Henrik Ekwall

Kategori: Okategoriserade

Trevlig Resa

Har ju skrivit en del om Destination Gotland tidigare (här och här och här). Blev en smärre dissekering om en gotlandsbaserad organisations facebooksida också (här). Och mer än så borde man inte skriva om Gotland. Samma faiblesse för gotlandsrelaterade ämnen som stoff för nån slags lågbegåvad lyteskomik kan jag ju bara dela med Babben Larsson. Och där får jag bara anta att man inte vill vara.

Men visst (ska inte ens försöka dölja min skamfyllda glädje) har jag fått anledning att återvända.

Har nämligen surfat runt en del på Destination Gotlands facebooksida under mellandagarnas mest produktiva timmar, och ja, den kombinerar ju bägge ovanstående hjärtefrågor. Så med avstamp i den kan vi väl styra upp ett tjusigt litet bokslut? Och så lovar jag att aldrig någonsin skriva om Gotland igen. Inte ens under medeltidsveckan.

Ta en titt bara. Man blir inte ens lite besviken.

Om inte annat för att till slut få ett svar på den där naggande frågan ”hur skulle det se ut om den svettigaste killen från bilmässan Power Meet (gissningsvis, rad ett, tredje från höger) var ansvarig för sociala medier hos Sveriges största båttransportsaktör?”:

Det skulle bli ”skitkul”.

Har en hunch att samma person är ansvarig för det, måste man ändå säga, semitvivelaktiga vetting-systemet av material som klassas som informativt och delbart.

Sagotant Viveka.

Gladast blir man ändå av Destination Gotland-personalens ambitiösa tilltag att sammanfatta den förliga salongens filmutbud inför varje resa. Det är nämligen inte bara det mest okvalificerade jag har vart med om utan har också gett upphov till några av de bästa texterna som går att hitta på internet.

Men innan tycker jag att vi tar en titt på det där fullständigt utsökta gruppfotot igen:

Anywho, filmsammanfattande-branschen har bara en Mozart och det är någon från ovanstående bild.

Inte ens om man ansträngde sig så skulle man komma nära hur träffsäkert denna stilistiska ton prickar in blandningen av Nyhetsmorgons Ronny Svensson och en ganska livstrött pappa som förgäves läser en godnattsaga:

Aldrig förr har adjektivet ”hysterisk” fått en lika osäljig effekt.

Här får man ändå ge en liten eloge till den språkliga bredden i att använda den förmodligen utdöda, forngotländska termen ”arbigga” för att sedan lite blasé slänga sig med anglosismen ”champion”.

Det borde vara olagligt att dra till med termen ”sperman” utan någon språklig eller sammanhangsmässig förvarning att termen ”sperman” kommer användas.

Till sist favoriten, som jag verkligen uppmanar er att läsa ordentligt. Och sen läsa igen. Den är ljuvlig.

Detta kan mycket väl vara det underligaste som någonsin har skrivits. Kan inte riktigt avgöra ifall det rör sig om en oförståelig serie meningar eller ett poetiskt mästerverk. Eller så är det ungefär såhär det skulle se ut ifall man bad ett sånt där kryptiskt sagotroll som talar i gåtor sammanfatta en film:

Övervåningen har prioriterats.

Barnkammaren!!

Cissi är i nionde månaden.

…….. Eller????

 

Vi tar gruppfotot igen.

Hejdå!

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Ljusglimtar

Tre händelser från idag, rankade efter hur glad de gjorde mig och/eller den grad till vilken de har gjort mig helare som människa.

3.  7/11-mannen som jublade och skuttade dryga 2 decimeter över marken när det visade sig att kortköpet av hans mellanstora kaffe gick igenom. Alltså, verkligen jublade. Broder Tuck-jublade.

2. Dagens åttonde Varma Koppen. Beslöt mig för att ändå testa den där minestrone-varianten (som ser på tok för buljongig ut). Visade sig vara klart godast.

1.

Ovanstående konversation. Vet inte exakt vad det är. Men fan vad den har nåt, den där konversationen.

Trevlig torsdag!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett år med kvällspressen

Vilket superår Expressen och Aftonbladet har haft. Har nästan känts som ett Rocky vs. Drago-möte i vem som vågar gå till lägsta möjliga värdighetsnivå för att ro hem den där riktigt clickbaitiga artikeln. Med andra ord, användning av ”kreativ” ingresscopy och gråtskrattemojis. Ungefär så här har det sett ut:

Expressen introducerade den journalistiska modellen för ingresser ”dampigt utrop följt av informativ mening”:

Älskar att jag lever i en tid då ”Neeeeeeeeeeeej!!!” är accepterbar copy på Sveriges fjärde största tidning.

 

Samma tidning hade under en kort period Kissie som webbredaktör:

XD

 

Samma tidning hade under en kort period en mysig tant som webbredaktör:

Om ni undrade hur det skulle se ut om en tidning baserade sin grafiska profil på Kikki Danielssons semestervykort:

Till och med fonten. Rekordtantigt.

Och lurig halka!

Detta är alltså den ”kreativa och aggressiva närvaron inom internetjournalistik” som fick Alex Schulman att lämna Aftonbladet.

 

I övrigt har vi kunnat se:

Johan Hakelius skrev en artikel om Johan Hakelius.

Mikey Rourke-versionen av Therese Alshammar skrev en artikel om Therese Alshammar.

 

Det har ordvitsats:

Det har ordvitsats mer än vad jag trodde var möjligt inom ramarna för en skärmdump.

 

Det har skett syftningsfel.

 

Öppna dörrar har sparkats upp. Han började.

 

Man har prickat in det där härliga gränslandet mellan sorgligt och det enskilt bästa citat jag någonsin har läst.

 

Och jag är inte helt säker på vad detta handlade om men jag antar att det var när Sara Danius annonserade nobelvinnaren.

Fortsatt trevlig fortsättning!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Ett år med King Magazine

Året rör sig mot sitt slut och ni vet vad det betyder: jajamensan, dags att summera året med Modemagasinet för Män. För visst har det varit urstarkt:

Pangtrion (med Sveriges tveklöst ohälsosammaste relation till The Rat Pack) Claes Juhlin, Per Nilsson och Andreas Weinås har med alster som”Så serverar du bärsen med stil”, ”Kingpodden avsnitt 30: Den perfekta selfien” och den rekordtrötta ”10 snygga mössor” fortsatt att tumma på både begreppet journalistik och uppfattningen av Sverige som ett progressivt land.

Andres Lokko har skrivit texter om sovjetiskt normcoremode ur ett londonperspektiv.

Frågan

Vad tycker du om Guccis nya klocka i plexiglas?

har behandlats.

Kort och gott, allt det där man förväntar sig från viktpendlande män som tar manlighet och mode på allvar.

 

Ganska exakt så har King-året bjudit på (för visst har jag räknat):

Tretton artiklar om King Magazines ”stilkvällar” (varav en såg ut såhär)

Nio artiklar om whiskey, en artikel om whiskeyparfym, en artikel om whiskeysnus.

En artikel om ölsnus, en artikel om lyxsnus, en artikel om en cool snusdosa.

Sju artiklar om öl, tre artiklar om hamburgare, en artikel om  – och nu skämtar jag inte – ”ölburksburgare”.

Tre artiklar om olika kombinationer av sprit och glass.

Visst får man lite känslan att ledmotivet till 2 1/2-Men spelas på repeat när King-redaktionen har spånmöten.

Anywho,

Två artiklar om David Beckham, två artiklar om Leonardo DiCaprio, tre artiklar om Kanye West, tre artiklar om Bruce Springsteen, tre artiklar om Joel Kinnaman, fem artiklar om Christiano Ronaldo(?) och – håll i er nu – sexton artiklar om Zlatan Ibrahimovic.

Och så fem artiklar om den i sammanhanget utstickande Alicia Vikander, varav en handlar om Michael Fassbenders tankar om Alicia Vikander, en handlar om hur het Matt Damon tycker att Alicia Vikander är, och en handlar om hur hennes oscarsseger är en ”vinst för Louis Vuitton”.

Om ni undrade hur det skulle se ut om en tidning förkroppsligade uttrycket ”the male gaze”, så ja. Modemagasinet för män.

Vi fortsätter.

Tjugofem artiklar om bilar.

En artikel om en bil som är täckt av guld.

Trettioåtta artiklar om sneakers.

En artikel om ett par sneakers som är täckta av guld.

Och här kommer crescendot:

Trettio artiklar om klockor, tre artiklar om ”klockmässan i Basel”, två artiklar om klockor för under 20.000:-, en artikel om kostymklockor för under 20.000:-, en artikel om boken ”för folk med ett ohälsosamt förhållande till klockor”, en artikel om en väckarklocka, en artikel om – på riktigt nu – klockan som George Clooney hade på sig i Cannes.

Jag kan alltså inte tänka mig något som skriker mer kombinationen sen i puberteten+klasskomplex.

Och till sist favoriterna:

Två artiklar om håravfall och en artikel om vuxenakne.

Detta ska alltså vara mallen för den ”moderne mannen” som King så ofta lovordar: bilar, ”ölglass” och uppfattningen att urverk med en prislapp under 20.000:- borde falla under budgettips-kategorin. Råstarkt.

Ganska kul ändå att någon vågar upprätthålla nån slags intressemässig Cro Magnon-nivå i en samtid som präglas av feministisk snöröjning.

Så ja. Låt oss hoppas att King-året 2017 bjuder på lika mycket ålderskris och Sinatrakomplex. Och ölburksburgare. För kontrastens skull. Men allra helst mer vuxenakne.

KINGlig fortsättning till er alla!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Mina nyårslöften

  • Inga fler ”mellanår” nu
  • Försök att undvika längre perioder i Asien
  • Färre klådor
  • Ge upp på skägg
  • Skaffa ett instagramkonto enbart dedikerat till din sporadiska magkatarr
  • Kalla instagramkontot för Henriks sporadiska magkatarr
  • Tatuera in sporadisk magkatarr i handleden
  • Förstå att konflikträdsla + problem med auktoriteter ÄR en problematisk kombination av karaktärsdrag och att någon av dem måste ryka
  • Sluta försöka tycka om Björk
  • Erkänn för dig själv att du tycker att Björk är konstig och lite läskig
  • Var rädd för Björk med stolthet
  • Kom ut som feminist
  • Få en partner
  • Behålla en partner
  • Orsaka svartsjuka hos en partner och le glatt för dig själv för du skulle ju aldrig vara med någon annan än den
  • Fatta finanskraschen
  • Kanske börja ta till dig din ekonomikandidat
  • För sent nu anywho
  • Längta till diplomering
  • Börja duscha mer regelbundet än ”nu borde jag verkligen”, två gratis chokladbollar från Svanströms Sveavägen är inte ”lunch”, släppa konspirationsteorier, rösta icke-ironiskt, ja nu krisar det ju ordentligt KAN INTE vara den enda budgetnivån som stoppar dig från att köpa nån till dyr jävla skål, och allt annat som faller under temat ”väx upp nu”
  • Väx upp nu
  • Buda hem den där Wayne’s World-kepsen du har spanat in sjukt länge vore ju rätt fett att ha ändå
  • Väx upp nu
  • Projektorvägg med Playstation 4 ÄR en ofelbar källa till kul och det vet du
  • Väx upp nu
  • Ta reda på vad IB-affären var nu igen
  • Inte glömma vad IB-affären var nu igen
  • På riktigt se över din relation till skamlöst okontrollerade svarta hål av youtube
  • Läggdags är fan läggdags och det finns inte ett enda jävla ”Mr. Universe’s workout routine”-klipp som får ändra på det
  • Ät på Paolo Robertos nya restaurang och ta extra olivolja, för det är ju trots allt ”naturens viagra”
  • Övervinn din rädsla för fordon
  • Övervinn din rädsla för höga hastigheter
  • Ha råd med att skaffa körkort
  • Skaffa körkort
  • I den ordningen
  • Lär dig laga shakshouka
Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Min vecka i folkmassor

Om ni trodde att ett ”irreguljära beteenden” i tarmsystemet och en nyfunnen kärlek till tubost var de enda bestående bieffekterna efter att ha spenderat en lång period Asiens mesta U-land så får jag tyvärr säga att både ni och jag hade fel. Visar sig nämligen att jag har utvecklat en ganska så asfet motvilja till att röra mig bland folkmassor. Med andra ord så har det där goa röra sig bland folk i Bangkok-tänket ”när som helst biter nån jävel mig i skenbenet och så försvinner plånboken” etsat sig fast rätt hårt. Trots detta befann jag mig två gånger förra veckan bland kreti&pleti-ansamlingar som var mycket större och tätare än vad som känns okej om man har mild PTSD:

Första gången var när jag skulle se Star Wars på bio. Av alla folkmassa-typer man har fördomar om så är fördomarna om folkmassor som ska se Star Wars på bio de som stämmer absolut bäst överens med verkligheten: sjukt många hårstrån på överläppar men inte en enda regelrätt mustasch, gälla grisskratt i kör, tjejer som klär sig som killar, killar som klär sig som pojkar, en allmän svettlukt som endast prepubertal ska snart se rymdfilm-uppspelthet och hot snacks med baconsmak kan gotta ihop, osv. Fick även uppleva det nya fenomenet vuxna män som applåderar efter trailern till en ny superhjältefilm. Jag har fan aldrig vart med om en mer dumpeppad stämning och då har jag ändå stått i kö till Flippin’ Burgers.

Svårt att beskriva uppgivenheten i ögonen på den spädröstade SF-tjejen när hon försökte tysta det här sockerstinna gänget i ett försök att påa filmen. Som att se den där scenen i Dagissnuten när Arnold Schwarzenegger tappar det totalt. Överlag, som 300 kickers inför ett avgörande derby, med den enda skillnaden att det våldsammaste som kan hända en är att man blir stucken i nacken av nån övertaggad tioårings plastljussabel.

Andra gången var när jag gick på Kent. Överlag, rak jävla motsats till rymdfilmsjippot då man förväntade sig en tyst, bakfull biovisning men fick typ ett gladiatorspel, i och med att man ändå förväntar sig att omges av en iallafall någorlunda dansant grupp människor under Kents tredje sista spelning, men så möts man av en stämning som närmast kan liknas vid den som tar vid då fikavagnen rullas ut på ålderdomshemmet Pärlan. Alltså vad fan. Trodde aldrig att jag under något sammanhang skulle känna en avsaknad av hysteriska, mascaragråtande pandatjejer, men det var alldeles för få hysteriska, mascaragråtande pandatjejer. Trodde inte heller att jag under en konsert någonsin skulle tänka ”fan, om det inte var lite mer av en Star Wars-stämning här nu…”

Rätt deppigt att inse att man i sin entusiasm till sitt favoritband utgör samma demografi som trötta par i 50-årsåldern med glasartade blickar och stödstrumpor och som går på toa tre gånger under konsertens gång. Ensamma män som inte kan nämna ett enda album men blir lite kåta av Utan Dina Andetag. Stomipåsar. Kommentaren ”vi la våra jackor där kan du försöka att inte dansa på dem”. Och Elisabeth Höglund.

Och ja, om ni var nyfikna på det första jag ville göra efter att ha varit borta från Sverige ett halvår, så vet ni nu. Rymdfilm och depprock.

Kram!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Fjärde advent

Jag måste ändå säga att jag lite underskattade chock-effekten i att, efter ett halvårs utomlands, komma hem till det mest kondenserade hopkoket av svenskhet: den så kallade ”julsvängen”. Som att frontalkrocka en rödlagd Roy Andersson-film. Känner med andra ord att det mer än någonsin är ganska skönt att ställa sig utanför allt det där. Alltså, förhoppningen att man ska lyckas kanalisera sin inre Steffo Törnqvist och åstadkomma något slags matfrosseribaserat ”mys”, men i praktiken står man bara och pular med nån färgglad glödlampa och trängs på Åhléns. Att förgäves försöka övertala sig själv att självmordsframkallande midnattsmörker 16.00 är ”stämningsfullt”.

Duggar ju ändå jävligt tätt med grejer man allra helst inte vill associera sig till: män med Sinatrakomplex som är övertygade om att julen ”kräver smoking”. Förvirrade magkatarrspappor med reflexväst och cykelhjälm på sig inomhus som länsar halva BR-leksaker på kredit. Barn som är som barn är mest. Motvallsiga kollektivboende konstfackare som demonstrativt lyssnar på obskyr afrikansk radiorock och äter Billy’s. En allmän rädsla för den där flytande gränsen mellan ”julen är ju ändå mysig” och att vara rasist. Malena Ernman och åter Malena Ernman. Martin Stenmarck ”tolkar julklassiker”. Att säga god jul till folk man inte känner. Det är ju fan perverst.

Gick förresten förbi Gamla Stans julmarknad idag. Alltså, vad fan är det där. Så jävla svårmotiverad tradition att samla ihop Stockholms äldsta och vitaste glöggfantaster, klä dem i de stickigaste av lusekoftor och tränga in dem på 40 kvadratmeter kullersten utomhus i minusgrader. En rödmosig, rundlagd böghatare som tror att stjärtnyp passerar som ”charmant” kränger korv med alldeles för hög kötthalt. Nån jycklare hjular förbi. Kombinationen ost och honung. Är också ganska säker på att jag fick syn på Trollmor. Trött rant, men vafan. Platser där 1) 90% av alla kvinnor ser ut som den där vidriga tanten i En Häxa i Familjen 2) människor luktar som djur bör man bara undvika.

Och ja, vad ska jag säga. Man vet att vintermörkret har fått effekt på kreativiteten när man sitter och skriver om julen.

God jul!

Förresten, att när man googlar ”vidrig häxa” få en ung, oförstörd Rebecca Scheja på köpet. Ännu godare jul.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Tredje advent

Då var ett halvår i den dåliga delen av Asien (det vill säga alla delar av Asien som inte är Tokyo) avklarat. Känner mig lite som Tim Robbins i slutet av The Shawshank Redemption, ifall den där scenen när han krälar genom ett bajsigt avloppsrör utgjorde hela filmen.

Ser fram emot-listan består bland annat av att dricka Mariestad med tvåhandsfattning, ta en långsittning på Jensens Böfhus, supa in ”julstämningen” på Åhléns City, beundra alla kändisporträtt i Arlandas ankomstterminal. Kort och gott, allt det där man inte riktigt trodde att man kunde längta efter.

Ser framförallt fram emot att ge den här bloggen en nyantändning som bara ett icke-koleriskt/icke-suicidalt och fullständigt thailandsbefriat sinne kan göra.

Vi ses.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Andra advent

Ja hörni, pissveckan går sakta men säkert över till pissveckorna. Har börjat ge upp hoppet på att min hjärna någonsin kommer gå igång på någonting bra igen. Har i nuläget sett första, andra och tredje Indiana Jones-filmen. Såg om andra Indiana Jones-filmen. Kan nog recitera de 30 senaste inläggen på Daniel Paris twitterkonto. Igår fick ett gott gäng timmar Johan Glans på youtube mig att överväga att bara svälja skammen och ladda ner två säsonger parlamentet.

En annan grej som kanske inte kvalar inte på ”ja detta var ju en ny low”-temat, men som fortfarande känns nämnvärd, är att jag har börjat tycka om mjölk. Har druckit massvis med mjölk. Vet inte riktigt hur jag ställa mig till det än. Känns sansat och positivt, men samtidigt sjukt Jonas Gardelligt.

Kissade också i en pet-flaska igår. Inte direkt den önskvärda handlingen att följa självuppmaningen ”vafan, it’s been a week of firsts”. Till historien hör kanske att det är stopp i hotellrummets toalett och receptionisten bredvid lobby-toaletten är vansinnigt pratglad. Har blivit motvilligt matad med så mycket information om ”Tuk-tuk safari” osv så att jag nästan känner mig redo att ensam spela in ett När och Fjärran – Bangkok. Man förstår liksom hur djupt inpräntad turism-orienteringen är i det thailändska psyket när receptionistkillen verkar tycka att när jag – som de få gånger jag har lämnat rum A201 har försökt utstråla största möjliga ointresse för hotellets ”gruppaktiviteter” – spring/skakar förbi receptionen på ett sätt som gör det omöjligt att inte uppfatta en kulminerande kissnödighet och samtidigt (proaktivt) säger ”no thank you mr. have no time have to study”,  ja då är det ju guldläge att börja dra en kvarts utläggning om ”zip-lining with gibbon monkeys”.

Men ja, kissade hur som helst i en pet-flaska. Till alla läsare som har sett The Aviator så kan jag säga ja det är ungefär exakt så det ligger till just nu. Kondoleansbrev kan skickas till [email protected]

En annan härlig händelse var när en vän på svensk mark sa ”nu ringer jag fan Thailändska ambassaden” då han genom den där Spotify-funktionen fick se att jag lyssnade på Stad i Ljus. En händelse som bekräftar att det nu finns tre tillfällen under vilka folk lyssnar på Stad i Ljus: när en i grabbmiddagssällskapet ska spela lite allan, sätter på nämnd låt och tar ton (varpå samtliga runt bordet gemensamt lovordar Tommy Körbergs stämma som ”ändå Sveriges mäktigaste”), när en i samma grabbmiddagssällskap senare under kvällen kräver att få stänga Laroy till samma låt för vi är ju fan on a roll tonight, och så när man ligger ensam i ett fuktigt hotellrum och På spåret, Här är ditt liv och till och med Svensson Svensson misslyckas med att övertyga en att man faktiskt har ett Sverige att komma hem till och man inser att det är dags att ta till Tommy Körberg.

Ska bli spännande att se hur december utvecklas. Har vansinnigt mycket att plugga men kan samtidigt inte på något sätt garantera att jag inte kommer klämma Hey Baberiba säsong två och tre. Lär med andra ord bli en go blandning av bägge.

 

Angående den väldigt taskiga inläggsfrekvensen så måste jag ändå skylla på samlagsdunken i min och rum A202s gemensamma pappersvägg som skjuter ut varenda kreativa tanke jag har.

Och angående senaste tidens bangkokfrenetiska innehåll så kan jag väl bara säga ja, det är lite som det är. Vad var det Cajsa Warg sa. Jag hatar Asien och måste liksom skriva om det.

Lovar verkligen att det blir ändring på båda så fort jag kommer hem.

Ta det lugnt i julstöket.

screen-shot-2016-12-04-at-00-48-59

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Henrik Ekwall

Hej!

Vad kul att du är här, stanna gärna för alltid

[email protected] på mail

Mest lästa

  1. #Weedweek
  2. Trevlig kväll!
  3. Esnabba Pesos
  4. Vi-drigt
  5. Black Sjöberg