Henrik Ekwall

Ensam hemma

En baksida av att vara nyligen inflyttad i en ny lägenhet är att man tvingas inse sina begränsningar när det kommer till detta med att vara händig. Måste erkänna att jag haft det lite på känn genom åren, men när jag för ett tag sen orsakade en liten översvämning på toaletten genom att – med en liten olivgaffel – pilla upp röret till handfatet ”för att ta reda på vad det var som luktar så illa”, så stod det ändå rätt klart för mig att det är ungefär lika mycket Martin Timell i mig som det är mig i Martin Timell.

Jag kämpar ju hårt med kombinationen av att tro att en stjärnmejsel är ett sädesslag och att ganska ofta få bygg-feeling. Vilket då leder till att jag går ner till Wirströms järnhandel (som efter en serie av mina mer och mindre rimliga ”projekt” numera har mig som någon slags rekordotippad stammis), går fram till medarbetaren med minst du vet ju själv att du är för ung för att köpa cigaretter-blick, och med fler gester än ord försöker förmedla att jag måste få upp något på en vägg.

Kanske inte behöver nämna att interaktionen mellan mig och Wirströms-medarbetare inte direkt präglas av optimalt samförstånd. Mest jag som trevande pekar mot en planka på en hylla och gör vaga hammar-rörelser med ena handen. En medarbetar kontrar med detaljkunskap som vi både vet säger mig lika mycket som rövarspråk. Båda lämnar situationen med en känsla av att 569:- är på väg att slängas i sjön.

Hem går jag sen med nån planka och en påse med redskap som jag mest bara är rädd för. Sitter ett gott tag och stirrar på vad som med största sannolikhet aldrig kommer bli en hylla, pest eller kolera-väger rädslan för ännu ett misslyckande mot min undflyende förmåga att kunna hantera något mer hantverksmässigt krävande än en sked och lite gröt. Känner mig ungefär som när Anna-Book bröt ihop inför Arga Snickaren.

En gång försökte jag komma förberedd till Wirströms. Det vill säga att jag googlade fram initierade begrepp som ”passare” och ”kil”. Gick fram till Wirströms-Thomas och frågade om en ”rimlig konsol”, med världshistoriens kanske mest obefogade självsäkerhet. Krävs ju tyvärr bara en ogooglad motfråga för att Wirströms-Thomas ska inse att jag en vecka tidigare lärde mig ”the hard way” att hyllplan på gipsväggar kräver plugg och slagborr.

Senast jag var på Wirströms ville jag bara få en desperat, sjävsäkerhetsmässig foolproof-injektion av ”vet var skåpet ska stå”, och oklanderligt frågade ifall det fanns spik. Med samma typ av värdelös överlägsenhet som man känner när man söker efter en film på Netflix och vet att den finns i utbudet. Klart som jävla fan att det fanns spik.

Får se hur detta utvecklas. Har hur som helst som ny vana att vakna upp till ljudet av en klädhängare som rasar ner. Med spöklikt jämna intervall, alltså. Ett metalliskt klink i samklang med ett trött och uppgivet tung bomull mot parkett. Man kan fan ställa klockor efter det ljudet.

Symptomet att ha tummen mitt i handen får dock sin fullaste effekt när den kombineras med en inte så sällsam grad av lathet. Ett senare beteende är nämligen att ställa ut saker ”som inte passar in” på balkongen (bl.a ett halvt dussin stolar, en resväska med kläder, tomglas, ett par kilo skor, dammsugare, golvmopp, en golvlampa, ikeakassar med varierande innehåll). Jobbar alltså något inredningsmässigt gränsland mellan husbilsparken i Tjuvheder och ”yteffektivt”.

Vi ses på Wirströms!

 

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}