Henrik Ekwall

Hittade en gammal kokbok

Här om dagen när jag var på Myrorna på jakt efter en tjusig statyett så gick jag för första gången till kokboksavdelningen. Väldigt kort senare kom jag ut med den här:

Och det visade sig att KALAS – utöver det långt ifrån ofrestande omslaget – innehöll ett gott gäng läsvärda grejer.

Själva recepten kan man nog inte kalla för superspännande (med ”kalas-strömminglåda à la Russe” som det enda undantaget) utan KALAS claim to fame är snarare dess sortering av recept i en serie mer och mindre rimliga teman.

Exempelvis, den smått kryptiska ”Kaffekalas med fyra sorter”. Ett tema som man ändå måste säga förlorar rätt mycket av sitt förklaringsvärde i och med användningen av det lite väl informationsfattiga ordet ”sorter”.

En av dem såg iallafall ut såhär:

Hur som helst, på den visan trummar det på i KALAS. Det är bara att vända blad och så finner man fem recept under det lite mindre eggande men mer relaterbara temat:

Eller den rätt så oändliga

Varför inte den sprudlande, Moodysson-esqua

Med limebål.

Hur gott detta än må båda så drar receptkategorierna i KALAS tyvärr ganska snabbt åt ett svårrelaterbart folkhemssverige/Downton Abbey-håll.

Det är ju svårt att veta vad man ska göra med den lite småsnäva

Knepigt blir det också med

Som – trots att den öppnar upp för två situationer som skulle kunna fodra ett recept på ”Renskavsrullar på Lisens vis” – ändå angränsar lite grann till det oanvändbara.

Lättare blir det tyvärr inte med

Och det är ju svårt att tro att någon någonsin har lagat mat i modet:

Och dragit av en superinspirerad ”Grekisk tomatsallad”.

Nämnvärt är även att den enda Greklandrelaterade komponenten i ”Mandeltårta à la Rhodos” är just det pigga tillägget ”à la Rhodos”.

Fast rekord i osannolikt blir det ändå med

Här nånstans känner man ju lite att receptkategorierna snarare känns som ett härligt litet axplock från kokboksförfattarinnan Anna Maria Lembys favoritminnen. Liksom, man sitter med ett recept på Murkelgratinerad Älgfilé och så är den där trevlig båtfesten helt enkelt top of mind.

Hur som helst så är det med detta i ryggen svårt att inte känna sig förlösande utvald när man senare slår upp den generöst välkomnande

Något man ändå glatt kallar sig själv, antar jag.

Men så blir det skakigt igen när KALAS river av en serie segment som kanske inte har åldrats superväl:

För den intresserade: ”skaldjursquiche”.

Goast blir det dock mot slutet, då temasättningen i någon slags blandning av uppmaningar och påståenden nästan känns som en schizofren dialog:

Och så till sist den lilla favoriten:

Varpå man inser att man på tok för sällan bär fram saker till ett matbord ”i triumf”.

Och så allra sist i boken – förmodligen inte helt befriad från dramaturgiskt tänk – har författarinnan kört på en jävligt straight on-kategori. Ungefär som att hon garderar sig för att läsarna kanske inte kunde utvinna särskilt mycket från ”Bjud på något ryskt”.

Skulle nog också kunna tolkas som ett ”snälla stanna”.

Vi ses nästa kokbok!

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

”En av årets härligaste galor”

Den gick ju av stapeln ändå, Elle-galan. Men vid det här laget är det väl redan gammal skåpmat. Och att skriva en försenad recap om en gala känns kanske lite väl långt ner på min bucket-list. En försenad recap om en modegala – ännu längre ner. Elle-galan? Under paintball. Men mitt senaste inlägg handlade om att Peter Wolodarski ser ut som ett filmmonster, så ja.

Och vem kan få nog av en kolablickad Daniel Lindström i en för tight kostym?

Inte jag iallafall.

Och det hände faktiskt ändå en och en annan nämnvärd grej.

ELLE beskrev galaledaren Kakan Hermansson som ”en aktivt troende 
lesbisk feminist och beautybloggande före detta krustpunkare med adhd”, överlyckliga över att ha lyckats leva upp till hela galans representationskrav inom ramarna för en lite för lång personbeskrivning.

Den i sammanhanget ganska svårmotiverade galabesökaren
Magnus Carlsson (årets bäst klädde man) försökte tappert ge sitt prisvinnande ett intellektuellt alibi med den snubblande meningen:

Förstår att det här priset inte bara handlar om kläder utan också personlighet och hur det hänger ihop.

Bianca Ingrosso sa:

– Jag älskar ELLE, det gör även min mamma och vet inte hur många tidningar vi har hemma. Toaletterna är fulla… haha!

Använder man då det litteraturvetenskapliga lackmustestet ”reduceras detta till något vi bara bläddrar igenom när vi sitter på toaletten?” så får man ändå konstatera att toalettläsningen i normalintellektuella hushåll utgörs av Damernas Värld och Dassboken. I familjen Wahlgren utgörs den av ELLE. Antar att det ger en fingervisning till hur tidningsvärldens kvalitetsmässiga hierarki ser ut.

Och så togs en del vanvettigt verkningslösa politiska ställningstaganden:

Tråkigt nog lyckades inte några fräcka prints under den oerhört världsfrånvända parollen att ”mode motverkar hat” förändra att samtliga galadeltagare så när på deklarerade en fatwa mot Grand Hôtel-personalen några månader tidigare.

Vilket kanske inte ens i de bredaste av åsiktskorridorer skulle passera som något bättre än ”bra jävla magstarkt”, men ja. Jag har aldrig ägt en modetidning som fyller 20 år. Gör man det är kanske dubbelmoral och ett totalt urvattnande av begreppet ”politiskt engagerad” smällar man får ta om man vill få till festlokalen med guldigast stukaturer och krypavstånd till skilsmässobaren.

Hur som helst,

En väldigt nyskild Anita Schulman var där.

Tjejen från Apoliva-reklamen och hipstern från mupparna var där.

Rebecca & Fiona var där.

Jessica Gedin och Sara Danius var där. Varvid man ändå måste konstatera att det finns ett linjärt förhållande mellan litterärt kunnade och att inte se ut som en människa.

Oskar Linnros var där.

Sigge Eklund var inte där.

Den där var där.

Veronica Maggios pose var där.

Fredrik Strage var tyvärr där.

Några Stockholmare var där.

En göteborgare var där.

Som dessutom upphov till den tveklöst bästa mingelbilden som någonsin tagits:

Vi ses nästa modegala!

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Har under de senaste veckorna varit med om några såna där händelser som får en, och nu får jag bara anta att jag omedvetet citerar Daniel Paris, att ”älska mänskligheten”. Tänkte berätta om två.

 

Var på tunnelbanan här om dagen och satt mitt emot en kvinna och en man som pratade livligt. Jag säger vansinnigt livligt. Jag lyssnade på musik och kunde inte höra vad de pratade om, men jag lovar er att det på ett ungefär såg ut som att de just tillsammans hade kommit underfund med livets sanna mening eller något. Det var alltså alldeles för livligt för vad som brukar vara okej i Stockholms tunnelbana. Edward Blom avhandlar bratwurstens historiska ursprung med Edward Bloms fru-livligt. Blev ledsen över att jag aldrig varit och med största sannolikhet aldrig kommer att vara så livlig.

Efter några stationer ställde sig kvinnan upp för att gå av. Hon var, och nu överdriver jag inte, rödsprängt exalterad. Kände att jag ändå var tvungen att höra vad hon skulle säga och tog ur hörlurarna. Förväntade mig ungefär ”Ja men då ringer jag Rausing och säger att dealen blir av, du skickar fakturan eller?” eller ”Herregud! Tvillingar!” eller nåt.

Hon står vänd mot honom och säger: ”Alltså vår vänskap!”, varpå hon drar högerhanden snett uppåt väldigt snabbt i en slags börsen slår i taket-gest. Alltså, för att understryka hur snabbt och högt börsvärdet på deras vänskap har stigit. Mannen ler och nickar, nästan tårögd.

Jag blev glad.

 

Var i USA över julen och gick då på bio väldigt ofta. Såg bland annat La La Land (två gånger, kan inte nog rekommendera), och under reklamen inför en av dessa visningar visades en trailer för vad som verkade vara en riktig skitfilm. Lyckades uppfatta att den handlar om en hund, en åldrad Dennis Quaid spelar en riktig hundälskare, hunden spelar en riktig Dennis Quaid-älskare, osv. Under trailern springer hunden runt som hundar gör mest, det vill säga fångar frisbees, slickar Dennis Quaid i skrevet, orsakar ”dråpliga” situationer och sånt.

Efter trailern är det tyst i kanske 6-7 sekunder. Biotyst. Och så bryts plötsligt tystnaden av att den 50ish-åriga mannen framför mig – sekunden innan nästa trailer rullar på – väldigt högt och utsökt infantilt utbrister: ”Haha! Dogs…”. Och han uttalade ordet ”Dogs” på det där lite utdragna ”ler för sig själv åt ett gammalt minne”/”vi vet alla hur lustiga hundar brukar vara”-sättet.

Det var, som ni säkert kan tänka er, så inihelvete rent.

Vill också understryka att det alltså var en 6-7 lång fördröjning på mannens reaktion. 6-7 sekunder av att bearbeta materialet av klippbilder på en bordercollie som äter bacon och rider rygg på Dennis Quaid, för att sen nå slutsatsen att detta på något sätt är relaterbart roligt och charmigt, och sen bestämma sig för att bryta den monumentala biotystnaden för att ”sätta ord på allas tankar” med en anspråkslös, gladlynt kommentar.

Säkert ett enormt mått av du borde varit där i detta, men insåg i vart fall att

1) jag vill bosätta mig i samma land som denna underbart frispråkiga och hundnostalgiska man

2) detta kan mycket väl komma att ta den tidigare obestridliga tronplatsen från då jag swishade 20:- till tunnelbanegitarristen i Skanstull som bara kör Pink Floyd-solos och han swishade tillbaka 1:- enbart för att skriva ”tack för att du så ofta står och lyssnar långa man” (alternativt när jag för första gången såg ölburksindiern in the flesh, det vill säga indiern som brukar promenera runt på Drottningatan och Odengatan med en ölburk balanserad på huvudet) som den enskilt bästa händelsen i mitt liv.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}