En man med ett skägg

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om man har en podd med taglinen ”podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om” är det så klart ett högriskprojekt att prata Ingmar Bergman, en man många pratar om av gammal vana.

Vi försökte dock göra oss så originella som möjligt genom att a) prata om de projekt som Ingmar Bergman faktiskt aldrig gjorde, b) prata om det innan 2018, då Bergman fyller 100 år, c) prata så mycket om det att det står samtliga upp i halsen och ingen kommer att orka lyssna på allt som sägs i ämnet under 2018. På så vis blir vi ju ändå ensamma.

Lyssnare undrar ibland varför Snedtänkt klipps och kortas. Det är ju en podd – varför inte publicera hela samtalet? Till detta finns ett antal samverkande skäl, där det viktigaste är att ingen ska behöva lyssna på alla ähmanden och uhmanden och smaskanden jag släpper ifrån mig och att poddens gäster ska ha möjligheten att säga fel och fundera och kolla Google utan att det når eftervärlden.

Men sen publiceras ju Snedtänkt, som det anstår en podd som gör allt för att krångla till det, också i FM-bandet.  P1 sänder ut samtalen enligt en logik som blott Gud och Cilla Benkö förstår. Och då fordras att man håller sig inom en ram av 56 minuter.

Därför har jag hittills gjort så att särskilt lustiga utvikningar blir till extramaterial på den här bloggen (bloggen som pratar om sånt som inte ens podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om pratar om). Framöver ska vi testa en annan ordning och låta klippa två versioner: en poddversion som är så lång som den blir, en radioversion som är så lång som P1 tillåter. De som frågat efter längre poddar kommer då troligen snart att höra av sig och säga att det blir lite långrandigt.

Hursomskit: här är en stump som blev över från några timmars samtal med Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Det handlar om Ingmar Bergman, Elisabeth Söderström, Povel Ramel, Harry Schein, Ingrid von Rosen, Susanna Ramel, Lasse Holmqvist och Tomas Alfredson. Det bör med andra ord belyssnas extra noga.

snedt 130 bergman 1 extramaterial

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om – träffade jag Gunilla ”af Halmstad” Ekroth, en kvinna med ett minst sagt hisnande cv. Som sextonåring liftade hon till Småland, hängde med ett varietésällskap, somnade i en tågvagn, vaknade i Sundsvall och var därefter nakenposör. Därefter träffade hon under ett gäng år mellanviktsboxaren Bosse Högberg, den danska komedistjärnan Dirch Passer, musikexcentrikern Sten Broman, konstexcentrikern Asta Gustafsson, teveexcentrikern Ulf Thorén, playboyen Vincent Bjurström, impressarion Rolf Inghamn, ormtjuserskan Miss Tonga, Mr Swing – djävulen i den röda slängkappan och de flesta andra.

Så må det då vara oss förlåtet att vi helt glömde att ta upp Gunillas insats i den första och största danska gladporrfilmen: Mazurka på sängkanten. Eller som vi danofiler förstås kallar den:

Mazurka på sängkanten kom 1970 och var den första i en serie -sängkantenfilmer. De kom i rask takt under det tidiga sjuttiotalet och omfattade inspirerade titlar som Sjömannen på sängkanten, Full fräs på sängkanten, Romantik på sängkanten, Rektorn på sängkanten och Det tänder på sängkanten.

Samtliga blev jättesuccér och avlöstes sen av sju teckenfilmer, namngivna efter zodiaken, där kanske framför allt titlarna Agent 69 Jensen – I skyttens tecken och I tjurens tecken bör nämnas. Den förstnämnda förtjänar uppmärksamhet för att rollistan omfattade Ricky Bruch och Ingmar Bergmans dotter Anna. Den sistnämnda förtjänar uppmärksamhet för hur den tullar på astrologin för sina syften: man kan ju inte gärna göra porr med en kastrerad nöthane i titeln.

Samtliga sängkants- och teckenfilmer har Ole Søltoft i huvudrollen. Han var en avhoppad tandläkarstudent som ansågs ha en komisk apparition, vilket i en dansk kontext betyder att han kunde göra lustiga grimaser. Ofta, inte minst i Mazurka på sängkanten, spelade han oskuld. Det ansågs festligt och lite lagom kittlande att sätta en fumlig och närmast asexuell ung man bland en massa ”dejliga piger”, som ju underförstått ingen vettig karl kan närma sig utan att få dåndimpen.

Castingen i övrigt bestod av samtidens stora danska komedinamn: redan i öppningsscenerna av Mazurka på sängkanten känner den Matador-orienterade igen såväl advokat Skjold-Hansen som tjocke konsuln. I filmen Champagnegalopp, gjord enligt samma modell som sängkants- och teckenfilmerna, syns en svensk kollega som Martin Ljung i rollistan.

Storyn i de flesta av dessa filmer är klassiskt lustspel. I Mazurka på sängkanten är Ole Søltoft en älskad lärare som alla anser bör bli rektor på den ärevördiga skolan Kræbesøgaard. Dock föreskriver statuterna att rektorn ska vara gift. Alltså måste skolans alla yppiga damer ställa upp och försöka förföra den tafatte magistern. En av damerna spelas av Gunilla af Halmstad.

Gladporrgenren känns lika typiskt sjuttiotal som typiskt dansk: den är å ena sidan inte främmande för lösmustascher och tjocka farbröder som gapar roligt, å andra sidan inte främmande för ohöljt snusk. De tidiga filmerna får sägas vara ganska kyska, men ganska snart börjar det klippas in ejakul- och penetrationer. Vilket en modern åskådare blir något förvirrad av. Tittar jag på en larvig variant av Jönssonligan eller på Fäbodjäntan?

Där finns också inslag som minner just om varietékulturen, där allsköns spektakulärt blandades friskt: nakenaktriser följdes av fakirer som följdes av farliga djur. I Agent 69 – Jensen förekommer till exempel en sekvens från just en marknadsvarieté: en naken kvinna är bunden vid ett snurrande hjul, en man höjer sin pilbåge och skjuter en – dildo. Som fastnar där den ska. Inte direkt porrigt, inte direkt roligt, utan just spektakulärt.

Man kan, som med precis allt, ha moraliska invändningar mot gladporrfilmen. Själv blir jag glad för dess existens. De påminner mig om att ingen art är så bisarr som min egen.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Rapport från Monopolhemsplatsen.

Anderz Harning har nämnts tidigare i den här bloggen. Förutom hans båda barndomsskildringar Stålbadet (1972) och Asfåglarna (1974) blev hans mest uppmärksammade verk när det begav sig nyckelsatirromanen Tidningslorden (1977). Den skildrar mediesituationen i ”Väststad” anno 1977 och är, med tanke på rapporterna man fått om Stampen-imperiets härjande under senare år, nästan aktuell.

Harning var en känd flåbuse som aldrig stack under stol med sitt alkoholberoende och som svingade så vilt han kunde mot samhälleliga orättvisor. Han skrev under många år krönikor för Göteborgs-Posten, ägd och redigerad av familjen Hjörne, men kände sig allt oftare censurerad. Ämnen som knark (GP tog sitt samhällsansvar och godtog ingen problematisering), polisvåld (GP var en del av Göteborgsandan som innebär att samhällsstöttorna håller ihop) och Israel (GP såg varje påpekande om israeliskt övervåld som antisemitism) ansågs onödiga, osmakliga och fördärvliga för stadens goda anda. Harning drog sig irriterat tillbaka för att återkomma med en kraftig bredsida mot hela Hjörne-koncernen.

Far och son Mediamogul.

Så beskrivs händelseförloppet i romanen, och så såg det nog också ungefär ut i verkligheten. 1926 tog Harry Hjörne över Göteborgs-Posten och gjorde den till självklara morgontidningen för de västkustbor som ville ha sport, bilannonser och nöjsamheter. 1973 tog Lars Hjörne, Harrys son, över också stadens stora kvällstidning Göteborgs-Tidningen. Efter att Peter Hjörne, Lars son, tagit över som vd har man skaffat sig ett tidningsbestånd där man genom olika allianser är och har varit ägare till ett femtiotal tidningar i västra och norra Sverige.

Platsen för tidningen har i decennier varit densamma: Polhemsplatsen. Eftersom det är i Göteborg går den under namnet Monopolhemsplatsen.

Lars Hjörne var gift med Anne Gyllenhammar, syster till Volvodirektören PG Gyllenhammar. Får man tro Harning var påpekanden om Volvos – eller ”HFB” – eventuella brister inte välkomna i GP. I en passage i Tidningslorden kallas en ung motorjournalist upp till redaktionen för en avbasning sedan han kritiserat HFB:s bakfjädring, ljus och utseende:

– HFB:s bakfjädring är den bevisligen bästa i världen. Det är en teknisk fullkomning av närmast artistisk art. Och ljusen. Sådana ljus finns överhuvudtaget inte på andra bilar. Det är helt enkelt underbara ljus, redaktör Persson. En HFB startar dessutom alltid. Man skulle kunna köra till sydpolen i en HFB. Beträffande skönheten är det ju en estetisk fråga. Men jag måste nog säja att redaktör Perssons omdöme är minst sagt tvivelaktigt. Det är ett allmänt känt faktum att HFB:n är den skönaste skapelsen i bilhistorien.

GP under Lars Hjörne var också uttalat pro-israelisk. Harning: ”Israeliska barn var alltid oskyldiga och därför var massakern i Kiryat Shmone ett terrordåd. Palestinska barn däremot var potentiella terrorister – det gällde även spädbarn – och därför var varje israelisk bombaktion mot flyktingläger berättigat i självförsvarssyfte.” Harning försitter heller inte möjligheten att påpeka att GP under andra världskriget, till skillnad från stadens andra stora tidning Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Torgny Segerstedt, var försiktigt tyskvänlig och glatt ställde sina annonssidor till förfogande åt pronazismen.

I en sekvens möter chefredaktör ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, tidningens stjärnskribent Anna Bergquist-Rosén, en kvinna som ”besatt alla de kvaliteter som normalt var förbjudna på Västposten” och ”utstrålade dessutom en så absolut integritet att hon var en fara för hela Västpostandan”. Denna Bergquist-Rosén är den enda av figurerna som Harning hyser uppriktig respekt för. Hon är förstås modellerad på Ingrid Segerstedt-Wiberg, dotter till den Torgny som markerade mot nazismen när Harry Hjörne inte gjorde det.

Enligt romanen har Hamres/Hjörnes värvat Bergquist-Rosén av dåligt samvete, men har sedan till sitt stora förtret insett att tidningen ”lästes till och med i huvudstaden när hon hade en artikel införd”. Givetvis vill Hamre tysta henne, sparka henne, censurera henne, något han aldrig tvingas till annars eftersom alla andra går att köpa: ”Här har vi ingen censur, sånt förekommer bara på andra tidningar”.

Tidningslorden är inte riktigt den anklagelseakt den hade kunnat vara. Romanformen gör visserligen att Harning kan ta sig in i huvudet på ”Leonard Hamre”, Lars Hjörne, och försöka förstå hur en sådan människa tänker, men det gör också att det är lätt att tolka mycket som just fiktion.

Litterärt och mänskligt intressantare än de många små karikatyrerna över olika gamla kollegor till Harning är egentligen beskrivningen av hans egen alkoholism, skoningslös i sitt självutlämnande. Huvudpersonen Johan Torberg – dvs. Harning – börjar morgonen i kallsvett och hostningar för att sen skita ner sig medan toaletten är upptagen av den övre kroppsöppningen.

Romanen beskriver hur Torberg supit sig till ett tillstånd av total apati, som han bara kan komma upp ur genom att hämndlystnaden och viljan att avslöja sin arbetsgivare Västposten ger honom energi. Det är med andra ord inte bara en satir och en nyckelroman, det är också en metaroman som skildrar sin egen tillblivelse.

Harning hade en konspirationteoretisk sida som gjorde att romanen inte alltid håller sig till ett kallt beskrivande. Då och då stannar han, likt hans gode vän Jan Guillou (som för övrigt är en av få som nämns under sitt riktiga namn i Tidningslorden), upp bara för att berätta hur saker och ting ligger till eller för att argumentera för varför den bedövande alkoholen är tillåten medan det uppiggande amfetaminet stämplats som samhällsfara. Det är emellanåt festligt, men ställer sig mestadels i vägen för själva anklagelsepunkterna.

Innan publiceringen bjöd Jigenius Harning på lunch för att övertala honom att låta bli. Efter publiceringen bjöd Harning Jigenius på lunch för att jävlas.

Själv går jag mest igång på utmaningen att dechiffrera. Tidningslorden kryllar av koder. ”Väststad” och ”HFB” är enkla att knäcka, ”Leonard Hamre” och ”Den Gamle”, dvs. hans far, likaså. Den piprökande chefredaktören Sture Flagrenius, beskriven som en ängslig snobb med kommissarie Maigret som stilideal, bör vara Pär-Arne Jigenius.

Men vem är kriminalreportern med den märkliga signaturen ”Drag”, som berömmer allt polisen gör även när de slår ner oskyldiga? Vem är PJ, redaktionschefen som för mappar med hållhakar över tidningens alla anställda? Och vilka är ”fåglarna”, de båda rovlystna sladdertackereportrarna Dufva och Svala? Hade de fågelnamn också i verkligheten?

Jag vill veta vilka de var. Inte för att kunna hänga ut dem. Det är mer än fyrtio år sen de eventuellt gjorde sig skyldiga till det Harning påstod. Utan för att jag har en kraftig anal störning.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vad som nog aldrig blev en Bullshit.

Okej, jag har läst ett par gamla böcker igen. De här är alldeles vansinnigt obsoleta. Jag har en känsla av att de inte ens var aktuella när de var aktuella.

Pseudonymen Ingela Bulls gav 1983 ut den satiriska detektivromanen Lik förbannat, Palme med undertiteln ”Ett brott för regeringen”. 1985 kom uppföljaren med den inte alls lika inspirerade titeln Osis, Palme. Därefter kom det inga fler Palmesatirer från Ingela Bulls. Vi kan bara gissa varför och ha våra aningar.

Ingela Bulls är alldeles uppenbart inspirerad av Bo Balderson, som skördade enorma framgångar med lätt insändargnällig sossesatir med pusselputtriga deckarintriger i en serie romaner som oftast innehåller ordet ”statsrådet” (1968–1990). Inte bara är miljöerna desamma, dvs. kanslihus och riksdagshus och maktkorridorer, inte bara är tonen densamma, dvs. en något avmätt tillbakalutad gud-vad-dumma-de-där-politikerna-är-attityd – även pseudonymgreppet är detsamma.

Från dag ett tävlade journalister och människor som ville hänga med om att försöka knäcka vem som var författaren bakom pseudonymen Bo Balderson. Det hette att det måste vara någon med inblick. Det hette att det måste vara någon med örat in i maktens annaler. I vanlig ordning gissade man främst bland redan etablerade satiriker och journalister, som om de inte hade fullt upp med sin egen karriär och som om de inte redan visat sig narcissistiska nog att vilja skylta med sina namn.

Läser man Bo Balderson idag så slås man nästan främst av hur urbota lite han verkar veta om den faktiska dagligtillvaron i ett departement. Åtminstone jag har aldrig hittat någon endaste pyttepassage med information som inte vilken morgontidningsläsare som helst har tillgång till. De osannolika intrigerna kretsar främst kring en mångmiljonär som på ett absurt sätt har blivit statsråd och som gång på gång gör bort sig när han inte läser innantill ur partiboken. För säkerhets skull är berättaren statsrådets svåger adjunkten, som av förklarliga skäl inte har annan insidesinfo än den hans virriga svåger ger honom.

Men eftersom vi alltid vill att det ska vara någon vi känner till så började folk genast skrika ”Sven Delblanc!” ”Tage Danielsson!” ”Ebbe Carlsson!” ”Olle Adolphson!” – på samma vis som ryktet envist vill fastslå att det är Mikael och Thomas Wiehe som döljer sig bakom Philemon Arthur & the Dung eller som folk fortsatte att ana att Ted Gärdestad låg bakom Palmemordet trots att han hade alibi.

När förlaget Askelin & Hägglund 1983 lanserade Ingela Bulls så försökte de snurra igång rykteskarusellen redan i baksidestexten:

Vem är Ingela Bulls? Det vet bara hon själv och Leif Silbersky – hennes advokat. Vem skriver en så insiktsfull och frän satir i Sverige idag? Vi har frågat ministrar, politiska orakel och ”kanslihussakkunniga” som gissat åt olika håll. Det enda de är överens om är att så säkert gehör för tonfall och stämningar har bara den som rör sig obehindrat i maktens korridorer.

Jag vet inte det, jag. Jag kan inte se att Ingela Bulls vet mer om svenska sosseministrar än Bo Balderson – eller vem som helst som vid tiden hade tillgång till Ekot och Dagens Nyheter.

Ministrarna i regeringen Palme ser ungefär ut som hos de samtida Helt Apropå: författaren har plockat ett medialt genomlyst karaktärsdrag hos dem och blåst upp det till karikatyrdimensioner. Finansminister Kjell-Olof Feldt snusar och dricker whisky och understryker att han är den viktigaste ministern; industriminister Roine Carlsson kan inte säga något utan att hänvisa till sin tid som ordförande för Pappers; hans biträdande minister Birgitta Dahl undrar varför hennes make Enn Kokk inte har publicerat tillräckligt många bilder av henne i sin tidning Aktuellt i Politiken; utrikesminister Lennart Bodström somnar på alla möten och har stor överläpp; LO:s Stig Malm vägrar att göra intervjuer om han inte får mittuppslaget.

I förbifarten kastas ungefär lika välavvägda slängar mot den frejdige moderatledaren Ulf Adelsohn som sitter och kastar ur sig diverse affischidéer (”Heja tuffe Uffe!”, ”Posta med Gösta!”) och använder stockholmsuttryck som ”smaskig myra i shorts” som ”dinglar med påkarna”. RFSU:s Hans Nestius dyker upp och vill ha statsbidrag för en antiporrbok som naturligtvis måste innehålla en del porr för att visa hur förkastlig den är. PG Gyllenhammar och Anders Wall spelar poker och gnabbar om vem som egentligen äger Volvo mest. Alf Svensson är salvelsefullt manisk och erbjuder sig att hjälpa sossarna ur en kris genom att beklä varje statsrådspost med KDS:are:

Det står klart och tydligt i Skriften, att somt föll på hälleberget och gav ingen skörd men somt föll i god jord och gav trefalt och fyrfalt tillbaka. Det är en agrikulturell information av stor betydelse och vi följer Skriftens ord och begär jordbruksposten.

Störst energi lägger Ingela Bulls på att teckna Palme, den motsägelsefulla maktmänniskan med dokumenterat ointresse för ekonomi och flärd och lika dokumenterat intresse för storpolitik och revolutioner. Han får göra bort sig i en samling utdragna scener bland vanligt folk – representerade av åldringar och bönder – och bli eld och lågor över att en sydamerikansk revolutionär ska besöka Sverige. Han är arg på Fälldin som han inte förstår och lika arg på Adelsohn som han förstår. Bitvis är karakteristiken nog så träffande, även om historien så klart kom att ge en bitter eftersmak åt alla Palmekarikatyrer.

Den som vill veta något om svensk politik under det tidiga åttiotalet har kanske inte så mycket att hämta hos Ingela Bulls. Den som vill veta något om hur svensk politik uppfattades av en sosseskeptiker under det tidiga åttiotalet kan hämta desto mer. Då får man å andra sidan dras med lite för pratiga ordmassor och helt ointressanta deckarintriger. Så mitt förslag är nästan att låta bli att läsa dem. De var rätt svåra att få tag i också så gör er inte mödan.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Tjo och tjim och inget annat! Snedtänkt är tillbaka för hösten, inledningsvis med gäster av idel ädel poddadel. I förra veckan gjorde diversevetaren Fredrik af Trampe sitt femte framträdande och idag tangerades hans rekord av kreatören David Nessle. Under hösten kommer ytterligare en handfull figurer och halvfigurer att dyka upp för andra och rentav tredje gången, givetvis uppblandade med nya bekantingar. Under sommaren har jag träffat minst två av min ungdoms skivbacksfavoriter och haft sinnesnärvaro nog att fästa mötena på tejp.

Den som tror att jag och Nessle kunde hålla oss till att bara prata femtiosex minuter bedrar sig storligen. Och det är klart att jag inte kunde hålla Nessle från att prata Thore Skogman, det vore som att hindra GW Persson från att uttala sig om ett mord. Det släppta samtalet är, p.g.a. att det ska kunna skohornas in i P1:s snåla tablåer, nedredigerat till 56 minuter. Lite av det övriga kringsnacket räddade jag dock till en tacksam eftervärld. Håll till godo, music lovers!

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

Podden Snedtänkt, som jag sen ett par år tillbaka gör för Sveriges Radio, hade varit en omöjlighet utan tidningen Kapten Stofil. Troligen hade inte den handfull böcker jag skrivit med utgångspunkt i svensk offentlighetshistoria heller sett ut så utan tidningen Kapten Stofil. Särskilt inte utan tidningen Kapten Stofils textsegment Stupidojournalen.

Där skrev David Nessle, som annars främst bidrog med serien Den Maskerade Proggaren, en del. Men framför allt bjöd varje nummer – fyra per år mellan 1999 och 2010 – på Martin Kristensons artiklar.

Kristensons artiklar var djupdykningar i underhållningens historia. Han plockade fram och zoomade in excentriker som Clara Bow, Wild Man Fischer, fjärtomanen och Johnny Bode. Han gjorde exposéer över den tjeckiska pilsnerfilmen. Han gick till läggen och försökte förstå fenomen från sin egen barn- och ungdom: progg, husmorsfilmer, SVT:s skräcksommar 1972, Kullamannen, porrseriehjälten James Fjong. Det fanns något gediget över Martins texter, som om varje mening var vägd och skiktad, faktakontrollerad mot två av varandra oberoende källor, engagerat och förälskat men likväl sunt kritiskt.

Nu har han nedkommit med sin andra artikelsamling. Den första hette Vårt kära strunt och avhandlade främst svenska företeelser. Denna andra heter Saxofonisten och kommissarien och vidgar perspektiven mot världen. Här får vi veta mer om östtysk västernfilm, den bisarre deckarförfattaren Harry Stephen Keeler och inspelningsplatserna till Vertigo och Paraplyerna i Chezbourg. Excentriker som dadakomikern Andy Kaufman och den reaktionäre glädjespridaren och till-synes-hippien Tiny Tim och stumfilmspionjärer som Mabel Normand och Alice Howell får sina pregnanta porträtt tecknade, den urbrittiska underhållningsformen music hall och den utskällde komikern Benny Hill presenteras och återupprättas.

Men ännu mer än en faktaspäckad och aha-upplevande katalogaria är Saxofonisten och kommissarien en politisk bok. Underrubriken ”Sanna berättelser om glädjespridare och deras fiender” antyder en sorts ideologisk frändskap med ultraliberalen Mattias Svensson, som gav somliga irritationsklåda och andra vatten på kvarnen med debattboken Glädjedödarna.I den visade Svensson hur den oheliga alliansen av ”baptists and bootleggers” – moralistiska predikanter som drivit igenom lagar och gangstrar som har slagit mynt av dem – har sugit livslust och rörelsefrihet ur mänskligheten. Hur misstänksamheten mot till intet förpliktigande glädjeyttringar som dansbanor, rejv, alkoholkonsumtion, erotika och tobaksbruk har spelat mörkerkrafterna i händerna.

Åtskilliga av Kristensons texter utspelar sig i repressiva och totalitära samhällen: Tjeckoslovakien, Sovjetunionen, DDR, det McCarthy-paranoida USA. Gång på gång visar Kristenson hur företeelser som vi i den privilegierade demokratiska världen kan avfärda som oförargliga och fjantiga – disco, swing, slapstick, clowneri, lattjo – har ansetts subversiva och förbjudits och misstänkliggjorts.

Ett kärleksfullt porträtt av PG Wodehouse, den brittiske författaren till tonvis med bagatellartade men ack så underhållande historier om överklasslynglar och deras butlar och herrklubbar, röjer Kristensons eget credo. Artikeln heter ”Surpuppornas svurne fiende” och där står att läsa:

Översittare och dogmatiker, surpuppor och allvarsmän, intoleranta och griniga livsförnekare – det är alltid de som gör livet surt för romanhjältarna. Det kan vara präster och helnykterister, domedagspredkanter, medlemmar av Äldre Konservativa Klubben och – i synnerhet – fastrar.

Artikelsamlingen Saxofonisten och kommissarien är dedicerad Kristensons livskamrat Anna-Lena Lodenius med motiveringen att hon ”bekämpat glädjedödare i hela sitt liv”. Lodenius är som bekant journalist med särskild inriktning på höger- och vänsterextremister och övriga demokratiföraktare. För Martin Kristenson är storheterna glädje och demokrati tätt sammanlänkade.

Jag har känt Martin sen Bokmässan 2008. Lustigt nog var det han som approcherade mig: den enda gången min blygsel har övertrumfat hans. Min enda invändning mot Martin Kristenson som människa är att han är för ödmjuk, för noggrann, för självkritisk. Hade jag fått bestämma hade han gjort betydligt fler insatser som Snedtänkt-gäst än ynkliga två samt publicerat sig i avsevärt högre utsträckning. Han har inte bara ett unikt kunnande i ämnen som är betydligt angelägnare än de kan verka, han har också ett försiktigt blödande patos i frågor som är akutare än på länge 2017.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

Det senaste, hundratjugonde avsnittet av podden Snedtänkt avhandlar Barbro Hörberg, singer/songwriter, chansonartist med mera. I slutet av sin levnad etablerade hon ett fruktbart samarbete med Barbro Svensson, som var i ett ständigt behov av texter och gärna texter som var något personligare och gav henne fler facetter än ”Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini” och ”Gröna granna sköna samma sommar”. I avsnittet nämns och spelas ett par sånger som jag har haft svårt att hitta i etablerade kanaler.

Eftersom jag tänker mig att en del av poddens lyssnare är ungefär lika haj på internets skumma bakgårdar som jag så tar jag och lägger upp dem här. De är intressanta som exempel på det slags material som sjuttiotalets krogshower gärna bestod av: omedelbart och okonstlat, fullt ställ och direkt tilltal.

”Håll alla dörrar öppna”.

”Du publiken”.

Båda sångerna hämtade från lp:n Lev män’ska lev, utgiven 1976. Samma år som Barbro Hörberg dog. Det kan ses som ironiskt men hellre trotsigt.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

1969 klövs den enda tevekanalen i två och det skulle förstås uppmärksammas lite extra. Därför delades också Hasseåtage och så fogades Hasse-delen ihop med Povel Ramel, känd som artist utan parhäst men som ena direktörshalvan i AB KnäppUpp. Den andra delen, den som skötte det tråkiga, hette Felix Alvo. Därför påstods Cabaret Canalhumorn vara påhittat av Tage Alfredson & Felix Ramel.

Men denna fyrtiominuterskavalkad av sketcher, kupletter, filmklipp och infall är alltså skriven och framförd av den tillfälliga duon Hasseåpovel och regisserad av den gamle ringräven Hasse Ekman, som samarbetat med Povel i några av hans mest lyckade projekt (musikalen Funny Boy, parodifilmen Ratataa) och vars son samarbetat med Hasseåtage i deras flesta lyckade projekt.

Det hela sändes som ett av den nya kanalen TV1:s absolut första projekt 29 november 1969. Dagen efter började julkalendern Herkules Jonssons storverk, skriven, regisserad och huvudrollad av Tage Danielsson. Ingen kan säga annat än att herrarna ifråga hade ett visst inflytande över svenska medier.

Cabaret Canalhumorn må vara några mästares verk men är på inget vis ett mästerverk. Hur mycket Alfredson och Ramel än respekterade varandra var de inte helt samspelta. Hasses vildsinthet blommar aldrig riktigt i interaktion med Povel, som skrämdes av improvisationer och inte var mycket till skådespelare. Påhitten är något osorterade och även om scenografin känns både modern och modernistisk blir den också märkligt kal och öde i shownumren.

Men även om det inte alltid är så roligt så är det roligt att se. Det är lätt att föreställa sig en eller möjligen två dagars skrattiga spånmöten, där ett antal nyckelord fnissats fram – ”journalfilmsparodier”, ”showfilmsparodier”, ”hopklippta låtsasintervjuer med partiledare” – och sen så har det lite grann fått bli som det vill.

Skämtet är att filmen är skjuten i ankelhöjd och att fotografen inte når upp att se det som händer.

This little finger is a finger
And this is a little finger too
And this little pojke is a singer
who peaks his little finger at you

Som så ofta när man ser femtio år gamla grejer så häpnas man ibland över hur subversiva vissa inslag ändå är. I ett inslag, som visserligen bara kan ses som en typisk vända-uppåner-på-begreppen-sketch, är Hasse Alfredson militär som tågar in på en civil direktörs kontor och förhör sig om hur trevligt och uppbyggligt det verkar vara i den civila världen, där man kan gå i otakt och i övrigt göra som man vill ”till lufts, till lands och till sängs”. I sextiotalets slut förväntades man fortfarande ha en viss respekt för officerare och fanan. Det verkar varken Alfredson eller Ramel riktigt ha.

”Tycker du om att ha ihjäl folk så tänk på att det finns även civila mördare!”

”Vi behöver folk inom det civila – vi behöver dig!”

Cabaret Canalhumorn är en sorts teve som inte finns längre: fyrtio minuter där man tillåter sig att göra vad man vill. Format schmormat, koncept schoncept. Här blandas det ena med det andra utan annan tanke än att det ska vara hyfsat roligt. Eller i alla fall underhållande. Eller i alla fall förbryllande. Eller i alla fall något.

Kom som du e’
– men i silverlamé!

FOTNOT för den som sitter och funderar på vem Olof Rydbeck var och varför han eventuellt skulle vara slut som artist – han var vid tillfället högste chef för svensk television och avgick året efteråt för att ägna sig åt FN-diplomati.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste Snedtänkt avhandlades svenska nationella folkomröstningar. Jag och min icke-släkting Helena Lindh diskuterade rusdrycksförbud, ATP, högertrafik, kärnkraft, EU och EMU. Ett par förargliga fel smög sig in: jag hävdade att Bondeförbundets Gunnar Hedlund kallades ”Strandpiparen” när han naturligtvis – på grund av sitt norrländska påbrå – kallades ”Fjällpiparen”; vi sa att båten som samlar atomsopor heter Belos när den nuförtiden heter M/S Sigrid (tidigare M/S Sigyn). HMS Belos är istället ett av flottans ubåtsräddningsfartyg.

Mest förargligt är att vi, när det gäller ATP-omröstningen, glömde att ta upp Ture Königson – folkpartisten från Göteborg som röstade mot sitt parti och avgjorde riksdagsomröstningen och som sedan frystes ute ur riksdagsgruppen.

Näst mest förargligt är att jag nödgades klippa bort diskussionerna om kommunala folkomröstningar. Det kan dock åtgärdas bloggvägen. I ljudspåren nedan avhandlas såväl Sven-Olle Olsson som Noice.

helena lindh om sven-olle

helena lindh om tunnelbanan

1 kommentar
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]