Henrik Ekwall

Kategori: Okategoriserade

Pappa Hip-Hop

Upptäckte att ifall man vinklar ner Anders ”Pappa Pop” Nunstedts nästipp ca 15 grader så ser han ut som Ali G.

Detta är för övrigt min officiella kandidatur till stora journalistpriset.

Trevligt veckoslut på er.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

När!

Det barkar mot vår. Det innebär att det snart kommer att vara ”kul” att åka till Gotland igen.

Vintern är ju som bekant lågsäsong på öjn. Tror att det har att göra med att raukarna blir för hala för att klättra i. Eller att Alex Schulmans favoritbageri på Fårö är stängt. Kanske går lajvarna i ide, jag vet inte. Vad som däremot är säkert är att det inte finns ett tydligare vårtecken än att se det första riddarklädda sjoket bollnäsbor slussas tätt packade i en buss till Nynäshamn. En lukt av ovårdad kroppsbehåring längs hela E4-an. Vik hädan!

Detta ska jag såklart fira med att hjälpa mina föräldrar att ”öppna upp” vårt lilla landställe. Detta innebär att hälla blå vätska i en toalett, äta torrvaror, borsta musbajs och få russinpung av vinterfuktiga bäddmadrasser.

Den är svår att beskriva alltså, fukten i ett nyöppnad landställe. Jag har inte undersökt det närmre, men jag är rätt övertygad om att ens normala gångtakt saktas ner med 0.5-1km/h av luftdensiteten. Till och med torrkryddorna är blöta. Som en monsoonperiod i Sydostasien fast inomhus och på Gotland.

Men efter öppnings/antichrist-helgen vänder det! Ja jävlar. Till sommaren vaknar bygden till. I synnerhet om du råkar befinna dig i en bygd som heter När. Den allra bästa bygden. Pangbygd. Bygdernas stad.

Där finns det grejer att göra. Vad sägs som Viruddenloppet? Som ett maraton fast kort och med löpstilen ”lunk”. Med andra ord det enda loppet jag skulle ha en chans att vinna. Och vinner man, ja då får man en kexchoklad, vissa år kanske till och med sitt namn på en hedersaffisch utanför bygdens matbutik.

Matbutiken heter Ica, men den kallas för ”Bodi”. Lokalen påminner nämligen om en bod. I:et tror jag står för inavel. ”Bodi” renoverades för några år sedan. Frysdiskarna blev lite längre.

Annars kan man ta en tur upp till När golfklubb! För några år sedan var Lasse Åberg där, och så vitt jag vet lider halva bygden fortfarande av mild PTSD. Det talas fortfarande om hans återkomst.

Tills dess har man tur om man råkar stöta på Galten. Galten heter Galten av ungefär samma anledning som filmen Snakes on a Plane heter Snakes on a Plane. Han brukar cykla runt – liksom på pakethållaren – i intersporttofflor och utan tröja, stanna vid golfbanan och skrika lite, cykla vidare och kasta flundror (helt sant) in på någon ”sommargotlännings” tomt.

Egentligen är det lite poänglöst att försöka beskriva Galten. Han är nämligen, för att citera min systers pojkvän, ”mer av en upplevelse än en person”. Alltså, ungefär som norrsken fast tjock och från Gotland.

En annan lokal kändis är chockladtanten. Hon har en liten chokladbod. För två år sedan säkrade hon ett leverantörskontrakt med Destination Gotland, det ryktades till och med om butiksöppning i Visby. Vi reste höbalsmonument i hennes ära.

Det finns en biograf i en gammal lada! Där kan man se feltextad film från 2004 med tre kaffepauser. Tror i och för sig att den är stängd nu.

Annars kan man bara stanna hemma och lyssna efter den dova basgången från rockfestivalen Vadstuck – ”Gotlands rockfestival”. Den brukar arrangeras i grannbygden, men har man tur kan man höra tjusiga riff från The Hearsemen, LaPuma eller Truckers Cleavage. Wabahey!

Men vi brukar mest ta det lugnt. Det sköna med När är just det, att det är så lugnt. ”Högsäsongen” påverkar nämligen När på samma sätt som en mattrend påverkar Jensens Böfhus. Vi gör vår grej, liksom. Lyssnar om på Jan Guillous tre sommarprat och pissar kalk.

Det var ju i och för sig den där gången, då vi via ryktesväg fick reda på att det kanske fanns tryffel vid en gammal ek ett par kilometer bort. Vi åkte dit, tittade på eken, kom på att tryffel fanns under jord och att vi inte hade någon spade, åkte hem. Den ek-titten utgör till denna dag Ekwall/När-relationens dramaturgiska peak.

Vi ses på Vadstuck!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Från Torstens mun

Ingen kan väl ha glömt när tv-läkaren Mikael ”Soldoktorn” Sandström gästade nyhetsmorgon för att berätta om farorna med hudcancer, och såg ut såhär:

En händelse som det har skämtats alldeles för mycket om redan, men det känns fortfarande värt att påpeka absurditeten i att bli upplyst om malignt malanom av en brun fondtapet med ögon.

Inga bröstfickepennor i världen förändrar det faktum att Doktor Mikael Sandström är den absolut sista personen i världen man bör ta sola med måtta-råd ifrån.

Hur som helst så uppstod här om sistens samma utseendemässiga elefanten i rummet-effekt när Torsten Flinck i en intervju med Aftonbladet kommenterade hans påtvingade avhopp från Let’s Dance (och anledningen till avhoppet var en med god marginal kuggad hälsokontroll) som ”amatöristiskt, klåparaktigt och helt onödigt”.

Och såg ut såhär:

För man får ju en känsla av att den där hälsokollen, den ljög nog inte.

För att ytterligare belysa kontrasten mellan utseende och uttalande vilade dessutom kameran under 10 effektsökande sekunder på Torstens hand:

Det var, så att säga, inte helt oskakig.

Det bör sägas att det ligger år och åter år av gravt morfinmissbruk bakom det utseendet, men det förändrar inte det faktum att Torsten har samma relation till sin hälsa som ”Soldoktorn” har till sin egen trovärdighet. Och det säger väl ändå något om något.

Och när det kommer till risig hälsomässig självinsikt är han fortfarande många mil ifrån Shane MacGowan, som i en intervju för ett gäng år sen kommenterade sin fysiska hälsa som ”never better”, och såg ut såhär:

Trevlig veckostart på er!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Magiska under

Lite sisådär med uppdateringen den senaste tiden, av den enkla anledningen att livet har kommit emellan. Och med ”livet” menar jag att jag inom loppet av två dagar har haft sönder min telefon och min dator.

Datorn dog, så att säga, ”i sömnen”, men telefonen däremot, den gick sönder efter en uppvisning som tveklöst skulle platsat i en Walter White-version av America’s Funniest Home Videos. Med andra ord: sorgligt, ”dråpligt”, lite äckligt, och bara mitt fel.

Den största sorgen i detta simultana haveri är däremot inte 1) skammen i att min samling månadsgamla, trasiga iPhones nu får ett femte tillägg 2) den ordentliga mängden meck jag nu har framför mig, utan det är att under två efterföljande dagar ha blivit uppläxad medels hånad av reparatören/nationalistgotharen på ”Macoteket”.

Av alla människor man inte skulle vilja bli igenkänd av (än mindre igenkänd med ett mått av ”där har vi den där lilla losern”) så är nog en 23-årig Thulefantast med en torshammarstatuering och ”ett intresse för elektronik” den absolut värsta.

Att stå framför ett mästrande, piercingprytt flin (dag två: ännu bredare flin), och inse att jag inte riktigt kan göra något annat än att nicka och jaha-a till denna personifiering av allt jag inte vill varas härskartekniska hån till min förmåga att hantera enkel elektronik – för jag är ju faktiskt där för få råd – det är en psykologisk påfrestning jag inte visste existerade.

Hur som helst, kom idag för första gången över ett exemplar av magasinet Sagolika Vasastan. Sagolika Vasastan är ett härligt litet magasin som utöver bara namnet bjuder på små nuggets som St. Valentins-inköpslistan Vägen till hjärtat (bl.a tre sorters rosévin och en hjärtformad gryta), Magiska under – intervju med Brynolf & Ljung (bl.a ordkombinationen ”sexig trollkonst”), guiden Stadsdelskollen (bl.a ”Berättarkväll med Malou Von Sivers, med Malou Von Sivers”) och reportaget En flickas bästa vän (diamanter).

Det piggade upp.

Vi ses på Macoteket!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett livsverk

Då och då talar man om att vissa kreatörer var födda för att skapa ett visst verk. Strindberg har Hemsöborna, Beethoven har sin femma, Bergman har Fanny & Alexander, och ja, Anitha Schulman har nu berättat om sin helg för SvDs Perfect Guide.

Den innehöll (och nu hoppas jag att ni sitter ner):

Teatergrillen

Nosh and Chow

Taverna Brillo 

Valhallabageriet

Mat från Hawaii Poké

✓ Vår lokala galleria Fältöversten

✓ Uber Eats-bud

En ”garanterad” tjejmiddag på restaurang Bardot

Min kompis Helena Ungh är hovmästare

✓ ”hangry”-känslor

Rödvin

Pizza

✓ Gianferrari-skinka

Prosciutto

Massa goda ostar

✓ Unnar mig en Bellini

✓ Ordet ”inmundigades

Sovmorgon

✓ Nyhetsmorgon

✓ ”Trolliz” på Östermalmsskolan

Hade min exman Calle varit med så..

(Anitha Schulman,)

✓  Jag lever ett varannan vecka-liv

Hade det varit helg utan barnen är det lite högre i tak för vad som kan ske

(nyskild.)

Spontaninfall att hälsa på en kompis i Köpenhamn, som förra helgen

(och spontan.)

Kolhydratssvultna småbarnsföräldrar

Träning på Sturebadet

Vi har deffat en hel vecka

Jag scrollar Instagram

Vi kollar på varsin padda

Sedan softar vi i sängen hela lilla gänget

Ja. Man kände på sig att Anitha Schulmans Min Helg skulle bli one for the ages, men att det ens existerar en såhär hög nivå av ”handen i handsken”, det är faktiskt makalöst. Att Hugo Rehnberg inte har låtit henne ta över rollen som chefredaktör på Perfect Guide, det är ännu mer makalöst. Anitha Schulman är ju bättre lämpad för att skriva Min Helg än vad Fabio är för speedos.

Tror faktiskt att det är fysiskt omöjligt att pricka in flera klyschor relaterade till en påhittad Stockholmshelg ”med guldkant”. Till och med den patenterade Min Helg-trojkan Teatergrillen, Nosh & Chow och Taverna Brillo. Hatten av. Den är perfekt.

Från henne, till er.

 

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. Esnabba Pesos
  2. Det är kul med mode
  3. Brev från kolonien
  4. Första advent
  5. Andra advent