En man med ett skägg

Björn, katt och papegoja.

Idén är förstås lika enkel som genial. Låt ett gäng människor som inte har någon relation till fabler eller inläsningar läsa in fabler. Lägg allt på en lp och sälj den för välgörande ändamål. Om inte namn som Lill-Pröjsarn eller Christer Garpenborg säljer plattor i sig, så blås upp initiativtagarens namn på skivomslaget: Lars-Gunnar Björklund. Behöver du fortfarande en anledning att köpa den? Okej, om jag säger att det är Brita af Geijerstam som gjort översättningarna då?

De flesta har väl redan den här gamla vinylen i sin samling, men det kanske är några år sen ni plockade fram den så låt mig uppdatera: 1979 sa Lars-Gunnar Björklund, sportkommentator och sportchef och Tipstjänstgeneral och tydligen en man med inflytande, till några av samtidens största idrottsstjärnor att läsa in några klassiska fabler. Varför? För att han kunde! Och för att ingen hindrade honom! Och för att det fanns nån vag välgörenhetsgrej i botten.

Så alla 56:orna – Stenmark och Haglund och Andersson och Borg – kom artigt lunkande till studion eller satte sig vid en halvbra bandare på något hotellrum. Därutöver lite friidrottare och simmare och bolltrollare som inte var födda just 1956. Resultatet är allt annat än odödligt.

Här kan man till exempel höra Stenis bygga upp en rafflande stämning i ”Hunden och benet”:

stenmark hunden och benet

När man hämtat andan och fått ner pulsen kan man sen ge sig på Börje Salmings närmast gastkramande inläsning i ”Åsnan och lejonet”:

salming lejonet

Linda Haglund fortsätter på lejontemat och tar sig an ”Pojken och lejonet” med en smittande entusiasm:

haglund pojken och lejonet

Frank Andersson tar sen pojk- och kattdjursstafettpinnen vidare med sin schvungfulla tolkning av ”Den unge mannen och katten”:

andersson den unge mannen och katten

Och känner man nu verkligen ett skriande behov av mer så ska jag inte undanhålla er Björn Borgs guldbaggeprestation i ”Katten och papegojan”:

borg katten och papegojan

Det är en ganska konstig skiva. Inte fullt så konstig som en nittiotalist kanske uppfattar den: jag hade åtskilliga lp med sagoinläsningar som barn, den ena något tråkigare än den andra, men då var det undantagslöst människor som ville sitta vid en mikrofon som läste. Lars-Gunnars usp – att bara använda människor som föredrar hockeyklubbor och brottningsmattor framför ljudstudior – må vara unique men kanske ingen utpräglad selling Point.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Icas barn leka bäst.

Låt varje kund uppleva
hembygdskänsla i sin ICA-butik!

Låt varje medarbetare uppleva
det personliga som en verklighet!

God vind i våra segel är något att glädjas åt.
Låt oss utnyttja den förliga vinden till nya
Vägvinnande insatser. Klokt. Eftertänksamt.
ICA-rörelsen, ständigt på väg, framåt, uppåt.

Färdmedlet har vi.
Motorstyrkan, farten, stigningen beror på dig,
på mig, på oss alla inom ICA-rörelsen.

Vi har reserver av energi, fantasi
och kunnande inom ICA-rörelsen. Låt oss
locka fram de kraftkällorna!

(Avslutande appell vid ICA-handlarnas årsstämma 1972, skriven av Nils-Erik Wirsäll, ledamot i ICA-styrelsen, och Roland Fahlin, vd och koncernchef i ICA Handlarnas AB.)


Jag har fått en lp. Jag har inte hunnit lyssna på den, men det gör inte så mycket. Där finns så mycket att läsa i innerkonvolutet. Sångtexterna bland annat. När jag har läst dem känner jag ingen omedelbar önskan att höra dem.


Lp:n verkar ha tagits fram för att sporra och peppa landets alla Ica-handlare. 1983 verkar ha varit året då Ica gick från stort till extrastort, från maffigt till mega. Stora planer är i görningen för koncernen:


Gladast blir jag förstås av att återse Icander, den lille tjockisen som tillsammans med hustrun MonIca varit en stolt symbol för ICA-rörelsen sen 1971. Sen blir jag ledsen när jag inser att paret sen 1990 inte har varit en del av Icas centrala kampanjer. Hälsar de fortfarande ICA-kunderna välkomna i någon gudsförgäten håla nånstans så beror det alltså på att handlaren är snål och/eller nostalgiker.

Den här lp:n, som jag fick av Jimmy Wallin, är inget konstnärligt och troligen inget musikaliskt mästerverk. Den är ett dokument. Över ett 1980-tal då en svensk matvarukedja körde Uncle Sam-tema, Klasse Möllberg i glada kläder-tema och Bosse Larsson-träff i en och samma kampanj. Då allt var bra utom det dåliga och då var ändå inte ens det bra särskilt bra. Jag vill inte säga att jag längtar tillbaka dit, men jag vidhåller min fascination.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Julvärdighet.


Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.

Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.

Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.

(Sen ska det läggas till att Weise, enligt samma memoarer, också fick till det ibland.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Aldrig mer! Vi blir fler!

I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.

Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.

Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:

Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn

Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring

Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?

Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.

Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.

Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:

Fria Proteatern Vi blir fler

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det droppas en del namn, väntade som oväntade, i den ovanligt mastiga Cacka– och Kikki-kaka som går under den populära beteckningen Snedtänkt #138 om country på svenska. Ina Lundström, en av Snedtänkt-stammisarna, sprutar ur sig exempel och då vill förstås programvärden inte vara sämre. Kanske väcker de många exemplen lyssnarens lust att leta längre. Här nedan listas de flesta, om inte alla, musikexempel som används i avsnittet. En påfallande fyllig Spotifylista har satts ihop av en synnerligen vaken och begåvad lyssnare. Finns det inte där så finns det, med ett identifierbart undantag, på tuben.

Sen trillar förstås en och annan felaktighet ur truten på en när man babblar. Ruben Nilson debuterade 1929 och var verksam in på 1960-talet. Han var således fullt medveten om hur Fred Åkerström blåste nytt liv i hans försiktiga karriär, och man får anta att det var Freds just utkomna Ruben Nilson-lp som gjorde att Nilson fick Ferlinpriset 1963.

Sven-Olof Sandberg: ”Gamle Svarten”

Fred Åkerström: ”Den odödliga hästen” (fel titel nämns!)

Cacka Israelsson: ”Amerikabrevet” (avhandlas men spelas inte)

Lisbeth Bodin: ”There’s a cowboy rollin’ down Kungsgatan”

Lisbeth Bodin: ”I min lilla värld av blommor”

Kikki Danielsson: ”Rock’n Yodel”

Jailbird singers: ”Rulla på, rulla på”

Tanya Tucker: ”Jamestown Ferry”

Alf Robertson: ”Hon steg på Finlandsbåten”

Alf Robertson: ”Lasse och Marie”

Johnny Cash: ”A boy named Sue”

Cornelis Vreeswijk: ”Hönan Agda”

Ola Magnell: ”Kliff”

Highwaymen: ”Mamas, don’t let your babies grow up to be a cowboy”

Mats Rådberg: ”Mamma, låt inte din grabb växa upp och bli en cowboy”

Merle Haggard: ”Oakie from Muskogee”

Cacka Israelsson: ”Knegar-Svensson”

Cacka Israelsson: ”Geraldine”

Loretta Lynn: One’s on the way

Loffe: ”Vi röker inte hashish här i Tranås”

Lorry: ”Sosse från Bagarmossen”

Trio me’ Bumba: ”En kis från Söder”

Lars-Kristerz: ”Här på landet”

Mats Rådberg: ”Hej George”

Thåström: ”Samarkanda”

Whitney Houston: ”I will always love you”

Euskefeurat: ”Det är hit man kommer när man kommer hem”

Traste Lindéns kvintett: ”Tåget går”

Perssons pack: ”Taskiga tänder, spetsiga skor”

Lee Hazlewood: ”Let’s take a walk down Valhallavägen”

Lee Hazlewood/Nina Lizell: ”Vem kan segla förutan vind?”

Pierre Isacsson: ”Då går jag ner i min källare”

Cacka Israelsson: ”Då går jag ner under källaren”

Pierre Isacsson: ”Farfars moped”

Pierre Isacsson: ”Vägens vänner” (fel titel nämns!)

Alf Robertson: ”Tacka vet jag vanligt folk”

Alf Robertson: ”Mitt land”

Ronny Carlsson: ”Vindens väg”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Peta in en pinne i brasan”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Det är inte lätt att va ödmjuk”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Berit”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Eva-Lena”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Ann-Christine”

Hoola Bandoola band: ”Andersson & co”

Nationalteatern: ”Hon flytta’ ut till Bergsjön”

Greg Fitzpatrick: ”Befria Norden”

Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Hootenanny singers: ”Aldrig mer”

Fria Proteatern: ”Vi blir fler” (stört omöjlig att hitta vare sig på Spotify eller Youtube – men då finns förstås En man med ett skägg!)

Contact: ”Jag är lite ledsen ikväll”

Monica Törnell: ”Vintersaga”

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi var många idag som blev lite glada när vi konstaterade att Staffan Heimerson faktiskt är i livet. Sen blev vi ledsna för att han tydligen trillat in i dimmorna. Andra blev arga när de valde att ta den gamle murvelns osorterade tankar om de Stalinutrensningar och häxprocesser som dagens stackars våldtäktsmän tydligen utsätts för på allvar.

Har ni missat Heimersons krönika i dagens (171127) Aftonbladet så kan ni vara fortsatt nöjda med era liv.

Det som gjorde att jag över huvud taget bestämde mig för att kommentera saken var att Heimerson hade den goda smaken att referera till Mosebacke Monarki:

Passagen är troligen obegriplig för något yngre läsare, och Heimerson hjälper dem inte riktigt när han använder yrkestiteln ”själsläkare”.

Men det hela handlar alltså om en sång, ”Madrassen”, som framfördes av det stående husbandet Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet (som ofta var en sextett) i teveserien Mosebacke Monarki (1968).

Hasseåtage skrev texterna, deras ständige kapellmästare och pianist Gunnar Svensson var Helmer Bryd och bandet utgjordes i övrigt av jazzgubbar med anställning på Sveriges Radio. I Mosebacke-seriens studentikosa anda hade de namn som Victor ”Vitan” Sector, Ove ”Gulan” Sector och ”Öset” Luhring.

Heimerson minns rätt när han erinrar sig att Jan ”Moltas” Erikson, psykiater men också gammal Uppsalaspexare, ibland sjöng med bandet (dock minns Heimerson fel när han stavar Erikson med två s). Som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke framförde Moltas dängor som ”Norge” (”Norge, Norge, det är ett ruttet land/norrmän, norrmän, ett jävla rövarband!”).

Det var dock inte Moltas som framförde just ”Madrassen”. Det gjorde Folke Erbo, i det civila chef för radiounderhållningens grammofonsektion. Som mosebask kallades han ömsom Lothar Jönsson, ömsom Lothar B. Jönsson. Det senare antagligen för att inte förväxlas med alla andra Lothar Jönssons därute.

Okej – vad har då dessa sedan länge döda herrar med dagens #metoo-kampanj att göra, menar Heimerson? Jo, de framförde alltså visan ”Madrassen”. I den berättar sångjaget att han investerat en hiskelig summa alldeles i onödan: han hade inte behövt införskaffa en dyrbar orkidé (Heimerson minns alltså fel när han skriver om en blombukett), en chokladask, en flaska Veuve Clicquout och en liten korg med rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej. När han äntrar hennes lägenhet ligger hon redan naken på en madrass i tamburen och väntar. Slutsats: ”Att bjuda generöst/det är ju meningslöst!”

Humorn emanerar ur sångjagets krassa verklighetssyn: han hade kunnat ligga med henne och ändå få behålla sina trehundrafemtiotvå och sextiofem kronor (Heimerson minns för övrigt summan fel). En extra dimension ges väl också av att det är just den till åren komne Folke Erbo som framträder som playboy.

Varför Heimerson, av alla femtio år gamla sångtexter som inte passerar dagens genusdurkslag utan att lämna klumpar, väljer att nämna just ”Madrassen” är dunkelt. Sist jag kollade någon existerande radiokanals spellista så låg inte ”Madrassen” där. Freddie Wadling sjöng visserligen in den på sin coverplatta En skiva till kaffet (1999), veterligt utan laga påföljd. Inget tyder på att någon 2017 har sjungit den sången, eller någon sång med liknande tema, och ställts inför domstol.

Att Heimerson understryker att det också 1968 gick att sjunga en sådan sång ”utan åtalshot” är således att jämföra med Pippi Långstrumps flaskpost: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

Men spill ingen vrede på Heimerson. Gläds istället åt att han fortfarande kan minnas sin ungdoms häxbrännerier. Och framför allt åt att han lyckades göra Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet en liten liten smula aktuella.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982 (vid samma slutfest för Fröken Fleggmans mustasch som han skaldade på samma versmått till Lena Nyman):

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett
jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vilse i moderkakan.

Jag håller på att gå igenom gamla texter inför färdigställandet av en ny bok. Den här publicerades i en tidning jag inte minns namnet på och anknyter till ett ämne och en man jag nosat på åtskilliga gånger men sällan gått till botten med. Det här är det närmaste jag kommit.

I boken Proggiga barnböcker – därför blev vi som vi blev går jag igenom ett hundratal politiska/pedagogiska/pekpinniga/pornografiska barnböcker från det vänstervridna sjuttiotalet. Tyvärr fick jag inte plats med Vilse i pannkakan (1975). Eftersom det var en teveserie och en LP föll den utanför bokens ramar.

Samtidigt känns det märkligt att skriva om sjuttiotalets barnkultur utan att nämna Staffan Westerberg – mannen bakom barntevetitlar som Ångest-Gunnar, Ankan och Långe mannen. Och nämner man Westerberg bör man även nämna fingerdockan Vilse, den otäcke Storpotäten och inte minst dennes hemska utrop ”putt-putt-putt!”

Serien gjordes i Malmö, vilket inte syns eftersom det mesta utspelas i en pannkaka. Thomas Wiehe, bror till Mikael, spelade signaturmelodin i brokigt virkad väst. Christoffer Barnekow, legendarisk programledare för smala flanörprogram i Köpenhamnsmiljö, producerade. Anna Friberger, Malmöbaserad konstnär, gjorde scenografier och LP-omslag. I en senare serie, Utebänkens sagor, samarbetade Westerberg med blivande solstollarna Per Dunsö och Ola Ström.

Den lågmälde Westerberg är däremot från Luleå. Han blev som bekant en Symbol när sextio- och sjuttiotalisterna fick tillgång till media och kunde börja gnälla om sin barndom. I en studie bland Stockholmsstudenter från 1990-talet slog Westerberg både Hitler och Stalin i omröstningen om ”världshistoriens värsta människa”.

Westerberghatet var väl i hög grad ett skämt som gick för långt. Hur ångestskapande Westerberg än må ha varit så pratar vi bara om en man med en docka på pekfingret. Få sjuttiotalister har lidit av fingerfobi som vuxna.

Dockmakaren själv blev varse om hur laddade hans program varit och gjorde 2002 en pjäs kring samma figurer, avsedd för samma, nu någorlunda vuxna, publik. I inledningsmonologen väste han till oss: ”Har jag förstört er barndom ska jag fanimej förstöra er ungdom, medelålder och begynnande ålderdom!”

När serien sändes 1975 var jag fortfarande under jäsning. Jag ser den på dvd för första gången 2010 och sugs in i Westerbergs hallucinatoriska världsbild. Jag ser en vuxen Staffan Westerberg påstå att han är 5½ år gammal. Jag ser hans pappföräldrar uppmana honom att äta upp hela pannkakan för ”annars är du ett riktigt rötägg”. ”Men pannkakan är för stor!” försöker Staffan. ”Det är du som är för liten!” knipsar pappa av. Jag ser Staffan vända pannkakan upp och ner och fly in i en låtsasvärld av garnkycklingar, brandstationskyrkor och Trashankar.

Jag ser vad som bör ha skrämt men som främst ser jag en man med ett rikt inre liv.

Ryktet har delvis talat om en politisk serie, men det samhällsanknutna är underordnat det freudianska. Westerberg rör sig inte gärna i så futtiga miljöer som Verkligheten. Visst finns här kommentarer till makten. I Rävinge sparbank sitter rävkamrern som absolut kan tolkas som en kapitalistsymbol. Samtidigt är kritiken inte konkretare än i Disneys porträtt av Joakim von Anka, som få har anklagat för att vara vänstervridet.

För mycket mer än politiska schabloner är Storpotäten och räven representanter för De Vuxna, en opålitlig grupp som Westerberg inte känner samhörighet med. De Vuxna består av otäcka föräldrar som säger ”din vilja finns i skogen” och tvingar barn att gå och lägga sig.

Här finns många ironier: å ena sidan identifierar sig Westerberg med det utsatta barnet (på samma sätt som han identifierar sig med näsdukar och vantar) – å andra sidan gör programmets abstraktioner att främst vuxna tar det till sig. Å ena sidan tar Westerberg barnens parti – å andra sidan gav han de unga tittarna mardrömmar.

Hur mycket jag än kan uppskatta fantasivärlden idag så kommer man inte ifrån känslan av att den jättelika pannkakan var Westerbergs offentliga terapeutschäslong. Och man kan väl diskutera om det verkligen var en hoper dagiskids som skulle bearbeta en farbrors trauman.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Om man har en podd med taglinen ”podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om” är det så klart ett högriskprojekt att prata Ingmar Bergman, en man många pratar om av gammal vana.

Vi försökte dock göra oss så originella som möjligt genom att a) prata om de projekt som Ingmar Bergman faktiskt aldrig gjorde, b) prata om det innan 2018, då Bergman fyller 100 år, c) prata så mycket om det att det står samtliga upp i halsen och ingen kommer att orka lyssna på allt som sägs i ämnet under 2018. På så vis blir vi ju ändå ensamma.

Lyssnare undrar ibland varför Snedtänkt klipps och kortas. Det är ju en podd – varför inte publicera hela samtalet? Till detta finns ett antal samverkande skäl, där det viktigaste är att ingen ska behöva lyssna på alla ähmanden och uhmanden och smaskanden jag släpper ifrån mig och att poddens gäster ska ha möjligheten att säga fel och fundera och kolla Google utan att det når eftervärlden.

Men sen publiceras ju Snedtänkt, som det anstår en podd som gör allt för att krångla till det, också i FM-bandet.  P1 sänder ut samtalen enligt en logik som blott Gud och Cilla Benkö förstår. Och då fordras att man håller sig inom en ram av 56 minuter.

Därför har jag hittills gjort så att särskilt lustiga utvikningar blir till extramaterial på den här bloggen (bloggen som pratar om sånt som inte ens podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om pratar om). Framöver ska vi testa en annan ordning och låta klippa två versioner: en poddversion som är så lång som den blir, en radioversion som är så lång som P1 tillåter. De som frågat efter längre poddar kommer då troligen snart att höra av sig och säga att det blir lite långrandigt.

Hursomskit: här är en stump som blev över från några timmars samtal med Jan Holmberg, vd för Stiftelsen Ingmar Bergman. Det handlar om Ingmar Bergman, Elisabeth Söderström, Povel Ramel, Harry Schein, Ingrid von Rosen, Susanna Ramel, Lasse Holmqvist och Tomas Alfredson. Det bör med andra ord belyssnas extra noga.

snedt 130 bergman 1 extramaterial

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

I senaste avsnittet av Snedtänkt – podden som pratar om sånt som andra poddar inte pratar om – träffade jag Gunilla ”af Halmstad” Ekroth, en kvinna med ett minst sagt hisnande cv. Som sextonåring liftade hon till Småland, hängde med ett varietésällskap, somnade i en tågvagn, vaknade i Sundsvall och var därefter nakenposör. Därefter träffade hon under ett gäng år mellanviktsboxaren Bosse Högberg, den danska komedistjärnan Dirch Passer, musikexcentrikern Sten Broman, konstexcentrikern Asta Gustafsson, teveexcentrikern Ulf Thorén, playboyen Vincent Bjurström, impressarion Rolf Inghamn, ormtjuserskan Miss Tonga, Mr Swing – djävulen i den röda slängkappan och de flesta andra.

Så må det då vara oss förlåtet att vi helt glömde att ta upp Gunillas insats i den första och största danska gladporrfilmen: Mazurka på sängkanten. Eller som vi danofiler förstås kallar den:

Mazurka på sängkanten kom 1970 och var den första i en serie -sängkantenfilmer. De kom i rask takt under det tidiga sjuttiotalet och omfattade inspirerade titlar som Sjömannen på sängkanten, Full fräs på sängkanten, Romantik på sängkanten, Rektorn på sängkanten och Det tänder på sängkanten.

Samtliga blev jättesuccér och avlöstes sen av sju teckenfilmer, namngivna efter zodiaken, där kanske framför allt titlarna Agent 69 Jensen – I skyttens tecken och I tjurens tecken bör nämnas. Den förstnämnda förtjänar uppmärksamhet för att rollistan omfattade Ricky Bruch och Ingmar Bergmans dotter Anna. Den sistnämnda förtjänar uppmärksamhet för hur den tullar på astrologin för sina syften: man kan ju inte gärna göra porr med en kastrerad nöthane i titeln.

Samtliga sängkants- och teckenfilmer har Ole Søltoft i huvudrollen. Han var en avhoppad tandläkarstudent som ansågs ha en komisk apparition, vilket i en dansk kontext betyder att han kunde göra lustiga grimaser. Ofta, inte minst i Mazurka på sängkanten, spelade han oskuld. Det ansågs festligt och lite lagom kittlande att sätta en fumlig och närmast asexuell ung man bland en massa ”dejliga piger”, som ju underförstått ingen vettig karl kan närma sig utan att få dåndimpen.

Castingen i övrigt bestod av samtidens stora danska komedinamn: redan i öppningsscenerna av Mazurka på sängkanten känner den Matador-orienterade igen såväl advokat Skjold-Hansen som tjocke konsuln. I filmen Champagnegalopp, gjord enligt samma modell som sängkants- och teckenfilmerna, syns en svensk kollega som Martin Ljung i rollistan.

Storyn i de flesta av dessa filmer är klassiskt lustspel. I Mazurka på sängkanten är Ole Søltoft en älskad lärare som alla anser bör bli rektor på den ärevördiga skolan Kræbesøgaard. Dock föreskriver statuterna att rektorn ska vara gift. Alltså måste skolans alla yppiga damer ställa upp och försöka förföra den tafatte magistern. En av damerna spelas av Gunilla af Halmstad.

Gladporrgenren känns lika typiskt sjuttiotal som typiskt dansk: den är å ena sidan inte främmande för lösmustascher och tjocka farbröder som gapar roligt, å andra sidan inte främmande för ohöljt snusk. De tidiga filmerna får sägas vara ganska kyska, men ganska snart börjar det klippas in ejakul- och penetrationer. Vilket en modern åskådare blir något förvirrad av. Tittar jag på en larvig variant av Jönssonligan eller på Fäbodjäntan?

Där finns också inslag som minner just om varietékulturen, där allsköns spektakulärt blandades friskt: nakenaktriser följdes av fakirer som följdes av farliga djur. I Agent 69 – Jensen förekommer till exempel en sekvens från just en marknadsvarieté: en naken kvinna är bunden vid ett snurrande hjul, en man höjer sin pilbåge och skjuter en – dildo. Som fastnar där den ska. Inte direkt porrigt, inte direkt roligt, utan just spektakulärt.

Man kan, som med precis allt, ha moraliska invändningar mot gladporrfilmen. Själv blir jag glad för dess existens. De påminner mig om att ingen art är så bisarr som min egen.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]