Henrik Ekwall

Archive: Dec 2016

  1. Ett år med King Magazine

    Leave a Comment

    Året rör sig mot sitt slut och ni vet vad det betyder: jajamensan, dags att summera året med Modemagasinet för Män. För visst har det varit urstarkt:

    Pangtrion (med Sveriges tveklöst ohälsosammaste relation till The Rat Pack) Claes Juhlin, Per Nilsson och Andreas Weinås har med alster som”Så serverar du bärsen med stil”, ”Kingpodden avsnitt 30: Den perfekta selfien” och den rekordtrötta ”10 snygga mössor” fortsatt att tumma på både begreppet journalistik och uppfattningen av Sverige som ett progressivt land.

    Andres Lokko har skrivit texter om sovjetiskt normcoremode ur ett londonperspektiv.

    Frågan

    Vad tycker du om Guccis nya klocka i plexiglas?

    har behandlats.

    Kort och gott, allt det där man förväntar sig från viktpendlande män som tar manlighet och mode på allvar.

     

    Ganska exakt så har King-året bjudit på (för visst har jag räknat):

    Tretton artiklar om King Magazines ”stilkvällar” (varav en såg ut såhär)

    Nio artiklar om whiskey, en artikel om whiskeyparfym, en artikel om whiskeysnus.

    En artikel om ölsnus, en artikel om lyxsnus, en artikel om en cool snusdosa.

    Sju artiklar om öl, tre artiklar om hamburgare, en artikel om  – och nu skämtar jag inte – ”ölburksburgare”.

    Tre artiklar om olika kombinationer av sprit och glass.

    Visst får man lite känslan att ledmotivet till 2 1/2-Men spelas på repeat när King-redaktionen har spånmöten.

    Anywho,

    Två artiklar om David Beckham, två artiklar om Leonardo DiCaprio, tre artiklar om Kanye West, tre artiklar om Bruce Springsteen, tre artiklar om Joel Kinnaman, fem artiklar om Christiano Ronaldo(?) och – håll i er nu – sexton artiklar om Zlatan Ibrahimovic.

    Och så fem artiklar om den i sammanhanget utstickande Alicia Vikander, varav en handlar om Michael Fassbenders tankar om Alicia Vikander, en handlar om hur het Matt Damon tycker att Alicia Vikander är, och en handlar om hur hennes oscarsseger är en ”vinst för Louis Vuitton”.

    Om ni undrade hur det skulle se ut om en tidning förkroppsligade uttrycket ”the male gaze”, så ja. Modemagasinet för män.

    Vi fortsätter.

    Tjugofem artiklar om bilar.

    En artikel om en bil som är täckt av guld.

    Trettioåtta artiklar om sneakers.

    En artikel om ett par sneakers som är täckta av guld.

    Och här kommer crescendot:

    Trettio artiklar om klockor, tre artiklar om ”klockmässan i Basel”, två artiklar om klockor för under 20.000:-, en artikel om kostymklockor för under 20.000:-, en artikel om boken ”för folk med ett ohälsosamt förhållande till klockor”, en artikel om en väckarklocka, en artikel om – på riktigt nu – klockan som George Clooney hade på sig i Cannes.

    Jag kan alltså inte tänka mig något som skriker mer kombinationen sen i puberteten+klasskomplex.

    Och till sist favoriterna:

    Två artiklar om håravfall och en artikel om vuxenakne.

    Detta ska alltså vara mallen för den ”moderne mannen” som King så ofta lovordar: bilar, ”ölglass” och uppfattningen att urverk med en prislapp under 20.000:- borde falla under budgettips-kategorin. Råstarkt.

    Ganska kul ändå att någon vågar upprätthålla nån slags intressemässig Cro Magnon-nivå i en samtid som präglas av feministisk snöröjning.

    Så ja. Låt oss hoppas att King-året 2017 bjuder på lika mycket ålderskris och Sinatrakomplex. Och ölburksburgare. För kontrastens skull. Men allra helst mer vuxenakne.

    KINGlig fortsättning till er alla!

  2. Min vecka i folkmassor

    Leave a Comment

    Om ni trodde att ett ”irreguljära beteenden” i tarmsystemet och en nyfunnen kärlek till tubost var de enda bestående bieffekterna efter att ha spenderat en lång period Asiens mesta U-land så får jag tyvärr säga att både ni och jag hade fel. Visar sig nämligen att jag har utvecklat en ganska så asfet motvilja till att röra mig bland folkmassor. Med andra ord så har det där goa röra sig bland folk i Bangkok-tänket ”när som helst biter nån jävel mig i skenbenet och så försvinner plånboken” etsat sig fast rätt hårt. Trots detta befann jag mig två gånger förra veckan bland kreti&pleti-ansamlingar som var mycket större och tätare än vad som känns okej om man har mild PTSD:

    Första gången var när jag skulle se Star Wars på bio. Av alla folkmassa-typer man har fördomar om så är fördomarna om folkmassor som ska se Star Wars på bio de som stämmer absolut bäst överens med verkligheten: sjukt många hårstrån på överläppar men inte en enda regelrätt mustasch, gälla grisskratt i kör, tjejer som klär sig som killar, killar som klär sig som pojkar, en allmän svettlukt som endast prepubertal ska snart se rymdfilm-uppspelthet och hot snacks med baconsmak kan gotta ihop, osv. Fick även uppleva det nya fenomenet vuxna män som applåderar efter trailern till en ny superhjältefilm. Jag har fan aldrig vart med om en mer dumpeppad stämning och då har jag ändå stått i kö till Flippin’ Burgers.

    Svårt att beskriva uppgivenheten i ögonen på den spädröstade SF-tjejen när hon försökte tysta det här sockerstinna gänget i ett försök att påa filmen. Som att se den där scenen i Dagissnuten när Arnold Schwarzenegger tappar det totalt. Överlag, som 300 kickers inför ett avgörande derby, med den enda skillnaden att det våldsammaste som kan hända en är att man blir stucken i nacken av nån övertaggad tioårings plastljussabel.

    Andra gången var när jag gick på Kent. Överlag, rak jävla motsats till rymdfilmsjippot då man förväntade sig en tyst, bakfull biovisning men fick typ ett gladiatorspel, i och med att man ändå förväntar sig att omges av en iallafall någorlunda dansant grupp människor under Kents tredje sista spelning, men så möts man av en stämning som närmast kan liknas vid den som tar vid då fikavagnen rullas ut på ålderdomshemmet Pärlan. Alltså vad fan. Trodde aldrig att jag under något sammanhang skulle känna en avsaknad av hysteriska, mascaragråtande pandatjejer, men det var alldeles för få hysteriska, mascaragråtande pandatjejer. Trodde inte heller att jag under en konsert någonsin skulle tänka ”fan, om det inte var lite mer av en Star Wars-stämning här nu…”

    Rätt deppigt att inse att man i sin entusiasm till sitt favoritband utgör samma demografi som trötta par i 50-årsåldern med glasartade blickar och stödstrumpor och som går på toa tre gånger under konsertens gång. Ensamma män som inte kan nämna ett enda album men blir lite kåta av Utan Dina Andetag. Stomipåsar. Kommentaren ”vi la våra jackor där kan du försöka att inte dansa på dem”. Och Elisabeth Höglund.

    Och ja, om ni var nyfikna på det första jag ville göra efter att ha varit borta från Sverige ett halvår, så vet ni nu. Rymdfilm och depprock.

    Kram!