Henrik Ekwall

Kategori: Okategoriserade

Michaela Forni

En favoritreaktion på President Trump (eller President-Elect, som lärda kulturskribenter säger) är svenskar som går med i anti-trump gruppen ”Not my President”. Det är så underbart verkningslöst. Jag har verkligen svårt att tänka mig ett ställningstagande som är lika självklart och samtidigt intetsägande. Som att gå med i gruppen Katmandu – inte min huvudstad.

En annan favoritreaktion är:

screen-shot-2016-11-11-at-00-34-25

Mvh,

screen-shot-2016-11-11-at-14-44-48

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Måndag

Och i brist på annat ger jag er ett gäng rekordtrötta skärmdumpar från Aftonbladet:

screen-shot-2016-11-07-at-09-42-12

Att gjutas in i betong. Och att ens familj upplever händelsen som oviss. Vettefan va. Tycker ändå att hela grejen med att gjutas in i betong känns ganska viss. Nästan det mest binära jag kan tänka mig. Antingen så är Madelene ingjuten i betong eller så är Madelene inte ingjuten i betong.

Eller fan. Livsödet att gjutas in i betong, bara det. Trodde sånt bara hände Bugs Bunny.

screen-shot-2016-11-07-at-09-45-54

Den där handen. Vad gör den där. Vad fan David.

screen-shot-2016-11-07-at-09-59-05

screen-shot-2016-11-07-at-09-59-15

Uncle Obi!

screen-shot-2016-11-07-at-09-48-11

Detta bildkollage av Thord Åhman.

 

screen-shot-2016-11-07-at-09-38-42

Och svärdmannen Jesper.

Nu: Mission Impossible Ghost Protocol. Hoppas er måndag är mer kreativ. Kram!

screen-shot-2016-11-07-at-21-51-10

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Fulkalendern

screen-shot-2016-11-01-at-19-15-09

Snart börjar årets julkalender ”Selmas Saga”. Två tankar:

Första tanken: Behöver vi verkligen detta? Konceptet är ju mer eller mindre att porträttera vår vidrigaste årstid genom 30 kvartslånga avsnitt specifikt riktade till barn (konsumentsegmentet med bevisat sämst smak), spelat av barn (skådespelarsegmentet med bevisat sämst prestationsförmåga) under den absolut värsta tänkbara sändningstiden: astidigt.

Så jävla gött för den gemene löneslaven: 15 minuter bäcksvart Nudådal feat. 2 läspande 8-åriga producentungar som får 10.000:- i timmen, sen är man redo att tackla ännu en decemberdag på varvet.

Andra tanken: Sen när började julkalendern se ut som en miljonproduktion? Bilden ovan ser ju ut att vara ett resultat av 3 produktionsmånader med Karin Af Klintberg (ca 20.000.000:-), input från Tim Burton (560.000.000:-) och Johan Ulvesson (250:- + bricklunch).

Jag tänker mig att julkalendern började under en folkhemsfana, det vill säga billiga animationer om solidaritet à la Karl Bertil Jonsson eller low-fi produktioner i Finnspång där lokalbefolkningen får vara statister. Men nej. Aaron Sorkin skriver manus, James Cameron spelar in i 3D och Erik Haag fakturerar 100 sjuksköterskelöner. Brommas snyggaste, mest blåögda 8-åring fördöms till ett liv som ”detta gör barnkändisarna idag”.

Det känns ju också konstigt med svindyra produktioner som enbart är riktade till barn. SÅ dyrt kan det inte vara att komma på en historia om hur tomtens ren tappade sina horn och lilla Eva-Lisa måste hitta Gobelott-kartan för att ta sig till Fillifjonk-land för att hitta hornen och RÄDDA JULEN!!! Det måste liksom svida för Svt att lägga ner halva årsbudgeten på något som mer eller mindre är avsiktligt enkelt(dåligt).

Tankeleken mycket pengar läggs på skit blir ju dock lite kul när man visualiserar sig produktionsmötet på Af Klintberg när namnet på Johan Ulvessons ”uppfinnarkaraktär” ska bestämmas:

Brommamamma 1: Hmm.
Brommamamma 2: Ja ni.
Brommamamma 3: Ja.
Brommamamma 2: Om man… Nä.
Brommamamma 1: ..
Brommamamma 2: Uppfinnar-Jocke? Eller nej, det var inget.
Brommamamma 1: ..
Brommamamma 2: ..
Brommamamma 3: ..
Brommamamma 1: Lotta Lundgr.. Nej just det.
Brommamamma 2: Ah.
Brommamamma 1: …
Brommamamma 2: Hur var det, skulle han ha många hattar?
Brommamamma 3: Just fan! Efraim Von Trippelhatt?
Brommamamma 1: Perfekt.
Brommamamma 2: Lunch på det.

10.000.000 faktureras till Svt.

Som i sin tur blir stämda av Tim Burton på samma summa på grund av deras skamlösa kopia av The Mad Hatter.

(Halv)seriöst så känns det ju ändå rätt konstigt att göra en julkalender (den, bortsett från mello, i princip enda produktionen som har som enbart syfte att slå brett och pleasa många) vars fulla produktionsvärde enbart kan uppskattas av Fredrik Strage.

Men den tanken hade man ju redan förra julkalendern. Ni vet, att det kändes rätt så ganska superobefogat att bränna hundratusentals kronor på låträttigheter till typ Deportees senaste platta samt ännu mer pengar på Skånegatans hetaste kändispar, när tittarskaran utgjordes av barn som allra mest bara vill se någon fisa högljutt eller prata som Grodan Boll.

De skiter väl fullständigt i ett 😀 från Nöjesguiden.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Någon gång innan man förstod innebörden av ordet hybris fick jag för mig att sjunga These Magic Changes – en riktig härlig dänga från Grease – under en av mellanstadiets skolavslutningar. Och det är ju exakt sånt här som brukar inleda filmer i Bert-genren, inledningsscenen då huvudpersonen blir lynchad av åttor och nior med gråa luvtröjor och sen fortsätter 2 timmar huvudet i toaletten. Och så var nog den allmänna förväntningen, 300 riktigt sågningshungriga elever med dito föräldrar som bänkade sig och inväntade sig en realtidsuppvisning av slutscenen i Om En Pojke. Men så blev det inte.

Min prepubertala acapella(!)tolkning av These Magic Changes blev, faktiskt, en liten ”succé” (även om jag inte nog kan lägga nog emfas på citationstecknen), vilket senare ledde till – och nu får jag lägga ännu mer emfas på citationstecknen – en ännu mindre ”upptäckt”.

Ja jävlar. Ni kan ju haja att sommaren 05 var råstark. Blev ”sång-Henke” med något hundratal sockerstinna rascals i Huddinge. Valde att blunda för faktumet att sjunga finast på Kungsklippeskolan i Stuvsta ändå är en jävligt uppjackad version av bäst på pingis i Mozambique.

Kort därefter fick jag en gitarr och var då snabb som fan med att göra om mitt pojkrum till en miniatyrversion av Abbey Road i En Komikers Uppväxt-tappning. Jag var på g. Wow.

Den annalkande musikkarriären kulminerade i två riktiga panghändelser:

Kungsklippeskolans vårkonsert

Rågsvedsskolans aula fylldes till sprickningsgränsen, för nu skulle Kungsklippeskolans elever med bäst koordinationsförmåga dra lite sköna covers på rockklassiker. Och jag plockade körsbäret på tårtan: The Show Must Go On med Queen. Det här betongglansiga urklippet ur en förortsuppväxt skulle fan förevigas med riktigt kraftfull discorock-sång. Så jävla taggad. På med finaste carlingsskjortan-taggad. Fullt övertygad om att detta skulle bli en These Magic Changes 2.

Nu hade jag dock blivit tillräckligt medveten för att kunna uppfatta lynchmobbsstämningar, och det var fan inte kul att blicka ut över ett hav av 13-åringar som blivit trötta på att mobba han som inte kunde uttala bokstaven r och nu sket på sig av förväntan inför nästa fuck up. Blev skitskraj. Slog sönder en gitarrsträng. Blev hes. Drack typ åtta festis. Förbannade mitt liv. Episk ”nästa man till draken”-stämning när barn efter barn slussades upp för att sjunga sig till socialt självmord.

Queen-introt drog igång och jag tänkte att piss syns så jävla tydligt i beiga byxor. Men det började ändå ganska stabilt. Folk verkade lugna. Men kom sen till den här riktigt hur fan kan jag ha gett mig in i detta-aktiga textraden HOOOOLD THE LIIIIIIINNE. Detta hände. Någonstans fick Ruben Östlund inspiration till en ny film.

Kungsklippeskolans vinterkonsert på Island

Det här är en sån där grej man inte trodde skulle stå på livscv:t: att uppträda inför 30 skolklasser i Akrenes, en härlig liten by i västra Island med 7000 invånare, tillsammans med ”Islands Peter Jöback”.

Det var midvinter. Och om den mentala bilden av ett becksvart och 30 grader kallt Akrenes inte är osexigt nog så vill jag påpeka att detta var slutet av 2009, med andra ord ungefär ett år efter finanskraschen. Och den drabbade ju Island ganska ashårt. Vart man än gick var stämningen sinnesjukt skuldsatt. Så det var inte direkt en Ladies Night-stämning i publiken. Mer likt när man tittar ut över rättegångspubliken i de amerikanska sydstaternas mest inavlade håla: halta, lytta, ”djur”, faktiska djur, nån man med med fler under än övertänder som spottar på marken, ett gäng quattro formaggio-pumpade boys som bara väntar på att få kölhala utbölingarna.

Men jävlar, vilken uppvisning jag bjöd på. Bankade gitarr som bara fa-an. Smörsjöng så det DRÖP. Wow, körsolo i We Are The World. Ojoj, gitarrsolo i Hotel California. Tror till och med att jag under nån Johnossi-låt flyttade fötterna i något som – om man kisade riktigt hårt – skulle kunna ha passerat som danssteg. Typ, ge Benjamin Syrsa en sotarmössa och en ostämd fejkfender och kläm ur honom en eller två milliliter obefogad karisma, ungefär så var det nog. Men med Island-mått mätt var fan en blandning av Mick Jagger och Björn Gustavsson på två rangliga ben. Så även om publikstämningen i början var Ladies Nights antites kan ni fan lita på att jag piskade upp viben till en Bollnästant när Andreas Weise sjunger Eros-nivå.

Det var verkligen helt sjukt. Efter spelningen utgjordes tåget till ”backstagedörren” nog av cirka 40-45% av Akrenes befolkning. Blev fotad mer än Peter Jihdes insulinspruta. I efterhand: ändå lite sorgligt att mitt livs enda groupies kommer från ett land som är världens poster boy för incest. Men fan, att vara ”söt” i ett land där invånarna har ögon som typ går diagonalt må säga lite, men det säger ändå någonting. Även om min typ största rädsla i livet är att det rörde sig om någon slags igenkänningsattraktion.

 

Jag gav dock upp på min musikkarriär ungefär samtidigt som jag slutade tycka Thomas Järvheden var cool. Senaste gången jag fick användning för en gitarr var när jag fick höra att om man ställer ett vattenglas på en gitarr och slår på strängarna så ser det exakt ut som de där cirkulära vibrationerna som uppstod i vattenpölar när stora dinos klampade runt i Jurassic Park.

Men ifall jag är pikkilurig och någon drar på en saftig Arcade Fire-dänga, ja herregud, då visar jag ingen nåd. Och så ska jag ju på Kent i december, och jag kan bara säga ring Macchiarini för jag kommer behöva ett jävla petflaska som halsstrupe efter det. Lär skrika som en gris. Med största sannolikhet kommer jag modemskratta som Shane McGowan hela vägen in i 2017.

Har ni också sjungit med Islands Peter Jöback? Kommentera!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ljudkonstnärerna

Oj vad jag tycker om ASMR-videor. En riktigt härlig hörna av youtube. Kanske den härligaste. Uppe där bland trailerrecensioner och ”unboxing IKEA-furniture”. Ifall ni inte känner till det kan jag berätta att ASMR går ut på att riktigt ambitiösa personer smeker, skrapar på och viskar (alldeles för nära) in i pangdyra mikrofoner. Och tanken är då att man som lyssnare ska ta på sig hörlurar, ligga bekvämt i en säng och invänta ”the ASMR-sensation”, det vill säga en effekt som kan likställas med den där pirriga känslan man då och då fick uppleva när man – pre-onani – tryckte någonting hårt mot sitt kön. Fast i hela kroppen. Mums. Och inte bara det: ibland berättar de korta och mysiga berättelser. Ibland låtsas de vara läkare eller sjuksköterskor. Ibland smackar de bara med munnen. Och samtidigt spelar de in sig själva med webbkamera. Och jag kan bara säga wow. Jag är råsåld.

Det goaste med ASMR-videor är däremot inte pirrepirret. Oroa er inte, pirret är toppen. 5/5. Daggmask på låret-starkt. Ni vet när damp-Thomas körde ner snö i nacken på en i lågstadiet? Så härligt. Men ännu härligare är pangskaran av människor som ligger bakom dessa videor: ASMR-artister, kallar de sig. Pirrhjältar, kallar jag dem. Om ni ska utforska någon youtubecommunity i november kan jag säga att det här är the crème de la crème. Urstarkt gäng internetkufar. Och det arbetslösaste jag någonsin vart med om.

Jag märker att ni är sugna, så här kommer den: guiden ni inte trodde att ni behövde. Jag ger er youtubes fyra bästa ASMR-”artister”. Det ni, det hittar ni inte på nio-till-fem.

”MassageASMR”

screen-shot-2016-10-30-at-23-29-18

Låt oss börja starkt. Här har ni honom: Dimitrij. Nestorn. ASMR-världens mr. Miyagi. Den osvurne pirrkungen. Också tveklöst mest arbetslös i gänget.

Han är otrolig. Med en röst len som varm bregott var Dimitrij mer eller mindre född för ASMR-scenen. Man skulle kunna söva en tjackpundare med den pipan. Men inte bara det, han är också oerhört sakkunnig. Ge honom ett objekt – vilket som helst – och han kan gnida det mot en mikrofon så ljuva toner (och pirr) uppstår: pennor, ritblock, plastpåsar, godis, träbitar, chips, you name it. Han har också bemästrat munsmackandet med oerhörd precision: inte för vattnigt, inte för torrt – perfekt. En sann expert.

Han har också en bredd som heter duga. Varför inte gotta sig några klipp med hans alter ego ”Dr. Dimitrij”? Med honom kan ni glömma läkarskräcken – med den jäveln blir till och med en prostatakoll himmelsk. Eller lyssna på en simulerad massage? Eller hans kinesiska ”singing bowls”? Eller varför inte bara lyssna när han äter m&ms? Ja, till och med det enklaste blir extraordinärt med den här mannens mästerliga känsla för ljud.

Och han tar det på allvar – men aldrig till den grad då det verkar krystat. Han är zen. Han är lugn. Men alltid fokuserad. ASMR-Jiro.

Kolla bara. Så här mycket fokus trodde jag inte att man kunde ha om man ska gnida en plastbricka mot en mikrofon. Så här mycket fokus trodde jag inte att man kunde ha över huvud taget.

screen-shot-2016-10-28-at-14-37-25

Bägge händer:

screen-shot-2016-10-28-at-14-31-31

Otrolig respekt för pirret.

 

”SensorAdi”

screen-shot-2016-10-30-at-23-01-35

Håll i er! Den här italienaren tar tillbaka rocken till ASMR. Med SensorAdi vet man aldrig vad som kommer hända – där Dimitrij är lugn och kontrollerad lägger SensorAdi i högsta växeln. Med ”ASMR as my biggest passion in life” finns det inget som stoppar SensorAdi. Vi snackar ”intense tingles”: hårda ljud, avancerade ljudredigeringar och vågade objekt som knivar, tändstickor, hårda fingerknäpp och mycket annat som andra ljudkonstnärer räds. Okonventionell, men effektfull.

screen-shot-2016-10-30-at-23-26-09

Garanterat arbetslös.

Olikt Dimitrij, som gillar att hitta ljud i det enkla, så är ASMR en ren materialsport för SensorAdi. Han jobbar med den riktigt vräkiga 3Dio-mikrofonen som förvisso får till mäktiga ljud och garanterat pirr, men som ni säkert förstår är lite av en lekmansmikrofon. Vissa menar att man inte ska behöva en mikrofon som kostar skjortan för att kallas ”ASMR-artist”, och ibland blir det livat i kommentarsfälten. Pirr som pirr, tycker jag. Och dessutom så har SensorAdi en greenscreen och varvar ständigt mellan olika spännande bakgrunder så man aldrig blir uttråkad, och även om jag själv föredrar att blunda så uppskattar jag detta livade, visuella grepp. Man får inte glömma att ASMR också kan vara en fest för ögat, och det tar SensorAdi vara på.

Hur som helst kan det efter en riktig by the book-runda hos Dimitrij vara mycket uppfriskande med en ”chock-sesh” från SensorAdi.

 

”GentleWhispering”

screen-shot-2016-10-30-at-23-35-39

Här har ni henne, mikrofonviskarnas Martha Stewart! Här blir det varmt och mysigt. Olikt de andra ljudkonstnärerna så fokuserar GentleWhispering på det vokala, och med hennes pangljuva stämma gör hon det med all rätt. Sant hennes namn är hon också en jävel på att viska: aldrig för starkt, men aldrig heller för tyst så hennes väldigt genomarbetade berättelser inte hörs. Här leds man runt på mjuka ängar och uppe bland svala moln – och tro mig, det är svårt att hålla sig vaken.

Kolla bara – rök! GentleWhispering tar till alla knep för att få till de där riktigt mysmjuka ljuden.

screen-shot-2016-10-31-at-00-20-27

Även om pirrfaktorn kanske inte är jättehög hos GentleWhispering så har hon en otvekbart stark plats i har svårt att sova-genren. Tas det mot förmodan fram ett objekt så rör det sig om mjuka sminkborstar, kanske till och med en och en annan tvättsvamp.

Överlag väldigt skicklig inom sitt gebit, men något säger mig ändå att hon har ett jobb.

 

”ASMR Darling”

screen-shot-2016-10-31-at-00-21-31

Här har vi en uppstickare. Den unga talangen ASMR Darling är en lovande ljudkonstnär, men har en bit kvar. Hon vill mycket och kan vara kul att titta in då och då, men sanna ljudkonnässörer återvänder sällan. Alldeles för lite respekt för pirret. Hon har inte så mycket till övers för ASMR-konstens skolboksregler och tar ofta till alldeles för vågade objekt som gemburkar och alldeles för stora tejprullar. Sånt kan vara okej, men då måste man vara en bedagad ljudkonstnär. Hon har flera gånger spelat in filmer i badrum, trots att alla vet att det är en akustisk mardröm. Alldeles för hårt eko! Och bara det faktum att har som ovana att höja rösten tyder på att hon har mycket att lära.

screen-shot-2016-10-31-at-00-24-04

Respektlöst!

Alltså, halvsvag pirrfaktor, men däremot en skyhög jävlar om hennes high school-vänner fick reda på detta-faktor. Och dessutom är det svårt att känna respekt för någon som har ASMR som en simpel hobby: hon är för ung för att ha ett jobb, men osar samtidigt alldeles för mycket har ett jobb.

 

Ja jävlar, där har ni dem. Håll till godo.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En kort berättelse om mitt CV

Jag har haft så jävla många jobb. För många jobb. Tar man i beaktande att jag inte är en ensamstående flyktingmamma med 8 barn att försörja – ALLDELES för många jobb. Så många jobb så man skulle kunna tro att jag tycker att det är kul att spendera 2-3 månader på varje café och sämre restaurang i Stockholms innerstad: att, med andra ord, genomföra en slags inverterad version av Krogkommissionen. Med undantaget att all mat är äcklig. Och att jag måste ha på mig förkläde, och ibland, en alldeles för liten hatt.

Jag jobbhoppade som allra intensivast under åldern 14-17. Underligt, då man ju i det stadiet av livet inte direkt har några större fasta kostnader att täcka. Bästa åldern att bara sit back, relax och njuta av sossesverige. Men nej. Hade jag en timme till övers var jag snabb som fan att fylla ut den med någon ny, ofta svart, anställning ”för det är kul att testa”. Jag minns också att jag tyckte att det var rätt gött att ta jobb av den enkla anledningen att jag kunde få jobb. Trots att jag inte behövde dem. Jobbvaskning, med andra ord. I efterhand tolkar jag helt enkelt beteendet som en omedveten självtortyr. Eller en dödsdrift. För att vara 15 år gammal och genomleva en stängningskväll på Kåken som nisse – med andra ord spilla drinkar över folk och ramla över Daniel Lindström med en back tomglas – är inget en vettig människa gör ”bara för att testa”.

Jag har bara haft en anställning som inte skulle kunna vara stoff till en tonårsversion av Falling Down. Den var på ett bageri, och var någorlunda uthärdlig enkom då jag jobbade och stängde allra oftast helt själv och hade fått ett oerhört vagt löfte om att jag fick ”ta hem brödbitar som var osäljbara”. Något jag fritt tolkade som ät allt inom synhåll så fort chefen drar, i synnerhet de där svindyra chokladtryfflarna som bara Ebba Witt-Brattström köper. Paradiset, om man gillar socker och saknar värdighet. Och ge mig en tonåring som inte prickar in både det först- och sistnämnda.

Men i övrigt har det varit helt förfärligt, nedan följer anti-topplistan:

 

Huddinge Kommuns parkförvaltning
Redan vid namnet på arbetsplatsen fattar man att detta var så nära en Lukas Moodysson-film mitt liv någonsin har kommit. Det blir inte mer socialrealism i kranskommunstappning än att plocka upp använda kondomer i Huddinge centrum. En hel dag gick åt (och nu är jag fullt seriös) till att försöka lista ut vem som hade ätit upp Kenneths SIA-glassburk med korv stroganoff. Det var Erik. Men jag sa inget, för hur osugen jag än var på att backa killen som satt på donken samtidigt som jag ryckte ogräs mellan betongplattor, lika rädd var jag för hans ”tycker om att möka folk i ansiktet”-aura.

Wayne’s Coffee Drottninggatan
Ordkombinationen Wayne’s Coffee och Drottninggatan väcker ju en speciell form av avsky som inte en enda svartlön i världen kan råda bot på. Och då menar jag också den värsta delen av Drottninggatan. LÅNGT ifrån Stikki Nikki/Whyred outlet-store delen dit Vasastansmorsor kan gå vilse. Jag menar delen där folk på väg för att ”utforska gamla stan”, folk på väg för att kolla in Carlings-rean, ryska turister och Molly Sandén hänger. Det var ändå en tröst att detta var ett klientel som jag gladeligen serverade foccacior som ”helt klart är okej idag med”.

Vigårda Hamburgare
Det här var precis när Vigårda hade öppnat, det vill säga innan Joe and the Juice-killar och moderna fjortisar från Saltsjöbaden hittade dit och innan de började dunka ut ”Erik Saades signaturburgare”. Då Vigårda var stans hippaste lunchhak. Att då – inför en fullsatt restaurang placerad i Stockholms kanske mest trendkänsliga kvarter – behöva skrika ut ordernummer för full hals ”så de på våningen ovanför också kan höra”, är en form av mänsklig tortyr och socialt självmord som jag inte ens önskar Hugo Rehnberg. Gå in på Acne Studios och skrik ”64 – extra majjo” så högt ni kan så förstår ni hur kort tid jag spenderade på Vigårda.   

Albert & Jack’s Gamla Stan
Arbetsbeskrivningen kan nog kokas ner till två aktiviteter:
1) att, gång på gång, behöva förklara för ursinniga tant gredelin-karaktärer varför korvgrytan ”smakar lite unket”.
2) att vara tvungen att bjuda ägarens tjocka lilla unge samt hans possy av snoriga 11-åringar på bullar när helst de ville komma. Jag var ganska skeptiskt till bjuderiet då jag dels hatade varenda partikel av ungjäveln men också då hela grejen kändes väldigt ”off the books”. Men tvekade jag blev jag hotad till jobbet av denna verklighetens tjocka bortskämda killen i Kalle och Chokladfabriken. I sin jävla angry birds-keps stirrade han på mig med en blick som inte kunde utstråla mer ”jag äger dig”, och det var ganska sorgligt att inse att det faktiskt var sant.

Statistikföretag i Stockholm
Det finns inget lika grått som en statistikers kavaj. Att titta på en statistikers kavaj är som att genomleva text-tv. Att titta på en statistikers ansikte är som att stirra rakt in i döden. Det var liksom varje gång en chock att lyssna på statistikernas lunchsamtal om barn och sportlov i och med att jag tänkte 1) det finns inte ett uns av fertilitet i de här männen 2) det är omöjligt för mig att tänka mig er göra något annat än sitta med gamnacke över en Dell-skärm.

En rolig grej var när det här företaget ändrade beskrivning från statistikföretag till marknadsföringsbolag, samtidigt som man flyttade till ett öppet kontorslandskap för att få ”lite mer Wall Street-feeling”. Man kanske måste ha jobbat där för att första hur rekordorimligt det var för det här företaget att lägga anspråk på 1) det man associerar till ett marknadsföringsföretag 2) ”Wall Street-feeling”. För jag kan inte med ord beskriva hur lite Mad Men-stämning det var på den här arbetsplatsen, eller hur lite Gordon Gecko det fanns i min chef. Det var företagsversionen av att klä en statistiker i färgglad skjorta så hen (eller fan, let’s face it, han) ska se lite skön ut.

De hade förfan skorpor i fikakorgen. Jävla skorpor. På fredagar: kardemummaskorpor. Pga AW. Så torrt kan det bara bli ifall någon verkligen har ansträngt sig för det.

Sammantaget: tänk er The Office ifall Stefan Ingves skrev manus.

Ironiskt nog är detta det enda jobbet jag har haft som skulle kunna passera som ”ett riktigt jobb”. Ironiskt då jag mer eller mindre satt och stirrade in i ett tomt excel-ark och önskade livet ur mig själv och alla runt omkring mig. Totalnyttan jag bidrog med som statistiker överskrider nog inte nyttan i att smöra ner en ciabatta på Wayne’s och sälja den till Samir och/eller Viktor.

Det enda positiva med halvåret som statistiker var kombinationen av att få betalt utifrån timrapportering, och att vara en person som inte drar sig för att ”krydda lite”. Meddelande till alla företag som betalar ut lön utefter timrapportering: om ni visste. OM ni bara visste.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. #Weedweek
  3. Trevlig kväll!
  4. Det är kul med mode
  5. Brev från kolonien