Emerentia

Tag: Sjukdom

#ÅTTAÅRÄRINTEOKEJ

Igår fick jag ett paket.
I föräldraledighetslivet är paket en stor grej, det innebär att barnet ska kläs på, packas ner, rullas (eller bäras) iväg och sen är det kontakt med butikspersonalen hos postombudet och allt sånt. Nästan en hel dagsaktivitet en krånglig dag då det kanske kräks precis när en klätt färdigt barnet, eller om en själv glömt kissa, barnet blir för varmt, en glömmer tevattnet på, eller något annat spännande.
I alla fall fick jag ett paket igår, och även om bara uthämtningen förgyllde min dag gjorde innehållet det också, eller snarare: nej, det gjorde det inte alls. Det slog ner mig. Men det var av yttersta vikt, därav måste jag dela med mig av det.

Paktet kom från Endometriosföreningen, och även om innehållet, en gul t-shirt och ett litet band inte ser ut att vara så mycket för världen (visserligen tacksam för något att sova i) så var följebrevet desto viktigare.
Det tar i genomsnitt åtta år för endometriosdrabbade att få sin diagnos.
Tänk att tvingas gå odiagnostiserad i åtta år. Åtta år av förtvivlan, smärtor och oförstånd. Jag har skrivit om Endometrios tidigare. En skriver om det som ligger en varmt om hjärtat. Jag har skrivit om det som har levt i min kropp. 

När jag var 13 började jag få ”extra ont” vid mens. När jag var 16 fick jag för första gången åka in akut till Kvinnokliniken. När jag var 26 fick jag diagnosen. När jag var 27 opererades jag.
10 år. Det tog 10 år. 10 år innan jag fick reda på att jag inte bara ”hade lite extra ont” när jag hade mens. 10 år av hormonbehandlingar, av starka mediciner och av en himla fram-och-tillbaka tillvaro där jag i slutet nästan konstant hade ont. Och det värsta? Min endometrios är himlans lindrig ändå. Jag har aldrig haft en extremt svullen buk, aldrig behövt operera bort delar av tarmarna, inte blivit ofrivilligt barnlös. Men jag har spenderat 10 år med att varje månad ha svårt att ta mig för det jag borde. Plugga, jobba, umgås.
Och visst, en diagnos gör dig inte frisk, men det låter dig få lite förståelse. För dig själv och för din kropp. Slippa gå i oro och ångest. För även om du kommer möta andra som hävdar att det bara är ”lite extra ont” eller ”det är bara lite mensvärk”, så är det skönt att ha i ryggraden att de har fel. Det är inte bara extra ont, det är inte bara mensvärk. Det är en kronisk sjukdom som obehandlad kan leda till döden.

10 år är inte okej, inte åtta heller, och helt ärligt, vore inte ens ett år det heller. Men det är väl som det mesta, att det gäller att ta ett steg i taget, och sitta ner i båten, det är ju trots allt en kvinnosjukdom vi pratar om, och ingenting som drabbar män.

Den 25 mars arrangeras Gula promenaden i Stockholm, från Stortorget i Gamla stan mot Kungsan. Är du där då tycker jag att du borde gå. För dig, för andra, för den en på tio snippbärare som drabbas av endometrios.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Skärmavbild 2014-06-12 kl. 22.10.32

Emmy sa åt mig att titta på Aktuellt idag. Så jag gjorde det. De pratade om endometrios. Sjukdomen kvinnor kan ha.
Definitionen enligt Wikipedia:

Endometrios är en kronisk gynekologisk sjukdom som innebär att rester av livmoderslemhinnan vandrar ut i kroppen, i stället för att följa med menstruationsblodet ut genom slidan.

Eller som en läkare sa till mig ”du har kanske livmoder lite varstans”.

Ja, kanske har jag det.
Kanske har min livmoderslemhinna vandrat upp i kroppen och kanske blöder den lite varstans.
Kanske.
egentligen vet jag inte riktigt än för jag har inte fått någon diagnos.
Men 10 år efter mitt första besök på gynakuten, men så svåra smärtor att jag inte kunde gå, inte prata, bara skrika, bita på en handduk, ligga och vrida mig i plågor, verkar det inte bättre.
De gjorde ett ultraljud för ett år sen, inte så vidare säkert sa de, men de såg ingenting där och då kunde jag faktiskt åka hem. Mensvärk har ju de flesta.
Men jag har inte bara mensvärk.
Jag har ont när jag har sex. När jag kissar. Ibland bara i vanliga fall.
Det kan hugga till i magen lite när som helst.
Och de senaste månaderna har jag haft mens i 2-2,5 veckor varje månad. Den har kommit och gått lite som den velat.
Oftast vaknar jag mitt i natten av att jag har ont, jag hoppas innerligt att jag inte vaknat för sent och att tabletten ska hinna verka innan de värsta smärtorna kommer. Vaknar jag för sent väntar kaskadspyor, yrsel och svettningar.

Det tråkigaste: att de flesta som drabbas väntar i 7-9 år på sin diagnos.
Och att en försent ställd diagnos kan leda till barnlöshet.
Eller döden.

Men vi har tid, och mensvärk, det har ju de flesta.

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om hönsdrömmar och dagssländor.

Mest lästa

  1. NÄR EKOLOGISKT INTE ÄR RIKTIGT LIKA FINT (ELLER GOTT) MEN SKITDYRT
  2. ANDRA JAG LÄSER
  3. DIY & SHOPPINGSHYSTERIN
  4. EN VECKA I BILDER
  5. EN GUIDE TILL SANDRA OCH ANDRA TILLRESTA