Emerentia

Tag: P3 GULD

P3 GULD – WHAT TO WEAR

Denna mamma ska på fest. Guldfest.
Så nu tänker jag på vad jag ska ha på mig. Som en rolig grej kan vi gå igenom tidigare år.

Nej det gör vi inte, för alla bilderna verkar ha försvunnit. 

Men jag har haft på mig allt från ärtgrön Maria Westerlind (mitt första P3guld ca 2004) till ljusrosa vintagedröm med skinnjacka och jättefula skor ackompanjerat av kräksjukan och prisvinnande pojkvän. Ett annat år hade jag en superfin och alldeles för dyr Malene Birger och förra året klädde jag mig i Helena Lundström.
I år hade jag tänkt klä mig i pyjamas, men post graviditets-kroppen klär inte riktigt i den stassen så bra. Brösten blir väldigt stora, mer av ett par tuttar än ett par bröst så att säga.

Underbar(t dyr) klänning, fantastiskt sällskap. Inte så kul på bild. samt dålig matchning av ca allt. Emmy ser ju flawless ut här. Väskorna kunde vi gjort något åt kanske. Eventuellt varit mer ruttade på röda mattan-bilder och slängt av oss alla ytterkläder utom de dyra klänningarna.

Så frågan återstår: vad i garderoben passar mina bröst i.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PINSAMT!!

Inspirerad av Elsa Billgrens pinsamma inlägg tänkte jag att det är dags att bekänna färg. Lite pinsamhet gör nog världen till en bättre plats ändå. Jag har länge försökt jobba på hela var-och-en-skäms-för-sig-själv-grejen som min mamma försökt tuta i mig hela livet, och jag lär fortsätta med den attityden nu när jag själv ska bli förälder. Jag kan ju bara tänka mig at min pinsamhetslevel kommer skjuta i höjden om sisådär 11 år. Då kommer jag vara en 40-årig mamma som dansar fult, pratar ful, har fel skidkläder, lyssnar på fel musik och inte har någon som helst koll. Men tills dess är jag min egen värsta kritiker.

Så, här, ett gäng pinsamma ögonblick kommer här:

När jag skickade en video på min mage till Cissi Wallin.
Jag tänkte att jag skulle skicka en film på när bebisen sparkade till min yngsta kompis Lou (genom hennes mamma, hon är 4 och har självklart inget eget insta-konto) och skrev lite om ”tjo vad det går i magen” och fyllde i vem som skulle få meddelandet och sen tryckte jag på skicka. Vems inkorg det hamnade i? Cissi Wallins.

Då jag satte mig i fel persons knä och valde att kritisera hans foton.
Under Way out West för några år sen hade jag lovat att vara min bästa väns wing woman. Sagt och gjort spanade jag killar hela helgen (och resten av sommaren för den delen också) när det plötsligt slog mig att min kompis, en fotograf från Stockholm hade precis det hon sökte. Lång, mörk, snygg och rolig. Sagt och gjort, han måste finnas i pressrummet och jag smugglade helt sonika in min vän under hittepået att jag skulle intervjua henne. Väl uppe i pressrummet ser jag honom, likt en uppenbarelse sitter han där, den långa stockholmaren. Så jag går fram, på något vänster lyckas jag glida ner på stolens karm och därifrån ner i hans knä. Hans bilder upplever jag som mörka och det säger jag också. Den här sturska sidan måste ha fått lite bränsle av festivalstämningen och allt vad det innebär. När jag väl har tryckt mina lite flottiga fingrar mot hans skärm, påpekat bildkvalitén och är redo att presentera min vän. Då vänder jag mig mot honom och inser att det inte alls är min vän. Den här personen, vars knä jag besudlat med mina väldigt korta shorts känner inte jag. Personen vars knä jag klämt ner mig i har gestikulerat förfärat sen jag kom dit. För den här personen känner inte jag.

Hur det gick med min matchmakning sen? Jorå, de har barn ihop idag. Och killen vars knä jag satt i? Ingen aning om vem eller var han är, kanske ses vi på VIP-området i år, jag lär inte känna igenom honom alls.

Gången då jag skrek ”Visa mig korven” på herrtoan.
En gång var jag på firmafest, jag gillar inte firmafester, det finns två olika levels, antingen supa sig precis lika full som fullaste gubben och därför kunna med att ställa till en riktigt ordentlig scen när han börjar bete sig illa. Eller så håller du dig helt nykter. Vad jag valde den här gången är inte så intressant, men jag var i alla fall extremt hungrig när det skulle serverar nattamat. Bland företagets flera hundra anställda hade jag tappat bort de jag kände bäst, och när jag då lokaliserade min ena chef var det ingenting annat än JACKPOT! Så jag satte av efter chefen, och såg ingenting annat än korv framför ögonen. För om någon måste ha koll, då är det ju chefen. När jag väl är så nära chefens rygg att jag är säker på att han kommer höra skriker jag VISA MIG KORVEN!!! Omgivningen tystnar. Det går självklart inte att höra en knappnål falla, vi är på fest, men känslan av vakuum infinner sig. Jag är bland herrar och idel herrar på herrtoan. Att befalla chefen att visa korven är ingen hit då.

Och sist: två gamla godingar
Första gången jag drack rödvin och tappade tänderna. 
Jag hade fått lov att gå på P3 Guld ett av de första åren det hölls i Göteborg. Detta trots att jag knappt börjat gymnasiet. Jag klädde mig för ändamålet i en ärtgrön klänning från Maria Westerlind kombinerat med ett par skor jag ”fyndat” på REA för 1000 kronor istället för 3000 kronor. Skorna var fuschia rosa. Till det iklädde jag mig ett lika rosa halsband och ett sidenband i håret i precis samma färg. Jag var omåttligt nöjd med min klädsel och kände inga som helst dåliga känslor över att gå på den här galan alldeles själv utan sällskap och vara runt 10 år yngre än de flesta andra. Jag var glad och nöjd och kände att det är nu jag går från ung och okänd till ung och lovande.
Jag fick ett kuvert med min badge, ett nyckelband, några matbiljetter och lite dryckesbiljetter. Det var ingen som brydde sig om att kolla mitt leg när jag hämtade ut mitt kuvert, och inte heller när jag väl kommit in på Park. Jag var som han Idol-Johan, alldeles för liten, men ändå på plats och ostoppbar. Så jag lämnade fram min biljett och fick det som serverades. Rödvin i jätteglas. Det var bara att dricka på. Det smakade skit. Men vad gör det om hundra år. Jag drack och kände väl att det gav något slags utslag på gå-rakt-o-metern, men fortsatte. Någon sa att maten serverades någon våning upp och jag tänkte att hissen: den blir bäst. Så där stor jag plötsligt med Ola Salo och resten av The Ark i hissen, som brukligt på hotell hade hissen speglar och jag tänkte att jag borde se över mitt appearence för kvällen. Det får mig att skrika till. Mitt i hissen med mitt bästa band närvarande. Jag hade inga tänder kvar! Och läpparna. De hade intagit en annan färg de med. Oh! The Perks of rödvin som ingen hade lärt mig.

När jag släppte en brakare i läkarfamiljens kök.
Vi gick i gympa jag och min kompis när vi var 10. Varje fredag aktiverades vi i den inte så resultatinriktade LING-gymnastiken som höll till i skolans lokaler. Det var lite spännande att gå till skolan när den var stängd, och skönt att slippa tuffingarna. Varje fredag hjulades och hoppades och kullerbyttades det utan något som helst fokus på att vare sig vara rak i ryggen, klara av en flic-flac eller nicka mot några domare. Vi sprang runt i ärvda gympakläder och trivdes mest. Ofta sov vi över hos varandra efteråt och var som barn är mest. Och varje gång skulle vi självklart äta efteråt. Just den här gången sover vi över hos Andrea. Hennes syster är några år äldre och otroligt cool. Hon går i sexan och jag har i något svag ögonblick skojat med att sätta en av hennes klasskompisars BH på huvudet. Var lika delar imponerad som rädd för BH-storleken, men det är en annan historia. Vi sitter där, i stilla gemak och äter, när någon frågar om vi lärt oss något nytt på gympan idag. Ingen av oss är sena med att berätta om hur vi kullterbyttat och stretchat och övat. Men så känner cirkusartisten Lund att det finns lite utrymme att imponera. Så hon lämnar bordet (utan att ursäkta sig) slår sig ner på golvet bredvid Flat Coated Retrivern och säger ”jo, jag har lärt mig att lägga båda benen bakom huvudet” det går ett sus genom middagssällskapet. De ska få se någonting de själva inte är i närheten av att klara av. Allra minst den mustaschprydda fadersestalten. Jag tar sats, tar tag om tån med handen och slänger upp högerbenet när jag avbryts av ett brak och en stank inte ens värdig hunden bredvid. Nu är det definitivt knäpptyst i köket.

Något år senare var vi inte ens vänner längre. Hur mycket som berodde på brakaren vet jag inte. Det kan också haft med att göra att jag inte var speciellt fräck.

Och som en bonus: något som jag tyckte var jobbigt då, men inte kunde bry mig mindre om idag:


Ett felstavat namn när allt jag ville var att kunna vara sökbar på stureplan.se

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Bild 2016-01-08 kl. 10.22 #2

Det är fredag, fast det känns som att det är tisdag. Och vad som känns än mer är finnen jag börjat utveckla på näsan. Helt otroligt. Sånt här händer inte mig. Ovanan att ha finnar gör att detta blir bedrövligt. Har också funderat på att presentera mig mer utförligt här. Mest för att jag är ytterst intresserad av mig själv och gärna går tillbaka i arkiven för att läsa hur jag tidigare besvarat frågor om mig och mitt liv. Hur jag värderat livet helt enkelt.

Så, då kör vi.

Vem jag är/vem jag är ihop med/vad jag gör
Jag är 28 år, kommer från Göteborg, men drömmer mig ofta tillbaka till Stockholm. Jag bor med min man, han heter Love, vi gifte oss i somras och lever lyckliga sen dess. Innan vi gifte oss var vi självklart också lyckliga, men som de flesta andra har vi också haft det kämpigt och krångligt i perioder. Mest kanske för att vi liksom gillar varandra så mycket att det är urtrist att vara isär och då blev det ju extra jobbigt när Love flyttade före mig till Stockholm (jag hade ”precis” flyttat därifrån till Göteborg när han fick jobb där).
Sen i december är jag alltså chefredaktör för Djungeltrumman print. Innan har jag jobbat med TV, gått Berghs och gjort reklam. Och radio!

Mina fritidsintressen/saker jag samlar på
Eftersom jag tillbringar nästan hela dagen framför datorn har jag länge försökt få till saker jag kan göra som är mer fysiska, handarbete helt enkelt. Ett tag var jag otroligt fäst vid att göra origami och nu det senaste har jag stickat mängder av saker, och mitt nyårslöfte, att lära mig sticka, har jag redan bockat av med att virka en stor korg som är lagom till ett mindre djur. Jag tänker att samlingar också är något som berättar lite om ens personlighet och mina samlingar utgörs allra mest av byxdressar och böcker i färg-serien, floror och djurböcker. Trots detta samlande av byxdressar anser jag mig inte ha något att ha på mig till P3 Guld. Det är mitt främsta problem just nu.

Höns
Väldigt snart, om kanske 20 dagar ska Love och jag flytta till hus. Där kommer hönsen in i bilden. Jag vill vara självförsörjande på ägg och tycker nästan att alla som har chansen borde ha höns och inte stötta äggindustrin. Min mamma är också väldigt intresserad av höns. Jag vet egentligen inte varifrån fixeringen vid höns kom, men jag tror det allra mest handlar om en känsla av oberoende.

Den här bloggen
Handlar mest om mig, men jag försöker också väva in någon slags medmänsklighet ibland. Precis som jag så pendlar den mellan ytligheter som inredning och just vad jag ska ha på mig på P3 Guld och politik. Precis som vilken middag som helst med andra ord, eller relation, eller personlighet för den delen.

Summa sumarum: jag är en gift tjej som gillar höns och oroar mig för mina kläder. Kul.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. GUBBS, GUBBS, GUBBS // GENUSHAVERIET SVT OPINION
  5. EN VECKA I BILDER