Henrik Ekwall

8. Robert Pettersson, grundare av Takida AB

7. Richard Tellström, Edward Bloms ”Robin”. 

6. Percy Nilsson, Affärsman. 

Aktuell med: ”årets skåning 2008”.

5. Dagny Carlsson, äldst hittills. 

4. William Spetz, yngst hittills. 

3. Ulf Ekman, tror på gud. 

(Kuriosa från Sveriges Radios hemsida: ”Spelade och sjöng Dylan-låtar på Avenyn i Göteborg 1966.”)

2. Bahar Pars, birollsinnehavare i en film som blev oscarsnominerad för bästa smink. 

1. Aron Anderson, ”bajsade på mig på Sydpolen i -26 grader”.

 

Bubblare:


På riktigt, varför känns det aktuellt att väcka liv i det där gamla köttstycket? Alla vet ju att han bara ställer upp för att komma åt stim-intäkterna från 14 låtval med Roxette.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett bockaskägg i taget

Jag vill fira denna glädjens dag med att leda i bevis att Kaj Linnas skäggväxt (under perioden efter då att han drabbats av insikten att han kommer sitta resten av sitt liv i fängelse pga ett brott han inte begått) är det yttersta beviset på att Kübler-Ross-Modellen för Sorgens Fem Faser har legitimt förklaringsvärde:

5. Förnekelse

4. Ilska

3. Förhandling

2. Depression

1. Acceptans

Tänk, ändå, att berättelsen om en mans sorgbearbetning över den totala kollapsen av hans liv ryms mellan en välrakad hakcylinder och ett fullskaligt pundarskatbo.

Skulle också vilja också föreslå det nya tilläggssteget:

6. Friad efter resning

//

Doktorand Henrik Ekwall
Institutionen för Psykologi, Uppsala Universitet

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

 

1. 

2. 

3.

4.

Upp- och nervänd smiley.

5. 

Punkt 9: ”De lägger bort sina telefoner och umgås”.

6 (klassiker). 

Punkt 4: ”Du tänker på alkohol”.

7.

8 (också klassiker):

9.

Citat 3,6,7,8 och 14: väder.

10.

11.

Punkt 5: ”tjejer beställer vitt eller rosé, killar beställer öl”.

On point!:)

12. 

13. 

Bildtolkning av illustration nr. 8: ”tjejer är rädda för insekter”.

14. 

15. 

Helt och hållet slumpmässig kombination av rubrik, bild, och delningstext:

Till Tidningen Cafés försvar verkar vissa av dessa artiklar vara inslussade från andra, lite mer ”folkliga” tidskrifter som också ägs av Aller Media (Elle, Feminina, Frida, MåBra, ”Glutenfritt”). Så man borde kanske inte skjuta budbäraren.

Men boven i dramat är ju likväl webbredaktören som väljer att sälja in TOKgenerella sanningar om ”hur det är att vara morgontrött” som ”on point XD” eller ”alla är vi skyldiga *skyldig ängelemoji”. Det faktum att det över huvud taget görs är rätt och slätt ett hån mot det svenska folkets intellekt. Det faktum att det river ner tsunamifloder av relaterande gråtskrattsemojikommentarer, ja, det gör man nog bäst i att bara blunda för.

Men, det är ju iallafall ett steg bort ifrån andra kanske liiite mer förkastliga clickbait-genrer, som ”avsiktligt provokativt inlägg om jakt/lucior/Henrik Schyffert med syfte att dela kommentarsfälten som Moses delade röda havet” eller ”beskuren bild på en lättklädd Gry Forsell som insinuerar att det KANSKE gömmer sig en full frontal-bild bara ett musklick-bort”. Iallafall nåt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ifall den här bloggen hade en ”i brist på annat”-kategori så hade nog det här inlägget varit dess pièce de résistance. Men ja, man är väl bara människa. Så här kommer några citat från Olle Jönsson (sångare och f.d trummis i Lasse Stefanz).

Olle Jönsson om segways: 

”Jag tyckte det såg så jävla kul ut när Rheborg körde. Så jag köpte tre stycken. Off Road-varianten.”

Olle Jönsson om segwayolyckor: 

Som jag trilla och slog mig! Fy fan. Jag flög två meter upp i luften. Har du tappat luften någon gång? Phooooooooooohhh.”

Olle Jönsson om motiven för Olle Jönssons tatueringar: 

Elvis, bokstäverna »TCB« (”Taking Care of Business”, citat från Elvis, reds. anm.), ordet »­cowboy«, en dödskallefjäril, ett EKG från hans hjärtinfarkt, en zippo­tändare, ett longhorn, en siouxindian, en mikrofon av märket ­Neumann, tre fjädrar i de svenska och skånska färgerna, två trumstockar och noterna till De sista ljuva åren i tribalform.

Olle Jönsson om att vara stimtsunami-rik:

– Många tycker att man är en skruvad potatis och säger: Du kan för fan inte köpa en klocka som kostar 100 000. Men jag kan ju. Titta här. En Rolex Sea Dweller. Den ligger på åtti. Och du, det är en jävla trevlig klocka.

Olle Jönsson om hur typ-II diabetes begränsar honom: 

– Jag kan inte äta en hel påse Twist längre, eller dricka sex, sju iskalla Fanta på en dag. Det går åt helvete då.

Olle Jönsson om hur typ-II diabetes berikar honom: 

– Jag skulle spela in Så ska det låta och var så satans törstig att de fick bryta inspelningen. Jag drack och drack. Det lät som en brandslang när jag kissade.

Olle Jönsson om att inte passa in i välbärgade områden:

– Det bodde massa läkare och advokater där. Ofta när jag gick ut i trädgården i kallingarna gick de in.

Olle Jönsson i samtal med sin mekaniker: 

”– Tjena! Mycke bra! Mycke bra! Du är för jävlig! Att du inte har fått Nobelpriset tycker jag är ett mysterium. Undrar om inte jag ska nominera dig. I fittologi och rövteknik, ja.”

Så, nu är ni fria att gå vidare i livet med fullständigt oförändrade fördomar om vilka mansgrisiga köttstycken svenska dansbandsmusiker ändå är.

Kram!

(Fick för övrigt ”sommarlov” för alldeles just. Det innebär mer uppdatering.)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Twin Peaks säsong tre hade premiär i veckan. En riktigt festlig händelse för alla vi med en morbid fascination för kombinationen halvkända personers utseenden+tidens tand.

Första fyra avsnitten vittnade ändå om ett gäng RÄTT så pissiga karriärs/livssöden mellan då (unga, lovande skådespelartalanger i 90-talets mest populära tv-serie) och nu (lädersäckar).

Här är anti-topplistan:

6. Lucy

FULL blown bibliotikarie-metamorfos.

5. Bobby

17 lååååånga, sömnlösa år av ”har inte riktigt fått ihop det”.

4. Hawk 

”tog en sip från fel bägare i heliga graalens kammare”-åldrandet.

3. Shelly 

Svårt att föreställa sig antalet paraplydrinkar som måste ligga bakom transformationen till den där Golden Hits-nunan.

2. Log Lady

Lika mycket skådespelarinsats som påminnelse om att vi alla går en långsam, hårlös död till mötes.

 

1. James 

Vill förvarna om världshistoriens mest skrämmande exempel på ”from stud to [något vidrigt]”:

Jag talar nog för alla när jag säger att man verkligen inte vill veta vilka Uffe Larsson-liknande livshändelser som har inträffat mellan James Hurley anno 1992 och James Hurley anno 2017. Han är ju för fan mer mardrömsframkallande än Bob.

Ännu deppigare blir det ju när man föreställer sig ”jaha, vad har hänt er sen sist då?”-momentet när en canceriod James Hurley – flankerad av alla andra säckansikten ovan – för första gången sen 1990 får syn på Kyle MacLachlan.

Som ser ut att ha spenderat senaste 17 åren picklad i formalin. På riktigt, det måste ha inneburit en fullständig livskris för resten av castmedlemmarna när de insåg hur mycket pengar, fortsatt framgång och allmänt Marthas Vinyard-välmående som ligger bakom det där cheeeseburgar-åldrandet.

Någon annan som också verkar ha gjort en deal med djävulen: 

(ber f.ö om ursäkt för Indiana Jones-referensen)

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

#Weedweek

Två saker jag har väldigt svårt för är 1) Ungdomstidningen Vice 2) folk som är intresserade av cannabis. Och för några veckor sen hade Ungdomstidningen Vice en temavecka om cannabis.

Outcome:en var ganska exakt vad man förväntar sig när den amerikanska västkustens mest välbetalda fuck-ups samlas under parollen ”edgy” för att producera 7 dagar ganjastinn allmännytta.

Ungdomstidningen Vice är ju en tidning som vanligtvis pysslar med journalistik inom ”bidrag till det offentliga samtalet som får Björn Wiman att begå harakiri med en trubbig reservoarpenna”-genren. Några artikelexempel från senaste tiden:

Men with Micropenises Tell Us About Life with a Tiny Dick

I Tested Loads of Changing Room Mirrors to See If I Looked Any Different

I Only Ate Nutella For a Week and This is What Happened

och (genial):

How to Suck Your Own Dick”

Men under #Weedweek tog Ungdomstidningen Vice alltså en kort paus från denna systematiska våldtäkt av begreppet youth culture för att, bland annat, ge tips på fiffiga DIY-varianter av bongar, deklarera legaliseringen av marijuana i Californien som världshistoriens viktigaste politiska händelse, skicka ut en spliff i rymden och ”things we learned from giving LSD to Dolphins”. 

Och massa, massa annan skit som får skatepunkare, Alexander Bard, vita människor som lyssnar på UB-40, folk som tycker att Pineapple Express är världens bästa film och alla andra vidriga hashtomtevarianter att boffa på trollholken i eufori. Alltsammans med en budget som förmodligen skulle kunna rädda 3-4 svenska dagstidningar från konkurs.

Men jaja, det hela är väl alldeles suveränt ifall det på riktigt finns folk där ute som går igång på rymdknark, bongar av pulitzer prize-vinnare och andra på tok för dyra ”pissar på intellektualism”-initiativ.

Och det är väl dessutom lite att av en kasta sten i glashus-aktion att använda den här bloggen som plattform för att beskylla andra för att producera värdelöst innehåll. Är ju inte direkt en All The President’s Men-nivå på ”samhällsnyttan” jag sitter och smattrar fram här. Men någonstans mellan läsningen av ”The Time I Got Stoned and Listened to My Washing Machine” och  ”I Got My Pussy Stoned with Weed Lube” kände jag ändå att jag – relativt sett – har mitt på det torra.

Det tråkiga är däremot att jag med mina 21 urbana livsår ändå träffar mitt i Ungdomstidningen Vices demografiska sweetspot, och därför förväntas tycka om såna här upptåg. Och av den anledningen så känner jag inför #Weedweek ungefär som jag antar att 50-åriga kvinnor med självrespekt känner inför SATC 2. I synnerhet när #Weekweeks receptvideos à la Martha Stewart till cannabis kombinerat med olika sorters ”godsaker” gång efter gång opåkallat dyker upp i mitt flöde.

”A sophisticated way to get high”.

Tror inte att det finns någon annan som yrkesmässigt, intressemässigt och kroppshållningsmässigt sammanfattar alla mina anti-mål med livet lika väl som den här personen.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Black Sjöberg

Det verkar som att det inom väldigt, väldigt kort kommer släppas en ny kändisunderstödd marabouchocklad med lakritssmak. Känner att inte riktigt finns någon annan förklaring till Patrik Sjöbergs stilmässiga metamorfos från sambuca-sol och vårare till Jocke Berg.

Kom ihåg var ni hörde det först.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. Det är kul med mode
  3. Brev från kolonien
  4. Första advent
  5. Andra advent