Emerentia

Tag: SKRIVA

ATT SKRIVA

Nu är äntligen april här, förutom att bara (eller klädda i genomskinliga strumpor) anklar är okej betyder det också att månaden då jag ska gästa en skrivkurs är här.

Djungeltrummans eminente bokrecensent Sofia är förutom just bokrecensent bibliotekarie och skrivpedagog på mitt lokala bibliotek här i Härlanda. Det betyder att hon dels har en massa kunskap om böcker, men också att hon håller kurser i skrivande för unga. Och en av de grupperna ska jag nu gästa! 

Att prata skrivande är så fantastiskt skönt, för några veckor sen tog Sofia och jag en promenad i en ytterst kallt, men soligt Kålltorp pratade vi om just skrivande och efter den promenaden var det lite som att det lossnade. Att skriva är ofta ett ensamt jobb, oavsett om du skriver artiklar, en bok, dikter eller reklam. Det är du och dina ord till den dag du ska få feedback. Innan dess: ensamhet. Om du inte är paret Kepler då, så klart. 

Så, här sitter jag nu, och skriver om att skriva så att jag kan prata om att skriva. 

Sanningar hittills: 

På min vanliga promenad fann jag plötsligt en ödlehund. (Okej, ingen sanning i skrivandets värld)

Antingen är du en skrivande människa, eller så är du det inte. 

Och: alla kan inte skriva. Det är en ynnest att kunna skriva. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

ATT SÅLLA

Jag stryker dagligen darlings ur frilansares texter, men när det kommer till mina egna vill jag behålla varenda en. Tydligast blir det som igår när jag skulle välja ut ett gäng krönikor att marknadsföra mig själv med och jag inte alls klarade av att välja ut tre (en rolig, en aktualitets kommenterande, en åsiktsstark) vilket vore brukligt utan slutade på ett nära tvåsiffrigt nummer.

Visserligen hävdar jag bestämt att jag är min egen värsta kritiker, men när det kommer till att sedan presentera någonting blir det värre, plötsligt tycker jag att nästan allt jag gjort är fantastiskt, att allt jag producerat passar i en mapp, en showreel, en utställning. Förutom den där skitkrönikan om Lundsberg då, och den dåliga annonsen för Doggy och den kassa intervjun med Anna Järvinen och och och och. Ja, det finns en massa inser jag nu när allt kommer omkring. En massa som borde strykas, kastas, städas undan.

Så jag behåller de här sju jag bantat ner det till. Och försöker vara stolt.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Hade den, precis som Katrin Zytomierskas, handlat om mig, fast jag hade inte låtsats om det och så hade jag format mig till den bästa personen i världen, tagit med väl valda delar helt enkelt. När jag läser Åsa Moberg känner jag alltid att jag kan skriva som hon gör, jag försöker härma henne men lyckas inte. Efterapning är ju det bästa sättet att lära sig.

Eller så kanske jag hade skrivit en deckare, men jag är så lättskrämd att jag aldrig skulle finna ro att göra det, jag hade tittat mig över axeln så ofta att jag inte kommit någon vart alls. Men i såna fall hade den nog handlat om Palmemordet, mest för att det är det allra mest spännande jag vet.

Faktum är att jag skickade lite saker jag skrivit till Linda Skugge för ett tag sen, det var det värsta jag gjort. Men nu är det gjort. Förut hade jag ett självförtroende som hette duga när det kom till det långa skrivandet, nu tror jag mer på mina idéer än mitt skrivande, kanske också därför jag gått från att skrivaskrivaskriva till att vara redaktör när det kommer till mitt yrke. Jag kommer på saker, andra skriver dem. Perfekt för någon med sviktande sjävförtroende och uthållighet. Jag blir så uttråkad fort.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TUMHÅLLNINGSDAGS!

Jag skissade och skrev en barnbok innan S valde att ploppa ut och sen dess har jag mest suttit och ibland sneglat mot den där manushögen, men så igår kväll, nästan natt, skickade Hanna några illustrationer hon jobbat med och plötsligt hände det! Jag skickade in manus och skisser till två förlag och nu sitter jag här, nervös och otålig och undrar varför de inte kan svara, fast det har ju bara gått en kvart. Men ändå. Vem skulle inte älska Räddar-tanten? Nä, precis! Alla älskar Räddar-tanten!
djurra%cc%88ddare

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}


För flera år sen fick jag en idé till en barnboksserie, sen dess har jag gjort allt annat för att slippa skriva, tänka, skapa. Jag skrev liksom ut mig, skrev bort mig, tappade allt. Men så tänkte jag: föräldraledigheten kan jag ju utnyttja. Och som vanligt när jag börjat så ett frö till någon typ av planering vill jag skita i den o sätta igång direkt. 

Så nu har jag skickat ett utkast för provläsning hos mina bästa fyraåringar, och till Hanna som ska illustrera det hela lite bättre än vad jag gjort på skisserna. 

Och så har jag vågat mig på att skicka ett annat manus till Linda Skugge. Hon erbjöd sig att läsa lite om jag ville börja skriva igen och efter att ha funderat på att skylla på fylla och skicka manuset mitt i natten insåg jag ju att jag inte kan det längre pga preggo så var det bara att riva av det där plåstret. 

Så! Ett manus skickat, ett skrivet, och föräldraledigheten är fortfarande en och en halv månad bort. Tänka sig! Kanske slår jag Camilla Läckberg i produktivitet när jag är redo att lämna över ungen till hens pappa att ta över föräldraledighetspinnen. Vem vet.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Egentligen menar jag ”När alla sidorna är inskickade”, och det är de nu. Och det är så underbart att jag inte vet vad.

Känslan av att trycka på ladda upp på GP:s FTP slår ingenting annat i världen, fast jag hoppas självklart innerligt att det kommer känna större när jag föder ut mitt barn i september. Ett barn som förövrigt är beräknat dagen innan vi släpper Djungeltrumman #32. Men om jag tittar på statistiken så borde det inte vara några problem, många går ju över tiden, även om jag, själv född på dagen, alltid är i tid kan detta få bli undantaget tänker jag.

Men nog om min förlossning, den planerar jag att skriva och filosofera en massa kring sen, nu handlar det om nästa nummer. Och det kommer bli så bra. Tillbaka till tidningen.
Efter numret om papperslösa har jag haft prestationsångest. Jag har svårt att tro att jag någonsin kommer att kunna göra någonting lika bra. Så känner jag alltid. Ända sen jag insåg att jag är en ”kreatör”  har jag haft den jagande ångesten. Från det att jag gjorde en (enligt andra) vidrig annons för NK som anspelade på Anna Linds mord, har jag alltid efter att jag skickat in material, tryckt ut kampanjer, släppt tidningar känt att ”det här var det, det var allt jag hade” och så börjar jag om. Uppfinner hjulet, uppfinner mig själv.

Det här numret är inte omvälvande, det är inte omstörtande, det är inget nytt och inte så häftigt. Men det är ett bra nummer. Det är ett gediget och välarbetat ett med bra läsning, trots att jag i det här numret av Djungeltrumman har jag gjort för många intervjuer. Sen jag började har jag haft en ambition att inte ha mitt namn på majoriteten av jobben i tidningen, jag ville komma ifrån skoltidningskänslan, för mina skoltidningar har inte varit hälften så mycket för skolan som de varit för mig och mitt ego, och Djungeltrumman får inte bli sån. Men så fanns det plötsligt så många intressanta att prata med. Som Amanda Werne och Carl-Einar Häckner, för att nämna två. Så jag gjorde det. Jag tog på mig skrivande rollen igen, och mötte upp dem tillsammans med fotografen Kristoffer Hedberg på ett alldeles tomt Liseberg. Solen strålade och det kändes surrealistiskt att inte trängas med sockervaddskladdiga ungar, skrikande föräldrar och borttappade gosedjur.
01 Omslag_4
Men alla mina bylines till trots, så tror jag att det blir bra. Det blir 52 smockade sidor med sommar. Och Göteborg. För när solen skiner som nu, vem sjutton behöver röra på sig? Nej, det räcker ju att skaffa en cykel eller ett spårvagnskort och ta sig till Bergsjön och bada.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag, ett tidigt geni. Vilket vi ser bevis på här:

IMG_2682

Egentligen har jag väl aldrig riktigt tvekat på min storhet, jag har citerat Mare Kandre ”Det är jag som är geniet här” flera gånger, och jag ser lätt mig själv som lite mer kompetent och smart än genomsnittet.

Men så händer det, för det händer, nästan dagligen, eller i alla fall någon gång i månaden. Att jag dippar helt.

Går in i hela jag-kan-ingenting-jag-är-usel-känslan. Jag försvinner ner i det där hålet, vet inte hur jag ska kravla mig upp. Slutar göra det jag gillar (skriva), börjar göra något annat (sticka).
Jag vill skriva, jag vill ha orken och känna att jag är tillräckligt bra, men den infinner sig inte. Jag får inte ur mig någonting. Jag hittar inledningar, kapitel, påbörjade dialoger. Men det händer ingenting. Jag hittar inte tillbaka till det där rummet där jag känner att jag har tillgång till min egen kompetens.

Jag läser Åsa Moberg och tänker på mitt längsta manus, det jag skickat in, det som lovordades, men när jag ombads göra ändringar fastnade i halsen på mig. Det lämnade aldrig datorn igen. Jag ramade in några av breven från förlagen där de bad om mer, om förändringar, om tankar. Men jag har aldrig plockat upp bollen. Det var som att det räckte med att ha skrivit klart och skickat det. Men nu sitter jag här, och undrar, ska jag skicka det till Linda ändå, hon erbjöd ju sig att bli min lektör. Men känslan av genialitet finns inte kvar. Det är inte längre Generationsromanen med stort G, det är knappt en roman och absolut inte en som kan tala för en hel generation. Eller?

Kanske ska jag bara ta upp manuset om kvinnan som hatar barn, eller det om pappan som hatar sossar.

Eller så fortsätter jag sticka jordgubbsmössan jag precis börjat på. Ja, så gör jag nog.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Höll på att inleda med en historia om min mamma igen, det vore nästan konstigt, som om att den här bloggen var hennes och inte min.
Det här ska inte handla om mamma, det ska handla om Celine Dion. Min stora idol från 97- ja, när slutade det vara så egentligen? Och har det verkligen slutat?

Jag kom och tänka på det här för att min kompis Tobias skrev frågande om Adele var vår tids Celine Dion och om Celine i såna fall var underskattad. Intressant frågeställning kände jag och här är jag, skrivandes så att tangentbordet börjar bli varmt, hamrandes på tangenterna.

Celine, som så många fick upp ögonen för när hon sjung smäktande till Titanic. De flesta tänker jag tyckte om henne för att det fick en att drömma sig ombord på det där skeppet, iklädd kläder ala 10-talet, och framför allt. Förföra Leonardo DiCaprio. Spelar ingen roll att de romantiska och sexuella erfarenheterna var mindre än noll och att kärlek hittills bestått av att fråga chans på Olle (trots att han var snorig, inte speciellt snäll och inte alls så himla rolig egentligen, men just därför: det fanns en minimal chans) (han sa nej). Där öppnade Celine dörren. Plötsligt var inte hjärtat gapande tomt och erfaranheten minimal. Nej, med fantasins värld (och frasen Every night in my dreams, I see you, I feel you) hade jag både blivit avmålad naken endast iklädd gigantiskt smycke OCH tryck en varm hand mot en immig ruta i en bil äldre än min egen farfar.

Musiken till filmen fortsatte sen att ackompanjera min avståndsförälskelse i min seglarinstruktör, Anders och sen också förälskelsen i Fredrik Ljungberg (han hade ju sån fräsig friss).

Men i takt med att erfarenheterna började sträcka sig lite längre än till chansfrågningen av Olle (som sa nej två gånger, drog ner mina byxor en gång, men också gav mig en puss på kinden en annan) kunde en kanske tro att Celines musik skulle dö ut, försvinna, tvina bort. Men nej. Inte här inte. På Prinsgatan spelas Celine så fort Love går utanför dörren. När dagen på jobbet känns extrajobbig och det inte ens går att dansa bort tristessen på toaletten. Då mimar jag som bara helvete till It’s all coming back to me now.
För bättre pepp-och-ta-dig-samman-låt, det vet jag inte.

Och när det fnissas från kollegorna när jag lägger ifrån mig lurarna och Celines stämma ekar över kontorslandskapet (ja, hon bör lyssnas på med väldigt hög volym) reser jag mig bara stolt. Kanske är det lika töntigt att lyssna på Celine idag som det var 1998 när alla andra slutat drömma om att vara Leonardos älskade i Titanic, men vad gör det när allt kommer omkring. De kan fortsätta lyssna på Adele, kanske fnissar något åt dem om 20 år.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

DET ÄR JU JAG, ER NYA REPORTER!

Hej,
Emerentia heter jag. Jag är 27 år och är allt ni önskar.

Lovord. Lovande ord. Löften. Konstant erbjudande av sig själv, sina tjänster, färdigheter och fantastiska personlighet.
Jobbsök. Mot lyckan. Mot vardagen. Mot framtiden.

Eller så skiter vi i alltihop bara och tänker på hur grått det är ute idag, att det kanske regnar resten av livet och så kommer en ju ändå inte orka gå ut mer i hela livet så då kanske det inte behövs någon sysselsättning.

Nej. Bättre då att fortsätta. Skriva fler dialoger istället för brev, förnya formen på det personliga brevet och putta yourself out there. Våga.

Så kanske det blir sol igen också. På köpet.
Tills dess: en hund i ett trassel. Som jag i livet.

IMG_0271

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

PUSH THINGS FORWARD

Jag tvingar mig själv att skriva några rader här.

Jag tänker mig att om jag gör det varje dag kanske det lossnar helt igen.
Plopp!

Som ett vakuum som lossnar, en vaxpropp eller vad du nu vill kalla det.
Bort ska det i alla fall, hindren och allt sånt.
Skriva ska jag.
En dag i taget, ett inlägg i sänder.
Tills dess:
Min urgulliga hund

Bild 2014-08-28 kl. 18.07 #3

Imorgon är en annan dag, som Christer Björkman sa.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv