Henrik Ekwall

WOW: Fredag!

Det är så himla gulligt när svensk kvällspress adresserar världsstjärnor personligen, som om det skulle finnas en minsta chans i helvetet att Frank Ocean någonsin öppnar en Aftonbladet. Där nånstans måste väl ändå det svenska mindervärdeskomplexet han sin absoluta peak (Och – i och med att jag tydligen inte verkar kunna klara av det själv – polisanmäl mig ifall jag någonsin lägger upp en stående bild igen).

Hur som haver. Riktigt risig start på gårdagen: kommer till konsertområdet tidigt som fan, torr, bakfull, luktar bajs i munnen, och upptäcker att VIP-kön är exakt lika lång som den vanliga kön. Såna tillfällen som får en att börja tvivla på meningen med allting. 1/5

En av gårdagens klara höjdpunkter var Anders Ygemans offentliga bikt, modererad och ledd av Rebecca & Fiona. Det är alltid lika kul när offentliga personer – allra helst politiker – genomgår livs/karriärskriser, får mediedrevsnapalm släppt över sig under flera veckor, förlorar jobb, anseende, kanske till och med familj, och efter många långa veckor i skymundan kryper fram ur ”mörkret” för att pudla offentligt och väcka empati hos det svenska folket – samtidigt som de ser TOKfräscha ut.

Någon spindoktor på Rosenbad måste väl ändå för eller senare fatta att det är svårt att tycka synd om en person som är den levande personifieringen av tre veckors betald semester. Låt oss kalla det Lex-Thomas Bodström. Har man genomlevt ”den största personliga krisen i sitt liv”, ja då får man väl iallafall se till att FÖRSÖKA se lite mer ut som, typ, Martin Luuk.

Var faktiskt ett väldigt intressant samtal. Fascinerande uppvisning i hur stor skillnad det är på svenska och svenska. Rebecca & Fiona (eller ja, bara Fiona. Rebecca var ”för bakis” för att ställa frågor) lät som en blandning mellan Aqua och en dum, ”woke” tonårings twitterkonto, och Ygeman lät som ett instruktionsband till hur man deklarerar. Var som att titta på en dåligt skriven serie om ”komiska generationsskillnader”. 4/5

 

Mac DeMarco! Riktig höjdare. Framförde en smått briljant tappning av Vanessa Carltons ”A Thousand Miles”, i vilken alla textrader var utbytta till ”Making My Way Downtown”. 4/5

Mö! Henne svängde de om, det vill jag lova. Såg inte särskilt mycket, men det jag hann se lät bra. Ja, där har ni den: världshistoriens sämsta konsertrecension. 4/5

Något som var riktigt spännande var inrättandet av Ruben’s Östlunds konstverk ”Rutan”. Jag fick faktiskt träffa Ruben’s Östlund väldigt kort för en kort kommentar om tankarna bakom verket: ”Vafan, det är en jävla ruta? Är inte mer komplicerat än så? Cirkel, rektangel, kub – fucking RUTA. En ruta här, en ruta där, och nu en ruta i Slottskogen. Hel-ve-te.

Jag är ett stort fan av semitrögflytande mjölkaktiga drycker. Ett STORT fan. Tro mig, jag har druckit de alla. Den mjukare, rundare, lite umami-aktiga sojamjölkdrycken. Den skarpa, söta, orangea thailändska apelsinmjölkdrycken. Den håll käften-goda trekantstetran med lång hållbarhet. I’ve had them all. Lita då på mig när jag säger att Oatly’s Strawberry Elderflower är den äckligaste skiten jag någonsin druckit. På riktigt. Oatly: jag kräver en personlig ursäkt för det livslånga trauma ni har utsatt mina smaklökar för. Det sägs ofta att saker smakar ”kräk”, men innan igår hade den liknelsen för mig inte varit bokstavlig. Be om ursäkt för att ni introducerade den smaken till mitt liv.

Vad mer? The XXs var faktiskt riktigt vassa. Jag var i Dungen lite kort, det var väl skoj. Åt en hamburgare. Osv.

Nu: The Square, Frida Hyvönen, Madi Banja, Lana Del Rey (i den ordningen). Låt det sjunka in ett tag, hur sjukt jävla fett jag kommer ha det under de kommande 11 timmarna.

Hörs imorgon!

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. #Weedweek
  2. Trevlig kväll!
  3. Esnabba Pesos
  4. Vi-drigt
  5. Black Sjöberg