Henrik Ekwall

Top Doggen

Den där annonsen ovan. Jag scrollade förbi den för några dagar sen och hur mycket jag än har försökt har jag inte kunnat släppa den där rubriken. Den har liksom ekat i mitt huvud. ”Top…. Dogg…”. Mitt egna ”Rosebud”, fast istället för utgöra ett obearbetat barndomsminne fungerar den som en påminnelse om att den finns allvarliga fel med den här världen som någon förr eller senare måste ta itu med. Jag trodde ”Top Dogg” var nåt Fadde Darwich säger när han står och flexar framför spegeln. Inte något vi kallar författare värdiga av en ”bli honom genom sju enkla steg!”-lista.

Typiskt ord man inte vill bli kallad. Man kan ju föreställa sig scenen: en monsterpumpad hustrumisshandlare som sitter in på Kumla, ligger på sin brits och läser Snabba Cash med så stora biceps så han måste hålla boken i navelhöjd, läser precis klart ett stycke om hur typ ”Jorge ska knulla alla fittor, han ska visa dem alla golare ska dö!!!”, killen tänker ”fan RELATE fan Lapidus alltså vilken jävla Top Dogg han e!!”, lägger boken på nattduksbordet bredvid två kladdiga upplagor Slitz. Men det är väl vad det är. Någonting måste ju finnas längst bort ifrån Augustpriset på litteraturkritik-spekrat.

Men Jens Lapidus ändå. Man får aldrig glömma att det är en person som en gång på fullaste allvar har sagt ”den enda filosofin jag lever efter är GTD – Get Things Done”. Framförallt så får man inte glömma att han har en färgkoordinerad bokhylla. Det vill säga att alla bokryggar i hans bokhylla tillsammans bildar en fin liten regnbågsskala. En pantone av all litteratur som inspirerat skapandet av alsterna Livet Deluxe och Mamma Försökte. 

Det är väl helt okej att personer som sparar påsen när de köper saker på Acne har färgkoordinerade bokhyllor, men författare? Den första punkten i författarnas gemensamma hederskodex är ju att de ska ha riktigt stökiga, bångstyriga jävla kaoshistorier till bokhyllor. Omöjliga, ska de vara. Det ska se ut som ett myrkrig av gulnade sidor med kaffestänk och tummade bokryggar. Ta en städad bokhylla, skicka den till Aleppo, och låt den åka tillbaka i flaket på en risig gammal Ford Bronco. Så ska de se ut.

Det har ju alltid varit författarnas gemensamma sätt att signalera till omvärlden att det är riktigt, riktigt invecklade och svårbegripliga intellekt vi har att göra med här. På samma sätt som hur osympatiska människor kan säga ”jag tror man måste vara lite inläst för att förstå” om man ställer nån enkel fråga om deras jobb, kandidatuppsats eller whatnot. Jävligt trist att den bilden av författare totalförstördes sekunden Jens Lapidus valsade in med sin finpolerade Murakami-färgskala som vilken dussinhipster som helst. Men ja, det besvarar väl frågan: ”finns det något i den här världen som skulle kunna få Svenska Akademin att vara pro bokbål?”.

Nu ska jag se till att radera sökningen ”Jens Lapidus Top Dogg” från i min googlehistorik.

Hejdå!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. #Weedweek
  3. Trevlig kväll!
  4. Det är kul med mode
  5. Brev från kolonien