En man med ett skägg

Kategori: Okategoriserade

Jag är på semester och har fullt upp med att övertala mina barn att olika slott och kyrkor är intressanta egentligen. Jag har dessutom slutat blogga sedan mitt avtal med Djungeltrumman blev något diffust.

Men min starka höga moral tvingar mig att ta bladet från munnen. Annorlunda uttryckt: folk beter sig som en hatisk antiintellektuell mobb därute och jag måste faktiskt säga ifrån. Det är ju inget nytt för oss sado-masochister som regelbundet Twitterpiskar oss, men nu sker det i min närhet. Och de som skriar, råmar, vrålar, hotar, polisanmäler, hotar med soc och polis, arrangerar massanmälningar till Spotify och sunkhak med flera typiska pöbelsysselsättningar är människor som sover gott på nätterna i tron att de är goda människor.

Ni vet troligen vad jag pratar om. En rapfigur, vars skapare och uttolkare också råkar vara en begåvad ståuppkomiker, släppte för tre år sen en låt med den puerila titeln Knulla barn. En låt som i ett annat tidevarv hade varit en angelägenhet för en pyttekrets med förstånd och intresse nog att se den för vad den är – ett groteskeri, en orgie i det mest förbjudna, en smaklöshetens all time high – har nu nått små söta öron som låtit sig uppröras.

Och små söta öron är inte mottagliga för resonemang. Det går inte att, även om man pratar långsamt och tydligt, förklara för små söta öron att detta är ett skämt, oavsett om det passar de små söta öronens bärares uppfattning om god smak eller humor. De små söta öronen hör vad de vill höra.

Tyvärr finns det också, i direkt anslutning till de små söta öronen, stora gapande munnar. Gapande munnar som vrålar Förbjud! och Anmäl! och Ring arbetsgivare! Strax ovanför de små söta öronen finns små pannådror som reser sig indignerat och helt täpper igen alla möjligheter för eftertanke eller ansvar att sippra in i hjärnvindlingarna.

Och hela tiden inbillar sig de här figurerna med små söta öron, stora gapande munnar och indignerat resta pannådror, att de gör rätt. De är nämligen på Barnens sida. På samma vis som de som på åttiotalet ville förbjuda våldsvideo, hårdrock, rap och Garbage Pail kids. Vill man stoppa pedofili är naturligtvis det bästa sättet att angripa den som rappar om pedofili. Ett resonemang lika simpelt som enfaldigt. Ett resonemang som bara med liberal tolkning av ordet är att betrakta som ett resonemang.

Och det är detta som gör mig i min tur indignerad. Av en SD-svans begär jag inget. Av usla människor förväntar jag mig inget annat än uselhet. Men den som bär sin godhet som en trofé på bröstet, som gapar om systerskap och medkänsla, bör tänka igenom sitt eget ansvar innan de utlöser nättsunamin. För varje uthängning av rapfigurens föräldrar, varje socanmälan av stöttande komikers brorsbarn, varje beställd produkt som hamnar i rapfigurens föräldrars brevlåda, varje mordhot, varje inställd möjlighet att försörja sig, är på ert ansvar. Ja, jag tittar på dig, retorikexperten, och på dig, den förment feministiska komikern. Just ni som uttryckligen uppmanat era följare till handling och dragit fram det faktum att komikern bakom rapfiguren tidigare dejtat den journalist som så bestialiskt togs av daga.

Och ni som skriker – för det är faktiskt vad ni gör, det är beklämmande att skrolla igenom den råa, upphetsade, blodtörstiga tonen i kommentarsfälten – ska kanske fråga er hur många barn ert skrikande har räddat. Självrannsakan är en vacker mänsklig handling. Att mordhota, skrämma, tysta och hänga ut oskyldiga närstående är det inte.

Så. Nu fortsätter min semester. Nu kan pöbeln krypa tillbaka till de stenar ni bor under och begrunda begrepp som ”ansvar”. Och i samma veva kan ni fundera över begreppet ”kontext”.

Jag är medveten om min snorkiga von oben-ton, men jag har fått lära mig att man måste tala tydligt med hundar och visa dem vem det är som har rätt.

 

 

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Under en period när Expressens jippokonto var outtömligt utsåg tidningen lite då och då Årets stad. En lagom stor svensk stad fick en utmärkelse, en folkfest och emellanåt en sång.

1968 vann Karlstad och Sven-Ingvars utsågs, fullt logiskt, att hylla staden i melodiform.

1973 vann Eskilstuna och Peter Himmelstrand från Bromma utsågs att göra melodin. Han valde, fullt logiskt, Eskilstunafödda Towa Carson som sin sångpartner.

1970 vann Kalmar. Expressens chefredaktör Per Wrigstad motiverade beslutet:

Kalmar är staden med choklad i, med Tjorven och framför allt med trivseln.

En idog vardag i en sjudande verksamhet. En idealisk fritid i en önskenatur vid skog och hav. På språng via Europas längsta brobygge över till det soliga Öland. På frammarsch som aktivt industricentrum. Föregångskraft som formgivare för de ungas lek och de äldres hemtrygghet. Mönsterskapande inom boendemiljön och med spänst i kulturutvecklingen.

Kalmar, de historiska minnenas stad, som idag skriver en levande historia för vår tid.

Kalmar, staden för folk som vill leva som människor.

Thore Skogman från Västmanland valdes, fullt ologiskt, att göra låten. Han i sin tur valde Solnafödde Ulf Elfving, stockholmaren James ”Herkules Jonsson” Dickson och Pekka Langer från Norrköping, varav ingen heller var någon framträdande sångare, som sina sångpartners. Som melodi valde Skogman ett gammalt örhänge: Jules Sylvains foxtrot”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?” från 1929.

Konstighetsbarometern visade full orkan och Kalmarborna kliade sig troligen i bakhuvudet i en simultan gest.

Allt detta pratade jag och David Nessle som hastigast om i Snedtänkt #147 om Thore Skogman. För den som vill höra låten i sin helhet finns den här nedanför. Men kom inte och hävda att ni inte blev varnade.

Thore Skogmans Kalmar

Och just som saker till synes inte kunde bli konstigare, springer jag i min research på att även Skogman skrivit en Eskilstunalåt. Som tydligen operettsångaren Per Grundén sjöng in. Allt var kanske inte bättre förr, men absolut märkligare.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Schlager och pop utmärker sig, om vi tillåter oss en grov generalisering, för att vara grovt generaliserande. Man är upp över sina öron förälskad i någon, man är kär och galen, man är reservationslös och inställd på maxreglage.

Det finns dock ett och annat undantag, där librettisten petat in ett men, ett kanske, ett typ. Här är en subjektiv lista:

5) Sång: ”Högt över havet” (1987)

Text och musik: Lasse Holm

Artist: Arja Saijonmaa

Reservation: ”Det måste va’ kärlek/Ja, eventuellt!”

Efter att närmast ha slagit knut på sig själv i jakten på nya kärleksmetaforer – här pratas om telepati och telegrafi och plus och minus och zoner och SOS – förvånar Lasse Holm med att avslutningsvis ifrågasätta om det överhuvudtaget är kärlek han beskriver. Vid närmare eftertanke är det kanske något helt annat som sångjaget upplever. Oklart vad, men levande charader – högaktuellt via Gäster med gester när sången tillkom – kan vara inblandade.

4) ”Möte i monsunen” (1935)

Text, musik och artist: Evert Taube

Reservation: ”Konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund/Hon var det sötaste jag dittills hade sett”

Först berättar sångjaget i fyra verser om hur han träffar Fritiof Andersson, sen berättar Fritiof i tolv verser om hur han skjutit gorillor, gift sig med en piratdotter, blivit hard up i Kina och rånad i Shanghai samt drivit i land på Camarin på Malabar. Sen berättar jaget i två verser om hur Fritiof åker iväg igen.

I sin informationstäta berättelse hinner Fritiof också träffa (den autentiske) svenske konsuln, kapten Fredrik Adelborg. Och denne är alltså gift med den kvinna vars söthet är den mest anslående den kräsne Fritiof tagit del av – dittills.

Det är uppenbarligen angeläget för Fritiof att förstaplaceringen icke må ristas i sten. Närsomhelst kan det dyka upp någon nymfett som kan peta ner konsulinnan från listan.

Vi kan dock notera att mäster Taube på senare insjungningar sjunger ”nånsin hade sett”. Så av allt att döma bestämde sig Fritiof på äldre dar.

3) Sång: ”Sång om syrsor” (1962)

Text: Gösta ”Flips” Rybrant

Musik: Jules Sylvain

Artist: Zarah Leander

Reservation: ”Våren kom med grönt/Allt var ganska skönt/åtminstone på vissa ställen”

Den enormt flitige textförfattaren Rybrant skrev texten till ett av Zarahs senare örhängen, en sång som är hundra procent bitter och hundra procent ljuv. Ett åldrat jag minns en ungdoms förälskelse och texten är pepprad med utsagor som genast tas tillbaka eller problematiseras. Redan öppningsversen uttrycker tvehågsenhet:

Jag kan inte längre höra syrsor/Det är trist/Men det är en överkomlig brist

Hederström t.h., Himmelstrand i mitten. Mannen till vänster är 1968 års programledare Magnus Banck.

2) Sång: ”Det börjar verka kärlek, banne mej!”

Text och musik: Peter Himmelstrand

Artist: Claes-Göran Hederström

Reservation: ”Det mesta pekar på/att jag är kär och så/Men för all del/Jag kan ha fel”

Himmelstrand var kanske den mest krasse schlagerlyriker vårt arma fosterland har mött, aldrig helt övertygad om att det här var den rätte och att kärleken är så värst himlastormande egentligen. Tillsammans med sin hustru Kerstin Aulén sjöng han in en sång där de beskriver sitt äktenskap. Refräng: ”Det sa prästen ingenting om den där gången/Hade han det hade jag nog sagt nej”.

1968 års vinnare i schlager-SM, ”Det börjar verka kärlek, banne mej”, var en av hans genombrottslåtar och där visade han upp hela sitt register för en stor publik. Typiska Himmelstrandstrademarks är vardagsjargong (snyftare, grabbarna, banne mej), djärva rim (pang-pang/dang-dang) och så den där vanan att inte vara riktigt säker. Kärleken är inte, den börjar verka. Och det kan faktiskt vara en helt felaktig bedömning.

1) Sång: ”Tänker nästan jämt på dej”

Svensk text, artist: Alf Robertson

Originalsång: ”You were always on my mind”

Alf Robertson hade sett livet i brunögat och gjorde regelbundet av med sina intjänade hit- och turnépengar på fruntimmer och spånken och generöst leverne och ogenomtänkta impulser. Han såg gärna sina löften mer som rekommendationer, men trodde nog sig själv varenda gång han utlovade evig kärlek. Han formulerar det själv i sin kantigt varsamma tolkning av ”Always on my mind”: ”Jag tog lite lätt på löften/såna där om lust och nöd”.

Lika romantisk som luttrad – som gjord för att svenskifiera countryn. Det gjorde han genom att totalt omfamna det mänskligt halvdana, kantstötta, vinddrivna, men alltid värdiga. ”Always on my mind” – skriven för Brenda Lee, mest känd med Elvis och Pet Shop Boys – är en psalm för de ångerköpta, de som kommer på lite för sent att de kanske skulle ha betett sig lite bättre. Alf ångrar sig lika mycket som nånsin Elvis, men han lägger in ett litet förbehåll: ”Jag tänker nästan jämt på dej”. Inte riktigt hela tiden, det finns trots allt andra damer också att tänka på, och så var det visst nån fest nästa vecka, och så behöver ju katterna ha käk, men nästan. Kanske inte varje timme, men väl varje vecka.

Och nu invänder den prosaiskt lagde att Alf förstås behövde det där ”nästan” för meterns skull. Då känner ni inte Alf som jag gör. Alf petade alltid in en force majeure-klausul bland det finstilta. Ingen skulle komma och säga att han lovat nåt som han bara nästan lovat.

5 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Björn, katt och papegoja.

Idén är förstås lika enkel som genial. Låt ett gäng människor som inte har någon relation till fabler eller inläsningar läsa in fabler. Lägg allt på en lp och sälj den för välgörande ändamål. Om inte namn som Lill-Pröjsarn eller Christer Garpenborg säljer plattor i sig, så blås upp initiativtagarens namn på skivomslaget: Lars-Gunnar Björklund. Behöver du fortfarande en anledning att köpa den? Okej, om jag säger att det är Brita af Geijerstam som gjort översättningarna då?

De flesta har väl redan den här gamla vinylen i sin samling, men det kanske är några år sen ni plockade fram den så låt mig uppdatera: 1979 sa Lars-Gunnar Björklund, sportkommentator och sportchef och Tipstjänstgeneral och tydligen en man med inflytande, till några av samtidens största idrottsstjärnor att läsa in några klassiska fabler. Varför? För att han kunde! Och för att ingen hindrade honom! Och för att det fanns nån vag välgörenhetsgrej i botten.

Så alla 56:orna – Stenmark och Haglund och Andersson och Borg – kom artigt lunkande till studion eller satte sig vid en halvbra bandare på något hotellrum. Därutöver lite friidrottare och simmare och bolltrollare som inte var födda just 1956. Resultatet är allt annat än odödligt.

Här kan man till exempel höra Stenis bygga upp en rafflande stämning i ”Hunden och benet”:

stenmark hunden och benet

När man hämtat andan och fått ner pulsen kan man sen ge sig på Börje Salmings närmast gastkramande inläsning i ”Åsnan och lejonet”:

salming lejonet

Linda Haglund fortsätter på lejontemat och tar sig an ”Pojken och lejonet” med en smittande entusiasm:

haglund pojken och lejonet

Frank Andersson tar sen pojk- och kattdjursstafettpinnen vidare med sin schvungfulla tolkning av ”Den unge mannen och katten”:

andersson den unge mannen och katten

Och känner man nu verkligen ett skriande behov av mer så ska jag inte undanhålla er Björn Borgs guldbaggeprestation i ”Katten och papegojan”:

borg katten och papegojan

Det är en ganska konstig skiva. Inte fullt så konstig som en nittiotalist kanske uppfattar den: jag hade åtskilliga lp med sagoinläsningar som barn, den ena något tråkigare än den andra, men då var det undantagslöst människor som ville sitta vid en mikrofon som läste. Lars-Gunnars usp – att bara använda människor som föredrar hockeyklubbor och brottningsmattor framför ljudstudior – må vara unique men kanske ingen utpräglad selling Point.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Icas barn leka bäst.

Låt varje kund uppleva
hembygdskänsla i sin ICA-butik!

Låt varje medarbetare uppleva
det personliga som en verklighet!

God vind i våra segel är något att glädjas åt.
Låt oss utnyttja den förliga vinden till nya
Vägvinnande insatser. Klokt. Eftertänksamt.
ICA-rörelsen, ständigt på väg, framåt, uppåt.

Färdmedlet har vi.
Motorstyrkan, farten, stigningen beror på dig,
på mig, på oss alla inom ICA-rörelsen.

Vi har reserver av energi, fantasi
och kunnande inom ICA-rörelsen. Låt oss
locka fram de kraftkällorna!

(Avslutande appell vid ICA-handlarnas årsstämma 1972, skriven av Nils-Erik Wirsäll, ledamot i ICA-styrelsen, och Roland Fahlin, vd och koncernchef i ICA Handlarnas AB.)


Jag har fått en lp. Jag har inte hunnit lyssna på den, men det gör inte så mycket. Där finns så mycket att läsa i innerkonvolutet. Sångtexterna bland annat. När jag har läst dem känner jag ingen omedelbar önskan att höra dem.


Lp:n verkar ha tagits fram för att sporra och peppa landets alla Ica-handlare. 1983 verkar ha varit året då Ica gick från stort till extrastort, från maffigt till mega. Stora planer är i görningen för koncernen:


Gladast blir jag förstås av att återse Icander, den lille tjockisen som tillsammans med hustrun MonIca varit en stolt symbol för ICA-rörelsen sen 1971. Sen blir jag ledsen när jag inser att paret sen 1990 inte har varit en del av Icas centrala kampanjer. Hälsar de fortfarande ICA-kunderna välkomna i någon gudsförgäten håla nånstans så beror det alltså på att handlaren är snål och/eller nostalgiker.

Den här lp:n, som jag fick av Jimmy Wallin, är inget konstnärligt och troligen inget musikaliskt mästerverk. Den är ett dokument. Över ett 1980-tal då en svensk matvarukedja körde Uncle Sam-tema, Klasse Möllberg i glada kläder-tema och Bosse Larsson-träff i en och samma kampanj. Då allt var bra utom det dåliga och då var ändå inte ens det bra särskilt bra. Jag vill inte säga att jag längtar tillbaka dit, men jag vidhåller min fascination.

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Julvärdighet.


Den relativt nya jultraditionen diskutera-de-där-SVT-värdarna-som-de-flesta-väl-ändå-inte-hinner-titta-på-när-julafton-väl-infinner-sig lever vidare. Haag och Lundgren är sådana som folk har synpunkter på. Haag är visst infantil. Lundgren är visst kylig. Ser man på.

Den enda hyfsat intressanta diskussionspunkten jag kan se gäller Haags och Lundgrens knullighet. Är det rimligt att två människor som så uppenbart har hittat någon de vill klättra runt på 24/7 ska vara tittarnas ombud på årets ensammaste kväll? Jag tycker nog att det är det, men jag förstår frågan.

Man kan nog hävda att i och med Erik & Lotta så har SVT för första gången gett plats för kåtma på dopparedagen. Om vi tittar på tidigare julvärdar – Henrik Dorsin, Sanna Nielsen, Ernst Kirschsteiger, André Pops, Kalle Moraeus – så är det väl inte i första hand sex de utstrålar. Lotta Bromé och Lasse Kronér hade helt andra konnotationer när de julvärdade 2003 och 2008 än vad de möjligen fått nu.

Och vår meste julvärd Arne Weise – som i trettio års tid valde att fira jul framför ett stycke rött tyg i ett hörn av en SVT-studio – har ju till och med torgfört sin direkta ovilja att ligga till och med med sina fruar.

I sina memoarer I blickpunkten, som jag förutsätter att vi alla har läst och häpnats över, skriver han om sina tre äktenskap. Ganska snart ser vi ett mönster i Weises samliv:

Det sexuella samlivet tynade. Els-Mari var sårad och besviken.

Vad Christina vände sig emot var mina alkoholvanor och mitt bristande sexuella intresse.

Men mönstret från tidigare förhållanden upprepade sig. Agnetha klagade på mina alkoholvanor och mitt bristande intresse i sängen.

Så oavsett vad vi tycker om saken så blev 2017 en milstolpe i julvärdstraditionen: året då julvärdarna puberterade.

(Sen ska det läggas till att Weise, enligt samma memoarer, också fick till det ibland.)

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Aldrig mer! Vi blir fler!

I senaste avsnittet av Snedtänkt, det om country på svenska, kommer jag och Ina Lundström in på låten ”Aldrig mer”. Jag kom vid inspelningstillfället inte på vem som gjort den, men kunde å andra sidan erinra mig refrängen till parafrasen. Inget av det är egentligen att betrakta som country så egentligen var hela diskussionen ett stickspår.

Men låt mig ändå reda ut begreppen. 1971 skriver två italienska killar en låt till Sanremo Music Festival; ”Che sarà”. Den sjungs av José Feliciano, kommer tvåa i tävlingen men blir strax översatt och spridd i stora delar av världen. I Sverige lägger skivbolagsbossen, musikförläggaren och textförfattaren Stikkan Anderson vantarna på den. Han kallar den ”Aldrig mer” och ger den till sitt favoritfynd, de skönlockiga skönsångarna i Hootenanny singers.

Låten blir en svensktoppshit 1971. Den vemodigt nostalgiska texten om en landsbygd som lämnats för att aldrig återvändas till går rakt in i den svenska folksjälen:

Så lämnar jag den by som sett mig födas,
snart sover den en evig törnrossömn

Ty borta är dess ungdom, blott de gamla lever kvar
i denna bygd som en gång blomstrat har

Aldrig mer, aldrig mer, aldrig mer!
Det finns ingen som kan ändra det som sker
Aldrig mer hörs skratt från ängen, glada röster – ingenting!
Mörk och dyster ruvar skogen runtomkring

Texten kritiserades av samtidens politiska musikkommissarier för dess uppgivenhet. Måste det vara så? Finns det ingen lösning på problemet? Finns det ingen som kan ändra det som sker? Går det inte att starta en namninsamling eller göra en offentlig manifestation?

Den maoistiskt präglade sång- och teatergruppen Fria Proteatern satte ny text till Hootenannys hit – ”Vi lämnar EJ den trakt som sett oss födas/Vi kräver nu vår rätt att få bo kvar!” – och tryfferade den med proggmarkörer som ”herrarna” och ”pamparna”.

Stikkan Anderson – som var skydd av musikrörelsen men själv skrev texter som absolut är att betrakta som politiska (”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”, ”Mamma är lik sin mamma”) godkände den. Jag hittade den i min mors skivsamling och tydligen skrev den in sig i ryggmärgen.

Märkligt nog finns den inte på Spotify eller Youtube. Så här kommer den:

Fria Proteatern Vi blir fler

2 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Det droppas en del namn, väntade som oväntade, i den ovanligt mastiga Cacka– och Kikki-kaka som går under den populära beteckningen Snedtänkt #138 om country på svenska. Ina Lundström, en av Snedtänkt-stammisarna, sprutar ur sig exempel och då vill förstås programvärden inte vara sämre. Kanske väcker de många exemplen lyssnarens lust att leta längre. Här nedan listas de flesta, om inte alla, musikexempel som används i avsnittet. En påfallande fyllig Spotifylista har satts ihop av en synnerligen vaken och begåvad lyssnare. Finns det inte där så finns det, med ett identifierbart undantag, på tuben.

Sen trillar förstås en och annan felaktighet ur truten på en när man babblar. Ruben Nilson debuterade 1929 och var verksam in på 1960-talet. Han var således fullt medveten om hur Fred Åkerström blåste nytt liv i hans försiktiga karriär, och man får anta att det var Freds just utkomna Ruben Nilson-lp som gjorde att Nilson fick Ferlinpriset 1963.

Sven-Olof Sandberg: ”Gamle Svarten”

Fred Åkerström: ”Den odödliga hästen” (fel titel nämns!)

Cacka Israelsson: ”Amerikabrevet” (avhandlas men spelas inte)

Lisbeth Bodin: ”There’s a cowboy rollin’ down Kungsgatan”

Lisbeth Bodin: ”I min lilla värld av blommor”

Kikki Danielsson: ”Rock’n Yodel”

Jailbird singers: ”Rulla på, rulla på”

Tanya Tucker: ”Jamestown Ferry”

Alf Robertson: ”Hon steg på Finlandsbåten”

Alf Robertson: ”Lasse och Marie”

Johnny Cash: ”A boy named Sue”

Cornelis Vreeswijk: ”Hönan Agda”

Ola Magnell: ”Kliff”

Highwaymen: ”Mamas, don’t let your babies grow up to be a cowboy”

Mats Rådberg: ”Mamma, låt inte din grabb växa upp och bli en cowboy”

Merle Haggard: ”Oakie from Muskogee”

Cacka Israelsson: ”Knegar-Svensson”

Cacka Israelsson: ”Geraldine”

Loretta Lynn: One’s on the way

Loffe: ”Vi röker inte hashish här i Tranås”

Lorry: ”Sosse från Bagarmossen”

Trio me’ Bumba: ”En kis från Söder”

Lars-Kristerz: ”Här på landet”

Mats Rådberg: ”Hej George”

Thåström: ”Samarkanda”

Whitney Houston: ”I will always love you”

Euskefeurat: ”Det är hit man kommer när man kommer hem”

Traste Lindéns kvintett: ”Tåget går”

Perssons pack: ”Taskiga tänder, spetsiga skor”

Lee Hazlewood: ”Let’s take a walk down Valhallavägen”

Lee Hazlewood/Nina Lizell: ”Vem kan segla förutan vind?”

Pierre Isacsson: ”Då går jag ner i min källare”

Cacka Israelsson: ”Då går jag ner under källaren”

Pierre Isacsson: ”Farfars moped”

Pierre Isacsson: ”Vägens vänner” (fel titel nämns!)

Alf Robertson: ”Tacka vet jag vanligt folk”

Alf Robertson: ”Mitt land”

Ronny Carlsson: ”Vindens väg”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Peta in en pinne i brasan”

Mats Rådberg och Rankarna: ”Det är inte lätt att va ödmjuk”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Berit”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Eva-Lena”

Hasse och Kvinnaböske band: ”Ann-Christine”

Hoola Bandoola band: ”Andersson & co”

Nationalteatern: ”Hon flytta’ ut till Bergsjön”

Greg Fitzpatrick: ”Befria Norden”

Lena Andersson: ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?”

Hootenanny singers: ”Aldrig mer”

Fria Proteatern: ”Vi blir fler” (stört omöjlig att hitta vare sig på Spotify eller Youtube – men då finns förstås En man med ett skägg!)

Contact: ”Jag är lite ledsen ikväll”

Monica Törnell: ”Vintersaga”

3 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

Vi var många idag som blev lite glada när vi konstaterade att Staffan Heimerson faktiskt är i livet. Sen blev vi ledsna för att han tydligen trillat in i dimmorna. Andra blev arga när de valde att ta den gamle murvelns osorterade tankar om de Stalinutrensningar och häxprocesser som dagens stackars våldtäktsmän tydligen utsätts för på allvar.

Har ni missat Heimersons krönika i dagens (171127) Aftonbladet så kan ni vara fortsatt nöjda med era liv.

Det som gjorde att jag över huvud taget bestämde mig för att kommentera saken var att Heimerson hade den goda smaken att referera till Mosebacke Monarki:

Passagen är troligen obegriplig för något yngre läsare, och Heimerson hjälper dem inte riktigt när han använder yrkestiteln ”själsläkare”.

Men det hela handlar alltså om en sång, ”Madrassen”, som framfördes av det stående husbandet Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet (som ofta var en sextett) i teveserien Mosebacke Monarki (1968).

Hasseåtage skrev texterna, deras ständige kapellmästare och pianist Gunnar Svensson var Helmer Bryd och bandet utgjordes i övrigt av jazzgubbar med anställning på Sveriges Radio. I Mosebacke-seriens studentikosa anda hade de namn som Victor ”Vitan” Sector, Ove ”Gulan” Sector och ”Öset” Luhring.

Heimerson minns rätt när han erinrar sig att Jan ”Moltas” Erikson, psykiater men också gammal Uppsalaspexare, ibland sjöng med bandet (dock minns Heimerson fel när han stavar Erikson med två s). Som boxaren och sångaren Melvyn ”Bobo” Slacke framförde Moltas dängor som ”Norge” (”Norge, Norge, det är ett ruttet land/norrmän, norrmän, ett jävla rövarband!”).

Det var dock inte Moltas som framförde just ”Madrassen”. Det gjorde Folke Erbo, i det civila chef för radiounderhållningens grammofonsektion. Som mosebask kallades han ömsom Lothar Jönsson, ömsom Lothar B. Jönsson. Det senare antagligen för att inte förväxlas med alla andra Lothar Jönssons därute.

Okej – vad har då dessa sedan länge döda herrar med dagens #metoo-kampanj att göra, menar Heimerson? Jo, de framförde alltså visan ”Madrassen”. I den berättar sångjaget att han investerat en hiskelig summa alldeles i onödan: han hade inte behövt införskaffa en dyrbar orkidé (Heimerson minns alltså fel när han skriver om en blombukett), en chokladask, en flaska Veuve Clicquout och en liten korg med rysk kaviar, camembert och gåsleverpastej. När han äntrar hennes lägenhet ligger hon redan naken på en madrass i tamburen och väntar. Slutsats: ”Att bjuda generöst/det är ju meningslöst!”

Humorn emanerar ur sångjagets krassa verklighetssyn: han hade kunnat ligga med henne och ändå få behålla sina trehundrafemtiotvå och sextiofem kronor (Heimerson minns för övrigt summan fel). En extra dimension ges väl också av att det är just den till åren komne Folke Erbo som framträder som playboy.

Varför Heimerson, av alla femtio år gamla sångtexter som inte passerar dagens genusdurkslag utan att lämna klumpar, väljer att nämna just ”Madrassen” är dunkelt. Sist jag kollade någon existerande radiokanals spellista så låg inte ”Madrassen” där. Freddie Wadling sjöng visserligen in den på sin coverplatta En skiva till kaffet (1999), veterligt utan laga påföljd. Inget tyder på att någon 2017 har sjungit den sången, eller någon sång med liknande tema, och ställts inför domstol.

Att Heimerson understryker att det också 1968 gick att sjunga en sådan sång ”utan åtalshot” är således att jämföra med Pippi Långstrumps flaskpost: ”Utan snus i två dagar försmäktar vi på denna ö”.

Men spill ingen vrede på Heimerson. Gläds istället åt att han fortfarande kan minnas sin ungdoms häxbrännerier. Och framför allt åt att han lyckades göra Helmer Bryd’s Eminent Five Quartet en liten liten smula aktuella.

9 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}


Stugan bakom farbrorn var i tjugofyra års tid kontor för AB Svenska Ord. I arbetsrummet satt direktörerna Alfredson och Danielsson, i vedboden satt sekreterare Mona Haskel. I mitten fanns köket och arkivet förvarades på krypvinden. Innan Svenska Ord flyttade in bodde Hasse där med hustru Gunilla, efter Tages död har det varit kontor för AB Skrivstugan. Det här har jag vetat större delen av mitt liv, utan att jag någonsin satt min fot där.

Igår gjorde jag det. Satte min fot där. Jag fick träda in i det allra heligaste. Jag fick känna på affischerna, bläddra i korrespondenspärmarna, hålla i statyetterna. Det mesta är skickat för arkivering på Universitetsbiblioteket i Lund, men fortfarande finns tillräckligt mycket kvar för att ge en bild av kreativitet och mys.

Jag öppnade pärmar på måfå och hittade brev om de amerikanska visningsrättigheterna för Karl Bertil Jonsson och förfrågningar om huruvida limericken om Gränna kan få användas i en lärobok i svenska.

Jag har, egentligen utan min egen inblandning, gått in i ett Hasseåtage-skov. Jag lägger just sista handen på en P4-dokumentär om de båda, och för ändamålet var jag förstås tvungen att ta mig hem till Mona Haskel respektive Carl-Uno Sjöblom.

Mona Haskels lilla lägenhet var för övrigt något av ett Hasseåtage-museum med hallväggar draperade av gamla revyaffischer och toalettkaklet prytt med originalbilder från I huvet på en gammal gubbe. Jag fick en omedelbar känsla av att hon trivdes hos sina forna arbetsköpare.

Apropå I huvet på en gammal gubbe så intervjuade jag också Per Åhlin på biografen Panora i Malmö i söndags. Utan att jag själv har vågat ställa frågan har jag fått access till mina drömmars ursprung. Jag skriver inte det här för att göra någon annan imponerad, utan för att jag själv ska ha bevis på att jag inte bara drömt.

Varför var jag då inbjuden till skrivstugan? Av ungefär samma skäl som jag hälsade på hos Mona och Carl-Uno. Det ska också göras en tevedokumentär. Teamet bakom den tyckte väl att det kunde passa med ett levande bevis på att Hasseåtage faktiskt betytt något för någon. Det har de för mig.

Jag hade inte varit diversearbetare i kulturbranschen om det inte vore för att jag som mycket liten förstod att man tydligen kunde leva på att bära peruk och dra fräckisar och rimma ”Erlandsson, vad vill du åstadkomma/med att hit till mig i Båstad komma?” Det var Hasseåtage som gav mig den insikten.

Vuxenvärlden verkade skrämmande tråkig. Livet i skrivstugan, där Tage satt böjd över skrivmaskinen medan Hasse vankade runt och rökte och spånade, verkade lockande rolig.

Eftersom jag hela tiden ombeds att svara på olika frågor om Hasseåtage – och jag gör det gärna – funderar jag också ovanligt mycket på dem. Om jag en genomsnittsdag i mitt liv har tänkt på Hasseåtage en kvart om dagen, så har de senaste veckorna höjt snittet.

En sak som har slagit mig på senare tid som ännu en viktig byggsten i Hasseåtage-legenden är kompisskapet. Det är ingen originell insikt från min sida – varenda artikel som skrivits om dem har tagit upp hur lika och ändå olika de var och hur ett plus ett blev tre – men jag har inte tidigare reflekterat över hur central den detaljen är.

Hasse Alfredsons gravtal till Tage inleddes med ”Åh, vad jag har haft roligt med dig, Tage!” och slutade med ”Adjö Tage, min allra bäste vän!” Alla vi som sjukskrivit oss från skolan för att se direktsändningen visste att det fanns täckning för orden.

I det utgallrade materialet i ett kvarlämnat hängmappssystem på krypvinden i skrivstugan hittar jag en dikt som jag aldrig har sett förr. Den finns säkert återgiven i Wermelin-Schöiers eller Klas Gustafsons utmärkta biografier, men jag kan inte erinra mig att jag har läst den. Tage skrev den ”med kärlek” till Hasse 1982 (vid samma slutfest för Fröken Fleggmans mustasch som han skaldade på samma versmått till Lena Nyman):

Hans Alfredson, allgubbe, polyhistor!
Du som är bäst i allt, jämväl som vän!
Lindeman läggs i ständigt nya kistor
– och oupphörligt står han upp igen
i ny gestalt, som ond, som god, som galning,
sangvinisk, dyster, manisk, depressiv
En tankekvarn i oupphörlig malning
Fräck visa sjungs med föga övertalning
Ditt inre liv är rikt. Det är ett
jävla liv!

Min mor och min sambo brukar håna mig för att jag är så lättrörd. Därför skrev jag ner det här när ingen annan var närvarande.

4 Kommentarer
  1. {{comment.comment_author}}

En man med ett skägg

KALLE LIND, DIVERSEARBETARE I KULTURBRANSCHEN.

  • Radio (Hej domstol!, P4 Malmöhus morgonshow, podden Snedtänkt).
  • Teve (dramaserien Häktet, julkalendern Skägget i brevlådan, dokumentären Jul för nybörjare).
  • Böcker (se nedan).
  • Krönikor (City/Sydsvenskan, Faktum, ETC).
  • Ståupp.
  • Trams.
  • Övrigt.

FAKTA: Perverst intresserad av gubbar i Nöjessverige.
Nås enklast på [email protected]