En annan slags trädgård

Kategori: Annueller

Så stod vi åter i oktober, ännu en gång, precis som vi alltid gör. Det är nu vi försiktigt börjar se tillbaka, på året som gick. Slutet är ju ganska nära, men vår oförmåga att leva i nuet gör att vi redan nu kapitulerar och packar ihop, summerar och slutligen börjar drömma om nästa år. En ny chans med köksträdgården.

Än är det liv i (blivande) liket!

För det är ju såhär; att skapa en trädgård tar en evighet. Ett livsprojekt där man måste planera in i minsta detalj och där trädgårdens ryggrad (lignoserna) tar ett helt liv på sig att växa till och få karaktär. Detta går givetvis totalt emot livet vi lever idag och dagens samhälle. Och hur befriande och framförallt nyttigt det än må vara för oss, att tvingas inse att vi inte kan köpa oss till en mogen fullvuxen trädgård, är det samtidigt extremt irriterande.

MEN det finns ett ställe i trädgården där dessa grundlagar inte gäller; köksträdgården. De ettåriga grödorna och annullerna (de flesta av dom) dör när frosten kommer och till våren får vi en ny chans! Hur härligt är inte det? Tänk att man får en ny chans VARJE ÅR!!!

 

Detta gick jag och funderade över härom dagen. Finns så mycket sorg därute över att trädgårdssäsongen går mot sitt slut. Med hösten kommer ett vemod av annan karaktär, sällan skådat hos andra än trädgårdsfolk.

Hösten är att se tillbaka på odlingsåret som gick, att dö en smula av krossade drömmar och besvikelsen över det som inte blev. MEN med hösten kommer också en slags acceptans. Man försonas med sina tillkortakommanden och gläds istället över det som blev och det man faktiskt åstadkom. Man tröstas och fylls med hopp, av vetskapen om att man får en ny chans om ett par månader. För i köksträdgården får vi varje år en ny möjlighet att börja om.

Calendula och sockerärt

Som kontrast till allt långsiktigt tänkande och livslånga projekt som hör trädgården till är detta inte bara en uppfriskande tanke utan faktisk verklighet. Trädgården – denna never ending love story.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Summering av 2016. Vill man ha allt får man också betala ett högt pris. Att pussla och sy ihop livet är svårt som det är, utan att försöka förverkliga allt man drömmer om. Men är inte livet för bräckligt och skört för att bara gå och vänta? Jag menar, VEM har egentligen tid att vänta?

Midsommar i det som visade sig skulle bli mitt bästa (och enda) köp 2016 – The kristet utseende-klänningen!

Är man dessutom i grunden en ganska trött person som gärna vill ta det en smula med ro så.. Okej, för att inte dö av sorg för allt som inte blev gäller det att samla ihop sig och se till det som FAKTISKT blev. Mitt 2016 har varit prövande, milt uttryckt. Men också helt fantastiskt! Jag började jobba tillsammans med de mest inspirerande människorna! Jag fick chansen att börja blogga och det är kanske det allra roligaste! Jag har också hittat min vinkel av det gröna och sättet jag vill driva min gröna verksamhet på. Och jag tänker göra som jag vill. Det här är ju en annan slags trädgård!

Priset för detta då? Givetvis är det inte smärt- eller friktionsfritt att ”Just go for it”. Det är ett helvete. Mycket värre än man någonsin kan föreställa sig. Egentligen så trist att ens behöva nämna detta, men så att ingen missuppfattar. Drömmen har ju alltid sitt pris. Så det måste vara värt det.

Yes, detta blev av:

Kallbänken var en succé och visade sig vara den mest produktiva ytan i hela köksträdgården. Synd bara att jag ockuperade den med pumpor hela sommaren och hösten. Givetvis skulle den ha använts till samma typ av grödor på hösten som under våren.

Kallbänken såddes i mars.

Vi hade alla blad vi behövde under nästan 2,5 månader.

Målet detta år var att börja producera snittblommor (för eget behov) med skördestart kring midsommar. Det lyckades faktiskt, men ska utveckla detta ytterligare nästa år.

Opium- och pionvallmo i köksträdgården.

Perenner och annueller har skördats och bundits till buketter. Kanske är detta det roligaste av allt.

Jag började också göra små klipp och la ut på Instagram och startade en sån där kanal. Youtube tar tyvärr bort mina klipp med fräck musik, ska jobba på det där.

 

Hönsgården påbörjades och avslutades, vilket var så krävande att det nästan slutade i skilsmässa.

Tror detta var första dagen på semestern, alltså inte genomgående tema under bygget.

 

Resultatet slet så på oss, att det var svårt att se på denna fantastiska konstruktion utan att känna totalt mörker.

Daisy flyttade hit och spred så mycket glädje och ljus! En liten grupp Bohuslän-Dals Svarthöns flyttade också in. De var precis allt jag förställt mig och drömt om. De blåste liv i trädgården och gav den en helhet.

Samtidigt som WOW pågick..

 

Tuppen och hans fruar.

 

Hönsen sprättandes i köksträdgården, september. Köksträdgården producerade i vanlig ordning mer blommor än grönsaker.

Drömmen om en allé, som istället blev en entréplantering, kom en bra bit på vägen. Även detta ett djävulsprojekt.

Miscanthus som trots stor skepsis blev ett genomarbetat och självklart växtmaterial, p.g.av vassen!

 

Och slutligen påbörjades bärträdgården, ett drömprojekt som hänger ihop med utvecklingen av skogsremsan. Återkommer om detta!

Bärträdgården.

Skål för ett fantastiskt/riktigt skitår och må 2017 bli stabilt!

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Kan man ändra sig? Javisst kan man det! Cosmos bipinnatus eller rosenskära är ju inte vad den en gång var – vit. Eller en märklig rosa-gredelin kulör, extremt onaturlig som gav ett konstlat och näst intill neonfärgat intryck. Detta var i början av 2000-talet och jag gillade ändå det jag såg. Efter ett 90-tal med limegul blomstertobak, mörkblå hänglobelior och diverse margeriter som dröjt sig kvar, kändes denna siluett och uttryck fantastiskt uppfriskande. Okej jag överdriver.

En rosa morgon i oktober.

Cosmos bipinnatus ‘Double Click Cranberries’ och ‘Sunset Yellow’, en rosa morgon i oktober.

Jaha, så i våras bestämde jag mig ändå för att pröva några sorter. Körde på en klassisk ‘Sensation’-mix. Enkla blommor i vitt, ljusrosa och rosa-violett. Varför? Jag som inte ens tycker om rosa-violett ELLER vitt! Den varma mellanrosa var toppen, dock.

Sedan var det en blekgul sort; ‘Sunset Yellow’. Alltid på jakt efter blekgula blommor. Denna var dock inte en hit. Så citronig i sin karaktär, visserligen dämpad men ändå. Dagtid fick man nästan titta bort, ty dess skarpa uppenbarelse skar rätt igenom min själ. Okej jag överdriver lite.  Måste testa fler gula sorter och se om jag kan finna en bättre gul. Det finns åtminstone två sorter till; ‘Xanthos’ och nån mer jag inte minns.

_X9B1636_X9B1161

 

Den minst attraktiva var utan tvekan ‘Candy Stripe’. Så otroligt meningslös med sina vita blommor och skarpa kanter. Bilden gör den tyvärr inte rättvisa, då den faktiskt är mycket sämre i verkligheten. Så där mjuka övergångar mellan vitt och skarpt rosa-violett hade den inte. Men alltså någonting hände på hösten. I takt med att vädret blev kallare så ändrade både ‘Candy Stripe’ och ‘Sunset Yellow’ färg, till det bättre! Det stickiga i dess bådas kulörer mattades av och dämpades.

 

cosmos_candy_stripe

‘Candy Stripe’ ser riktigt trevlig ut i november!

Rosenskärorna skolades faktiskt om men blev inte näringsvattnade. Jag tror att dom planterades ut i mitten av juni, vilket är sent. Fick lite gräsklipp runt fötterna. Dom började blomma i mitten av juli och gjorde så ända fram till slutet av november, då frosten tog dom.

Så mer än fyra månader, med peak i augusti, september och tom oktober!! Inte illa. Och det är väl precis detta man vill ha ut av en sommarblomma. Den är kortlivad men i gengäld levererar den överdåd. Det enda man behöver tänka på är egentligen att förse den med näring och att inte glömma bort putsningen. Sommarblomman vill bara föröka sig. Så man får hålla efter och klippa bort fröställningarna, annars stannar blomningen av.

Candy strupe och en dahlia

‘Candy Stripe’ och en dahlia.

Och vad vill jag då ha ut av mina annueller? Jag vill ha snitt, färger, stora volymer, överflöd, ätbara sorter för maten. I första hand vistas dessa i köksträdgården vilket man då, med lite ordning och mönster, skulle kunna kalla en potager. Alltså fransk köksträdgård där blommor (bl.a. ätbara) samplanteras med grönsaker. Det ska tilltala alla sinnen. Till min förvåning står jag nu här och längtar mest efter annuellerna istället för att tänka på perennplanteringar. Sommarblommor alltså; som en stor jävla gottepåse.

 

olika sorters cosmos

Olika sorters Cosmos. Här ser ju ‘Sunset Yellow’ helt perfekt ut! Ja alla kommer faktiskt till sin rätt.

 

Double click

‘Double Click Cranberries’

Ljuvligast av dom alla var denna romantiska pappersdröm! En sanslös lager-på-lagerkänsla av sidenkjolar! Detta måste vara min annuell 2015. Den fullkomligt exploderade och levererade omöjliga mängder skönhet! Tyvärr lite skrikig i färgen men papperskaraktären tonar ner den. Andra sorter känns som bleka, intetsägande, avlägsna släktingar. ‘Double Click Cranberries’ har allt man kan önska sig! Fick i somras också se den i vitt, visserligen på bild. Men faktum är att jag aldrig känt sådant begär efter en vit blomma. Som en tylldröm, ännu mer ballerinalik! 

 

Bukett av cosmos, calendula

Bukett av Cosmos bipinnatus, Cosmos sulphureus och Calendula officinalis’

Rosenskäran har en kompis – gullskäran. Cosmos sulphureus, alltså samma släkte men en annan art, tillhörandes Asteraceae (korgblommiga familjen). De båda odlas alltså i korgblommiga kvarteret i köksträdgården. Så här skrev jag i ett trädgårdsforum i höstas:

”Minns första gången jag såg gullskära, kanske för 12 år sen. Så sirlig och elegant den stod där, svävandes över sina grannar i planteringen. Detta var en tid då vita och rosa rosenskäror stod högt i kurs och vilken befrielse det var att få se denna djupa, mättade orangea, värdiga varelse! Denna skönhet fick sina släktingar att framstå som okultiverade, skrikiga, smaklösa och helt utan någon som helst finess! Gullskäran var allt rosenskäran inte var; elegant ända ut i bladspetsen!”

Någon tog illa vid sig och tyckte jag ställde sorter mot varandra, liknade det vid en skönhetstävling. Men det är ju det som är så himla kul och i mina ögon ytterst harmlöst. Nog för att blomster kan få en att känna mycket. Men när allt kommer omkring så är det bara blomster. Och för att ge ge dessa liv, för att det inte ska bli endimensionellt, så behövs det DJUR.

cosmos_sunset _yellow

‘Sunset Yellow’ i fördelaktigt kvällsljus och sent på säsongen.

 

cosmos

‘Double Click Cranberries’

Jag sår rosenskärorna nu i helgen (inomhus). Det blir några nya sorter. Trots hårda ord kommer jag även driva upp resterande frön av bespottade sorter. Sanningen är att man kan vara otroligt förlåtande och tom tacksam, när några står kvar medan dom andra faller.

Glöm inte din Cosmos!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Jag tänker bara på Shiraz

shiraz

En av de mest lyckade sådderna förra sommaren var direktsådden av sockerärten ‘Shiraz’. Den såddes i mitten av juli och vi började skörda i början av september. Den levererade mängder av baljor och vi kunde spetsa måltiderna hela hösten. Jämfört med sina gröna kompisar var denna oslagbar i både skönhet och produktivitet. Smärtsamt måste jag dock medge att smaken inte räcker ända fram. Frisk men något blaskig och saknar den sötma andra sorter besitter.

 

Skönast av alla, både blomma och balja - 'Shiraz'

Skönast av dom alla, både blomma och balja – ‘Shiraz’!

 

Vad gäller det lyckade resultatet kan jag bara gå på omständigheter – typ vädret. Våren och större delen av sommaren var blåsig och kall. Vinden mojnade och värmen slog till lagom när semestern var slut och de sena sommarsådderna frodades. Har man ingen erfarenhet eller inte ens några år på nacken är det svårt att göra en rättvis och korrekt bedömning. Men faktum är att jag sådde även ‘Norli’ vid den här tiden och den skörden var ju näst intill obefintlig. Dessutom tycker jag man får passa ‘Norli’ lite väl mycket, för om man missar att skörda dröjer det inte länge förrän baljorna blivit trådiga. Så nu är jag irriterad på ‘Norli’ och ska istället testa’ Dwarf Sweet Green’, som en ersättare.

Godast av de tre sorter jag testade var utan tvekan jätten ‘Engelsk Sabel’. Fantastiskt fina, stora baljor med otroligt fin smak. Tyvärr drabbades de tidiga sådderna av ett massivt larvangrepp under juli, just när dom levererade som bäst. Ja det var ju givetvis mitt fel som inte tog tag i eländet i tid, utan tittade bort och låtsades som det regnade (vilket det gjorde varje dag i somras). Så vad lär vi oss av detta? VÄXTSKYDD!

Det är lite det jag kommer tillbaka till. Man är så glad över att någonting över huvet taget växer att resten liksom inte spelar någon roll. Eller man orkar inte fullfölja, orkar inte göra resten av jobbet. Känslan i att ha lyckats driva upp något och sedan skörda är så överväldigande att man känner sig som ett geni. Samma sak om du har en gestaltningsidé, sätter den i praktiken och verkligheten stämmer överens med dina drömmar – geni. Och hur uppnår man ett sådant tillfredsställande resultat? Man känner sitt växtmaterial. Jag känner inte mitt växtmaterial i köksträdgården, har ingen erfarenhet och inga rutiner. Som tur är finns det fantastiskt mycket hjälp där ute och många som är så bra på det här.

 

shiraz

 

Jag odlar sockerärterna tillsammans med luktärter och bondbönor. Eventuellt om det finns någon plats över sår jag in lite blodklöver. Odlade tre olika sorters luktärter i somras, i år blir det några fler.

Jag prövade några gånger när jag var liten, lyckades aldrig. Förra sommaren var det då dags igen. Planterade ut misskötta (allt var ju misskött), rangliga stackare som var alldeles gula av näringsbrist. Dom var så klena att jag fick klippa ner kanske hälften av alla stänglar och då hade jag ändå toppat dom enligt konstens alla regler (för att plantan ska förgrena sig). Det såg så miserabelt ut och det gjorde det ganska länge. Men plötsligt så hände det. En vacker dag stod jag där och insåg till min förtjusning att jag hade luktärter som var lika långa som mig och i princip obegränsat med snitt ända fram till slutet av november. Jag gav dom två omgångar gräsklipp. Möjligtvis lite hönsgödsel också. Jag återkommer ang de nya sortnamnen. Men jag har hittat en som beskrivs som ‘persika med vanilj’. Den ser rysligt stor ut och är möjligtvis lätt vågig. Kan bli en riktigt vulgär historia. Underbart!

 

Lathyrus odoratus

Lathyrus odoratus

 

 

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ingen borde stå utan gurkört i sommar. Den är både lättodlad och delikat. Kanske att ta i lite, men den har i alla fall en tydlig gurkkaraktär! Och lättodlad är den.

borago officinalis gurkört

Borago officinalis gurkört

Jag använde bara blommorna i somras – till desserter, sallader och isbitar. Detta år ska jag testa bladen också. Unga, späda blad är tydligen toppen att blanda i salladen. De lite kraftigare kan man köra tillsammans med mangold eller spenat i panna.

Jag förkultiverade (sår fröna inomhus) men det går lika bra att så direkt på friland. Planterade ut dessa misshandlade varelser alldeles för sent. Tror inte dom skolades om (planteras om i större kruka med näringsrik jord) och bädden där dom skulle bo i var väl klar i början av juli. Men det var inga problem, kom igång till slut. När dom började se för schletna ut klippte jag ner dom och ett par veckor senare var det full aktivitet igen..

 

borago officinalis

 

Denna ludna vän tillhör den strävbladiga familjen Boraginaceae. Den platsar alltså i princip var som helst, om man som jag, odlar relativt strikt inom familjerna. I samband med att köksträdgården anlades förra året bestämde jag mig  för en åttaårig växtföljd. Jag kör Fabaceae (familjen ärtväxter) återkommande vart fjärde år, vilket alltså blir två av dessa åtta kvarter. I det ena samodlas bondbönor och potatis, i det andra trängs sockerärter, luktärter och mera bondbönor. Kvarteret med gröngödsling är inte inräknat här. Känns bra att ha tre stationer som berikar jorden. Ärtväxternas förmåga att binda kväve i jorden bidrar till jordförbättring. Som gröngödsling (gröda som odlas för att gödsla och förbättra jorden) fick jag då skippa blodklöver, sötväppling och gul lupin då dessa tillhör Fabaceae och jag vill inte ha den upprepningen oftare än vart fjärde år (p.g.a växtföljdssjukdomar). Jag ville inte heller blanda in Poaceae (gräsfamiljen) då jag eventuellt lyfter in majs i Cucurbitaceae (gurkfamiljen) och detta kvarter kommer efter gröngödslingen. Det blev alltså honungsfacelia från strävbladiga familjen. Vilket då resulterade i att gurkörten hamnade fyra kvarter bort, tillsammans med delar av familjen mållväxter (Chenopodiaceae). FLÄMT.

borago officinalis

Så, jag har alltså trasslat in mig rejält i min strävan efter ordning. Men jag återkommer om detta. För att återgå till gurkörten. Stå inte utan!

 

 

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Mer Calendula

‘Triangle Flashback’

Vet inte hur poppis Calendula officinalis ringblomma är nu för tiden, för mig är den het. Jag hade gärna haft ringblommor i alla kvarter i köksträdgården.

Ringblomman tillhör Asteraceae, eller den korgblommiga familjen. Jag odlar den i korgblommiga kvarteret (tillsammans med andra växter från denna familj) men jag ska försöka få in den på några fler ställen. Den dagen fruktträdgården står färdig kan man så öar och svep av ringblommor i trädspeglarna. Den dagen lär dröja. Men varför är den så bra och så beroendeframkallande, hur kan man förälska sig i en sådan trivial varelse? Svaret är givet – det är ofta i det enkla som magi uppstår.

Som liten älskade jag att gå i mosters trädgård och plocka kronblad för att strössla filen med, det finns många barndomsminnen knutna till denna växt. För 10-12 år sedan läste jag nån kurs i ekologisk grönsaksodling. Minns att jag satt med nån frökatalog och för första gången såg den svarta blåklinten, som jag tror var en nyhet då. Hittade en bild på en fantastisk ringblomma i en perfekt varm, crèmeskiftande guldton. Dessa två skulle samplanteras i någon av grönsaksbäddarna, i min övningsuppgift. Det blev ju aldrig av i verkligheten.

Salladen får sig ett lyft.

I somras testade jag för första gången. Sådde tre olika sorter; någon ‘Pacific Beauty’ mix, ‘Indian Prince’ och ‘Triangel Flashback’. Jag både förkultiverade (sår fröna inomhus) och direktsådde (sår direkt på friland). Alla sätt var lyckade. Mest glädje gav nog ‘Triangel Flashback’. Jag var så otroligt nöjd med färgen i början. Såg att jag skrev på Instagram att ”en skiftande persikokorall från himlen håller på att slå ut”, vilket är en bra beskrivning. Saken var bara den att den var så rysligt varierande i sina skiftningar. Under dagen då blommorna var öppna fick den en icke tillfredsställande urvattnad, blek, köttig ton.

‘Indian Prince’ var toppen och betydligt kraftigare än ‘Triangel Flashback’. Varma, orangea blommor med mörkare undersida och mörk mitt. Den största besvikelsen var ‘Pacific Beauty’ mixen. Det är ju egentligen härligt att ha det där skiftande havet med både dubbla och enkla sorter i olika färger och nyanser. Problemet är väl att det behövs lite mer yta för att komma upp i den volym som krävs för att kunna skapa ett hav.

En köksträdgård jag besökte i Småland.

I år testar jag några nya sorter, ser särskilt mycket fram emot ‘Apricot Beauty’. Måste även tillägga att det är precis så där lätt som alla påstår, att odla ringblommor.

Calendula ringblomma

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}