jag hoppas på är att det blir roligare DJ:s än på invigningen och mindre återvinning av ägarnas tidigare bokningar på alla sina krogar, men det kommer väl. Har ej smakat på maten här, men ibland är det ju okej att ”dricka middag”.

Natur
När min andra kompis (vill dock understryka att jag har fler vänner än Sandra och Annika som det nu ska handla om) frågade efter restauranger att besöka när hon ändåv ara nere för att se Håkan tipsade jag direkt om Natur. Där åt Love och jag en någotsådär romantisk middag när vi firade att vi varit ihop i 5 år (!!!!!!!) ganska nyss. Och då hände det! Jag som inte ens gillar efterätter blev frälst! Variation på rabarber, med en inkokt rabarberstång, filmjölksglass, vanilj, och harsyra! ALLTSÅ WOW! När andra i Annikas Facebook-tråd tipsade om DubbelDubbel och Mr P blev jag _provocerad_ för de där ställena har _ingenting_ att komma med när det jämförs med natur. Sparrisvariationen till förrätt är också fantastisk! Skulle jag gå dit idag hade jag bett om att få den till huvudrätt också! Ja, ni fattar, det är underbart. Och tre rätter, vad kostar det då? JO! Lyssna nu, mina vänner, det kostar 400 kronor.

Burgersson
Om du är superbakis är det här bästa botemedlet. Ta en Bloody Mary och beställ de västerbottenost-slungade pommesen till din burgare. Njut!

Levantine
Okej, jag är frankofil, ni hör ju, boule, pastis, cider, åh, jag är så glad att vi ska åka till Frankrike i sommar igen, jag hade velat bo där, gå runt i randig tröja, köra moppe, klippa mig själv, och allt annat som jag läst i min bibel How to be Parisian wherever you are. Men åter till Levantine då! Ja, här finns en liten liten park som tillhör restaurangen, men där får du inte äta (?) och personalen måste hjälpa dig från restaurangen med drycken, om du inte är smart och handlar från vagnen i parken istället. Du kan boka boule (gratis!!) och sitta där i det gröna och bara njuta. Och ska du äta, ja, då äter du nog moules frites om du äter sånt, annars tar du någonting annat. Enda jag avråder från är Petit Foursen, de smakade ingenting när jag åt där sist. Eller jag ändrar mig! Du måste äta ostron också, det finns paketpris på ostron och champagne. Ta det! Au Revoir!
Avslutar det hela med en bild på mig från just Levantine. Åh så gott!
10373134_284481771727057_897214303575841588_o

OBS! Jag är inte sponsrad, jag gör bara er alla en god gärning! Och ibland gillar jag de som har ställena/jobbar där/spelar där lite extra bara och då blir det ju oftast bättre.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

olle

Jag minns inte hur jag hittade honom, men jag minns hur det kändes. Lite som att komma hem. Jag var apan som liknade dig. När jag tänker efter måste det ha varit 2002, jag var 14 och Synthezeiser skulle marknadsföras. Ljungström med band var därför på TV. Jag bandade framträdandet på VHS när jag efter några toner insåg att det där var det jag letat efter.
Hey, hey, en sån där äcklig ton!

Dagen efter tog jag femmans spårvagn till Stadsbiblioteket, lånade varenda skiva han släppt, brände av varenda en och kopierade omslagen i vår svart-vita kopiator upp på vinden. Nåt år senare började jag läsa Dan Andersson för att de var lika till utseendet.

Med Norrländska präriens gudinna i hörlurarna promenerade jag varje dag mellan Böskolan och vårt hus, jag sparkade bland löven och i min inka-inspirerade mössa kände jag mig just där och då riktigt vacker. Det hände mig inte så ofta, allt för sällan för en 14-årig tjej egentligen, men jag minns hur lycklig jag blev när just den låten kom på i min egenhändigt brända skiva i CD-freestylen. Just då var jag oåtkomlig.

Jag spelade vanlig, var en apa som liknande någon men fann styrkan i den norrländska präriens gudinna, trots att jag då inte varit högre upp än Gävle. Och drömde om att få bila någonstans med Du sköna värld i högtalarna, den drömmen har inte blivit sann, för än har jag inget körkort.

Av dom som la grunden, för att vi finns till
Att hänga upp hela sin existens på en artists musik är inte helt rätt, det ska mest tillskrivas ens föräldrar som vid ett (väl) valt tillfälle valde att göra barn, men om jag kunde ge det minsta tillbaka till Olle Ljungström för allt det han gav mig när jag var 14 och olycklig hade jag mer än gärna gjort det. Känslan av tillhörighet och förståelse.

Där borta vid pilen, har jag lagt min far. Där vilar han tryggt, på den plats han valt. 
Åh, jag hoppas att det händer dig med Olle, att du hamnar där, bland de andra.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Förra veckan gick mycket tid åt att prata om vårt nya nummer, men också till att tänka på Backstage och deras bokningar.

En gång för flera år sen, när jag precis börjat blogga och var bra under 18 beskrev någon min blogg som John Holms könsorgan, lika intressant som en bifftomat. Det har alltid förundrat mig, jag har alltid undrat över vad det egentligen betydde, men nu känner jag mig villig att använda samma ord om Backstage.

Att fortfarande tjata om att män ska sluta boka män känns konstigt nog främmande, det känns som någonting vi inte ska behöva göra längre. Men likt Nationalteatern fortsätter kvinnor kämpa, trots att de håller på att dö. Och den här gången handlar kämpet om DJ-bokningar.

Det jag som redaktör finner mest intressant i hela härvan är hur otillgängliga Stureplansgruppen/Avenygruppen gör sig. Jag tvingas ringa en pressperson som sen vill att jag mailar de ansvariga. På deras initiativ ska de alltså inte prata med mig, utan maila med mig, när jag sen säger att de får ringa, accepteras det, men personen som ringer mig hänvisar bara till deras vice VD. När jag sen vill ha tag i honom, då finns det inte på tal om att ringa, nej, Per Gunne nås via mail.

Per Gunne väljer också att inte svara på frågorna jag skickade honom, utan går bara med på en kommentar som han skickar mig morgonen efter.

Det är lätt att tro att det är för att medial uppmärksamhet är tråkig i sammanhanget, vilket ju är förståeligt, för det är det. Vem fan vill stå till svars för att vara imbecilla mansälskare utan strategi? Men det stannar inte vid Djungeltrumman och kritiken från oss. Utan nu visar det sig att Backstage på sin facebook-sida också väljer att radera de kommentarer som är negativa till deras mansvurmande bokningsstrategi.

Så nu börjar det om. Jag försöker nå Per Gunne igen, på mail, igen, jag skickar frågor, igen. Jag lär väl få svar med en kommentar, igen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

EN FÖRSMAK PÅ SÖNDAGEN!

På söndag gör jag någon slags återkomst till DJ-båset, jag har halv-fult avvärjt varenda förfrågan det senaste, har inte haft ork att stå på ett dansgolv till klockan 3 en fredag och sen inte orka gå upp på lördagen och plötsligt ha sumpat en hel dag.

Men när Hedvig frågade om jag var sugen på våfflor, sa jag ja, och vips så blev det dagsspelning på Boulebar på söndag! Åh så kul! Och gott! Trots att jag gjorde våffeltårta åt Love på hans födelsedag häromdagen är jag inte ett dugg trött på våfflor, och efter att ha pausat musiken ett tag är jag inte heller trött musik eller skivspelande, så därför presenterar jag här:

En styck spellista med känslan jag tänkte förmedla på söndag!

Men tills dess jobbar jag mest. Och går till banken som en annan tant, men något ska en väl göra en fredag…

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Nyheten om Kents begravning har nått alla, oavsett om du vill det eller inte. Mitt flöde fylldes snabbt av män som skulle berätta hur tidigt de upptäckte Kent, att de lyssnat på dem sen första skivan (självklart la de av en stund när de var för kommersiella), minsann sett dem live, klätt sig i vitt, tagit i hand med guden Jocke Berg, samlat saliv från mikrofoner eller annat obskyrt.

Jag finner det där jag-såg-det-först-beteendet ytterst intressant. Få tjejer skryter om att de minsann hade Spice Gilrs över hela rummet, såg dem i Globen, eller plastade in armen efter att Nick Carter tagit i dem under någon konsert. Nej, rockmäns triumfer är alltid att de hittat alla band när de var för små för att passa i OKEJ, eller mer tidsenliga Filter.

Och mest intressant blir det när männen (obs! inte alla män, men hittills: bara män) irriterar sig över att en kvinna (jag) uppmärksammar det hela. Dels det lite klassiska ”hur orkar kvinnor hålla på?” (vår irritation är ju alltid alldeles för tids- och orkeskrävande i jämförelse mot deras säg upprördhet över att kvinnor just orkar) och sen det lite nyare alternativet: säga att det är en diagnos jag uppmärksammat.

Frågorna det här lämnar mig med är många (okej 2).
1) Hur orkar männen hålla på?
2) Var kommer diagnostiseringen ifrån? Jag skulle föredra att alla höll sig från att diagnostisera andra, om de nu inte är psykologer eller utredare och har det i uppdrag.

Skärmavbild 2016-03-14 kl. 15.02.53Skärmavbild 2016-03-14 kl. 15.03.30

6 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

MED VITA MÄN SOM MÅTTSTOCK

Jag får en hiskelig massa pressmeddelanden, en del inleds med ”Hej Emelie” andra skriver att de vill ha in en intervju i min tidning ”Hela Stan” båda sakerna är ju rent felaktiga. Jag heter inte Emelie och tidningen har hetat Djungeltrumman ett bra tag nu. Men de där två sakerna är inte värst, jag är van vid att få höra fel namn och det kan vara svårt att hålla koll på vad en tidning som bytt namn tre gången faktiskt heter.

Nej, det värsta är motivationerna, att banden ”kommer bli något stort” att jag ”inte får missa” eller som min största favorit hittills. Ett upprapande av fyra vita medelålders mediamän. Deras gillande skulle både legitimera pressmeddelandet och motivera mig att skriva om bandet jag aldrig förut hört talas om.

Så kommer det inte bli den här gången. För de fyra männen får inte mig intresserad av ett (kill? (kan bara anta)band oavsett hur välansedda, hippa, fräcka, mediavana de är. Inte heller kan de här fyra vita medelålders männen, oavsett hur mycket jag egentligen tycker om den TV de gör, den musik de producerar, de texter de publicerar, skämten de drar, få mig att tänka ”gillar de så borde jag gilla det” nej, mitt 28-åriga kvinnojag känner faktiskt tvärtom.

Jag är så trött på vita män som måttstock. På att det så ofta är mäns gillande som ska legitimera och motivera oss till att lyssna/titta/ta del av saker. Trött på att vita mäns gillande väger så tungt att de ska inte bara bära en skiva framåt, utan också få mig att skriva om den, vilja intervjua bandet, ha med dem i min tidning och på vår site.

Men jag känner också ett ansvar, och att jag inte, så som Oscars-ordföranden först i natt sa att >>det var dags att jobba osv<<, bara kan klaga, utan också måste göra någonting. I Djungeltrumman ska inte bara vita män få tycka eller rekommendera saker, nej, för att bredda vår bevakning måste vi bredda vår redaktion och våra medarbetare.

Det arbetet börjar nu.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

MOT BOULEBAR!

Bild 2016-02-12 kl. 18.11 #2

Jag lämnar valpen hemma med sin husse och drar till Boulebar! Blir lite som en pånyttfödelse, så längesen var det sen jag spelade skivor sist. Eller ändå inte, kom jag på nu, jag fightades de sista timmarna på Grammofonstudion förra månaden ju… men på lokal var det längesen!

Lovar Carola och Kornél Kovacs. Det blir kul!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv