Emerentia

Tag: SVT

DET SITTER I VÄGGARNA

Så, jakten på vårt hus historia är igång på riktigt.

Vi har gått och sneglat mot grannen originalfönster och drömt om trägolv på nedervåningen ett tag nu, och idag gick jag all Christopher O’Reagan och tog Stickan i vagnen ner till Stadsbyggnadskontoret för att se efter vad det fanns för dokumentation på vårt hus.
Att det skulle finnas några dokument visste jag sen innan, ett bygglov för dörren mot baksidan bland annat.
Och det här var vad jag fann!

Vad som är sig likt? Inte så mycket, våningsplanen, fönstrens placering, men inte planlösningen, de tre rummen på nedervåningen har blivit ett och på ovanvåningen har allt gjorts om.

Den stora frågan nu är om den fyrkantiga lilla lådan där kan vara en ugn, eller om de helt enkelt slapp det på 1933 och bara körde på element.

För att eventuellt få hjälp av den riktige Christopher O’Reagan hoppas jag nu på säsong 3 av Det sitter i väggarna och att de kanske kan komma hit och hjälpa oss lite med både golv och att ta reda på vilka som bott här tidigare!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Igår såg jag Dokument Utifrån-dokumentären Despoten från Damaskus. Mitt i rapporteringen tyckte jag att det var en bra dokumentär för att få något slags tidsperspektiv på Syrien, från det att al Assads far dog, till att han sen använde kemiska vapen, USAs velande fram och tillbaka och al Assads in-och utande i de finare och mer etablerade demokratiska kretsarna. 

Alla borde se dokumentären, men kanske inte precis innan läggning mitt i spädbarnstiden. Spårvagnen utanför blev i mina drömmar blev bombplan, ambulansen blev bomblarm och hela natten och morgonen har jag vridit mig, vaknat, skyddat och somnat om, om och om igen.

Det finns en sådan maktlöshet inför krig. Inför politik i stort men framför allt i andra människors öden. Vi kan inte stänga gränser, försvåra för integration och ställa upp på rasisters och Sverige Demokraters eller Katerina Janouchs retorik. Vi ska inte beväpna oss med vapen, utan alla med kunskap, skolgång och fakta. 

Jag ligger här. Snusar på min bebis, vill aldrig låta något ont hända honom, vill skydda från allt. Skydda alla barn från världens mörker, från mäns tyranni. Tänker på hur allt kan vända. Att det kan hända här, att krig kan bryta ut, att vi kan komma att behöva hjälpen och stödet andra ber oss om idag. Men tills dess, tills dess att någonting skulle hända här, tills dess borde vi hjälpa. 

För dig som vill hjälpa när gränserna stängts och tiden rinner ut: 

Röda Korset i Syrien: Swish 123 20000 204648

UNHCR för människor på flykt: Swish 123 2090 2001 20645

Läkare utan gränser: Swisha Liv till tel:900 2060 2032

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

TANKAR KRING SKAM

Så, nu kröp jag till korset, efter ett post-vaccindygn med trött bebis som helst bara sover och gnyr kände jag att det var dags för något nytt. Jag har de senaste veckorna klämt sju säsonger av The Good Wife och tänker att något yngre kan vara på sin plats.

Och hittills då?
Jag är på säsong två. 
Och jag förstår inte varför alla verkar gilla Noora så, jag tycker hon är en ganska dålig kompis. Okej, jag tog åt mig av hennes citat om att inte döma någon, men jag dömer henne ändå, trots att hon kämpar.
Hon går liksom bakom ryggen på hennes vänner (är de ens vänner, det känns så otroligt icke-genuint på något sätt) för killars (Willams) skull. Kanske borde jag läsa alla deras sms-konversationer för att få lite djupare känsla för dem, men det orkar jag inte. Jag vill konsumera en serie rakt upp och ner.
Jag stör mig på Nooras hela jag-är-så-schysst-och-rak, när hon inte är det, men kanske är just det hennes demon och jag en dömande 30-åring som inte ingick i något tjejgäng direkt under gymnasiet, men samtidigt är så otroligt lojal, på gränsen till dumlojal oftast.

Eskild, orkar knappt prata om honom, så trött på hans fasoner och känner igen honom i määäängder av killar och människor som bara snyltar och bjuds och förstör och inte förstår hur viktigt något är för dig som inte kan låta bli att stjäla fiskkakor eller krascha en fest. Hoppas han får liten chans att växa såhär i sista avsnitten.

Eva påminner mig om en blandning av mig själv och en tjej jag verkligen ville vara på gymnasiet, kilar stadigt (okej, hon gjorde bara det ett tag) men drömmer ändå om annat.  Jag fick rys av hur Jonas ”inte förstod att det var viktigt” för Eva att vara ensamma på Hytten. Hur Elias bara kommer dit och förstör allt, även om Isak sen innan förstört en del han också.

Och jag har så svårt att förstå hur det kommer sig att de fortsätter hänga med Vilde, i min fantasi skulle de skapa ett gäng som är jämnare, likvärdiga, men kanske är det russebussen som hägrar, och önskan om att ha ett russegäng när tiden väl är kommen. Och samtidigt är det befriande, att se en serie utan total perfektion där alla är alldeles för koola. Även om jag verkligen kan önska mer power-känsla från tjejgänget, scenerna hos läkaren, eller när Vilde bärs hem av Sana är bland de vackraste i serien och det hade inte gjort så mycket om vi blivit ingjutna lite mer mod.

Avsaknaden av föräldrar dömande är skönt, men jag kan inte låta bli att tänka på hur centrala mina egna föräldrar var, hur pinigt det var med sexprat, att presentera min kille och konflikten mellan att vilja var vuxen men samtidigt stor. Men frågan är hur föräldrar hade kunnat vara en del av SKAM utan att vuxenvärlden dömt och förlöjligat. För gymnasiet var ju inte på något sätt något annat än livsviktigt och på största allvar, även om jag idag, 10 år efter studenten ser det som en sväng på vägen.

Och inget Bechdel-test i världen skulle godkänna SKAM, och trist är ju det. Samtidigt så var det ju ungefär så gymnasiet var, förälskelser och politik. Även om ingen körde Porsche på min skola, men det kanske mest var för att ingen fick körkort så tidigt. Min kompis Peter lånade sin pappas Lexus en gång minns jag nu, men han gick aldrig i min skola, och var ett år äldre. Men ändå.

Efter allt mitt dömande, är det kanske just den här lärdomen jag ska ta med mig från Skam;
Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be Kind. Always.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Varje söndag tittar vi på Midnattssol. Innan det har vi har följt Bron, Homeland, Brottet och The Killing, Den som dräper och Top of The Lake.

Men jag börjar tröttna. Jag börjar tröttna på att kvinnorna alltid måste ha problem. Är det inte ett kackigt förhållande till sonen (Brottet/The Killing och Midnattssol) så är det en diagnos (Bron och Homeland) eller varför inte ett förflutet med övergrepp (Den som dräper)  eller en graviditet (Midnattssol) eller kanske också ett självskadebeteende (Midnattssol).

Som svar på all (oftast) mansförvållad skit kvinnorna i serier vi slukar tvingas bära på kommer The Fall. En kvinnlig huvudroll som bara stövlar in och tar. Tar män, kollegor, yngre kollegor, yngre män, kvinnor och knappt visar någon reson. Precis som män gjort i thrillers och deckare i all evighet. Deras beteende, sexuella preferenser och aktiviteter får stå oförklarade. Det behöver inte finnas någon som helst diagnos eller dunkelt förflutet för att det ska accepteras att de förbrukar människor.

Jag är så urbota trött på att starka kvinnor alltid måste bära på någon skit. De kan inte bara få lov att supa sig fulla och fortsätta jobba som Wallander (okej, han drabbas av demens senare, men det är låååångt senare) eller ta en virre med grannen varje kväll och bara lyssna på opera och inte alls drabbas av sin dåliga relation till någon exfru, dotter eller sexuellt övergrepp från barndomen (BECK) Harnesk i Midnattssol är visserligen en man som verkar kunna ridas av sina demoner, han lever i en hemligt homosexuell relation, men hittills har det aldrig varit så närvarande som Kahinas självskadebeteende.
En utredande kvinna i en dramaserie kan aldrig bara få vara grym. Hon kan aldrig bara få vara okommenterat fantastisk på att lösa brott utan hon måste grumlas till, förfulas, förändras, förstöras. Kvinnan är aldrig bara sitt jobb, hon är också mamma, ofrivillig, frivillig eller inte alls en mamma och då ska det också kommenteras. Hennes privatliv ska alltid spilla över på hennes yrkesliv och hon ska alltid synas i sömmarna för just det. Alltid ska hennes kollegor eller de som jagas kunna ta upp detta trumfkort och trycka det i ansiktet på henne.

Därför är det så befriande att titta på The Fall försöka glömma hur Stella Gibson (Gillian Anderson) svärtas ner lite av den Male Gaze som omger henne och hennes sidenunderkläder och bara njuta. Försöka vara lika obrydd som hon är. Och ifrågasätta på precis samma sätt som hon gör, ”om jag vore en manlig kollega hade du aldrig frågat det här”. Nej. Om Stella Gibson och hennes  vore en manlig kollega hade vi aldrig diskuterat ditt sexliv. Du hade inte haft självskadebeteende och ditt drickande hade bara varit avkoppling. Och du hade inte haft varken Aspergers eller varit bipolär.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

NO NAKED MEN HERE PLEEEEEEASE

Skärmavbild 2016-02-24 kl. 14.34.35

Sånt snyggt omslag att vårt webb-publiceringsverktyg för PDF-tidningen säger nej. Nu återstår bara att se om den klarar sig till eGP… det blir en spänd väntan till helgen.  Men jag kan inte låta bi att undra om programmet reagerat om det vore en avklädd/naken kvinna på omslaget. Nakna kvinnor ska vi se hela tiden och behandla som någonting normalt. Naken kvinnokropp säljer, men en naken manskropp ser vi ändå ytterst sällan, framför allt om omslag.

Själva tjusningen med att välja en avklädd man på omslaget var ju också lite just det, att det inte är så himla vanligt. (Lovar att delge alla mina naken-tankar imorgon när omslaget inte längre är hemligt)

Imorgon är det släppfest, som jag längtar, innan dess ska jag ha hunnit ”göra mina fransar” (känner mig som valfri bloggerska från huvudstaden) för det är cirka de enda pengarna jag lägger på mig själv nu när jag försöker göra färre inköp i form av kläder och småpryttar i onödan.  Faktum är att just frans-grejjen har fått mig att handla mindre, dels för att prioriterar det kostnadsmässigt, men också för att jag faktiskt inte handlar så mycket sprillans nytt i ren desperation eftersom jag känner mig fin och fräsch alldeles i mig själv (med fejkade fransar då). Dessutom är de där två timmarna för mig själv helt underbara och jag brukar slumra till lite granna.

Nog om fransarna, nu ska jag smygkika på nästa avsnitt av Gift vid första ögonkastet, skriva artikeln om det avsnittet och sen: njutningen.

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

FLYTTKAOS, FLYTTSCHMAUS

IMG_1105-1
HERREGUD hur mycket pinaler kan två människor samla på sig? Oändligt uppenbarligen. Sista helgen på Prinsgatan har bestått av hämtmat (Sondha på 4:e lång var det värsta jag ätit) och packning. Och dammsugning av mattor. känns som vi har 300 mattor, men vi vet att vi trots det behöver loppisfynda kanske fem stycken för att inte förfrysa tårna i huset. Nu är det 72 timmar kvar till kontraktsskrivning och innan dess ska jag hinna gå på min keramik, flytta från GP-huset till vårt eget kontor och duscha. Duscha är en svår post om vintrarna tycker jag. Jag är så vansinnigt frusen att det inte finns någon bra tid för det. På morgonen går det inte för då blir jag för kall hela dagen, detta pga jag inte införskaffat någon hårfön (stäng munnen) på kvällen går det inte heller pga blir för kallt när jag ska sova. Då återstår mitt på dagen och det funkar ju bara på helgen och nu är helgen redan över. Det innebär att torrschampo får rädda mig imorgon, men att jag illa kvickt får duscha kroppen nu. Sämsta av kombinationer. Smutsigt hår, ren i övrigt.

Nu: Kampen om Tungvattnet och sen London Spy.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Skärmavbild 2016-01-15 kl. 09.32.23
Igår hade jag lyxen att göra någonting annat än sitta hemma och stirra på dumburken, så istället har jag nu i efterhand sett Opinion Live.
Eller nej, nu ljög jag, jag tittade bara halvt, jag orkade inte mer.
Så många gubbar i debatterna och en ensam kvinna, Symphony som vittne och offer till sextrakasserierna under WE ARE STHLM. ALLVARLIGT. Sen ytterligare en kvinna, Emma, som också pratar om sexuella trakasserier. Hon berättar om ”dansvåldtäkt” och programledaren Olle Palmlöf konstaterar ”det är helt sjukt ju”. Och att han, med en dotter hemma, ”jag blir asskraj”.
Åh nej. Gör om gör rätt SVT.
Jag är så urbota trött på män som diskuterar med andra män i ämnen som väldigt mycket rör kvinnor. I Opinion Lives första sändning får kvinnorna stå för vittnesuppgifterna, SRs tysklandskorre, Daniela Marquardt, även hon en kvinna, står för faktan även hon. Men när det kommer till åsikter är det bättre att förlita sig på männen. Som alltid. Vad män tycker och tänker är alltid mycket mer intressant än vad kvinnor tycker och tänker.
Varg Gyllander och Jan Helin intar bordet för att med programledaren prata om hur medierna mörkat och polisen inte heller gjort det de skulle. Men varför blir det här ett samtal? Hur kan SVT inte välja att ta in en av de drabbade kvinnorna? Varför får inte de ställa frågan varför de inte lyssnats på? VARFÖR STÅR DE INTE DÄR MITT EMOT POLISEN OCH ”MEDIA”?

Jag kokar över här, framför skärmen. Sånt totalhaveri när det ändå verkar ha funnits en ambition. Den galne Göteborgaren har bytts ut mot något slags live-twitter-flöde.
Men dekoren är i alla fall snygg, men som ytterligare en markör från den galne Göteborgaren har publiken placerats på mer än behörigt avstånd från debattörerna.
Hejdå SVT Debatt, hej Genushaveri!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

NÄR PUBLIC SERVICE ÄR SOM BÄST

Jag är inne i en rörlig-bild-slukar-period just nu. Och allra bäst blir det på SVT. Just nu kan du se ett gäng filmer, men skynda, det är bara några dagar kvar på vissa. Innan helgen hinner du klämma nästan alla.

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 11.42.07
Monica Z
om Monica, så klart. Både Sverrir Gudnason och Kjell Bergqvist överglänses av Edda Magnason. Hon är briljant, lysande, alldeles, alldeles underbar. Hon ÄR Monica. Lite konstigt ändå, men underbart.

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 11.39.21
Legacy

En ganska snygg agent får veta något skrämmande om sitt arv, samtidigt som han försöker göra karriär inom den brittiska underrättelsetjänsten. Mörk och bra.

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 11.27.06
Huvudjägarna
Roger Brown är, trots namnet, en norrman. Bara det är otroligt underhållande. I övrigt är filmen precis som så mycket norsk film, precis som fransk, otroligt rolig. Love skrattade tills han grät och även jag skrattade ibland, vilket hör till ovanligheterna.  Roger Brown lever över sina tillgångar och tar till nya, ödesdigra, medel för att lösa sin ekonomiska situation. Finns också på Netflix om du inte hinner se den på SVTplay!

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 11.41.19
Moonrise Kingdom

Se den en gång och se filmen, se den en gång till och titta på alla detaljerna. Scenografin, kläderna, ljuset. Finns också på Netflix om du inte hinner se den på SVTplay!

 

Skärmavbild 2016-01-12 kl. 11.45.38
Mannen på taket
Love lämnade soffan ganska snabbt när han mindes hur mycket mardrömmar han fick av Sjöwall – Wahlöö filmen första gången han såg den som barn. Själv tackar jag aldrig nej till en ung (yngre) Sven Wollter. Beck innan det blev segt och Mikael-Persbrant-späckat.

Sen finns även
Skumtimmen och Mr Hoppys hemlighet som jag planerar att se det närmsta.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

  

Att Skavlan inte kan intervjua kvinnor, att han alltid hellre frågar kvinnor kring, något han själv är, pappor, är intet nytt. Men när Maria och jag igår för första gången på länge (vi har aktivt valt bort Skavlan just av anledningen att han är så fruktansvärt flat, inte frågar om det som bränner till, stryker medhårs och kliar på ryggen) (okej, vi kollade på Madde+Chris-intervjun också) för att se när Joel var med (enligt tablån skulle han ”bara” spela) men så kom det. Inget brännande. I ett ämne som är så fantastiskt svårt. 

Kunde inte Björn fått prata om att han varit borta mycket från sina barn? Kunde de inte fått enas i det? Kunde inte Skavlan bjudit in till mer förståelse? Men det stoppar ju inte där. När låten som ska spelas kommer på tal visar det sig att Joels morbror gått bort samma dag. Blicken blir blank och hemma i soffan växer klumpen i halsen. 

Skavlan verkar varken ha tårkanaler eller klump i halsen? Klumpig, däremot, skiter han i den nya, ovälvande vändningen i samtalet och går istället till det uttjatade hockey-spåret.

Beklagar han däremellan? Nä. Han går direkt på. 

Vi gapar i soffan. Han är fan inte klok. Eller så kan han inte frasen ”jag beklagar” på svenska, men det hade funkat på norska också.  

   
   

     
  

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

2015 en sammanfattning

Lånade vilt av Cissi. För som vanligt är jag den som mest fyllde i Mina-vänner-boken själv pga avsaknad av större vänskapskrets. Och eftersom senaste intervjun som gjordes med mig inte ens går att hitta på internet längre är det väl inte mer än på tiden.


150707_emerentia-love_olle-kirchmeier_001
Gjorde du något 2015 som du aldrig gjort förut?
Jag gifte mig, det var en första som förhoppningsvis också blir sista. Fast vi tänkte nog ha fest den sjätte juni varje år i framtiden. Och till bröllopet hörde en (fast egentligen två) bröllopsresor. Och så tackade jag för mig på SVT. Det har aldrig hänt förut heller.

Genomdrev du någon stor förändring?

Förutom att bli någons fru. (Och att någon blev min man) Så var det var ju det här med att tacka för mig. Och sen tacka ja till någonting annat. Ett jobb med en tidning istället för med TV. Släppa sargen och våga tänka att ”det ju inte kan vara så farligt” och så köpte vi hus. Det är stort. Huset är också stort, nu kom jag på det där med lamporna igen, vi saknar kanske en tio lampor för att ha ljus om sisådär 30 dagar då vi flyttar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja min partner in crime. Jag ser mig numera som tant. Inte moster och inte faster, men tant, någon slags titel måste jag ju ha. Ska sanningen fram ploppade det ut ungar åt höger och vänster i år. Väldigt roligt och praktiskt att jag lärde mig sticka så att jag hade något att ge bort också.

Skärmavbild 2015-05-02 kl. 17.56.45
Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas
?
6 juni. Love och jag mot framtiden.

Evert+Emerentia
Dog någon som stod dig nära?

Evert. Min lille plutt somnade in i somras. Det var det värsta jag varit med om. När sommaren kommer ska vi begrava den lilla urnan under en buske i vår trädgård. I övrigt slapp jag begravningar i år.

Vilka länder besökte du?
England och Tyskland. Trodde det skulle bli Frankrike också, men det hanns inte med.

12813781
Bästa köpet?
Vårt hus, vårt gigantiska köksbord till vårt hus och mina höga-men-promenadvänliga-skor.

DSC_2825
Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att Love och jag gifte oss och att vi under året hittat oss lite mer. Att vi skrattar sådär obrytt igen och kan ligga och skratta tills natten kommit och vi egentligen borde sovit för längesen, men det går liksom inte att sluta. Och så att det kom ett barn i somras också, han som jag är tant till. Då grät jag bakom mina solglasögon och alla andra trodde jag tyckte Blåvitt var extra fina just den dagen.

Saknar du något under år 2015 som du vill ha år 2016?
Små tassar mot trägolv. Och starkare armar.

Vad önskar du att du gjort mer?
Lyssnat på mig själv och struntat i förväntningar.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Ångrat mig och haft ångest över saker.

Skärmavbild 2015-12-30 kl. 23.41.06
Favoritprogram på TV?
Making a Murderer, The Jinx och Bron. Som P3 dokumentär fast på TV.

Bästa boken du läste i år?
Lilla Smycket av Peter Modiano.

Största musikaliska upptäckten?
Det som ibland läcker ut från vårt arbetsrum.

Vad var din största framgång på jobbet 2015?
Att jag fick möjligheten att jobba med Årets Sockerbagare från ax till limpa och nu att jag vågade tacka nej till att fortsätta och istället hoppa på att ta över som ny printchef på Djungeltrumman. Och att jag, trots att jag inte kände mig ett dugg säker valde att prova fem kvällspass på GP. Nu är det gjort och jag har utmanat mig själv.

Största misstaget?

Att jag varit för snäll. Som vanligt.

emerentia+evert
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Jag har nog varit mer mitt emellan. Med både Himalaya-höga-toppar och avgrundssvarta dalar. Att förlora Evert, men samtidigt vet att han inte längre mådde dåligt. Så har det varit mest. Att det onda också har något gott. Och när jag inte vågat lyssna på mig själv och varit för snäll har det istället gått ut över mig själv.

Vad spenderade du mest pengar på?

Bröllopet och onödigheter. Loppis-”fynd” jag inte behöver.

Något du önskade dig och fick?

Världens bästa man och ett himla bra bröllop.

Något du önskade dig och inte fick?
Nä, jag tror inte det. Fred på jorden.

Vad gjorde du på din födelsedag 2015?
Som alla födelsedagar firade jag den på Smaka bland vänner. Åt gravad lax, som vanligt och gick inte hem förrän natten kom.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att det politiska läget varit annorlunda. Att jag kunnat göra mer.

mimi+willie
Vem saknade du?

Min syster sen hon flyttade och Stockholm. Alltid Stockholm.

De bästa nya människorna du träffade?
En kvinna som heter Maria som jag köpte tre Faktum-kalendrar av. Det var mitt års mest givande möte.  Vi smsar ibland.
 
Mest stolt över?
Att jag vågat. Och att jag var med och samlade ihop över 30 000 till några som behövde det mer.

Högsta önskan just nu?
Att januari ska gå fort och att vi får flytta in utan problem.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jobba lite mer koncentrerat. Fakturera mer löpande. Lägga undan pengar och hjälpa andra. Och så tänker jag källsortera bättre och läsa mer om höns.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Emerentia

Emerentia är Djungeltrummans printchef och skriver mest om det hon engagerar sig i för dagen, från höns till barn till politik.

  • Senaste inläggen

  • Senaste kommentarer

  • Arkiv