En man med ett skägg

Podden Snedtänkt, som jag sen ett par år tillbaka gör för Sveriges Radio, hade varit en omöjlighet utan tidningen Kapten Stofil. Troligen hade inte den handfull böcker jag skrivit med utgångspunkt i svensk offentlighetshistoria heller sett ut så utan tidningen Kapten Stofil. Särskilt inte utan tidningen Kapten Stofils textsegment Stupidojournalen.

Där skrev David Nessle, som annars främst bidrog med serien Den Maskerade Proggaren, en del. Men framför allt bjöd varje nummer – fyra per år mellan 1999 och 2010 – på Martin Kristensons artiklar.

Kristensons artiklar var djupdykningar i underhållningens historia. Han plockade fram och zoomade in excentriker som Clara Bow, Wild Man Fischer, fjärtomanen och Johnny Bode. Han gjorde exposéer över den tjeckiska pilsnerfilmen. Han gick till läggen och försökte förstå fenomen från sin egen barn- och ungdom: progg, husmorsfilmer, SVT:s skräcksommar 1972, Kullamannen, porrseriehjälten James Fjong. Det fanns något gediget över Martins texter, som om varje mening var vägd och skiktad, faktakontrollerad mot två av varandra oberoende källor, engagerat och förälskat men likväl sunt kritiskt.

Nu har han nedkommit med sin andra artikelsamling. Den första hette Vårt kära strunt och avhandlade främst svenska företeelser. Denna andra heter Saxofonisten och kommissarien och vidgar perspektiven mot världen. Här får vi veta mer om östtysk västernfilm, den bisarre deckarförfattaren Harry Stephen Keeler och inspelningsplatserna till Vertigo och Paraplyerna i Chezbourg. Excentriker som dadakomikern Andy Kaufman och den reaktionäre glädjespridaren och till-synes-hippien Tiny Tim och stumfilmspionjärer som Mabel Normand och Alice Howell får sina pregnanta porträtt tecknade, den urbrittiska underhållningsformen music hall och den utskällde komikern Benny Hill presenteras och återupprättas.

Men ännu mer än en faktaspäckad och aha-upplevande katalogaria är Saxofonisten och kommissarien en politisk bok. Underrubriken ”Sanna berättelser om glädjespridare och deras fiender” antyder en sorts ideologisk frändskap med ultraliberalen Mattias Svensson, som gav somliga irritationsklåda och andra vatten på kvarnen med debattboken Glädjedödarna.I den visade Svensson hur den oheliga alliansen av ”baptists and bootleggers” – moralistiska predikanter som drivit igenom lagar och gangstrar som har slagit mynt av dem – har sugit livslust och rörelsefrihet ur mänskligheten. Hur misstänksamheten mot till intet förpliktigande glädjeyttringar som dansbanor, rejv, alkoholkonsumtion, erotika och tobaksbruk har spelat mörkerkrafterna i händerna.

Åtskilliga av Kristensons texter utspelar sig i repressiva och totalitära samhällen: Tjeckoslovakien, Sovjetunionen, DDR, det McCarthy-paranoida USA. Gång på gång visar Kristenson hur företeelser som vi i den privilegierade demokratiska världen kan avfärda som oförargliga och fjantiga – disco, swing, slapstick, clowneri, lattjo – har ansetts subversiva och förbjudits och misstänkliggjorts.

Ett kärleksfullt porträtt av PG Wodehouse, den brittiske författaren till tonvis med bagatellartade men ack så underhållande historier om överklasslynglar och deras butlar och herrklubbar, röjer Kristensons eget credo. Artikeln heter ”Surpuppornas svurne fiende” och där står att läsa:

Översittare och dogmatiker, surpuppor och allvarsmän, intoleranta och griniga livsförnekare – det är alltid de som gör livet surt för romanhjältarna. Det kan vara präster och helnykterister, domedagspredkanter, medlemmar av Äldre Konservativa Klubben och – i synnerhet – fastrar.

Artikelsamlingen Saxofonisten och kommissarien är dedicerad Kristensons livskamrat Anna-Lena Lodenius med motiveringen att hon ”bekämpat glädjedödare i hela sitt liv”. Lodenius är som bekant journalist med särskild inriktning på höger- och vänsterextremister och övriga demokratiföraktare. För Martin Kristenson är storheterna glädje och demokrati tätt sammanlänkade.

Jag har känt Martin sen Bokmässan 2008. Lustigt nog var det han som approcherade mig: den enda gången min blygsel har övertrumfat hans. Min enda invändning mot Martin Kristenson som människa är att han är för ödmjuk, för noggrann, för självkritisk. Hade jag fått bestämma hade han gjort betydligt fler insatser som Snedtänkt-gäst än ynkliga två samt publicerat sig i avsevärt högre utsträckning. Han har inte bara ett unikt kunnande i ämnen som är betydligt angelägnare än de kan verka, han har också ett försiktigt blödande patos i frågor som är akutare än på länge 2017.

Kommentera
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]