Henrik Ekwall

Kategori: Okategoriserade

Trevlig Helg

Förlåt, men var tvungen. Men vi kan väl gemensamt komma överens om att detta blir sista gången Chesterfieldfåtöljen används för att beskriva välgräddade skärgårdsgubbars utseenden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett rop på hjälp

En återkommande grej i sommarprat är att låtvalen används för att förstärka sinnesstämningar, för att tydligare förmedla en poäng i historieberättandet, osv. Hör man t.ex en lång prata om en hård träningsperiod, om tuffa förberedelser inför en utmaning, om hur nån ska ”visa” de som mobbade skiten ur en under lågstadiet att den visst ”har blivit något”, är det ju inte sällan det segmentet följs upp av, typ, ledmotivet till Rocky. Eller favoritexemplet: att repliken ”nu ska jag ut och leva livet” följs upp av låten ”Leva Livet”.

Även om det är ett vansinnigt trött berättartekniskt grepp så är det bland sommarpratare som är lite mindre vana vid media, historieberättande och högläsning (idrottare, näringslivsmänniskor, Alexander ”The Mauler” Gustavsson) lika självklart som att orden dom och sa uttalas ”de” och ”sade”.

Hur som helst så tänkte jag särskilt på detta när jag lyssnade på Lennart Källs sommarprat, VDn för Svenska Spel som för ett år sen blev bortförd och rånad utanför sitt hus på Ekerö. Hela sommarpratet handlar om just den händelsen, vilken – på pappret – är ganska så skärrande. Men lyssnar man noga på varje segments efterföljande musikstycke får hela historien en kanske liiiiiite annorlunda ton.

Som berättat av Lennart:

Lennart Käll sitter i sin bil, ska precis börja köra mot Bromma Flygplats för nån jobbresa och får för första gången syn på en pistolbeväpnad rånare som långsamt går mot bilen.

I could spend my life in this sweet surrender
I could stay lost in this moment forever

Every moment spent with you is a moment I treasure

‘Cause I’d miss you baby, and I don’t wanna miss a thing

Lennart Käll ligger bakbunden i baksätet i sin bil, rånaren sätter sig i framsätet och kör iväg med bilen. Lennart Käll har ingen aning om var.

Help me if you can, I’m feeling down
And I do appreciate you being ‘round

Bilen stannar, rånaren lutar sig tillbaka från framsätet, spänner blicken i Lennart Käll och kräver upprepade gånger att Lennart ska uppger bankkoden till sitt Swedbank-kort.

Now and then when I see her face
She takes me away to that special place
Ooh, oh oh, sweet love of mine

Det är ju inte direkt otydligt. Att tonsätta det där händelseförloppet så pass sensuellt, det gör man bara inte om man inte vill hinta om ett PRETTY eldigt stockholmssyndrom. Eller som Lennart skulle kallat det: sweet surrender. 

Det hör till historien att han inledde sommarpratet med att berätta att han, efter ett långt och jääävligt inramat Gunde Svan-liv (feeling down), under de senaste åren har gått igång på ”risktagande” och ”oväntade utmaningar” (appreciate you being ‘round). Med andra ord: här går Lennart runt och är trött på långdistansträning och konferensresor till Visby, och så kommer en maskerad man, binder ihop hans händer, trycker en glock mot pannan och visar honom LIVET.

Kan därför inte riktigt sluta tänka på hur Lennart – nu tillbaka till hans trötta, ospännande VD-liv på Ekerö – försöker hålla god min mot familj och kollegor, jobbar och tränar på som vanligt, men innerst inne vill han ju bara tillbaka. Han vågar inte skriva det i klartext, han vågar inte säga det till sin familj – han kanske inte ens vågar erkänna det för sig själv – men innerst innerst inne vill han bara tillbaka till that special place. 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Top Doggen

Den där annonsen ovan. Jag scrollade förbi den för några dagar sen och hur mycket jag än har försökt har jag inte kunnat släppa den där rubriken. Den har liksom ekat i mitt huvud. ”Top…. Dogg…”. Mitt egna ”Rosebud”, fast istället för utgöra ett obearbetat barndomsminne fungerar den som en påminnelse om att den finns allvarliga fel med den här världen som någon förr eller senare måste ta itu med. Jag trodde ”Top Dogg” var nåt Fadde Darwich säger när han står och flexar framför spegeln. Inte något vi kallar författare värdiga av en ”bli honom genom sju enkla steg!”-lista.

Typiskt ord man inte vill bli kallad. Man kan ju föreställa sig scenen: en monsterpumpad hustrumisshandlare som sitter in på Kumla, ligger på sin brits och läser Snabba Cash med så stora biceps så han måste hålla boken i navelhöjd, läser precis klart ett stycke om hur typ ”Jorge ska knulla alla fittor, han ska visa dem alla golare ska dö!!!”, killen tänker ”fan RELATE fan Lapidus alltså vilken jävla Top Dogg han e!!”, lägger boken på nattduksbordet bredvid två kladdiga upplagor Slitz. Men det är väl vad det är. Någonting måste ju finnas längst bort ifrån Augustpriset på litteraturkritik-spekrat.

Men Jens Lapidus ändå. Man får aldrig glömma att det är en person som en gång på fullaste allvar har sagt ”den enda filosofin jag lever efter är GTD – Get Things Done”. Framförallt så får man inte glömma att han har en färgkoordinerad bokhylla. Det vill säga att alla bokryggar i hans bokhylla tillsammans bildar en fin liten regnbågsskala. En pantone av all litteratur som inspirerat skapandet av alsterna Livet Deluxe och Mamma Försökte. 

Det är väl helt okej att personer som sparar påsen när de köper saker på Acne har färgkoordinerade bokhyllor, men författare? Den första punkten i författarnas gemensamma hederskodex är ju att de ska ha riktigt stökiga, bångstyriga jävla kaoshistorier till bokhyllor. Omöjliga, ska de vara. Det ska se ut som ett myrkrig av gulnade sidor med kaffestänk och tummade bokryggar. Ta en städad bokhylla, skicka den till Aleppo, och låt den åka tillbaka i flaket på en risig gammal Ford Bronco. Så ska de se ut.

Det har ju alltid varit författarnas gemensamma sätt att signalera till omvärlden att det är riktigt, riktigt invecklade och svårbegripliga intellekt vi har att göra med här. På samma sätt som hur osympatiska människor kan säga ”jag tror man måste vara lite inläst för att förstå” om man ställer nån enkel fråga om deras jobb, kandidatuppsats eller whatnot. Jävligt trist att den bilden av författare totalförstördes sekunden Jens Lapidus valsade in med sin finpolerade Murakami-färgskala som vilken dussinhipster som helst. Men ja, det besvarar väl frågan: ”finns det något i den här världen som skulle kunna få Svenska Akademin att vara pro bokbål?”.

Nu ska jag se till att radera sökningen ”Jens Lapidus Top Dogg” från i min googlehistorik.

Hejdå!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Av alla platser att välja att övningsköra på så måste ändå ön Gotland vara den absolut bästa. Jag har varit väldigt lite runt om i Sverige, men jag tror ändå att jag med ganska så stor säkerhet kan säga att Gotland är den svenska platsen med absolut mest laxed inställning till vad som klassas är korrekt bilkörning. I stort sett alla ”körkort” som givits ut på ön utgörs väl av nåt luddigt ”äh men du det är lugnt repa bara inte triballacken” utgivna av livströtta farsor till livströtta 12-åriga söner. Och så finns det ju inte en enda polis. Detta resulterar i att en allmän blå registreringsskylt-känsla genomsyrar allas trafiksjälvförtroende. Inklusive mitt.

För visst har jag kört! Tänka sig, ändå. Visar sig att jag har en liten nyck för detta. Hatar innerligt när trafikskolelärare som älskar summerburst och ”tuttar” har rätt, men det visar sig ju faktiskt att man ”kommer in i det”. I och med att den enda bestående färdigheten som jag har tillskansat mig under de senaste, säg, 4 åren är att kunna orientera mig förbi pop up-ads på streaminghemsidor så kommer detta som en positiv överraskning.

Det slår mig att detta skulle kunna ha att göra med min riktigt, riktigt, riktigt ouppmärksamme handledare (som är min far). Ingenting har någonsin phone:ats in lika mycket som hans försök att vägleda mina vitala, första månader som bilförare. Det är som att ha en senil grönsak bredvid sig i bilen som då och då mumlar ”huvudled”. Bara det. Hur mycket jag än vrider och vänder på det begreppet kan jag inte få det till någon sorts kritik eller beröm. Men det substantivet är det har att lära mig av. Jag skulle kunna handbromssladda in på en myllrande lekplats och han skulle bara mumla ”huvudled”.

Övriga reflektioner:

Blinkers ändå. Helvete alltså. Top 5 ljud? Ja, säkert. Som att skicka iväg tinningloberna på Yasuragi. Jag skiter i om det är ”förvirrande” jag låter jäveln jobba hela tiden.

Landsvägar. Jag älskar dem. Bästa vägen. Vägarnas ortopedsula. Landsvägen är för vägar vad Arlanda Express är för tåg. Vad Betty Ford är för kliniker. Vad japanska toaletter är för toaletter. Vad Y-front är för kalsonger. Jag vill gå genom resten av mitt liv med känslan av att ”ligga och mysa på 70”.

Är fullständigt chockerad över hur utbrett begreppet ”kärringsstopp” är. Varenda person jag har diskuterat bilkörande med under de senaste månaderna har använt det, och det inkluderar personer jag känner som tycker personnummer är kränkande mot transexuella. Det är som att det begreppet är en oumbärlig hörnsten i inlärningsprocessen utan vilken man aldrig kan få en fullständig förståelse för hur en bil och bilförare fungerar. Det är underligt. Vad fan, till och med Uffe Brunnberg har släppt fördomen om att kvinnor inte kan köra bil.

Mer om detta snart.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I regel så skyr jag mig för sammankomster med fler än 0 laminerade namnlappar. Men efter en serie omständigheter och händelser som inte på något sätt kan betraktas som aktiva val från min sida blev det så jag jag spenderade måndagen i Visby, under Almedalsveckan.

Jag tänkte berätta lite om den dagen. Garanterat för långt och alldeles för tråkigt, men häng med ändå.

Först såg jag Göran Hägglund. Sen såg jag Fredrik Virtanen (tror jag). Sen köpte jag en glass. Utanför DNs tält såg jag Marcus Oscarsson stå och dra till sig groupies.

Man vet att man är på en underlig plats om Sveriges mesta Cillit Bang försäljarutseende drar till sig groupies.

Efter ett tag fick jag tag på ett programblad för dagen, och den enda programpunkten utöver MSCs ”fiskmingel” som verkade kul var en filmvisning av en dokumentär jag inte hade sett. I och med att det stod mellan det och att titta på Marcus Oscarsson så gick jag och såg dokumentären.

Ungefär då började min Almedals-dag att bli, på riktigt, tråkig.

Dokumentären heter Human Harvest. Att ge en ingående beskrivning av innehållet i Human Harvest skulle varken vara roligt för er eller mig. Många har också kanske redan har sett den, vad vet jag.

Men jag kan kort säga att Human Harvest handlar om hur statligt drivna sjukhus i Kina använder sig av samvetsfångar för att kunna tillförse kinesiska medborgare likväl som s.k ”organturister” från utlandet med organ.

Med andra ord, hur godtyckligt fängslade ”politiska motståndare” dödas för att möjliggöra upprättandet av den enda marknaden för organtransplantationer med en genomsnittlig väntetid på 1-2 veckor (i resten av världen är väntetiden minst ett år). Detta trots att Kina som mest har haft 37 registrerade organdonatorer (i Storbritannien finns 16 miljoner).

Man behöver kanske inte ”crunch the numbers” för att fatta att det behövs en hel del friska, färska organ för att upprätthålla ovanstående siffror. Men för att konkretisera: man uppskattar att denna statligt understödda organtrafficking uppskattningsvis har tagit livet av 60.000-80.000 samvetsfångar, den stora majoriteten utövare av Falung Gong-meditation. Det vill säga, människor vars enda ”brott” är att tillhöra ett community som bl.a förespråkar sanning och medlidande, tänder ljus då och då och gör yoga i parker.

Det hela var 60 minuter av det mest upprörande jag har sett på mycket, mycket länge. Ett utav vittnesmålen från människor som arbetat på de här sjukhusen – en f.d polisofficer som under en voiceover textad till svenska återberättar hur han bevittnade två kirurger avlägsna lever och hjärta från en 30-årig, oskyldig Falung Gong-utövare som varken var död eller hade nått någon narkos – utgjorde den första gången undertext mot svart backgrund har fått mig att vända bort huvudet.

 

Hur som helst. Dokumentären tog slut, och upp på scenen gick en man som heter Peter Ebertz. Ungefär då började min Almedals-dag att bli ännu tråkigare.

Det här är Peter Ebertz. Han är ordförande för the International Society for Human Rights sverigegrupp. Peter Ebertz är Sveriges just nu bästa människa. Varför kommer att framgå.

(foto: väldigt mycket jag).

Peter Ebertz hade gått upp på scenen och skulle just inleda en avrundande frågestund. Den enda frågan som ställdes var ”vad hände med de kinesiska visselblåsarna som vittnade om händelserna i sjukhusen?”.

Peter Ebertz började gråta.

Han grät i kanske 30 sekunder. Det är väldigt lång tid om man gråter ensam på en scen i en tyst biograf. Sen förklarade han kort: ”jag förmår inte att beskriva det, men lita på att människor har givit sina liv och mer därtill för att vi ska få reda på detta”.

Jag ber er titta på bilden på Peter Ebertz en gång till. Peter Ebertz är en sån person man inte vill se gråta. Något man ännu mindre vill se: Peter Ebertz säga ”några fler frågor?”, och inte bemötas av en enda uppräckt hand (är 100% medskyldig).

Jag menar verkligen det, Peter Ebertz tårröda, vedjande blick mot en i stort sett tom biosalong – som för att själv söka gensvar för att bearbeta det fullständigt monstruösa han och vi andra nyss bevittnat – är bland det mest upprörande jag har sett i mitt liv. Och då hade jag ändå tidigare under dagen gått förbi Förbundet Visions seminarium ”Chefsduellen”.

 

Human Harvest visades i Riksdagen tidigare i våras, tillsammans med kortfilmen Medical Genocide, som är en 20 minuter lång komprimering av Human Harvests viktigaste punkter. Peter Ebertz hoppades att Riksdagsledamöterna skulle triggas till att diskutera en motion om att illegalisera ”organturism” till Kina, det vill säga förbjuda svenskar från att resa till Kina för organtransplantationer i och med organens ovannämnda ursprung. Detta är något som bl.a Spanien, Turkiet och Israel har gjort.

Fem riksdagsledamöter dök upp.

Sedan Human Harvest släpptes år 2014 har Peter Ebertz åkt ensam till Almedalsveckan varje år för att visa den här dokumentären. I måndags stod Peter Ebertz ensam utanför Folkets Biograf i Visby och delade ut flygblad. Peter Ebertz ”ljög om att det skulle bli mulet” för att locka folk till biografen.

Det var nio personer i biosalongen.

Det var jag, sex tanter, två pundare (varav en applåderade då och då under dokumentären) och en gråtmild Peter Ebertz.

Under veckan då man bara behöver halvkänna Per Schlingmann för att kunna dra halva näringslivet till ett rosémingel.

 

Senare på kvällen gick jag förbi måndagens stora efterfest på Kallbadet. Det var fler människor där än jag någonsin sett människor på en plats. Någonstans där inne bland laminerade namnlappar, fallerande äktenskap och konsultskor stod Marcus Oscarsson och log snett till ljuset av riktigt, riktigt dyr pyroteknik.

Dagen efter läste jag att Expressen hade hållit ett seminarium med namnet ”Vad är fel med Almedalen?” under måndagen, några timmar innan visningen av Human Harvest. Ett av seminariets diskussionspunkter: ”Varför är det sällan de allra mest angelägna frågorna som tillåts dominera?”.

 

Det var det hela. Se filmen. Sprid den gärna. En titt kostar 3.99$ här. Kortfilmen Medical Genocide kan man se gratis här. Vill man kan man läsa mer om Kinas organtrafficking här. Se Human Harvest när den visas nästa år under Almedalen. ”Prata med din lokala politiker”. Vad som helst för att ge Peter Ebertz lite, lite, lite mer medvind.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Inget preskriberas

Jag är inte fullt bekväm med att lejonparten av Sveriges journalistkår går till försvar för Mika Brzezinski efter Trumps kommentar (att hon är ”dum som en sten”, ”låg IQ-tokig” och att hon en gång ”blödde i ansiktet efter en plastikoperation”) utan att skjuta ut den här gamla cringeklassikern i etern:

Det är en sån där liten goding som man bör plocka fram då och då för att påminna sig om att Mika Brezsinski, och alla andra av amerikanska morning show-värdar, också är fullständigt genomvidriga människor.

//

Henrik Ekwall, for the FULL picture.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Hej gullisar! Hoppas ni mår. Det gör jag, det kan jag lova! Spenderade midsommar i Båstad, gjorde jag. För någon som har varit på västkusten 1 gång och i Skåne 0 gånger var det en fascinerande upplevelse. Alla män såg ut att heta Stefan Sauk, alla hus var döpta efter pseudoitalienska fraser som ”Belo Horizonte”, alla kvinnor såg ut att heta Gunilla Pontén, det blotades nyanlända framför en guldstaty av PG Gyllenhammar, osv. Riktigt lärorik fältstudie av göbbkommuner med Lake Como-komplex.

Hur som haver. Under den här sommaren har jag har valt att avstå från livsåtaganden som faktiskt skulle kunna gynna min karriär, mitt psykiska eller fysiska välmående (jobb, icke-jobb, ”upptäcka världen”) till förmån för att heltidsfokusera på det absolut motsatta (ta körkort).

Och i och med att 1) detta är den sämsta idén någonsin 2) detta är än så länge det värsta jag har varit med om någonsin 3) jag är rädd för bilar, så känner jag att detta bör dokumenteras. Ni kan se den här journalföringen som de sista found footage-scenerna i Blair Witch Project innan skogshäxan kommer och mördar alla tonåringar. En liknelse i vilken tonåringarna utgörs av jag i en bil och skogshäxan utgörs av jag i en bil.

Hittills har jag hunnit med följande:

Handledarutbildning på ”Körkortshuset” i Liljeholmen
Såhär i retrospektiv känns det nästan konstigt att jag har levt i 21 år utan att ha fått höra om det sinnessjuka sociala helvete som utgör en trafikskoleledd handledarutbildning. Att sitta på norra Europas absolut oskönaste plaststol och lyssna på mentalt halta trafikskoleelever andas genom munnen samtidigt som den oförlöste ståupparen till ”föreläsare” bränner av den gråaste powerpointen den icke-offentliga sektorn någonsin skådat, varvat med 4 timmar trafikrelaterad ”humor”. Sporadiskt ackompanjerat av en ensam finnig killes grisfnitter. Vi fick gratis biscottis.

Jag har aldrig någonsin varit med om en snabbare ”det här är helt enkelt inte värt det”-känsla som när jag först blickade runt över den ”eklektiska” blandningen av människor jag var att spendera en hel torsdagkväll med, tänkte för mig själv att begreppet ”people from all walks of life” från och med nu har fått en betydlig rikare innebörd, varpå föreläsaren inleder med att säga ”idag vill jag verkligen att vi alla lär känna varandra!!”. Det finns inte ett enda B-körkort i världen som är värt 15 minuter ”namnlek” med ett analblekt Saltsjöbadenpar, ett hålögt tumbaköttstycke i Fitness 24/7-hoodie och far & son Ed Hardy.

Det var en speciell form av totaldrabbande livskris att inse att jag – bland alla dessa körodugliga freaks – var med största sannolikhet är den absolut minst lovande körkortskandidaten.

Riskutbildning 1 på ”Körkortshuset” i Liljeholmen
Se ovan. Ta bort biscottis. Lägg till ”gruppuppgifter”.

Körlektioner på Jarla Trafikskola
Att köra bil med trafikskole-Anton är det närmsta jag någonsin kommer att komma den totala utmattningen jag antar att människor känner efter Iron Man-lopp. Den mentala och fysiska ansträngningen jag upplever av att försöka kontrollera 1000kg Audi på en trafikerad gata, bemöta den göteborgsfödde Trafikskole-Antons kallprat om Summerburst (”dricker man 4 redbull är det typ som att vara full!”) och samtidigt parera GTA IV-inducerade impulser att klippa närmsta trottoarkärring, den är svår att beskriva med ord. Det kan liksom inte vara ett kvitto på att man sysslar med någonting rimligt om man efter varje körlektion känner sig exakt som Johan Gustavsson känner sig exakt nu.

Ja vafan, vet helt ärligt inte hur det kommer bli med det här. Är redan nu PRETTY nära den övre gränsen motorstopp en människa kan uppleva innan total mental urfuckning. Nivån av pengar i sjön det skulle innebära pallar jag inte riktigt ens poängtera.

Men ska ju köra på Gotland nu hela juli. Och jag tror inte det finns någon annan plats i världen jag är mer bekväm med att vara livsfarlig i bil på som i närheten av Kallis uteservering under Stockholmsveckan. Inte en laddlunch går säker! Haha! Vroom vroom!

Vi ses i pushnotiserna.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

8. Robert Pettersson, grundare av Takida AB

7. Richard Tellström, Edward Bloms ”Robin”. 

6. Percy Nilsson, Affärsman. 

Aktuell med: ”årets skåning 2008”.

5. Dagny Carlsson, äldst hittills. 

4. William Spetz, yngst hittills. 

3. Ulf Ekman, tror på gud. 

(Kuriosa från Sveriges Radios hemsida: ”Spelade och sjöng Dylan-låtar på Avenyn i Göteborg 1966.”)

2. Bahar Pars, birollsinnehavare i en film som blev oscarsnominerad för bästa smink. 

1. Aron Anderson, ”bajsade på mig på Sydpolen i -26 grader”.

 

Bubblare:


På riktigt, varför känns det aktuellt att väcka liv i det där gamla köttstycket? Alla vet ju att han bara ställer upp för att komma åt stim-intäkterna från 14 låtval med Roxette.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. #Weedweek
  3. Det är kul med mode
  4. Brev från kolonien
  5. Trevlig kväll!