En man med ett skägg

Search Results for 'kryss i rutan'

  1. Årets sommarföljetong del 1: Kryss i rutan.

    4 Comments

    En man med ett skägg-redaktionen har ju som tradition att om somrarna låta alla medlemmarna i redaktionen närläsa en särskilt uppseendeväckande skrift och metodiskt gå igenom den på bloggen (två gånger – Henning Sjöström och Allan Rubin – kan väl räknas som en vana?). I år har turen kommit till boken "Kryss i rutan", skriven av Chris Böhme (ni kan sluta gissa – det ÄR en pseudonym).

    Jag tror vi vågar konstatera att "Kryss i rutan" är en ganska obskyr bok. Detta trots att den trycktes i en förstaupplaga på 12 000 ex när den kom 1982. Den erfarne men enligt uppgift nyckfulle förläggaren Kalle Hägglund trodde tydligen starkt på försäljningspotentialen eftersom den utspelar sig på Sveriges Televisions Rapportredaktion: "TV är ett tacksamt ämne", förklarade han för Expressen (9/12 1982).

    Personligen hade jag inte blivit förvånad om jag fick veta att 11 999 av böckerna mer eller mindre omedelbart skickades till pappersmassefabriken. Jag har i hela mitt liv bara sett ett fysiskt bevis på att boken alls trycktes. Den ende jag träffat som hört talas om boken – och läst den – är jag själv. Jag är fullkomligt övertygad om att det aldrig blev någon andraupplaga.

    Jag stötte själv på boken av en slump, när jag som vanligt satt på Universitetsbiblioteket i Lund och bläddrade i gamla kvällstidningar på mikrofilm, ett lika säkert sätt att få sår på hornhinnan som knepiga kompisar. På jakt efter några artiklar om Alf Robertsons stämning av Expressen – research till min kommande bok "Människor som har haft fel" – landade blicken plötsligt på rubriken "'DET ÄR ÄCKLIGT'". Och framför allt på underrubriken "TV-reportrar vill stämma Lektyr".

    Eftersom jag är maniskt intresserad av allt som rör svensk teve, och särskilt svensk teve på åttiotalet, och i synnerhet svenska tevepersonligheters kopplingar till erotiska tidskrifter, tryckte jag omedelbart ut en kopia av artikeln. Det har jag aldrig ångrat.

    Expressens artikel handlade alltså om boken "Kryss i rutan", eller rättare sagt om tidskriften Lektyrs publicering av väl valda delar av nyckelromanen "Kryss i rutan", flankerade av ett facit där Lektyr gissade vilka Rapportmedarbetare som åsyftades i romanens skildring av en blöt och naken sändningseftersläckning. Genom att rapportera om Lektyrs rapportering, och rentav antyda en moralisk invändning, kunde Expressen rapportera att det kommit en nyckelroman om knullandet på Rapportredaktionen utan att rapportera det, samt antyda att Ann Lindgren och Bo Holmström hade skäl att känna sig utpekade utan att antyda det. Alla nöjda, alla glada – utom så klart Rapportredaktionen som bett TV:s jurister ta reda på "om det är lönt att stämma Lektyr, förläggaren eller bägge två".

    Olika Rapportredaktionsmedlemmar reagerade olika. Ann Lindgren kallade författaren "en feg fähund", redaktionschefen Ingemar Odlander tyckte tilltaget var "nedrigt mot hela vår redaktion", Claes Elfsberg körde mer med en upphöjd, stoisk värdighet:

    Jag drabbas av en melankolisk ledsamhet mer än att bli tvärförbannad. Skitprat får väl alla tåla i vissa proportioner, men när det höjs upp till något slags sanning ska man inte behöva finna sig i det. Här är det frågan om ett slags renhållning, vi ska inte behöva acceptera detta.

    Journalisterna blev, som journalister plägar bli, alltså något irriterade när någon gav sig på att granska, kritisera och häckla just dem. Det bör ju som bekant finnas en gräns för yttrandefrihet just där nånstans, där journalister kan tänkas bli offer för den.

    Av Expressens artikel kan man lätt få för sig att boken innehåller en svidande – och pornografisk! – vidräkning med TV:s Rapportredaktion. Det antyds att bakom det orimliga aliaset Chris Böhme dolde sig "en besviken vikarie, som inte fick vara kvar på redaktionen" (på bokomslaget nyanseras bilden med "mångårig TV-medarbetare"). Det antyds inte minst att boken komprometterar och skandaliserar fina hedervärda reportrar av typen Bo Holmström (känd på Malmö-TV för att han varje dag utlöste brandlarmet genom att röka där man uttryckligen ombads att låta bli).

    Jag var med andra ord tvungen att införskaffa boken. Den fanns ett par nätantikvariat bort. Med hjärtat skenande i bröstkorgen gav jag barnen varsin nagelfil att leka med och satte mig att sträckläsa "Kryss i rutan". Vilka nedrigheter var det nu den fege fähunden Chris Böhme förmedlade?

    Det ska erkännas: lite besviken blev jag. Var Chris Böhme lika bra på att göra teve som att formulera sig i skrift så förstår jag om det inte blev nån förlängd anställning. Det är en rätt träig bok. I mitt huvud hade jag målat upp stora orgiastiska skildringar à la Caligula, givetvis inkluderande glasbord. Så jädra mycket nuppa innehåller boken inte alls – jag gissar att Lektyr nosade upp samtliga småfuktiga partier och la dem på ett pärlband – men däremot kopiösa mängder alkohol. Författaren ser dock på dessa flaskor och buteljer med sorg, häpnad och skräck.

    Jag får verkligen intrycket av att någon snubblat in i en värld som denne någon kanske suttit hemma vid tevebrickan och tevekannan och romantiserat, storögt insett att detta är en värld av sylvassa armbågar, hänsynslös konkurrens och mer vätska än vad någon rimligen behöver för överlevnaden, och i förvåning snarare än bitterhet skrivit ner sina mest spektakulära intryck. Inte minst för att denne någon också lämnat betongbunkern vid Gärdet med en molande känsla av att detta inte kunde vara det allra bästa sättet att fullfölja public service-uppdraget.

    Som tidsskildring har boken därför större kvaliteter idag än vad den hade som skvallerspegel då. Den tar initiativet till en debatt om monopolteves förtroendemissbruk som ingen hakade tag i 1982 och som kanske är i senaste laget nu. Låt oss snarast möjligt – kanske redan imorron, kanske nån gång i augusti – zooma in några av bokens intressantaste passager. Jag har identifierat minst en b&aum
    l;stsäljande spionförfattare som gillar att använda bössa och den enda tevejournalist jag vet som är buksvåger med en norsk spion.

  2. Högerhumor vi (=en del av oss) minns 1: Sånt är livet.

    4 Comments

    Jag medverkar oregelbundet i det borgerliga samhällsmagasinet Neo, inte för att jag är särskilt borgerlig utan för att de är särskilt liberala. För något år sen skrev jag några tillbakablickande texter om högerhumor/satir från höger åt dem, vilka jag nu återpublicerar samt utökar. Det finns en gammal sentens, analog med den om popmusik, att svensk humor alltid hugger från vänster. Det är inte sant – och orättvist mot både högern, vänstern och humorn. Den här bloggposten ska ses som inledningen på en av alla dessa sommarserier som utlovats på den här bloggen genom åren.
    blogg sånt är livet vinjett
    Två herrar (Åke Wilhelmsson och oftast Henrik S Järrel) och en dam (Inger Säfvenberg eller Kari Storækre) läste ur svenska folkets autentiska fatabur av myndighetsövergrepp, byråkratikrångel och Kafka-goes-Moment-22-år-1984. Tonen kunde beskrivas som sarkastisk och kompromisslös, alternativt irriterande självgod.
    blogg sånt är livet studio
    Programledarna tog alltid parti för vad de kallade vanligt folk och vad andra skulle kalla skattesmitare och rättshaverister. Fallen, som oftast hämtades från redaktionens telefonsvarare, kunde gälla socialnämnden som vägrat de boende på ålderdomshemmet i Bromölla att dela på en sjuttiofemma eller en pingstpastor som köpt ett tokbilligt hus av sin egen församling.
    blogg sånt är livet telefonsvarare
    I efterhand framstår Sveriges televisions serie Sånt är livet (1976–1985) nästan som en trojansk högerhäst i en koncern som såg ut att präglas av socialdemokratiskt fostrade tjänstemän och revolutionärt rosenrasande programmakare.

    Grundinställningen – att misstro makt oavsett partifärg, men i synnerhet den hycklande socialdemokratin – påminde mer om den som odlades på tabloider och veckomagasin. Förmodligen var det ingen slump att programmets sketchgaljonsfigur Classe Holmberg rekryterades från Expressen istället för SVT:s egna korridorer. Inte heller att Henrik S Järrel så småningom ersattes av Sten Hedman, tidigare redaktör för bildtidningarna Se och Damernas värld.
    blogg sånt är livet clabbe
    Hursomhelst blev Sånt är livet en succé som fick fortsätta under en rad av televisionsverkets chefer och omorganisationer, trots att den antagligen retade en och annan av husets politruker. Seriens väl varierade catchphrase ”X ville inte vara med på bild” fick stor spridning på arbetsplatser och skolgårdar.

    Efter Sånt är livet blev Henrik S Järrel (även känd som tevehallåa) moderat riksdagsman 1991 – 2006 och livskamraterna Åke Wilhelmsson och Kari Storækre lämnade SVT och grundade Nordic channel 1989 (idag heter kanalen TV5 och har gjort till sin grej att aldrig mana till eftertanke). Så anti-monopoltänkandet som präglade serien var troligen äkta.

    Kuriosa:
    Kari Storækre var tidigare tillsammans med den norske UD-tjänstemannen och spionen Arne Treholt.

    Storækre, Wilhelmsson och S Järrel gjorde senare programmet Fantastiskt, en sorts pre-Youtube-mischmasch av rekordförsök och marknadsgyckel, utförligare behandlat i den här. Jag har sett om ett par av avsnitten och kan väl inte säga att de levde upp till sin titel.

    Sten Hedman var efteråt ett tag chefredaktör för det kortlivade magasinet Gazette, mest uppmärksammat för att ha tryckt en tusenlapp i tidningen som flera människor lyckades handla för i butikerna. Det där får någon läsare gärna dra i och kolla upp detaljerna kring. I värsta fall får jag väl göra det själv.

    Med tanke på programmets popularitet då det begav sig – vid minst ett tillfälle slog det Dallas i tittning! – är Sånt är livet påfallande bortglömt. Youtube ställer förstås upp med några exempel, där detta är mest representativt.

    På Youtube hittar man också denna påfallande elaka (= träffande) parodi, vilket osökt för oss in på högerhumorns nästa del.

    Storækre och Wilhelmsson grundade också TV-skolan, där man för en ringa summa kunde utbilda sig till programledare. Det lär ha granskats i något Aschberg-program och då inte framställts som helt seriöst.

    I romanen Kryss i rutan (1982), en illa skriven inifrån-satir/skvallerkatalog över det tidiga åttiotalets SVT, heter Wilhelmsson Frank Pettersson och någon – förmodligen Säfvenberg, för Storækre dök upp först senare – Ida Grundén:

    Frank hade själv börjat på Nyheterna, men med åren blivit allt mera spektakulär och nöjesinriktad. På Nyheterna hade man med oro åsett denna utveckling och på ett snyggt sätt lyckats avpolletera honom innan det blivit alltför uppenbart att en medarbetare på redaktionen var ute för att roa publiken.

    Ida hade däremot inte någon anknytning alls till Nyheterna, för hon var framför allt knuten till Frank. Hon hade gjort ett par försök att stå på egna ben några år tidigare, men misslyckats. Framför allt blev det uppenbart när hon försökte intervjua en kontroversiell författare, att hon inte hade förutsättningarna. Intervjun var programsatt till femtio minuter, men varade bara i tjugo. Sedan hade hon inga fler frågor, varefter man var tvungen att lägga ut en klocka i rutan i trettio minuter. Naturligtvis var det en katastrof för kanalen, som den kvällen missade merparten av tittarna.

    Numera uppträdde hon bara tillsammans med Frank i rutan. Men det gjorde hon så pass bra, att de båda, tillsammans med en tredje programledare för ”Ett sånt Helvete” faktiskt var engagerade av Folkparkerna för en turné av samma utseende som det ordinarie TV-programmet. Det projektet låg dock på is i avvaktan på vad televisionens jurister skulle komma fram till. Risken var uppenbar att det var alltför kommersiellt.

    ”Livet ska vara trist, det skålar vi på”, sa Frank och höjde det sjätte glaset vin.

  3. Årets sommarföljetong del 2: Inaktuellt Rapport.

    4 Comments

    Minnesgoda läsare minns att En man med en skägg-redaktionen i sommarens början slog som dårar på den största av trummor och utannonserade en sommarserie utifrån skandalboken "Kryss i rutan" (1982). Det blev väl sisådär med den där serien. Ett inlägg är ju inte, hur liberalt man än tolkar ett begrepp, en serie. Visserligen kallas ju ibland Gary Larsons "The far side" eller Hank Ketchams "Dennis the Menace" för serier trots att de bara består av en ruta, men det har alltid den lille semantikern i mig blivit heligt upprörd över.

    "Kryss i rutan", för att som hastigast uppdatera er, är en krattigt skriven inifrånroman om det blöta och osjyssta spelet på Rapportredaktionen i åttiotalets början. Alla reportrar, varav en del är lättidentifierade, utmålas som vassarmbågade vinpimplade promiskuösa karriärklättrare i en värld som helt styrs av fackets godtycke. Implicit förs en diskussion om public services envälde som blev ignorerad då och är förlegad nu.

    Min plan var att försöka identifiera fler gamla Rapportörer och se om det finns källor som kan bekräfta den något bittra utsagan från Chris Böhme, som "Kryss i rutan"-författaren efter ett psilocybinrus valde att kalla sig. Det visade sig kräva mer tid än vad jag räknar med att ha på denna sidan pensioneringen.

    Men lite restresearch ligger här och skvalpar på skrivbordet. Bland annat hittar jag ett inlägg i Expressen från 1982, skrivet av det legendariska Rapportankaret Bengt Öste. Redan rubriken blottar ett agg mot Sveriges Televisions konkurrerande nyhetsredaktion:

    "AKTUELLT VILL FLYTTA FÖR ATT PERSONALEN SKA FÅ BÄTTRE ARBETSTIDER".

    Östes ganska hätska, men framför allt överlägset farbroderliga, inlägg utgår från att Aktuelltredaktionen 1982 tydligen fått igång en internutredning om möjligheten att flytta sin huvudsändning från 21 till 18. Tydligen har Aktuelltgänget i vad Öste kallar "en motbjudande snyftkampanj" argumenterat för att "Aktuellts medarbetare är 'trötta' eller rent av 'utarbetade' av alla sena kvällar, det är 'otacksamt' att jobba med nyheter som redan gått i Rapport, TV 2 är 'taskigt' som lägger publikdragande program mitt emot Aktuellt, tittarsiffrorna bara sjunker och sjunker osv."

    Det här var alltså på den tiden när Aktuellt hade en kvart i TV 1 klockan 18, Rapport en halvtimme i TV 2 klockan 19.30 och Aktuellt en halvtimme i TV 1 klockan 21 och inga andra tevenyheter gavs, långt innan någon kom på att det kanske händer saker även andra tider på dygnet, väldigt långt innan två hungriga SVT-chefer ville bygga ett monument över sig genom att låta programmen byta kanaler och lät göra trailers där Claes Elfsberg och Jarl Alfredius mötte varann med varsin flyttlåda i SVT-korridoren, på tiden när för övrigt ingen använde begreppet "SVT" eftersom det inte fanns någon annan television än Sveriges.

    Att Östes inlägg är en partsinlaga är uppenbart, och den stora humorn ligger väl i hans uppläxande ton gentemot kollegorna som han lär ha mött i lunchmatsalen några timmar senare. Men det berättar också en del om ett medielandskap som, bortsett från att Weise, Oldsberg och Hegerfors fanns redan då, inte hade något gemensamt med vår tids:

    Aktuellts situation beskrivs på ett sätt som ofelbart skulle få mig att brista i hejdlös gråt, om jag inte hade tillgång till fakta. Det mesta är nämligen rent nys: Aktuellt tappar nämligen inte alls tittare, tvärtom – AKtuellt kl 18 och Aktuellt kl 21 har tillsammans en publik som är minst lika stor som Rapports. "Taskigheterna", t ex "Dallas", är inte något lömskt mordförsök – det hade Aktuellt och TV 1 själva gått med på, i den eviga byteshandeln om sändningstider kanalerna emellan, för att få lägga alla sina "hörnor", muppar och långfilmer mot Rapport!

    Östes huvudtes är alltså att Aktuellt är bortskämda och gnälliga när de vill tidigarelägga sin huvudsändning, exempelvis med argumentet att journalisterna blir trötta av att jobba så sent. Det är inte svårt att hålla med Öste.

    Enligt honom vill Aktuellt desutom förbjuda Magasinet – som var Rapportredaktionens sena fördjupningsblock (det var för övrigt i det programmet som Jan Guillou och Annika Hagström blev ovänner för tjugofem år framåt) – att "behandla färska nyheter". Vilket blottar att dåtidens SVT-journalister absolut inte såg sig som leverantörer på en fri marknad, men heller inte som allmänhetens tjänare. De förhöll sig bara till teve som Al Capone till sprit.

    Allt detta skulle jag alltså egentligen ha grävt vidare i om jag bara haft tid och ork och intresse.

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]