Emerentia

Tag: Recension

THE KEEPERS

Sen några dagar dras jag med den konstiga kombinationen otroligt torrt svalg samt snor. Jag är förkyld. Det jag trodde var heshet pga satt ett nacho i halsen var helt enkelt vanlig sjukdom. Det betyder att mycket tid, eller ja,  så mycket tid som det tillåts med en 9-månaders unge som inte kan, men väldigt gärna vill, stå, framför TV:n. Och det senaste har jag lagt närmare sju timmar på The Keepers, historien om hur jakten på rättvisa för en mördad nunna slutar i en svindlande historia om sexuella övergrepp.

Mordet på nunnan Cathy Cesnik har gäckat hennes föredetta elever sen 1969 då hon fanns död i en skogsdunge. Hennes bild hittades i korsningen vid hennes hus och hade spår efter någon som körde bil med båda fötterna. När vittnen efter närmre 50 år börjar träda fram visar det sig att skolans rådgivare har förgripit sig på flera av de kvinnliga eleverna. Nu spelas helvetet upp. När jag inte tror det kan bli värre blir det just det. Värre. En gynekolog dras in och skriver ut olika rengöringar för flickorna, och skolans rådgivare erbjuder sig att hjälpa flickorna med dem. Allt med den katolska kyrkans jakt på synd och skuld som evig piska.

Jag slukar nästan hela serien på en dag. Sista avsnittet ser jag tre gånger. Jag får inte ihop det. Sen jag började sätta mig in i fallet Sture Bergwall, inte bara läst om honom och av honom utan också varit i viss kontakt med honom har jag haft svårt för bortträngda minnen. Även om min magkänsla säger att mycket går att förtrycka i sitt eget inre, att vissa saker är för jobbiga att tänka på dagligen har jag svårt för hur vissa saker bara plötsligt ska komma upp till ytan. Att det grumliga ska bli mer klart och det ganska plötsligt. Jag hoppas lite att de översätter lite slarvigt i The Keepers, att det inte enbart handlar om Jane Does bortträngda minnen utan också saker hon helt klart alltid haft i huvudet, men inte velat tala om. Som att Fader Maskall inte bara förgripit sig på henne, utan också visat upp liket efter Cathy Cesnik som ett hot. Cathy dödades för att hon ville ange Maskall och de andra män han inbjöd att utnyttja flickorna.

Men någonstans skaver det. De bortträngda minnena. För om jag inte tror att Sture Bergwall har kunnat framkalla minnen, bör jag inte tro att någon annan kan det heller.

Men det finns en stor skillnad mellan The Keepers vittnen och Sture Bergwall, de är fler. Och de får inga droger eller mediciner som tack för varje minne, de får istället enbart förödmjukelse. Kyrkan i Baltimore ville inte erkänna att Fader Maskall har förgripit sig på något barn och de får själva stå med skammen. Och andras ifrågasättande, även de kvinnor som startat gruppen för att ge Cathy Cesnik upprättelse ifrågasätter deras erfarenheter till en början, men i takt med att de allt hellre vill hitta Cathys mördare väljer de att tro på vittnesmålen.

Det finns alltid två sidor, och det finns alltid två sidor av en dokumentär. The Keepers kunde varit längre, minst tre avsnitt till. De hade kunnat gå till botten med allt lite mer, inte bara suttit i köket och pratat. Hittat fakta, ställt följdfrågor. Det är följdfrågorna jag saknar mest i The Keepers. Kanske ställer de dem i en säsong två.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION : SÖRJA FÖR DE SINA

Maj och Thomas liv går vidare. Apatiska Maj får jag lust att skriva. Gång på gång tycker jag illa om henne. Vill elda upp henne, få henne att göra någonting. Önskar henne vrede och utbrott. Känslor utanför kroppen och munnen. 

Men Maj är väl som kvinnor var, eller förväntades vara under 30-40-50-talet. Väna, hemmavarande, tysta och enkla. Men Maj är inte enkel. Jag vill att Maj ska vara svår. Ilsk. Känslostyrd. Istället: ett tyst raseri.

Samtidigt älskar jag Maj. Jag älskar böckerna om äktenskapet som aldrig önskades. Känslorna hon hela tiden letar efter. Känslor hon hoppas ska dyka upp. 

Thomas ångar på, kämpar mot suget, går promenader. Kriget är över och alla borde vara lyckliga. 

Det känns som att jag spionerar på min mormor eller farmor, och ibland känns det fult. Som om att jag tjyvkikar in i någonting jag inte får se, men så inser jag att jag fastnar i Majs tankesätt, fasaden. Att upprätthålla den och låta den upprätthållas av andra. Som att ser värsta vore lite skit i hörnen. Kanske vore det imperfektiva också perfekt. 

I Maj speglas inte bara kvinnorna innan mig, utan även jag själv, uppvisandet, godkännandet, oron. Fast jag skulle nog själv säga att jag har ett driv Maj saknar, även om ångesten river även mig förstår jag att det är just ångest, och ingenting att dö av. Min logiska sida i alla fall. 

Efter tre böcker ur Elena Ferrante-serien kommer Maj och hennes liv som en fortsättning, en svensk version av Ferrantes italienska svit. Men utan den livslånga vänskapskampen. Maj jagar visserligen vänner, men inte en och samma. Hon pendlar mellan Vera och svägerskorna, de hon fått på köpet. Och där Elena har go nog att läsa på universitetet, trots att hon, precis som Maj, hyser ett avskyvärt självförakt, sitter Maj och ångrar att hon inte fick med sig virkningen till pensionatssemestern. 

Det finns en del kvar om Maj. Jag hoppas så innerligt att hon biter ifrån. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Även om jag aldrig skulle acceptera en present på Internationella Kvinnodagen kommer det här en. Efter 15 dagar har jag nu lyssnat färdigt på den tredje delen i Elena Ferrantes romansvit om Elena och hennes liv. Och serien om Elena är ingenting annat än ett stycka mycket intressant kvinnohistoria. Historier som så sällan faktiskt får riktigt utrymme.

Och Ferrantes boksvit och Elenas liv utvecklas som de flesta liv gör, familj bildas och familj tar störst plats. Förutom Elenas ego och hennes konstanta jämförelse med den genialiska väninnan, Lila.

Kanske är det för att Elenas liv speglar mitt så tydligt just nu, hur jag, precis som romanens huvudroll förändrar mina principer och mina prioriteringar, går från att inte tänka på annat än det skrivna ordet, utbildning och utveckling och mina vänner, till att totalt tvärvända och nästan enbart se mitt barn. Hur vänners önskningar och krav på umgänge och kontakt seglar iväg, tonas ner och bort och ibland nästan faller i glömska.

Det är inte bara i 60- och 70-talets Italien som familjelivet och familjebildningen är totalt central, det gäller även i mitt eget liv. Och mitt i denna livskris finner jag en vän i Elena, vi gör olika val, är på olika sätt formade av våra närheter, av våra familjer, vänner och kollegor, och för att inte glömma tiden vi lever i, men vi är i samma sits.

När Elena gör val jag aldrig kunnat tänka mig, och säger saker till personer hon bryr sig om som jag aldrig kunnat förstå så förstår jag henne ändå, formad av sin tid, och sina möjligheter gör hon de val hon själv vill, oavsett vad andra känner.

För när livsvalen står på glänt, då är frågan vem vi ska följa egentligen, den förväntade, upptrampade stigen, eller den nya marken.
Elena väljer den nya marken, samtidigt som hon går vägen jag alltid tänkt att hon varit på väg, frågan är bara hur samhället accepterar det. Och i slutändan: om hon orkar.

Jag längtar efter del fyra, det händer att jag inte förstår hur jag ska stå ut utan att förstå mig på Elena bättre. Jag är glad att fokus nästan totalt flyttats från Lila och främst Elenas konstanta jämförelse med Lila, även om hon, den genialiska väninnan alltid hägrar. Jag vill veta mer om Elena, hur hon klarar sig, och hur hennes val kommer att forma henne och hennes omgivning. Kanske för att jag på så sätt kan jämföra mig, om inte med en genialisk väninna, så med en genialisk romankaraktär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

RECENSION 2 x FERRANTE

Först och främst måste jag filosofera lite kring ljudbokens vara eller inte vara. Jag måste erkänna att jag liksom lite föraktat de som sagt att de ”läst” böcker när de i själva verket ”lyssnat” på böckerna. Jag tycker liksom inte riktigt att det är samma sak. Läsning av text ger dig en så mycket större frihet att tolka texten, tonerna, färgerna. Se nya scener, binda ihop dem med din egen värld och föreställning. Med ljudböcker spelar uppläsarens ton och tryck så stor roll att en del av den där tolkningsmöjligheten försvinner.

Jag är därför lite ledsen att jag inte läst Ferrantes romansvit om Elena och Lila,  utan lyssnat på den. Samtidigt är jag otroligt glad att jag ens haft möjlighet att ta del av böckerna och utan ljudboken hade jag inte kunnat det, eller jo, såklart, men i ett helt annat tempo, med korta lässtunder då och då, medan jag ammar, diskar eller gör någonting annat, men inte sträckläsa som jag helst vill.

Med det sagt: recensionsdags!

Elena Ferrantes romaner om Elena och Lila, vännerna med en sån blossande kärlek och konkurrens att kärlekshistorien aldrig blommar ut utan enbart är som små knoppar på en rhododendron-buske om våren. Elenas tävlingssinne och Lilas konstanta hävdningsbehov gör att de aldrig kommer så där riktigt uppriktigt nära, utan enbart värderar varandra högt, utan att kunna samtala kring det mer öppet.
Jag finner mig själv reflektera över mina egna relationer till mina vänner, gång på gång inser jag att jag är en blandning mellan Elena och Lila, att jag lamslås av konkurrens, att jag samtidigt vidhåller min egen genialitet att jag ibland har svårt att förstå att det faktiskt finns de som är bättre än jag. Samtidigt som jag konstant pikar mig själv, nedslås och bryter ihop i prestationspanik.

Det finns något befriande i sättet Ferrante beskriver vänskapen väninnorna emellan, hur de följs åt genom livet utan att vara speciellt nära, samtidigt som de inte är speciellt nära med någon, förutom sig själva. Att vara förtrolig med någon annan än sig själv i 50-60-talets Neapel verkar vara en idiotisk, för att inte säga livsfarlig, idé. Och kanske gäller det inte bara Neapel på 50-talet, kanske gäller det även idag, mitt i sociala medier-stormen, där selfies är det bästa bekräftelse-elexiret som finns och där det enda som verkar muntra upp olyckliga är kattklipp på Youtube.

Kanske är det för att Elena och Lila är skrivande människor som jag identifierar mig så mycket med dem, eller så är det för det underliggande, kvinnokampen. Kampen om utrymme, kampen om bildning och gillande. Kampen kvinnor konstant tvingas till för att överleva i ett (yrkes)liv. Det finns bara ett visst angivet utrymme för kvinnor (till skillnad från mäns mansspreading-möjligheter), och just det utrymmet gäller det att lägga beslag på, kosta vad det kosta vill. Men efter att ha tagit del av Ferrantes vänskaps-epos slår det mig att det inte får kosta vad det kosta vill, vi måste värna våra relationer, vi måste se att vänskapen är det viktiga och att vi aldrig kommer att komma vidare om vi vänder oss själva ryggen.

Efter att ha funderat över mina egna relationer har jag insett vikten av de jag har, att jag har vänner som jag kan diskutera med, inte behöver vara överens med och som jag vet att jag kan dela allt med, utan att för någon sekund oroa mig för hur de tolkar mig, mina reaktioner eller relationer. Men jag måste fortsätta jobba på det, jag måste fortsätta se att jag aldrig blir starkare eller bättre av att inte hylla eller uppskatta andra.

Elena och Lilas liv följs åt, visserligen i ett 60-tals Neapel, men könsrollerna verkar inte ha förändrats så mycket när allt kommer omkring, kanske lite mindre blodigt, och mer självklart när det kommer till bildning för alla. Men skulden inför kärleken, inför förändring och attraktion är de samma. Horan och Madonnan, och i mitten, de, som likt Lila inte verkar kunna kategoriseras alls.

Min största invändning är till första bokens titel, Min fantastiska väninnan. I original Min geniala väninna och den borde behållits, för Lila och Elena är ingenting annat än geniala, så direkt fantastiska är de inte, men geniala, det är de. Och den titeln hade gett ett bättre bild av boken, mer rättvis och sann, för Min fantastiska väninna och Hennes nya namn är böcker om bildning, om genialitet och om vänskap. Hur orden och kunskapen är makt. Alltid. I alla relationer.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

GRANNEN -EN SKITDÅLIG BOK

Jag fortsätter projektet att läsa alla böcker jag smalat på mig. Grannen fick jag av min mamma, tror jag det var, i julklapp och den är skriven av någon slags duo som kallar sig för Butler Öhlund.
Det var en dålig bok. En bok full av skit sa jag igår, ändå läste jag mig igenom de 600 sidorna, som allra mest var S&M-porr. Där låg jag, med glasögonen på nästippen och läste den ena ekivoka sexscenen efter den andra och hoppades innerligt att de snart skulle ta slut. Inte ett pirr kunde det få mig att känna, antagligen tack vare någon slags konstant överdrift. Jag undrar varför de inte bara kunde skrivit en sexbok, och låtit mördandet och blodet höra någon annanstans.
Vad jag plockade ner denna gången? Astrid Lindgrens Kati i Amerika från 1951. Perfekt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv