En man med ett skägg

Jag borde kanske inte skriva om den här boken. Dels borde jag vara sur – inte så mycket för att jag inte ombetts skriva till den som för att jag inte fått ett friex – och dels kan jag betraktas som jävig. Jag har träffat de flesta som bidragit med historier till antologin, ringer regelbundet till en del av dem, har fått hjälp och goda råd av somliga och står i tacksamhetsskuld till en handfull. 

Aron Flam – en av landets fåtaliga representanter för den cynisk-judiska humorn, inte den förste man värvar som clown till barnkalaset – har samlat ihop bisarra anekdoter ur svenska ståuppkomikers omväxlande vardag. Titeln Jag bombade indikerar att det främst handlar om misslyckanden. Skämt + misslyckande = underhållning. 

Två återkommande teman utkristalliserar sig snart vid läsningen: 1) historier från firmafester där alla varit fulla, där scenen har bestått av brädor och där chefen har inlett med ett kvartslångt anförande, 2) Peter Wahlbeck. Det första blir rätt snart repetitivt, det andra upphör aldrig att fascinera.

Det är historier om en halländsk tickande bomb, om ogenerade springnotor, om avslöjade svensexor, om hån av publiken och förnedring av kollegor, om den hårfina gränsen mellan genial galenskap och galen galenskap. Tankarna förs osökt till gamla legender som Johnny Bode och Tom Zacharias när jag läser, jämförelser som inte bara är smickrande.Ur hyllan sliter jag ner den förra antologin om svensk ståupp: Stå upp! Boken om stand up-comedy. Den är från 1992. Somliga som var med då är med också i Flams bok: Babben, Adde, Janne Bylund. Somliga har tagit in på helt andra vägar: John Lindqvist tog sig namnet Ajvide från en arkeologisk utgrävning och började skriva skräck, Carl-Einar Häckner flyttade till Berlin för att göra gothvarieté, John Thelin lyfte fram mellannamnet Eje och blev landets enda profilerade översättare av teveprogram. Ett par har dött – Lassarna Eriksson och Brandeby – och Pontus Enhörning har tillfälligt slutat med humor. 

Den mesta konstanten är just Wahlbeck. Om honom skriver Lasse Eriksson: 

Peter utmanar alltid sina lyssnares moral på en punkt där de inte väntar sig. På ett möte mellan alla ståupp-komiker fick man veta att Peter funderade på att ställa upp för Ny Demokrati. Det tumult som då vidtog kan bara Peter Wahlbeck starta. Att få professionella ståuppare upprörda torde vara en av de svåraste uppgifterna i detta land. Men icke för Peter.

I övrigt är Jag bombade underhållande läsning för oss som låter oss fascineras av underhållningsvärldens alla skrymslen och vrår. Roligast är Flams eget bidrag om hur Pontus Gårdinger ger honom foten från tevefloppen Bubblan efter att en gästansvarig nittonåring gråtande trott att Flam velat att hon skulle köpa knark åt honom. Extra roligt är att Flam och Soran Ismail lyckades tråckla sig ur att få Anette Kullenberg som medtävlande – hon föll istället på Anders och Måns lott och de historierna har jag skrattat gott åt både när Anders och Måns berättat.

Fast allra roligast är förresten Marcus Johanssons bidrag. För mig som tycker mig känna honom ganska väl är rapporten från en gruppsexsession i Uppsala … överraskande.

Och allra allra roligast är antagligen att Råland Ulvselius en gång fick göra ett gig i rollen som Johan Glans för att Glans kommit över biljetter till nya Bondfilmen. Fast den historien har jag hört så många gånger att jag skrattar innan poängerna kommer.

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]