Henrik Ekwall

Från Torstens mun

Ingen kan väl ha glömt när tv-läkaren Mikael ”Soldoktorn” Sandström gästade nyhetsmorgon för att berätta om farorna med hudcancer, och såg ut såhär:

En händelse som det har skämtats alldeles för mycket om redan, men det känns fortfarande värt att påpeka absurditeten i att bli upplyst om malignt malanom av en brun fondtapet med ögon.

Inga bröstfickepennor i världen förändrar det faktum att Doktor Mikael Sandström är den absolut sista personen i världen man bör ta sola med måtta-råd ifrån.

Hur som helst så uppstod här om sistens samma utseendemässiga elefanten i rummet-effekt när Torsten Flinck i en intervju med Aftonbladet kommenterade hans påtvingade avhopp från Let’s Dance (och anledningen till avhoppet var en med god marginal kuggad hälsokontroll) som ”amatöristiskt, klåparaktigt och helt onödigt”.

Och såg ut såhär:

För man får ju en känsla av att den där hälsokollen, den ljög nog inte.

Det bör sägas att det ligger år och åter år av gravt morfinmissbruk bakom det utseendet, men det förändrar inte det faktum att Torsten har samma relation till sin hälsa som ”Soldoktorn” har till sin egen trovärdighet. Och det säger väl ändå något om något.

Och när det kommer till risig hälsomässig självinsikt är han fortfarande många mil ifrån Shane MacGowan, som i en intervju för ett gäng år sen kommenterade sin fysiska hälsa som ”never better”, och såg ut såhär:

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Magiska under

Lite sisådär med uppdateringen den senaste tiden, av den enkla anledningen att livet har kommit emellan. Och med ”livet” menar jag att jag inom loppet av två dagar har haft sönder min telefon och min dator.

Datorn dog, så att säga, ”i sömnen”, men telefonen däremot, den gick sönder efter en uppvisning som tveklöst skulle platsat i en Walter White-version av America’s Funniest Home Videos. Med andra ord: sorgligt, ”dråpligt”, lite äckligt, och bara mitt fel.

Den största sorgen i detta simultana haveri är däremot inte 1) skammen i att min samling månadsgamla, trasiga iPhones nu får ett femte tillägg 2) den ordentliga mängden meck jag nu har framför mig, utan det är att under två efterföljande dagar ha blivit uppläxad medels hånad av reparatören/nationalistgotharen på ”Macoteket”.

Av alla människor man inte skulle vilja bli igenkänd av (än mindre igenkänd med ett mått av ”där har vi den där lilla losern”) så är nog en 23-årig Thulefantast med en torshammarstatuering och ”ett intresse för elektronik” den absolut värsta.

Att stå framför ett mästrande, piercingprytt flin (dag två: ännu bredare flin), och inse att jag inte riktigt kan göra något annat än att nicka och jaha-a till denna personifiering av allt jag inte vill varas härskartekniska hån till min förmåga att hantera enkel elektronik – för jag är ju faktiskt där för få råd – det är en psykologisk påfrestning jag inte visste existerade.

Hur som helst, kom idag för första gången över ett exemplar av magasinet Sagolika Vasastan. Sagolika Vasastan är ett härligt litet magasin som utöver bara namnet bjuder på små nuggets som St. Valentins-inköpslistan Vägen till hjärtat (bl.a tre sorters rosévin och en hjärtformad gryta), Magiska under – intervju med Brynolf & Ljung (bl.a ordkombinationen ”sexig trollkonst”), guiden Stadsdelskollen (bl.a ”Berättarkväll med Malou Von Sivers, med Malou Von Sivers”) och reportaget En flickas bästa vän (diamanter).

Det piggade upp.

Vi ses på Macoteket!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett livsverk

Då och då talar man om att vissa kreatörer var födda för att skapa ett visst verk. Strindberg har Hemsöborna, Beethoven har sin femma, Bergman har Fanny & Alexander, och ja, Anitha Schulman har nu berättat om sin helg för SvDs Perfect Guide.

Den innehöll (och nu hoppas jag att ni sitter ner):

Teatergrillen

Nosh and Chow

Taverna Brillo 

Valhallabageriet

Mat från Hawaii Poké

✓ Vår lokala galleria Fältöversten

✓ Uber Eats-bud

En ”garanterad” tjejmiddag på restaurang Bardot

Min kompis Helena Ungh är hovmästare

✓ ”hangry”-känslor

Rödvin

Pizza

✓ Gianferrari-skinka

Prosciutto

Massa goda ostar

✓ Unnar mig en Bellini

✓ Ordet ”inmundigades

Sovmorgon

✓ Nyhetsmorgon

✓ ”Trolliz” på Östermalmsskolan

Hade min exman Calle varit med så..

(Anitha Schulman,)

✓  Jag lever ett varannan vecka-liv

Hade det varit helg utan barnen är det lite högre i tak för vad som kan ske

(nyskild.)

Spontaninfall att hälsa på en kompis i Köpenhamn, som förra helgen

(och spontan.)

Kolhydratssvultna småbarnsföräldrar

Träning på Sturebadet

Vi har deffat en hel vecka

Jag scrollar Instagram

Vi kollar på varsin padda

Sedan softar vi i sängen hela lilla gänget

Ja. Man kände på sig att Anitha Schulmans Min Helg skulle bli one for the ages, men att det ens existerar en såhär hög nivå av ”handen i handsken”, det är faktiskt makalöst. Att Hugo Rehnberg inte har låtit henne ta över rollen som chefredaktör på Perfect Guide, det är ännu mer makalöst. Anitha Schulman är ju bättre lämpad för att skriva Min Helg än vad Fabio är för speedos.

Tror faktiskt att det är fysiskt omöjligt att pricka in flera klyschor relaterade till en påhittad Stockholmshelg ”med guldkant”. Till och med den patenterade Min Helg-trojkan Teatergrillen, Nosh & Chow och Taverna Brillo. Hatten av. Den är perfekt.

Från henne, till er.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ensam hemma

En baksida av att vara nyligen inflyttad i en ny lägenhet är att man tvingas inse sina begränsningar när det kommer till detta med att vara händig. Måste erkänna att jag haft det lite på känn genom åren, men när jag för ett tag sen orsakade en liten översvämning på toaletten genom att – med en liten olivgaffel – pilla upp röret till handfatet ”för att ta reda på vad det var som luktar så illa”, så stod det ändå rätt klart för mig att det är ungefär lika mycket Martin Timell i mig som det är mig i Martin Timell.

Jag kämpar ju hårt med kombinationen av att tro att en stjärnmejsel är ett sädesslag och att ganska ofta få bygg-feeling. Vilket då leder till att jag går ner till Wirströms järnhandel (som efter en serie av mina mer och mindre rimliga ”projekt” numera har mig som någon slags rekordotippad stammis), går fram till medarbetaren med minst du vet ju själv att du är för ung för att köpa cigaretter-blick, och med fler gester än ord försöker förmedla att jag måste få upp något på en vägg.

Kanske inte behöver nämna att interaktionen mellan mig och Wirströms-medarbetare inte direkt präglas av optimalt samförstånd. Mest jag som trevande pekar mot en planka på en hylla och gör vaga hammar-rörelser med ena handen. En medarbetar kontrar med detaljkunskap som vi både vet säger mig lika mycket som rövarspråk. Båda lämnar situationen med en känsla av att 569:- är på väg att slängas i sjön.

Hem går jag sen med nån planka och en påse med redskap som jag mest bara är rädd för. Sitter ett gott tag och stirrar på vad som med största sannolikhet aldrig kommer bli en hylla, pest eller kolera-väger rädslan för ännu ett misslyckande mot min undflyende förmåga att kunna hantera något mer hantverksmässigt krävande än en sked och lite gröt. Känner mig ungefär som när Anna-Book bröt ihop inför Arga Snickaren.

En gång försökte jag komma förberedd till Wirströms. Det vill säga att jag googlade fram initierade begrepp som ”passare” och ”kil”. Gick fram till Wirströms-Thomas och frågade om en ”rimlig konsol”, med världshistoriens kanske mest obefogade självsäkerhet. Krävs ju tyvärr bara en ogooglad motfråga för att Wirströms-Thomas ska inse att jag en vecka tidigare lärde mig ”the hard way” att hyllplan på gipsväggar kräver plugg och slagborr.

Senast jag var på Wirströms ville jag bara få en desperat, sjävsäkerhetsmässig foolproof-injektion av ”vet var skåpet ska stå”, och oklanderligt frågade ifall det fanns spik. Med samma typ av värdelös överlägsenhet som man känner när man söker efter en film på Netflix och vet att den finns i utbudet. Klart som jävla fan att det fanns spik.

Får se hur detta utvecklas. Har hur som helst som ny vana att vakna upp till ljudet av en klädhängare som rasar ner. Med spöklikt jämna intervall, alltså. Ett metalliskt klink i samklang med ett trött och uppgivet tung bomull mot parkett. Man kan fan ställa klockor efter det ljudet.

Symptomet att ha tummen mitt i handen får dock sin fullaste effekt när den kombineras med en inte så sällsam grad av lathet. Ett senare beteende är nämligen att ställa ut saker ”som inte passar in” på balkongen (bl.a ett halvt dussin stolar, en resväska med kläder, tomglas, ett par kilo skor, dammsugare, golvmopp, en golvlampa, ikeakassar med varierande innehåll). Jobbar alltså något inredningsmässigt gränsland mellan husbilsparken i Tjuvheder och ”yteffektivt”.

Vi ses på Wirströms!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hokus pokus

Underhållningsvåren 2017 ser riktigt lovande ut, åtminstone att döma från ett gäng elskåpsaffischer jag passerade här om dagen. I alla fall så bjuder den på en hel del underhållningsformer som man inte riktigt trodde fanns.

Till exempel explosiva duon Brynolf & Ljung:

Tillika det hittills härligast klingande killduo-namnet. Nästan fulländat slumpmässigt.

Det är kanske dumt att förvänta sig något annat från arrangörer som måste ta till a3-prints och eltejp för att få lite spridning, men i vilket fall så finns här en och en annan ”show” som nog ändå måste flugit de allra flesta en bra bit över huvudet.

Har till exempel svårt att tänka mig att Torssons jubileumsturné ”Den Stora Smällen” ledde till en servercrash på Billetto:

Detsamma gäller nog:

Som allmänheten har väntat.

Betraktar man detta som ett tvärsnitt av Sveriges faktiska nöjeskonsumption så måste man ändå ge hatten till nivån av mångfald i att de bloddrypande ”Meshuggah” och ”Fred & Toody – of Dead Moon” delar elskåp med ”Lång-Kalle”.

Hur som helst, här har vi en härlig affisch som skolboksenligt använder sig av ett (kanske lite för säljligt) så kallat ”skrattvittne”:

Samt ett ”mm.” man är mindre sugen på att utforska.

Varför inte den färgsprakande:

Ordet ”rumble” måste väl ändå var den amerikanska språkimporten med klart smalast användningsområde. Att någon förbipasserande på något sätt fattar vad ”rumble” innebär är väl ungefär lika otippat som att Messiah Hallberg befinner sig på den bilden.

Och underhållningsvärldens absoluta antitets till att se någon ”slängas över topprepet” bör väl vara att ta en svängom till:

Vars affischerare nog inte är överlycklig över att ”Club Back a Yard” delar elskåp med den rätt så ocreddiga trojkan:

Den är man väl ändå lite sugen på att gå på, om inte annat för att undersöka huruvida VIP-passet innefattar något mer än en bärs och en high five med Dregen.

Och den som är riktigt sugen på ett skoj party behöver inte vänta länge, redan i Februari bjuder ”Lights Festival” på den frestande kvartetten:

Vars namn helt enkelt inte kan vara på riktigt.

Och likt hur Brynolf & Ljung slår ihop publikfavoriterna blåslampa och magishow, så bjuder även denna på en rätt så mardrömslik fusion av ”underhållning”:

Nästan skrämmande hur träffsäkert detta kombinerar de två underhållningsformerna jag svurit för mig själv att aldrig någonsin uppleva.

Vi ses på scenerna!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hittade en gammal kokbok

Här om dagen när jag var på Myrorna på jakt efter en tjusig statyett så gick jag för första gången till kokboksavdelningen. Väldigt kort senare kom jag ut med den här:

Och det visade sig att KALAS – utöver det långt ifrån ofrestande omslaget – innehöll ett gott gäng läsvärda grejer.

Själva recepten kan man nog inte kalla för superspännande (med ”kalas-strömminglåda à la Russe” som det enda undantaget) utan KALAS claim to fame är snarare dess sortering av recept i en serie mer och mindre rimliga teman.

Exempelvis, den smått kryptiska ”Kaffekalas med fyra sorter”. Ett tema som man ändå måste säga förlorar rätt mycket av sitt förklaringsvärde i och med användningen av det lite väl informationsfattiga ordet ”sorter”.

En av dem såg iallafall ut såhär:

Hur som helst, på den visan trummar det på i KALAS. Det är bara att vända blad och så finner man fem recept under det lite mindre eggande men mer relaterbara temat:

Eller den rätt så oändliga

Varför inte den sprudlande, Moodysson-esqua

Med limebål.

Hur gott detta än må båda så drar receptkategorierna i KALAS tyvärr ganska snabbt åt ett svårrelaterbart folkhemssverige/Downton Abbey-håll.

Det är ju svårt att veta vad man ska göra med den lite småsnäva

Knepigt blir det också med

Som – trots att den öppnar upp för två situationer som skulle kunna fodra ett recept på ”Renskavsrullar på Lisens vis” – ändå angränsar lite grann till det oanvändbara.

Lättare blir det tyvärr inte med

Och det är ju svårt att tro att någon någonsin har lagat mat i modet:

Och dragit av en superinspirerad ”Grekisk tomatsallad”.

Nämnvärt är även att den enda Greklandrelaterade komponenten i ”Mandeltårta à la Rhodos” är just det pigga tillägget ”à la Rhodos”.

Fast rekord i osannolikt blir det ändå med

Här nånstans känner man ju lite att receptkategorierna snarare känns som ett härligt litet axplock från kokboksförfattarinnan Anna Maria Lembys favoritminnen. Liksom, man sitter med ett recept på Murkelgratinerad Älgfilé och så är den där trevlig båtfesten helt enkelt top of mind.

Hur som helst så är det med detta i ryggen svårt att inte känna sig förlösande utvald när man senare slår upp den generöst välkomnande

Något man ändå glatt kallar sig själv, antar jag.

Men så blir det skakigt igen när KALAS river av en serie segment som kanske inte har åldrats superväl:

För den intresserade: ”skaldjursquiche”.

Goast blir det dock mot slutet, då temasättningen i någon slags blandning av uppmaningar och påståenden nästan känns som en schizofren dialog:

Och så till sist den lilla favoriten:

Varpå man inser att man på tok för sällan bär fram saker till ett matbord ”i triumf”.

Och så allra sist i boken – förmodligen inte helt befriad från dramaturgiskt tänk – har författarinnan kört på en jävligt straight on-kategori. Ungefär som att hon garderar sig för att läsarna kanske inte kunde utvinna särskilt mycket från ”Bjud på något ryskt”.

Skulle nog också kunna tolkas som ett ”snälla stanna”.

Vi ses nästa kokbok!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

bjornhenrikekwall@gmail.com på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. Det är kul med mode
  3. Brev från kolonien
  4. Första advent
  5. Andra advent