Emerentia

Tag: Sexuella trakasserier

GEMENSKAP I BROTT


När jag klockan 5:20 i morse tog spårvagnen från Solrosgatan kröp skräcken på mig. På hållplatsen stod förutom jag två män. Efter alla dagar med #metoo, med vittnesmål, diskussioner och senare bekännelser under #ihave, är jag så fullmatad att jag svämmar över av ilska, men också uppenbarligen av rädsla.
Jag brukar inte vara rädd. Jag har förföljts av män, ända till porten, blivit påhoppad redan utanför Malmen, medföljd tills någon annan frågar om allt är okej. Jag har sett hur någon har ryckt i handtaget in till mitt lägenhetshus. Och jag har självklart inbillat mig fara på vägen hem från spårvagnen. Men jag har försökt att inte vara rädd, i alla fall försökt låta det enbart vara en del av natten. När rädslan slog till i morse, på morgonen, det var någonting annat. Som ett intrång i min vardag på ett mycket mer verkligt sätt.

Mitt i allt finns gemenskapen jag plötsligt känner med andra kvinnor, det är som att vi tittar på varandra på vagnen, på tåget, på gatorna och på kontoret, en tyst överenskommelse om att vi bär på det här tillsammans. Det har vi nog nästan alltid vetat. Men inte vågat se exakt hur spritt det är. Hur vitt problemet är. Hur brett det sträcker sig, över klass, ålder, politik.

Men det verkar också skapas en ny gemenskap. Gemenskapen i brott. När Musse Hasselvall först delade med sig av hur han taffsat på en tidigare flickvän applåderades det, av mig, av andra. Men eftersmaken är bitter. Varför ska jag applådera ett övergrepp. Det börjar skava. Kan inte de som sitter med erfarenheterna få ha det här utrymmet själva. Kan de i sin utsatthet inte få finna stöd och stabilitet i det? Har du, som man, förgripit, antastat eller på något annat sätt betett dig illa mot någon kvinna i din närhet, kan du inte erkänna henne för det tyst? För att hon ska få den upprättelsen, att du sett, att du förstått. Inte för att du ska få en klapp på axeln för att du öppet ”vågar” berätta det här. För just nu är finns det inget stigma att berätta. #Metoo har berett vägen för att män ska hoppa på #ihave-tåget och på så sätt komma undan med ett hemskt, och i många fall, lagvidrigt beteende.

Amie Bramme skriver det så bra: #anmäldigsjälv

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Skärmavbild 2016-01-15 kl. 09.32.23
Igår hade jag lyxen att göra någonting annat än sitta hemma och stirra på dumburken, så istället har jag nu i efterhand sett Opinion Live.
Eller nej, nu ljög jag, jag tittade bara halvt, jag orkade inte mer.
Så många gubbar i debatterna och en ensam kvinna, Symphony som vittne och offer till sextrakasserierna under WE ARE STHLM. ALLVARLIGT. Sen ytterligare en kvinna, Emma, som också pratar om sexuella trakasserier. Hon berättar om ”dansvåldtäkt” och programledaren Olle Palmlöf konstaterar ”det är helt sjukt ju”. Och att han, med en dotter hemma, ”jag blir asskraj”.
Åh nej. Gör om gör rätt SVT.
Jag är så urbota trött på män som diskuterar med andra män i ämnen som väldigt mycket rör kvinnor. I Opinion Lives första sändning får kvinnorna stå för vittnesuppgifterna, SRs tysklandskorre, Daniela Marquardt, även hon en kvinna, står för faktan även hon. Men när det kommer till åsikter är det bättre att förlita sig på männen. Som alltid. Vad män tycker och tänker är alltid mycket mer intressant än vad kvinnor tycker och tänker.
Varg Gyllander och Jan Helin intar bordet för att med programledaren prata om hur medierna mörkat och polisen inte heller gjort det de skulle. Men varför blir det här ett samtal? Hur kan SVT inte välja att ta in en av de drabbade kvinnorna? Varför får inte de ställa frågan varför de inte lyssnats på? VARFÖR STÅR DE INTE DÄR MITT EMOT POLISEN OCH ”MEDIA”?

Jag kokar över här, framför skärmen. Sånt totalhaveri när det ändå verkar ha funnits en ambition. Den galne Göteborgaren har bytts ut mot något slags live-twitter-flöde.
Men dekoren är i alla fall snygg, men som ytterligare en markör från den galne Göteborgaren har publiken placerats på mer än behörigt avstånd från debattörerna.
Hejdå SVT Debatt, hej Genushaveri!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Orkar inte mer:
Skärmavbild 2014-02-17 kl. 16.03.03
(Klicka på artikeln för att läsa artikeln)

Jag brukar också bli tillsagd att ha lite humor/distans/förståelse.
Här är en lista över några gånger jag blivit ombedd att ha det:
– När en kille drog ner mina byxorn inför hela klassen när vi var 8. Jag stod naken i gympasalen.
– När en man stack in handen under min kjol och försökte dra av mig trosorna när jag spelade skivor en kväll.
– När en kompis lillebror helst ville ta mig på snippan när vi klädde ut oss.
– När jag sa att jag tyckte det var jobbigt att killarna var så fokuserade på att ta sig in i tjejernas omklädningsrum när vi gick i lågstadiet.
– När jag jobbade på en reklambyrå och någon sa att ingen tyckte om mig och att ingen ville jobba med mig.
– När en kille skrek fitta åt mig i skolan.
– När någon gömde och förstörde mina skolböcker.
– När jag sa åt en kille att sluta ta på mina bröst.
– När jag bad en man att inte lägga armen om mig.
– När jag bad en person att gå ner från DJ-båset och låta mig spela.
– När jag förklarade att jag gärna stod själv i baren utan att någon andades i min nacke.

Jag kan fortsätta. Men jag orkar inte.
Du borde också hålla käften Mannerström.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv